En bokkanon [uppdaterad]

Ibland är hon mest tröttsam, Marie Söderqvist. Idag visar hon på en lite udda konservatism i sitt utspel om att det går att säga vad som är “bra” respektive “dålig litteratur”1.
Det som Söderqvist vill föra fram är samma andas argument som genom åren skapat saker som: förbud mot homosexualitet, sterilisering av utvecklingsstörda, en lamslagen flyktingpolitik och andra övergrepp mot individen. Allt i föresatserna att det är till för något “högre gott”; samhälle, kyrka, mänsklighet. Det har helt enkelt inneburit att individens tro, tyckande, behov och smak har ansetts rätt att undertrycka för ett högre syfte.

Det kan tyckas att jag drar väl höga växlar2 på hennes stöd för ett förslag om att skapa en lista med utsedd kvalitetslitteratur3 men vad jag ofta saknar i såna här diskurser är en insikt om bakomliggande strukturer. Och att sådana strukturer får genomgripande konsekvenser även om de mest synliga kan verka mindre intressanta i ett vidare samhällsperspektiv.

Problemet är att Söderqvist jämför ett sorts litteraturkanon4 med frivillig och uttalat subjektiv betygssättning av restauranger (Michelin). Och jämförelsen haltar. Eller visar en skrämmande bild av ett samhälle där Söderqvist och hennes åsiktsgelikar skapar en “rättrogen” litteraturlista med författare som för ett “rätt” liv. För en stjärna i Guide de Michelin handlar om så mycket mer än bara själva kokkonsten: det handlar om upplevelsen, bemötande, belägenhet och självklart (även om GM inte vill kännas vid det) också om ett inarbetat namn. Om detta ska överföras till en boklista så ska såna saker som bokomslag, kvalitet på papper, författarens tidigare produktion liksom att hans/hennes rykte och liv måste vägas in.
Och i slutänden är det ändå den enskilde Michelingubbens (hehe) subjektiva åsikt och smak som fäller avgörandet.

Då hamnar vi i den grundläggande frågan som Söderqvist duckar för: vem ska bestämma preferenserna för “bra litteratur” och fr a – vem ska fälla avgörandet?

Uppdatering: Samma frågor ställer Stefan Jonsson på DN. Och utmanar folkpartiets partistyrelse att lista vilka klassiker som de personligen läst.
Och Redaktörn sätter självklart fingret på den populistiska folkpartipulsen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

  1. Det hela har sin upprinnelse i Ranelids korkade uttalande om “bimboförfattarna” []
  2. Särskilt då jag för tillfället sitter skönt tillbakalutad i skuggan ute i trädgården. []
  3. Uppdaterad länk till Cecilia Wikströms debattartikel med förslag till Svensk litteraturkanon. []
  4. Inte en sån som smäller. []