En artikel i DN Kultur diskuterar den nya meritokratin inom kändisskapet.

Förr fanns en tydligare koppling mellan talang/prestation ­och framgång/kändisskap. Denna meritokratiska kultur har ersatts av en omvänd värdelogik: ”kändisarna har så här mycket, alltså ­­är de bra”

Och sen förklarar Gillberg egentligen grundidén bakom celeb-branding:

har kändisen blivit ett nav kring vilket smink, kläder, självbiografier och annat säljs, och därigenom blir kändisens värderingar betydelsefulla. När artister förr syntes i medier var det mest när de exempelvis släppt en skiva, i dag handlar det om att synas så mycket som möjligt och inte nödvändigtvis i musiksammanhang.

Problemet är bara att hon i artikeln inte för in just marknadsföringen och den paradox som dagens reklamvärld står inför och använder det som en möjlig parameter för att förklara förändringen.

Det här går in i Top Ten of Excuses Without Logic: Louis Vuitton slutar sponsra America’s Cup med hänvisning till att tävlingen blivit för ”kommersiell”. Jösses.

Det svärs mer i engelsk media även på barnvänlig tid. Ofcom försöker ta kanalerna i örat.

Wired har svar på livets alla frågor. Exempelvis: vad finns i Red Bull.

Och slutligen har Blind Höna hittat den där artikeln som bara är jobbig att läsa: varför människor hellre gör det som de upplever att de ”vill” istället för de saker man ”borde”. Exempelvis att jag ”borde” sätta mig och strukturera upp mina tankar inför den där kursen jag och Brygubben ska hålla.