En av de fascinerande sakerna med bloggar är att få olika perspektiv på samma nyhet. Att Publicistklubben haft bloggar som tema är något som många skrivit om – och Bison är inte nådig i sin recension av själva debatten. De som var med har självklart bloggat om det också, och verkar hålla med Fredrik: Isobel menar att Funke och Fredriksson helt enkelt inte hade speciellt mycket på fötter

Jag är rädd att jag helt håller med kritikerna. Ni som inte kom i går och lyssnade på mig, Peter Wennblad, Eric Rosén, Frida Boisen och Nils Funcke debattera bloggar på Publicistklubben bör skatta er lyckliga. T ex slapp ni höra Nils Funcke säga att han nästan aldrig läst någon blogg för att i nästa andetag förklara att nästan alla ändå bara var banalt skräp om folk som gick upp och sedan gick och lade sig. Det kändes lite 2005. Stig Fredriksson, som var moderator, var tyvärr ungefär lika lite insatt i bloggandet, vilket gjorde både själva frågeställningen alltför fluffig och frågorna för oprecisa.

och ungefär samma sak säger Magnus Ljungkvist i sin version av kvällen:

Debatten är inte särskilt upplyftande. Dels beror det väl på min generella besvikelse på att när PK faktiskt bestämmer sig för att diskutera bloggfenomenet så gör man det med utgångspunkt från det som kanske ligger längst från journalistiken i bloggosfären – det personliga utlämnandet. Men det är klart, det är ett intressant fenomen, och påverkar nog på sikt vårt förhållande till det skrivna ordet. Men sen var det förutsägbarheten…*djup suck*.

Som gammal bloggare (fan det är snart sex år som jag hållit på) kan jag fascineras över att Funcke och övriga mediavärldskonnässörerna inte fattat mer. Goesta aka Eric Rosén (han fick en del skit i bloggvärlden innan debatten eftersom det är ett visst problem att han är mer känd som ”Goesta” än som Eric Rosén) fastnade för att Funcke sökte lite ordning och hyfs i nätvärlden – ungefär som han menade att det är ett media som kan jämföras med traditionella envägskommunikativa medier. Deprimerande och jag håller sannerligen med Goesta:

Jag fastnade dock för Nils Funckes uttalande om att bloggvärlden befinner sig i sin slyngelålder, tiden innan uttrycket hunnit sätta sig, innan de värsta avarterna försvunnit, innan det blivit rim och reson och kontroll och uppstyrning av det hela. Det gladde mig, jag vill hellre än någon annan gång vara bloggare i slyngelåldern och jag är hellre slyngel än mogen humanist.

Varken gudmundson eller Boisen har ens brytt sig om att skriva om kvällen vilket väl helt enkelt är en recension i sig…

Efterspelet är också intressant, eftersom det än mer bevisar min tes att traditionella media helt enkelt inser att makten håller på att gå dem ur händerna och väljer att, eftersom det inte fungerat att negligera bloggarna och inte heller att förlöjliga dem, demonisera dem. Ett klassiskt propagandatrick i sig. En som drar sitt strå till samma stack som Expressen, Guillou och Funcke börjat att bygga är Natalia Kazmierska som i sin krönika/sammanfattning av PK-debatten förklarar att:

Exakt där kraschar drömmen om webben som den ultimata demokratin.
Det blev inte den där fina gränslösa världen där frihet, jämlikhet och broderskap råder, där pengar, position och status inte spelar roll, där alla är lika och alla har rätt att säga sitt.
Det blev det nya klassamhället.

Alessi har onekligen en point när han skriver:

Det publicistiska dilemmat ställ på sin spets när blogg-författaren tolkar alla dessa kommentarer som direkt kritik på den egna personligheten, såsom Linda Skugge hävdar att hon gjort.

Och här börjar vi möjligen komma något på spåren. En sorts utveckling och kanske ett dilemma med bloggarna:
bloggen blir per definition rätt så personlig, man lever rätt mycket med den även när det är en blogg som kanske är tematiskt inställd. Kommentarerna blir då närmare än i många andra sammanhang och kritik kan lätt uppfattas som personlig. Eller till och med privat. Hur många gånger har man inte läst ”ja men det är min blogg, sluta säg åt mig att jag har fel”. Kritik uppfattas som mobbing och nu har Skugge och medierna gett ytterligare ett vapen till den som vill kunna dissa fritt men slippa mothugg: näthat. För den bild som media målar upp är lätt surrealistisk (och mycket lik den bild som målades upp av Internet under ’95-’97), där näthatet blåsts upp över sina breddar och fått hjälp av många bloggare – ofta redan inne i de kulturella mediafinrummen.

I grunden tror jag det snarare handlar om ett paradigmskifte där vi går från en medievärld där mediet var envägsbaserat, där sändaren var klart avgränsad och begränsad av att inte ha kontroll över själva mediet (typifierat av McLuhans ”media is the message”) till en differentierad och diskursiv tvåvägskommunikation där sändaren är på ett helt annat sätt beroende av mottagarens (dvs. läsarens) delaktighet, både direkt och indirekt. I detta ligger också att den initiala sändaren har mer kontroll över – makt – över själva distributionen; samtidigt som mottagaren också har makt genom att välja att vara delaktig eller inte.

Andra om: Publicistklubben, debatt, bloggar, mediamakt, Nils Funcke, Isobel, Goesta, Magnus Ljungkvist, Alessi, Natalia K, näthat, kommentarer, paradigmskifte, sändare mottagare