Tradition och sånt

Idag är en sån här dag när hembygdsgårdar lever upp och tal som hålls påminner om vikten av att “värna den svenska kulturen” och att “vara rädda om de svenska traditionerna”. I kölvattnet på diskursen runt Lassbo och hennes kreativa tolkning av uttrycket “nationalsocialism” kändes det hela än mer sunkigt. Jag menar – jag bor i Dalarna. Folkdräkts-Mecca liksom. Här tar det fyrtiofem minuter att resa en majstång eftersom den är hög nog för två stycken ordinära majstänger. Här dansar folkdansgillena så grässtråna rycker och allt är en märklig uppvisning i kvasinationalism.

Jag tog faktiskt en bild för att kunna illustrera problemställningen med att försöka att förändra ett ord:

Men visst är det inte vi som är udda. Folkdräktshysteri och traditionskramande finns i många länder. Att kultur och historia blir det som definierar “oss” gentemot “dem” är vanligt i de flesta länder som har någon historia att berätta. Det jag stod och försökte komma på var vilka behov som såna här tillställningar tillfredsställer hos den moderna människan? Det är en miljonfråga – för om man hittar rätt formel och kan överföra det i marknadsföring har man sannolikt hittat reklamens Graal.

Och å andra sidan – värnandet av nationella värden i form av kultur och bygdehistoria har alltid skapat strömningar som inte är av godo. Så fort sådana saker fått stort fäste under nittonhundratalet har det inneburit att främlingsfientlighet, ren rasism och strider brutit fram. Jag ser inget egenvärde i att vara stolt över svenska traditioner i form av majstång, midsommar eller liknande (däremot ser jag dess värde som att vara bilder att fylla vissa varumärken med). Stolthet för mig är där jag är nu – och om jag ska vara stolt över Sverige är det vad som beslutas och skapas idag som är viktigt – inte filande på Gärdebylåten.

Uppdatering: En annan som funderar om midsommartraditionerna är Reiner Gatermann: Detta är Sverige för mig.