Tove Lifvendahl jobbar under sommaren som ledarskribent på SVD. Hon, som gammal muf-ordförande, visar sig ha ett klassperspektiv värdigt socialdemokratins grundfundament. För hon myntar uttrycket ”den skrivande klassen” dvs. journalister, krönikörer och andra som många gånger jobbar gratis, eller nästan gratis.
Rätt eller fel? Jag vet inte. Frågan är väl knappast nytt (eftersom jag för tillfället läser boken ”Shutterbabe” så kan man se att samma ställning funnits under många år i relationen mellan fotograf-bildbyrå-tidning).
Det intressanta är vilket perspektiv man väljer: att se det positivt som TL gör eller ser det som ett problem.
Själv är jag kluven. Jag skulle aldrig kunnat jobba ”gratis” på Sprida eller de första månaderna på H&Co om jag inte haft inkomst via sjukförsäkringen. Å andra sidan hade jag inte kunnat skapa den plattform jag skapade om jag inte spenderat mängder av min fritid med att lära mig reklam, kommunikation och jobba med det ideellt på olika sätt1. Jag ser, precis som TL, det som nödvändigt för att ha erfarenheter – det och en gedigen utbildning. Och det är här hennes argumentation faller (lite). Nånstans måste man kunna få pengar ifrån. Och möjlighet till utbildning. Det går inte att leva på luft, engagemang och publicering allena.
Andra bloggar om: Tove Lifvendahl, idealitet, den skrivande klassen, Shutterbabe
- 1989 startade jag en medlemstidning för Kyrkans Ungdom i Västerås stift, innan dess skrev jag krönikor för lokaltidningen. I Uppsala blev jag biträdande redaktör för V-Dalas tidning Landskapsposten och sedan satt jag som redaktör ett år till, på V-Dala var jag också med och startade ett PR- och marknadsutskott, jobbade fram Vinyl-konceptet och mycket mer. Jag har bloggat sen 2001 och jobbat med ett antal personers och företags hemsidor under årens lopp. Jag var med och konfirmerade Sveriges första IT-konfirmander redan 1996 och jag har gett pr-tips, byggt pr-planer och liknande under årens lopp. [↩]