Yrsel skriver mycket bra om bloggande, och den utveckling som skedde i samband med att bloggandet blev trend. Och bloggare blev av med sin anonymitet (självvalt eller av misstag).

Att skriva fritt utan att oroa sig för konsekvenser har ju varit en del i själva bloggens och bloggarens framgång.

Själv har jag valt att vara relativt öppen. Visst – jag skriver inte ut mitt namn på Deep|edition men jag berättar att jag är samma person som driver Researcher där alla mina kontaktuppgifter står. Jag väljer att skriva naket och öppet även om många saker numera censureras eftersom jag vet att personer som jag känner IRL läser. Det är numera en balansgång men i samband med att jag blev sjuk bestämde jag mig för att inte mörka saker. Det betjänar ingen och kanske är detta det enda som finns kvar av mitt kall – att ge andra möjlighet att spegla sig i mina ord.

Jag tror att det som jag tidigt valde att kalla ”vanitybloggande” eller dagboksbloggandet, vilket tidningar länge trodde var det enda bloggarna handlade om, handlar om ett behov av att bli sedd, och behovet att få häva ur sig saker och veta att någon faktiskt läser. Som läsare handlar det om att få veta saker som inte är kända tidigare. Det som negativt kan sägas vara det mänskliga behovet av voyerism är samtidigt också önskan om närhet, att känna sig utvald.

Andra bloggar om: anonymitet, bloggande