Om rätten att bedöma

Ska en människa behöva göra ett sådant här konstaterande?

Jag vet att det kommer att hända mig något och det sa jag om mamma också. Alla är medvetna om det.

Det är “Sara” som är syster till en man som både slagit ihjäl sin sambo och deras mor. Han sitter av ett sju år långt straff för dråp och har nu blivit flyttad till en anstalt nära den stad där hon och hennes barn bor med skyddad identitet.

Jag har faxat polisens säkerhetsbedömning till kriminalvården, men de verkar inte bry sig om min situation. […] Jag vet att han är ute efter mig och det är bara en tidsfråga innan det händer något. Han är en sjuk person som är oberäkelig.

Det är märkligt att personer i beslutande ställning inte kan skapa ett samordnat synsätt. Om en person får skyddad identitet så föregås det av en bedömning från polisen att personen som man behöver skydd ifrån faktiskt är riktigt farlig.

Det hela bygger mycket på en kollektivistisk syn där regler styrs utifrån jämförelser av vad synes vara lika händelser istället för att utgå från att varje individuell händelse är unik och därmed att varje person måste ses som en individ. Det hela är kanske den stora förändringen som måste till i samband med att vi går igenom den stora kulturella revolutionen från kollektivism till individualism.
Problemet är att opinionen ofta jagar en total rättvisa men utgår från individualismen – eller snarare subjektivism – och det innebär att rättvisa räknas utifrån vad varje person tycker. Det är exempelvis problemet i samband med Göta Hovrätts sänkning av skadeståndet för det fjortonåriga flickan. Det spelar ingen roll för opinionen att flickan fått det högsta skadeståndet någonsin – även efter sänkningen – utan det är själva handlingen som upprör: att en domstol väljer att se på storleken och praxis snarare än den individuella situationen – som Maria säger:

Rent juridiskt så handlar allt bara om normskyddslära och rättspolitik. Och jag tänker inte gå in på lagrum och tillämpning för det hör inte hemma i bloggen. Inte i min i alla fall. Men lika mycket som gemene man ofta tenderar att åsidosätta regler så är domstolsväsendet och rättsskipningen bara regler.

Det innebär att det allmänna rättsmedvetandet som styrs av subjektivism och till viss del individualism krockar med rättspraxis och juridikens väsen. Problemet är att om det sistnämnda får styra så blir det maskinellt – en sorts statistikens vinst över humanismen. Men om det allmänna rättsmedvetandet blir det som får styra juridiken hamnar vi i ett totalt rättslöst samhälle som styrs helt av tillfälliga opinioner.

I slutänden hamnar man i frågan om hur man skapar ett samhälle och vad som definierar samhällets grundvalar. Om ett samhälle skapas utifrån ett av individerna gemensamt kontrakt måste det bygga på viss generalisering och faktiskt, kollektivets “förtryck” av subjektet. Samtidigt kan det aldrig enbart byggas på ett gemensamt kollektivs regler utan möjlighet att göra undantag utifrån individuella bedömningar.

Källor:
DN – Nyheter – Dubbelmördarens syster Sara: “Vem ska skyddas – han eller jag?”
maria.just.as- justice for all.
Aftonbladet: Hon led inte nog
Hedgehog in a storm- Nu är jag skitarg
Karin Långström Vinge: Ompröva!
SvD: Kränkt barn får större skadestånd
Annica Tigers Blog: Hur värderas ett lidande?