Två saker är slående när det gäller det svenska gnället: att alla ska ha precis lika – svensken tenderar att ha stannat i sjuåringens millimeterrättvisetänkande, och att man inte inser att lyx också handlar om sälj och relation.
För det är deprimerande att läsa LO:s och vänsterns åsikter om det utmärkta förslaget om skattereducering för hushållsnära tjänster. Dels för att det faktiskt är så att den som tjänar lite mer ofta också har ett jobb som inte innebär att man bara gör sina fyrtio timmar utan ofta närmare sextio eller åttio – egenföretagare, arbetsledande ställning eller konsulter etc.
Att då mena att ”det är orättvist eftersom den eller den inte kommer att köpa tjänster och därmed få rätt till avdraget” blir löjeväckande. Men det är också världsfrånvänt. Förslaget handlar inte om att ge rika mer tid utan att skapa nya arbetsmöjligheter. Det är kört att tro att industrin kommer att behöva fler anställda – tekniken innebär snarare att all produktion klaras av med färre händer. Därför är det nödvändigt att hitta andra sätt att skapa arbetstillfällen. Och det här förslaget gör det från två håll – ett direkt och ett indirekt. Direkt: att fler kan skapa sina egna företag för hemnära tjänster och därmed både få en egen utkomst och även antagligen skapa ytterligare arbetstillfällen genom att företaget växer. Indirekt: genom att fler kan utnyttja dessa tjänster får de mer tid och ett bättre liv vid sidan av arbetet, vilket innebär att de både gör ett bättre jobb och när det gäller företagare och andra även kommer att ha ork att skapa nya förutsättningar för tillväxt – vilket i sin tur ger fler jobb.
Men vänsternissar och LO-anhängare kommer att mena att det är ”fel” jobb som skapas – att städning handlar om att nedvärdera sig. Onekligen intressanta argument. Själv funderar jag om LO-borgen städas av personalen själva eftersom det verkar vara fel att anlita städare. Själv har vi på byrån en städerska som insett vikten av sitt arbete – och att hon skapar förutsättningar för oss att fungera bättre. Hon är stolt över att göra ett bra jobb – precis som vi är stolta över att göra bra jobb. Jag har svårt att se argumenten för att det är en självklarhet att städa själv – eller som någon förvirrad vänsterpartistisk feminist förklarade: ”det behövs inga hemnära tjänster om männen börjar att ta ansvar för hemmet i en större utsträckning”.
Det andra exemplet på hur svenskar tenderar att vara anal-retitiva när det gäller rättvisa är diskussionen om regeringens representation. Hur i helvete tror folk att Sverige ska kunna fungera som ett viktigt land i världen om man väljer att bjuda internationella gäster på en bricklunch på billigaste stället?! Det hela handlar om relationer, att bjuda tillbaka – och samtidigt också visa vad Sverige har att erbjuda. Jag menar snarare att fr a internationell representation ska ske på de krogar och ställen som vi kan vara stolta över och som säljer in Sverige som ett land med stor kompetens och stora möjligheter.
Uppdatering: Lotta Gröning, som ju är en känd nyliberal östermalmelitist (obs! ironi gentemot vänsterpartistiska feminister) skriver oerhört bra om förslaget om hushållsnära tjänster:
Lite märkligt är det. På 60-talet drömde arbetarrörelsen om hemmafruar. När sedan den offentliga sektorn expanderade var det viktigaste att kvinnorna fick ett jobb, att lönen sedan var urusel var helt okej.
Det är också helt okej i dag. Inget parti på vänsterkanten har på allvar tagit striden för kvinnornas löner. Men snacka går ju. I takt med att trygghetssystemen nedmonterats från 90-talet har alltmer ansvar för barn, sjuka och gamla återfallit på de redan dubbelarbetande kvinnorna. Men i propagandan mot hushållsnära tjänster är det bara överklasskärringar på Östermalm som behöver en ”piga”.
Andra bloggar om: hushållsnära tjänster, representation, arbetsmarknad, svensken, millimeterrättvisa, anal-rentitiv, vänsterns förfall