Korrelationer, mediedrev och män med makt

Enligt SvDs läsare var det rätt att Borelius borde avgå liksom Stegö-Chilò (S-C) på grund av sitt tv-licensskolkande:

87 procent av läsarna ansåg att Borelius borde avgå. När samma fråga ställdes om kulturminister Cecilia Stegö Chiló ansåg 84 procent att hon gjort sitt i den nya regeringen.

När det avslöjas att Anders Borg, finansminister, valt att betala en barnflicka svart så svarar läsarna att det hela är ointressant – hela 62 % anser det vara en storm i ett vattenglas.

Vad är då skillnaden?

Den enda korrelation som jag tyvärr måste säga är vid handen är ministrarnas kön.

Varför det?

Well.

För alla handlar det om att de begått lagbrott. Det är liksom knappast så att det i detta går att utröna skillnader i det allmänna rättsmedvetandet eftersom tv-avgiftsskolket gett lika hög grad av aversion som skattefusk. Alltså måste det vara något annat som gör skillnaden.

Att sedan Stegö-Chilòs brott är gentemot något hon är satt att ministra över är inte någon skillnad mot att Borg faktiskt ministrar över statens finanser, som ekonomiseras genom skatter – skatter som han i detta valt att inte betala. Det innebär alltså inte att den stora upprördheten beror på att de valt att begå brottet inom sitt minsterområde (Den som faktiskt har minst bäring mellan brott och ministär är Maria Borelius vars handelsministär inte har något med varken svarta pengar, skatter eller liknande. Möjligen är de dubiösa boenden som avslöjats det som närmast ligger hennes uppdrag.)

Kan det ha med deras bakgrunder att göra? Knappast – även om det kunde finnas en korrelation mellan att S-C och Borelius är journalister vilket Borg inte är. Samtidigt är det knappast så pass välkänt att det kan förklara den väldiga upprördhet som S-C och Borelius fick möta såväl inom som utanför partiet. Att korrelationen skulle handla om att S-C och Borelius inte hade någon solid politisk bakgrund till skillnad mot Borg är på samma sätt relativt ointressant för allmänheten eftersom det endast påpekats av media och möjligen finns det en styrka i den korrelationen när det gäller den interna kritiken inom moderaterna.

Tyvärr så verkar det vara så illa att det är könstillhörigheten som korrelerar med den upprördhet som visat sig över S-C och Borelius men som hos allmänheten varit helt frånvarande när det gäller Borg, Bildt och andra ministrars övertramp om de är av manligt kön. Detta stärks av det faktum att det stora ”drevet” gick efter kvinnorna S-C och Borelius medan Tobias Billström kunde i mångt och mycket flyga under den mediala radarn.

Så – korrelationen verkar bevisa en gammal paternalistisk åsikt inom valmans(!)kåren. Kvinnor måste vara tre gånger så duktiga och fr a aldrig göra några fel för att få vara ministrar. För män gäller inte samma hårda regler. Tyvärr verkar också Reinfeldt anse att det var ett enkelt och billigt offer att släppa S-C och Borelius men när det gäller Borg och Billström väljer han att ta strid.

Det finns inga ofelbara människor.

Han la till -niskor mest för att han var tvungen…

Enkelt skulle vara att skylla på media, som Reinfeldt väljer att göra. Det är dock rätt korkat – visserligen har medierna stora problem med trovärdigheten och den nya situationen som media möter – där konkurrensen inte bara kommer från nya traditionella media utan också från alternativa media och gräsrotsjournalistik, som Martin Jönsson påpekar, – men knappast gör media annat än att faktiskt speglar en allmänhetens syn.

Media har ett ansvar ja. Men inte det ansvar som många vill lägga på media. Journalistiken ska vara konsekvensneutral, de ska alltså inte väja för att rapportera om saker som kan ge stora efterverkningar. Dock väljer också den journalistiska etiken att skilja på människor – en person som anses ha mycket makt (politiskt, kulturellt, religiöst) har ett större ansvar att leva som han/hon lär och får därför leva med att bli hårdare granskad än en person som är utan reell makt och okänd. Jag håller inte med Magnus när han menar att det inte är något problem om en journalist faktiskt är partiansluten så länge mediakonsumenten hela tiden har medvetenheten om att varje journalist självklart har personliga åsikter. För problemet med hans argument är att en personlig åsikt kan man åsidosätta men ett aktivt medlemsskap är något annat. Därför tycker jag att exempelvis Fridolin gör rätt som slutar vara medlem i mp – även om det självklart inte förändrar hans åsikter. Däremot håller jag med i Magnus argument om att

Det är också viktigt att summan av denna information är någorlunda neutral. Men det är summan av informationen som ska vara neutral, inte varje informationkanal i sig.

Liza Marklund, själv journalist, visar på ett nytt problem i det här fallet: när journalister plötsligt inser att de har makt och därmed saknas en objektiv granskare av medierna. Och frågan är vem som ska vara det?

Medierna ska vara granskare av makten och därmed en garant för demokratin – inte en flock hyenor som river sönder människor och familjer.
Om det blir ett journalistiskt självändamål att rota och anklaga så kanske de bästa politikerna inte orkar. Kvar blir de hårda och tråkiga, och konsekvensen blir att medierna inte längre befrämjar demokratin, utan tvärtom motarbetar den.
Föreställ er en riksdag som enbart består av blåkopior av Pär Nuder.

Självklart hamnar den personens nära och kära i kläm av detta, jag håller med Liza Marklund generellt – men om valet står mellan detta eller att inte granska makthavare alls? Om man väljer det sista – som många politiker gärna argumenterar för – har man skapat medier som endast blir maktens mistlur. Det blir en tandlös tredje statsmakt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,