Trots att det är en massa idioter som dissar Sandra för att hon är stolt över sin bok tänker jag fortsätta att prata om den. För den är bra, så oerhört bra. Och den gör ont – kanske extra mycket eftersom det handlar om en person som jag känner och tycker om – men jag tror att den gör ont för andra också. På ett positivt sätt.

För mig handlar det också om mycket igenkänningar. Jag har också levt med en psykiskt sjuk mor. Jag fick ta på mig en vuxenroll redan som sjuåring. I mitt fall blev det ställföreträdande man, på både psykiskt och på fysiskt vis.

Det jag funderade över när jag läste Sandras bok idag var: vad gör det med oss – att vi levt med vuxenvärldens totala reträtt från att just vara vuxna.

När jag läste om hur Sandras mamma slog och sparkade henne tänkte jag tillbaka hur min mor gav mig rejäla dagssedlar – tills den dagen jag fångade hennes örfilande hand och tittade på henne, väste att hon aldrig skulle försöka göra det där igen. Jag hade vuxit upp, hon visste att jag var starkare än henne. Hon fick lov att välja nya vapen. Dåligt samvete, tacksamhetsskuld, att inte vilja leva längre. Jag har slagit en burk tabletter ur handen på henne, hon hade tömt alla i handen och skulle ta dem. Sedan åkte hon iväg. Och jag höll på att sätta en yxa i grannen som gnällde över att vi var högljudda. Och hon vände i Kolsva. Tre gånger.

Sandras bok väcker minnena till liv. Det är bra även om det gör att vissa saker inte blir gjorda. Det är svårt att koncentrera sig på varumärkesstrategier när minnesfilmerna hela tiden körs i bakhuvudet.

Andra bloggar om: Sandra Gustafsson, Maskrosungen, minnen, föräldrar, psykisk sjukdom, barndom