Ok att artikeln Fler och fler kändisar bloggar av förklarar att Virtanen är en greedy sob. Men det viktiga i den artikeln är Ilshammars mening (och han är expert på riktigt):
debatten om vett och etikett på nätet behövs, men menar att den tjänar på att nyanseras. Internet är inte laglöst land, förtal och hotelser är olagliga också på nätet. Samtidigt har vissa av de kända skribenter som nu känner sig mobbade på nätet själva gått till personangrepp och använt ett provocerande språk i sina bloggtexter.
– I fallet Linda Skugge är det en person som har haft en väldigt tvärsäker och arrogant uppfattning om andra personer. Då får man kanske finna sig i att bli bemött på samma sätt själv. Man ska inte vänta sig att publiken stryker en medhårs hela tiden, säger han.
Elza Dunkels tar också upp den fråga som jag diskuterat i samband med vissa bloggares höga rop på förbud mot anonymitet:
Det är en överklassdiskussion, säger hon. Den kan man ha om man befinner sig i den övre delen av maktstrukturen. Nätet är en arena som tidigare inte har funnits för marginaliserade grupper.Man kanske lätt glömmer bort det när man ser de få som missbrukar friheten.
– Vi har äntligen hittat en teknisk förlängning av oss själva som ger fler möjlighet att uttrycka sig. Barn som blir misshandlade i hemmet, iranska kvinnor som kan beskriva sin situation. Det är ohyggligt viktigt att vi värnar om det demokratiska verktyget
Själv väntar jag nu på svar hur Marcus Birro verkligen ser på det här med anonymiteten eftersom han tillhör dem som högst ropade efter anonymitetsförbud. Som han skriver i en kommentar:
Jag vill förbjuda det anonyma hatet, inte anonymitetn som sådan på nätet.
Hur då?
Eller Magnus Ljungkvist som klart tagit ställning för att anonymitet skadar debatten (och därigenom demokratin).
Jag tycker diskussionen också har ett roande inslag. Många som kommenterar och applåderar att anonymitet borde vara förbjuden skriver under pseudonym eller bara ett förnamn. Hur jäkla icke-anonymt är det? ”Jamen, jag har ju lämnat e-postadressen till bloggaren” blir svaret. Tittar man på en del av de ”icke-anonyma” epostadresser som de lämnar brukar det vara typ karatekidsnabelahotmailpunktcom eller liknande. Sorry, men en epostadress avanonymiserar inte. Ett ytterligare problem i diskussionen har jag belyst här – det som förut kallades ofta ”bloggmobbing” dvs. om någon kritiserade en skribent så ansåg sig skribenten (eller hans/hennes svans) för bloggmobbad, det har idag fått ett ytterligare vapen: idag är den som hårt kritiserar en skribent en näthatare. Är det så Birro, Skugge och andra anser att det ska vara? Jag kan inte sluta mig till något annat eftersom de inte problematiserar sina rop på avanonymisering av nätvärlden.
Den briljanta bloggaren Alter Ego tar ett annat perspektiv: hur det som förfäras över används av dem som förfäras. Läs Mediakvinnors strid banar väg för andra
Uppdatering: Nämnda Ljungkvist tar också upp artikeln men undviker att ta upp Dunkels och Ilshammars diskurs om anonymiteten eftersom Magnus håller en mycket hård linje när det gäller anonymitet.
Uppdatering: Laakso låter orden piska sant över ”mediabloggarna”.
Kändisarnas bloggande har dragit ned bloggmediet till en unken nivå av ordbajsande där professionella skribenter visat att de inte har speciellt mycket att säga när de får möjligheten att säga det varje dag. En kolumn i veckan är max vad de kan prestera och här ute i bloggkollegiet finns det åtskilliga som kan skriva mycket mer, bättre och meningsfullare än så. Journalister som slutar blogga gör det inte för att de tröttnar på formen utan för att de inte klarar av att arbeta under de förhållandena och då är det insiktsfullt att sluta.
Även om jag kan tycka det är tråkigt att min prognos i samband med att bloggandet plötsligt blev ”en fluga” i media visar sig vara rätt så borde nog vissa inse att den sk gamla bloggosfären faktiskt tänkt bloggteori lite djupare och längre än Skugge, Eklund och andra självutnämnda bloggexperter.
Uppdatering: Birro anser sig ha svarat mig i sin postning Näthatet. Problemet är att han skjuter sig själv i foten än en gång. För han måste helt enkelt definiera vem som är anonym och därmed inte värd att uttala sig.
Det som kända bloggare verkar glömma är att de faktiskt har ett skydd just i form av sitt kändisskap – att måhända de får stå pall för några rallarsvingar men att de kan gråta ut i något media, eller i sina bloggar och därmed få en massa av sina läsares medhåll. För Kalle Karlsson, förste grillare på Sibylla i Enskede, så finns inte det skyddet.
Andra om: kändisar, bloggar, Lars Ilshammar, Elza Dunkels, näthat, maktstruktur, marginaliserade, Marcus Birro, anonymitet, nätet, debatten, Magnus Ljungkvist, pseudonym, avanonymisera, bloggmobbing, kritik, Linda Skugge, Alter Ego, Erik Laakso, mediabloggare, prognos, framtiden, Sigge Eklund, kändisskap