Jag tycker det är rätt skrämmande att kvinnojouren i Jönköping frides i det uppmärksammade målet om kvinnan som i sex år höll sig och sina barn gömda från pappan efter att hon förlorat vårdnaden. Helt enkelt eftersom det i detta fall gått så långt att kvinnojouren hjälpt kvinnan och barnen till nya identiteter vilket i Sverige är något oerhört svårt att få på offentlig väg. De har helt enkelt valt att oreflekterat tro på kvinnans ord och enligt domstolen kan det inte bevisas att de inte vetat om att kvinnan inte hade legal vårdnad om barnen.
Tyvärr tror jag inte på det sista. Det är för osannolikt, även om domstolen gjort rätt och dömt utifrån faktisk bevisning. Men det är osannolikt att de åtalade kvinnorna inte vetat om hur det hela ligger till: det skulle innebära att mamman är en mästare i att dupera. Och som ROKS tidigare menat – att en dom skulle förhindra kvinnor att söka hjälp anonymt. I det här fallet har kvinnojouren hjälpt denna kvinna till en ny identitet – att hon då från början skulle varit anonym är också osannolikt. Om det skulle förhålla sig på det sättet är det ännu mer skrämmande: en organisation som inte är en myndighet fixar nya identiteter till personer utan att ens veta något om deras vanliga identitet.
Skrämmande är också att kvinnojouren i fråga i det här fallet gör samma sak som de annars menar att kvinnor i misshandelsförhållanden lider av: de har valt att ta rätten i egna händer, valt att göra pappan rättslös genom att medverka till att gömma kvinnan och barnen. För hur mycket en kvinnojour än behövs måste det ske inom några rimliga legala ramar. Det som vi ser rullas upp här är en rörelse1 som valt att stifta sina egna lagar och helt enkelt väljer att strunta i de lagar som styr resten av samhället. Deras argument må vara i stil med Alter Ego:s:
per automatik ger det mig tvivel, socialtjänstens utredningar har vi många gånger läst om att de är bristfälliga.
men i slutänden innebär det också att kvinnorna i de lokala kvinnojourerna tar sig rätten att skipa rättvisa utifrån sina egna åsikter och kunskaper. Tenct gör en extrem men synnerligen målande pararell:
För att dra en extrem parallell (och den är extrem jag vet)… den/de personer som kidnappat treåriga Maddie i Portugal skulle göra det bäst att ta sig till en svensk kvinnojour. Där kan de gömma sig ett par år. No questions asked.
Så – ja – ibland är civil olydnad nödvändig. Men om den går hand i hand med att hävda att man inte behöver lyssna på samhället, att man har rätt att åsidosätta saker som vårdnadslagar, identitetslagar och liknande så skrämmer den onekligen. Det mest surrealistiska blir att ROKS och kvinnojourerna helt enkelt sätter sig i samma utom-parlamentariska och i samma ”outlaw”-identitet som Hells Angels och andra mc-klubbar inom 1 %-idén.
Uppdatering: En mycket… intressant… rättssyn har Birger Östberg som menar att:
För egen del tycker jag att det inte borde vara brottsligt att hjälpa kvinnan ens i den situationen [att kvinnojourens medlemmar vet om att modern inte har vårdnaden; mitt klarläggande]. Lagstiftning och rättsväsende måste nämligen förhålla sig till den massiva omfattningen av mäns våld mot kvinnor och rättsväsendets monumentala oförmåga att hantera det. Som man bäddar får man ligga.
Förutom att han uppenbarligen inte förstår att ”man” i den sista delen syftar tillbaka på ”mäns våld” så är hela åsikten skrämmande. Rent logiskt går hans argumentation ut på: eftersom män utövar våld mot kvinnor och eftersom rättsväsendet misslyckas så har kvinnojourerna moralisk rätt att bedöma alla män som skyldiga tills motsatsen bevisats (vilket i det här fallet är svårt eftersom det sällan finns några vittnen). Alltså får alla män skylla sig själva att de är män. Alla pappor får skylla sig själva om de inte får träffa sina barn eftersom de är män. Enligt Birger så ska detta inte ens vara ett brott:
Om vi inte kan ornda så att våldsutsatta kvinnor får tillräckligt med hjälp och skydd av myndigheter måste lagen utformas så att frivilliga krafter kan utföra detta utan att själva agera som de myndigheter som sviker.
Det handlar inte om carte blanche att begå brott, utan om att förändra lagstiftningen så att det inte är ett brott.
Uppdatering: Schmut påpekar att kvinnorna i kvinnojouren som åtalats inte anser sig gjort något fel.
Jag har aldrig tvivlat på att vi gjorde rätt, säger Ingela Engstrand, en av de nu friade kvinnorna och ordförande i kvinnojouren när mamman sökte hjälp.