Aftonbladets artikel om hur en affär på Manhattan stämmer en uteliggare (?) på sju miljoner kronor är rätt kass egentligen. Ironi bör inte vara en del av journalistik:

– Här har man ansträngt sig för att göra något fint och så blir det så här. Det händer till och med att mina kunder snubblar på honom, suckar den arme butiksägaren.

Sen är bilden från Scanpix lite underlig. Visserligen vet jag sedan min studieresa runt härbärgen i NYC att många hemlösa kan vara såväl välklädda som välutbildade men håll med om att det ser lite underligt ut med snubben i slips. Tittar man på originalartikeln så är det en helt annan snubbe: New York Post…

Så frågan blir då: varför väljer Aftonbladet en bildbyråbild som motsäger den av artikeln lätt ironiserande stilen över den rike affärsinnehavaren Karl Kemp?

Sen blir frågan om pengarna egentligen rätt ointressant. Affärsägarens stämning handlar fr a om att få bort uteliggarna från hans skyltfönster – som är en affärs bästa möjlighet att göra direktmarknadsföring.

The suit asks that the homeless people be barred from anywhere ”within a radius of 100 feet” from the store on Madison Avenue near East 69th Street. If a judge grants that injunction, cops would have more power to keep the riffraff away from Kemp’s fine antiques.

Men den lilla vinkeln var ju inte lika kul… och passade inte in i journalistens världsbild.
Själv skulle jag vilja höra med alla dem som ”rasar” mot Karl Kemp: hur skulle ni reagera om en hemlös valde att bo utanför ert hus, eller utanför en affär som ni ägde?

Som varumärkesstrateg kan jag förstå Kemp.

Andra bloggar om: Manhattan, Aftonbladet, New York Post, Kemp's Fine Antiques, hemlösa, varumärke, stämning, världsbilder