Min lilla postning om företaget BrainJam och Bengts användande av ett ord som lätt kunde leda fel har fått Bengt och några till att vifta med ”Respekt på bloggar”-fanan. Bengt skriver i sin postning:

Yttrandefrihet innebär INTE att man ska eller bete sig respektlöst mot sina medmänniskor. Om jag har en åsikt om att någon annan är dum i huvudet så bara för att vi har yttrandefrihet gör det inte moraliskt riktigt att publicera det över nätet så att alla kan se min åsikt.

Det handlar inte om moral utan om ett val. Det moraliskt riktiga hos person A behöver inte vara det moraliskt riktiga hos person B. Problemet är att diverse kristdemokrater fått för sig att det finns ett Moraliskt Imperativ™ som sedan alla ska följa. Det gör det inte. För om man drar detta till sin yttersta konsekvens så blir respekten för en annan människa ett censurverktyg, vilket i sin tur innebär att reell kritik av en persons grundläggande värderingar och handlingar inte blir möjlig. Då snackar vi inte längre demokrati, som i sin grundform handlade om allas rätt att tycka att andra är korkade – då snackar vi att Snällismen totalt har tagit över och de enda som får rätt att uttrycka sig är de som säger sig vara Det Moraliska Imperativets Uttolkare. Själv skräms jag av det.

Carina har skrivit en lång diskuterande postning i ämnet och den skrämmer mig visserligen inte lika mycket men i grunden skapar den samma problematiska fråga utifrån sin uttolkning av en sorts önskvärd allmän moral.

Det finns situationer när ord kan bli något väldigt kränkande gentemot andra, varför använda ord på det viset bara för att det just nu gynnar dig. Var mot andra som du själv vill bli bemött är en så fundamental sak att det borde finnas en automatspärr i oss själva när vi går ifrån det.

Hennes förslag på ett moraliskt imperativ är den gyllene regeln. Knappast en moralisk tanke som är universell – och den har slagit igenom enbart utifrån två saker: kyrkans överhöghet över västvärlden och dess djupt icke-generalistiska funktionalitet. Hur menar jag då? Jo, Gyllene Regeln är inte uttalad för att gälla alla människor utan uttalas till de som valde att följa Jesus, för att de skulle visa att de var något annat än alla andra. Detta handlingssätt, som skulle ske i ett sorts spegling av en för övrigt hämndgirig och självisk värld (enligt Jesus sätt att se på det) skulle göra de kristna mer högtstående än andra. Bergspredikan och Jesus konceptidé för lärjungarna är i sin helhet oerhört smart genom att den differentierar dem gentemot omvärlden. Men inget av det är generalistiskt uttalat – det har det blivit genom att kyrkan haft monopol på att uttolka det allmänna moraliska imperativ som samhället ska leva efter. (Sen skulle man kunna ta fram andra bibelställen som direkt motsäger den gyllene regeln men det får bli någon annan gång.)

Problemet är alltså att den respekt som efterfrågas bygger på en sorts monopolitisk uttolkning av vad som är rätt och vad som är fel. Och personerna som uttalar detta menar sig själva vara mer moraliskt högstående än de som de i mycket vaga och generella termer kritiserar.

En som däremot väljer att inte försöka bli moralist utan mer reflektera och konstatera är Peter Wolodarski som i sin krönika Digitala spottloskor skriver:

Spegelbilden av utvecklingen [att läsarbreven är argare och mer råa i tonen; mitt tillägg] är att flera rikstidningar skaffat sig kolumnister, vars huvudsakliga affärsidé är att chockera läsarna och lusa ner debatten. Att detta, i kombination med samhällets allmänna intimisering, uppmuntrat råheten är närmast en truism.Det är i detta klimat som meningsskiljaktigheter lätt glider över i hot och trakasserier. Flera ledarskribenter på de stora tidningarna har de senaste åren råkat ut för förföljelsemejl och felaktiga beställningar till hemadressen i stor omfattning.
[…]I detta läge är det lätt att skuldbelägga läsarna eller väljarna. Men mediernas eget ansvar måste också upp på bordet. Att fokusera på person i stället för sak och uppvigla till jakt på makthavare får inte bara konsekvenser för andra. En dag flyger de hårda orden och privata känslorna tillbaka till hemmaredaktionen, som ett slags tack för inspirationen.

Det är lite det som kan få mig att tycka att Snällismens apostlar ibland mest liknar Don Quijote och hans envetna strid mot väderkvarnar – samhället är inte råare per se, däremot har samhället, genom mediautveckling, en ny kommunikationsteknik och en grundläggande individualisering, helt enkelt förändrats till att bli just mer personcentrerat. Det som Bengt och Carina, liksom andra som tidigare ”rasat” mot den så kallade ”bloggmobbingen” helt missat är att det handlar inte om att ge sig på en person utan att våra åsikter är starkare kopplade till vår person. Många av oss varumärkesstrateger jobbar en hel del med personer, och bygger ett personligt varumärke. I detta handlar det alltid om att sälja in åsikter som grundar sig i deras personliga varumärkens kärnvärden. Helt enkelt: det du säger är den du är. Moraliskt rätt? Ja, utifrån ett funktionalistiskt perspektiv. Och ofrånkomligt i en värld där våra ord är den viktigaste kommunikationen mellan oss och de som vi vill ska gilla varumärket dvs. mig.

En person som väljer att se problemen och ändå hitta en medelväg är Åsa, som i sin suveräna anteckning Respekt? pratar om ”gråzonerna” och visar på de fallgropar som de andra inte ser:

Det intressanta är zonen emellan, den grå. Där en del tycker att det är angrepp på personen, andra att det är sakfrågan som sakligt diskuteras. I den zonen är det ofta som dynamiken finns. Där debatter spetsas till. Där både sakfrågor och debettsätt hettar till, utan att det solklart är övertramp eller inte. Är valet alltid självklart att avstå debatten för att någon kan såras? Jag tycker inte det.
Demokrati för mig är att ha långt gående tillstånd att skriva och säga vad vi vill. Det är inte heller att hur länge som helst behöva väga ord innan vi uttalar vad vi vill säga. Demokrati är också att andra har rätt och ska reagera på det som vi gör. Det får de också göra utan att noga ha tänkt igenom vad de skriver, vilket då andra har rätt att reagera på.
Jag tycker inte debattklimatet har hårdnat vare sig på nätet eller utanför. Snarare har det gått till att bli utslätat, ingen vill stöta sig med någon.

Det är just här problemet med Det Moraliska Imperativet Om Respekt™ ligger – att jag kan tolka en sak som varandes icke-personangrepp medan någon annan tolkar det just så. Och vice versa (vilket skett både en och två gånger från min sida). Det är ett problem vi har i en ordmässigt kommunikation som sker via det skrivna ordet: vi kan bara utgå från det som är skrivet. Mellan-radernavärdet går inte att fullt ut säkert tolka. Så då tolkar vi det utifrån våra erfarenheter, våra personliga värderingar (och de samhälleliga) – och utifrån en sorts X-faktor, som handlar om magkänsla, intitution och val.

För mig blir ett upprop om respekt, eller det tidigare uppropet mot ”bloggmobbing” (som ju till stor del byggde på samma Snällistiska grundtanke), också ett upprop för tystnad, flathet mot åsikter i rädsla för att bli anklagad för att disrespektera och/eller ”bloggmobba”. För min del hör jag rop på en långtgående självcensur, där grunden för självcensuren är ett av andra uttolkat moraliskt imperativ. Jag hör samtidigt som jag hör ordet respekt för andra, en konsekvens som förminskar demokratin och yttrandefriheten.

Och ja, det skrämmer mig.

Uppdatering: Älskade Beijing har ungefär samma känsla om att all kritik alltid tas personligt. Sen kan jag tycka att hon driver objektivitetskravet väl hårt men i grunden har hon rätt:

Det finns inget utrymme för diskussion om inte bloggaren godkänner en diskussion. Allting tas på blodigast allvar och kritik är inte kritik utan mobbning.

Uppdatering: En annan vinkel på det hela är faktiskt att ett funktionellt imperativ är lagstiftningen. Magnus Andersson reflekterar över att andelen anmälningar för förtal har ökat kraftigt och enligt polisen ska detta bero på bloggexplosionen. Dock tror jag inte att vägen över att alla bloggar ska skaffa sig ett utgivningsbevis är vägen att gå:

Bloggarna svävar i ett gränsland mellan det redaktionella och det privata. […]Det vore inte alls ointressant om flera blogginlägg blev prövade i domstol. Dels är bloggens status otydlig, dels vore det bra för samtalsklimatet i bloggosfären om det fanns tydligare riktlinjer.

Andra bloggar om: respekt, bloggupprop, moraliskt imperativ, snällism, demokrati, yttrandefrihet, bloggande, Gyllene Regeln, censur, personligt varumärke, monopolvärdering, kritik, åsikt, personangrepp