Först en liten disclaimer: varför skriver jag så mycket om Metrobloggen?
Är jag avundsjuk? Är jag dum i huvudet?
På första frågan kan jag bara svara: nej. För jag har medvetet valt bort att tjäna pengar på mina bloggar. På andra frågan så är väl svaret – det är i betraktarens öga att avgöra.
Men det som är intressant med Metrobloggen är att dess uppkomst betecknar en genomgripande förändring när det gäller den svenska bloggosfären.
För att göra en kort tidslinje:
först var early adopters, som bloggade i en mycket liten och snäv grupp – i princip så läste alla alla.
Sen började fler av de äldre personer som tidigare skrivit dagböcker på communities att hitta till bloggandet, och insåg att man slapp dryga fjortisar i gästböckerna.
Media hittade bloggandet och skrev om det som en lite kul företeelse.
Så började några journalister inse att de kunde skriva krönikor varje dag och slippa chefisarnas strykande pennor – så började mediabloggarna komma, vilket innebar att deras egna medier också fick upp ögonen för bloggandet.
Det innebar i sin tur att flera journalister, som förut haft en sorts monopolställning när det gällde tyckande fick skrämselhicka och försökte att först negligera bloggar, sedan förlöjliga dem och till sist förskräcka allmänheten inför den anarkistiska ondska som bloggosfären handlade om.1
Och nu: Metrobloggen ger (visserligen riktigt uselt) betalt till alla bloggare.
Bloggen har blivit en del av medielandskapet och ett format att använda till mycket mer än det som den först användes till.
Tidslinjen är i princip en kopia av hur utvecklingen av hemsidor skedde i slutet av nittiotalet.
Nåväl. Metrobloggen.
Man kan lugnt säga att den knappast varit en PR-firmas dröm när det gäller att bygga det goda varumärket. Metro har mest blivit sedda som rätt snåla och de stjärnbloggare som följt med till ”blogghuset” har onekligen tappat en hel del i förtroende.
Att Metro sedan valt att stänga av en blogg vars syfte (åtminstone officiellt) var att använda betalningen till att samla in pengar till Röda Korset gör det hela än mer knivigt för Metro och Lassbo (se Makans film om det hela). Fredrik tar upp det på bisonblog och så också Beta Alfa. Mickey J Barczyk är i vanlig ordning motvalls :) och får mothugg av Alter Ego2.
Bea påpekar likheterna i Metros ikoner med Bloggers. Vilket snarast kan sägas visa hur Metro i allmänhet ser på det här med upphovsrätt.
Uppdatering: Dagens Industri skriver om Metros märkliga hantering av Miljonbloggen: Metro stoppade insamling
Uppdatering: Även PR-byråerna funderar över Metrobloggen – Succén som blev en succé som blev en succé som slutade som en kris.
Andra om: Metrobloggen, Bisonblog, tidslinje, bloggosfären, utveckling, historia, Makan, PR