Sitter och försöker fånga känslan. Fånga allt det som hänt under de senaste åren. Det är påskdagen och fortfarande är det en märklig dag för mig – att inte längre vara en del av firandet, att inte känna något inför allt som den står för inom kyrkan. Det är ju bara den fjärde påsken som jag inte deltar, jämfört med att ha gått i kyrkan, eller celebrerat mässan, alla år.

Jag försöker fånga faktorerna. De saker som påverkat mig. Som gjort att jag inte längre kan säga att jag tror. De är många, invecklade i varandra som ett stort ormbo. Det jag minns är hur insikten om att jag inte längre trodde kom över mig – som en sorts reverserad frälsning.

Många undrar varför jag inte bara avsäger mig mitt ämbete. Det kan jag fråga mig själv också. Men det är en lång resa, precis som resan till att acceptera kallelsen var lång och snårig, så är resan till att avsluta mitt ämbete lång och jag är inte där ännu. Jag kan fortfarande känna ett sug i magen – ett sug efter känslan framförallt i samband med nattvardsfirandet. Att vara en del av något mycket större – i nattvarden tänkte jag alltid att det metafysiska, Guds närvaro, på ett speciellt sätt korsade den långa obrutna traditionen av kyrkan ända sedan sista måltiden. Det var en stor känsla.

Och jo, jag kan sakna det. Jag tror inte längre på något metafysiskt. Universum är tomt, livet är i grunden utan mening1 och vi är bara utsatta för slumpens irrationaliteter. Och samtidigt är det ett lugn för mig. På ett annat sätt än allt det andra var. Jag är stilla. Även om jag ibland hänger mig åt att stressat försöka jaga framgång, kan jag i nästa sekund inse att det faktiskt inte spelar någon större roll.

Jag vet att jag var en bra präst. Kanske alltför bra. Samtidigt är jag inte säker på varför jag blev präst. Och nu jobbar jag med saker som jag är ännu bättre på. Och jag slipper det dödsbringande i alla diskussioner runt kyrkans vara. För kyrkan ligger illa till.

Så vad är jag nu? Antagligen det värsta som en mer fundamentalistiskt inriktad kristen kan tänka sig: en teolog och vigd präst som inte längre tror men vars kunskap och argumentation är än mer skarp än förut.

1. Livet som egen entitet, livet i-sig. Alltså en filosofisk grund. Däremot är det inte sagt att vi som människor inte ska eller bör fylla livet med mening. Men som sig självt har livet ingen mening. [↩]