Man kan tycka olika om det här. Snubben verkar en smula snedseglad och uppenbarligen en rejäl rättshaverist.
Samtidigt är han smart nog att filma det hela – en utveckling som onekligen nu är mainstream. Att dividera om det han gör innebär att man direkt måste förklara att Janne Josefsson m fl journalisters smygfilmande är omoraliskt. Eller att Piratpartiets film om valsedelsfusk inte borde tagits.
Men det hela är ändå intressant ur flera aspekter:
Det här är knappast speciellt bra för ICA. Och det hela rör sig vidare på Twitter – och där nu ICA-Stig, ICAs eget officiella twitterkommando också uttalar sig om att det är skämsigt.
ICA-personen som svär och är oerhört otrevlig (butikschefen) är extremt otrevlig och får nu inse att det här kommer att leva vidare ett bra tag. Kvinnan i kassan kommer nog få ta emot ett antal mynt framöver. Handlade det om mycket pengar? Nej, det såg inte ut så.
Sociala medier kommer att föra det här vidare och det kommer att bli svårare att undvika det faktum att ICA uppenbarligen inte vill att man betalar med mynt men knappast har kommunicerat det.
ICA-Stig själv: som enligt uppgifter drivs av King menar att det är läge att testa butiken (Globen enligt vissa uppgifter):
Om det nu är så att ICA helst inte vill att man betalar med mynt (i filmen förklarar butikschefen “betala med sedlar som alla andra”) så borde det kommuncieras. Gissningsvis anser man att hanteringen av mynt är alltför kostsam. Det finns inget som säger att du inte får betala med mynt och gissningsvis är det inte så enkelt att plötsligt förklara att vissa svenska valörer inte är välkomna som betalningsmedel.
I grunden är det här fortfarande ICAs problem: att hantera en kund med respekt oavsett om han är påstridig, rätt stökig etc. För idag kommer det ut på det ena eller andra sättet. Lärdomen för ICA och andra lär vara att det krävs ännu mer god utbildning av den personal som faktiskt möter kunderna – och snabb hantering av de större och mindre kriser som kommer att dyka upp i nätverken.
Jag kan tyvärr inte komma undan funderingen om vad som hänt om det hade varit en propert klädd kvinna som bett att få betala hela lördagshandlingen med mynt…
Disclaimer: Jag borde antagligen inte inte postat den här. Det är inte värt att behöva höra att man är en översittare och hatar kvinnor. Bara för att man inte lyckats med ironin. Så – läs min ursäkt och sen får ni ta det här för vad det här. Ett förslag är också att sedan läsa den här postningen.
Jag funderar verkligen över den här postningen: skulle jag posta eller inte. För jag har ju blivit rätt snäll. Men va fan: här kommer en postning i en mer klassisk Deepedition-anda.
Jag börjar inse att Lisa Bjurwald (minns henne) mm! och Jan Guillou (minns ett av hans uttalanden) råkat hamna i modebloggsträsket mm!. För nedan finns beviset att modebloggerskor sällan blir bättre med en kamera och rörlig bild… Så mm! – eftersom man inte får säga elaka saker mm! om andra bloggar för då bloggmobbar man så håll till godo med lite klassisk bashing:
Jag har några skämt mm! som kan klassas som nedsättande mm! om blondiner, hjärnor mm! och kameror. Men jag är ju snäll numera… Mm!
Ber för övrigt att få citera min vän mm! och kompanjon Helmut Diezel:
JAG HATAR ANVÄNDARGENERERAT MATERIAL. JAG HATAR ATT ALLA BLIR SINA EGNA PRODUCENTER. JAG HATAR PIRATPARTIET. JAG VILL HA TILLBAKS CENSUREN. OCH KONCENTRATIONSLÄGREN.
Ibland funderar man ändå mm! om inte Marianne Mikko hade kommit på något. Jag menar – det skulle ju innebära att bloggare var tvungen att fylla i formulär och liknande. Det är inte alla som klarar av. Mm!
Avslutar med hon som är seriös och inte en "korkad bränd bimbo":
Bara att inse att det här kommer bli roligt för deras barn att ta fram när de, överjästa, bittra och white trashiga skäller på sina döttrar om att de inte ska vara så fåniga på nätet…
Disclaimer: jag vet att jag säkert får en hord av dessa bloggerskors läsare som förklarar att
jag är avundsjuk på deras framgång. Svar: nä, inte ett dugg.
jag har ingen humor. Svar: jodå – jag tycker de här filmerna är oerhört roande. Faktiskt så garvar jag högt när jag ser dem.
jag är elak mot unga tjejer som är framåt. Svar: inte alls – jag konstaterar bara att det nog är illa för Sverige om det här är vår framtid.
jag är dum i huvudet. Svar: Det är jag säkert. Ni med.
Som sagts tidigare: exemplarförsäljningen är död. I dagens värld så sker en snabb utbyggnad av mobilt bredband liksom av WiFi vilket gör att fler och fler hellre har strömmande musik. Spotifys framgångar är ett så solklart exempel på det.
Genom den digitala utvecklingen är även musikvärlden global. Att skapa murar där vissa låtar inte får spelas i vissa länder är minst sagt idiotiskt – för att inte säga rent plattnackigt.
Man väljer idag att göra mer inskränkta dealar för att få använda musiken – samtidigt som Creative Commons, Myspace och andra tjänster och inriktningar visar att det finns nya sätt att dela med sig.
Samma sak har hänt på YouTube, det händer på andra sajter som försökt förnya musiklyssningen för sina användare. Musiker och musikbransch är lite som en del reklamare: de vill egentligen inte att någon ska ta del av deras arbete om man inte har total kontroll över produkten. Det är idiotiskt. Och faktum att Monthy Python m fl bevisat att Chris Andersons Free-tänk faktiskt stämmer i vissa delar verkar gå dem förbi (läs bloggstafetten som pågår inför onsdagens begivenhet).
Det är en upplysande artikel på Newsmill från Karl Sigfrid som läst hur socialdemokraternas IPred-motion i vissa fall går ännu längre än Alliansen: bland annat med utredning om förbud mot anonymiseringstjänster. Jag tycker inte att Karl har helt rätt att det ”tyst”. Saken är snarare den att den part som faktiskt kan besluta om något som får mest kritik. Det är ett större problem att Linander accepterar lagen än att sossarna gör det. Idag. Det är knappast någon som är förvånad att sossarna är minst lika ivriga att inskränka personlig integritet. Engströms visserligen piratpartistiskt färgade citat stämmer rätt bra:
Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:
En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
Idag hittade jag min gamle bloggarkompis Suburbia aka Strangnet och det på Twitter (thank god för initiativet #svpt) och han menar detsamma som flera av oss andra ocksåpåpekat: att istället för att gråta ut i pressen om hur synd det är om skivbranschen, filmbranschen och om artisterna – och kalla sina konsumenter och fans för ”tjuvar”, borde man lägga krutet på att skapa nya affärsmodeller. Sannolikheten att skivförsäljningen kommer att gå upp om IPred går igenom finns inte. Det tror visserligen inte min kommentator Logik och hårda smällar alls på – men dennes exempel är lite tunna. YouTube har en helt annan bakgrund än att handla primärt om intäktsströmmar.
Helt enkelt bygger IPred på gamla strukturer. Sällan är dessa fruktsamma när ett teknikskifte sker. Alltså måste de förändras eller de som håller fast vid dem kommer att sakta dö sotdöden. Det hände med romerska riket – och det kommer att hända med den traditionella skivbranschen.
Det bästa som skrivits är den långa postningen av HAX. Läs den för att förstå mer. Och hans slutkläm är det viktiga: det som Sauk och hans hejdukar liksom skivbranschen totalt missar: det handlar om proportionalitet.
Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärd, dom eller myndighetsbeslut inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.
Självklart handlar allt om tolkning – men när det gäller både IPred och FRA, liksom nu snart ACTA och telekompaketet så är grundfrågan: är det proportionellt att totalt förinta personlig integritet för att skydda upphovsrätt, (kanske) hitta terrorister och på andra sätt ge stora möjligheter att avlyssna, stänga av och kontrollera sina medborgare?
Det handlar om hårdför repression av vår rätt att yttra oss, att prata med andra om vad vi vill och att göra saker som inte nödvändigtvis är olagliga men enligt en viss stats åsikt omoraliska.
Skillnaden mellan IPred och exempelvis FRA-lagen är att om den förstnämnda handlar om att försöka skydda en gammal struktur mot ett teknikskifte så är den senare tillkommen just på grund av detta teknikskifte. Eller vi kanske snarare ska prata om informationsskifte – varför inte säga skifte av sätt hur människor för samtal? Om vi gör det så kommer frågan i en annan dager eller hur? För det innebär faktiskt att de lagar som innebär en högre kontroll av trafiken på internet de facto handlar om att kontrollera människors samtal med andra människor.
Vidare: den nya FRA-lagen harskickatsut på remiss. Två dagar innan julafton. Minns att förra gången beslutet skulle tas valde regeringen att försöka klämma in det alldeles innan riksdagens sommaruppehåll. Det är inte utan att man inser att Reinfeldt och Tolgfors fortfarande kör fult spel. Igen. Tyvärr verkar hjältarna lagt sig ned också.
Så – min rubrik är en sorts travesti på ”Staten och kapitalet”. Men i en egen kanot, snabbt girande sitter Piratpartiet som de senaste dagarna försökt att hantera kritik mot sig själva. Jag tycker diskussionen i stort varit bra om man bortser från vissa klavertramp och journalistisk enögdhet. Än en gång ser man hur en ”gammelmedia”-insats inte längre står oemotsagd. Tyvärr väljer ju DN Debatt som vanligt att blunda för hela diskussionen som skett bland bloggarna men det är ingen som är förvånad över med kunskap om Mats Bergstrands aversion mot sociala medier och bloggar i synnerhet.
Jag har hela tiden framhållit att jag hoppas att Piratpartiet fortsätter att vara ett parti. Enligt mitt tycke är dock ett parti beroende av en helhetssyn. Däremot tycker jag inte att det vore ”bättre” om de andra partierna tog frågan och därmed gjorde på samma sätt som man gjort med andra sakfrågepartier. Och ett namn som faktiskt pekar ”rätt” för många människor. Det är lätt att bli sedd som elitistisk om man försöker förklara för sina potentiella väljare att ”det ni tolkar in i vårt namn stämmer inte”. För att ta ett exempel: Min morsa funderade på att kalla mig för Patrik (det är rätt många Patrikar födda slutet 60-början 70). Men det ville inte min farsa – för han var gramse med någon Patrik. Helt enkelt bar namnet negativa konnotationer för honom. Då spelar det ingen större roll om namnet betyder ”adelsman”. På samma sätt var det rätt av företaget Honda att inte försöka att spara pengar genom att lansera bilmodellen ”Fitta”.
Som varumärkesstrateg och planner – och ansvarig för ett antal re-brandingprojekt så vet jag hur viktigt namnet faktiskt är. Så PP kan vrida det så mycket de vill (ett antal försök i kommentarerna till postningen): Piratpartiet har en rejäl uppförsbacke på grund av sitt namn om man vill tas på allvar i bredare folklager. Det kräver väldigt mycket att förändra konnotationer för ett ord – i det här fallet kommer det kosta långsiktigt för Piratpartiets framgångar. Vi tänker oss att Rick Falkvinge en dag är minister och ska träffa Somaliens premiärminister: ”Hello, I’m Rick Falkvinge and representing The Pirate Party”. Ledsen, men jag tvivlar på att den somaliska premiärministern tänker på personlig integritet när han hör det.
Så jo, PPs problem är namnet. Också. Men med personer i sina led som Emma Opassande är jag positiv och förväntansfull inför vad man kan åstadkomma.
Två intensiva dagar i Stockholm till ända. SJ tar mig hemåt Borlänge. Lite egoboosting är alltid bra också. Det har det varit. Igår var det Disruptive Media, en konferens om sociala medier som Annika Lidne driver. Bra – det mesta var riktigt bra. Så klart alltid kul att träffa ”bubblan”-folk och att få sig till livs nya infallsvinklar på sociala medieutvecklingen.
Det jag övergripande kan se är att vi nu går in i en sorts konsolidering: det är få ”nya” saker som egentligen händer men däremot börjar företag faktiskt att prata sociala medier, inse att det faktiskt är en kanal som kommer att påverka dem i grunden: såväl marknadskommunikation som strukturellt. Det är en spännande tid och även om det säkert är så att vi också kommer att se en viss inbromsning när det gäller investeringar i stort så är det knappast inom digitala medier som den stora kvasten kommer gå när det gäller marknadskommunikationsbranschen.
Spännande var att höra Paul Walker från Cohn & Wolfe1 (som jag också hörde på O-baren på kvällen när han och moderaternas presschef Per Henriksson tillsammans med Internetworlds Magnus Höij diskuterade det amerikanska valet utifrån sociala medier) och Peter Parkes från Wearesocial (som använde en presentationsteknik som var en upplevelse). Och Martin från Twingly var, trots en för mig mycket basal nivå, hörvärd. Spännande att höra om Electrolux nya social media news room och hur de faktiskt bygger allt runt Googles ”system” med iGoogle, Google Apps och Wordpress, Flickr och Youtube.
Jag och Brit Stakston från JMW berättade om E.ON Young Heroes och de lärdomar vi dragit av det. Presentationen finns här och nånstans efter helgen ska den finnas på film. Det gick mycket bra, vi fick spännande respons och jag tror att både Sara och Pernilla från E.ON var nöjda med dagen. Vi är stolta över våra projekt också.
Om man vill se livesändningen i repris så kan man kolla här.
Efter O-baren och Cohn & Wolfes event om amerikanska valet och en gryta musslor på Grodan så var det jobb och sova som gällde. Idag har jag och Brit haft en heldagskurs på JMW om sociala medier. Fantastiskt annorlunda och jätterolig kurs. Kan tipsa om en bra blogg som skrivs av en sån där människa som berikar genom sin uppenbarelse, sitt engagemang och insikter.
Som avslutning var jag med i JMW Talkshow. Det var riktigt kul :).
Annat som är roligt är att Heimer & Company och JMW tillsammans blivit nominerade för E.ON Young Heroes i en europeisk tävling: European Excellence Award. Det är också lattjo att hitta sig själv i en tidningsartikel som jag inte trodde skulle bli av.
Tråkiga saker är Tele2s urusla täckning för 3G runt Sala (iofs är mobila bredbandet sällan fascinerande ens i centrala Stockholm). Och att SJ såklart misslyckas med att erhålla el i sina elkontakter på tåget. Och jag ska försöka få tag på en knapp som jag kan ha på mig där det står: ”Inte mitt problem.” För de senaste dagarna har två taxichaufförer haft attityden ”men stackars mig som måste ta en körning med dig som inte ska så långt för jag tjänar så lite” liksom en kioskägare som gnällde över att jag köpte lågpriscigaretter. Inte mitt problem. För övrigt ligger en del underleverantörer illa till när det gäller julklappar från mig.
Roande är däremot kommentatorerna ”Suget” och ”Logik och stenhårda smällar” som driver en IPredkramarkampanj i kommentarsfältet på min postning om Jonas Almquists IPredåsikter. Problemet är att de är så ignoranta att de inte läser vad jag skrivit om IPred rakt över. Och som det visar sig är Suget verkar vara branschnisse. Verkar som om Anti-piraterna börjat att lobba i kommentarsfälten. Bra där. Samtidigt kanske en trevligare ton vara bra. Tror jag ska spendera kvällen med en round up om IPred. Det är dags.
Sen har jag en fråga till mina kära läsare:
Jag tänker börja blogga om reklam igen. Nu fr a med inriktning mot sociala medier. Helt enkelt för att vara komplementär till Same Same But Different och feeda till Researcher som jag vill bygga upp som en riktig DIGG för svensk reklam. Vad tycker ni skulle vara den bästa domänen?
creativeplanner.se
niclastrandh.com
researchdeploy.se
en egen kategori på deepedition.com
ni måste kolla den lekfulla flashfilmen på deras internationella sajt [↩]
Idag har ett antal exempel kommit som visar på hur svåra stora skiften är, hur varje förändring i kultur, samhälle och värdering av en större magnitud orsakar smärta och stora motsättningar mellan de som omfamnar det nya och de som har svårt att hantera förändringen. Ofta handlar det om att svårigheten ligger i att människors personliga roller, deras rollplattformar förändras utan att de själva valt det. Tryggheten raseras och hellre än att ta ut en ny kompassriktning så väljer man att försöka att förklara att kartan är sannare än omgivningen.
Ett exempel är den kader av A-listeartister som skrivit ihop en debattartikel på DN Debatt (bara valet av media indikerar att det handlar om personer som helst inte ser den nya digitala världens möjligheter). De menar att IPRED-lagen är nödvändig och att fildelning är stöld. I TV får Sauk häva ur sig obsoleta Bardiska jämförelser mellan att fildela och att stjäla cyklar, och debatten förs mellan vänsterpartiet (sic!) och författare (cirka en och en halv minut in i sändningen). Rapports rapportering är minst sagt schematisk:
Det som helt enkelt inte går in i skallen på dessa personer, som varit vana att inte konkurrera med andra utanför de normala, traditionella kanalerna, är att det nya digitala samhället förändrar också juridikens grundstenar när det gäller immaterialrätt. Jag har skrivit om det i min förra postning. Artist-författarna-skådespelarnas slutpunkt är märklig eftersom den utgår från att en lag är evig och att först när den följs så kan man förändra distribution och försäljning av immateriala upphovsrättsskyddade saker.
För att göra en liknelse i stil med Sauk: innan vi utvecklar säkrare bilar så ska vi få folk att köra enligt reglerna.
Uppdatering: Niklas Strömstedt gör en trippelpudel eftersom han använt en hel del upphovsrättsskyddat material på sin blogg. Hans slutsats är lika fel som övriga artistkollegors och kommentarerna till hans ursäkt är genomgående uttryck för just detta. Exempelvis Nikkeger uttryck för samma åsikt som jag förfäktar:
Försök, istället att se nyttan av webben, nyttan av Youtube, nyttan av att kunna använda alternativa distributionsformer.
Se till att ställa krav på att ditt material publiceras i en officiell och acceptabel form på YouTube. Kanske i en egen kanal?
Det som skedde under 90-talet har redan skett. Det var då skivbolagen gick från musikspridare till upphovsrättshanterare och det var då de byggde fast sig i den affärsmodell som nu är så besvärande att du och de övriga 36 undertecknarna väljer att stödja jakten på era fans istället för att aktivt stödja en utveckling där man går ifrån den fysiska skivan/filen.
Framtiden är här. Det är synd att branschen försöker gräva sig fast i de skyttegravar de grävde åt sig redan under 90-talet i sitt krig mot publiken.
Strömstedt, vars blogg jag tycker är riktigt bra har helt enkelt fått det hett om öronen då han valde att skriva under DN Debatt-artikeln men har använt sig av YouTube-klipp rätt mycket. Intressant är om alla de som skrivit under aldrig kollar in YT eller lyssnar på nedladdad musik. Läs också den här vettiga artikeln. Antar att det nu sker diverse historieförfalskning hos diverse artister och på deras bloggar – det rensas nog ut en hel del. Och det är intressant att Per Gessle uppenbarligen förklarat att han bränner ut skivor med musik.
I en enkät som gjorts visar sig följande, statistiskt mycket talande siffror:
58 procent av artisterna ansåg att fildelning ska vara olagligt, 38 procent vill släppa den fri. Men 59 procent uppgav att de själva laddat ner upphovsrättsskyddad musik.
Dubbelmoralen verkar därmed stå som spön i backen.
Uppdatering: Artisternas upprop har fått uppmärksamhet men jag skulle nog vilja påstå att det knappast är den uppmärksamhet de ville ha. Verkar som om fler och fler av de som skrivit under slirar betänkligt både vad gäller kunskap om vad IPRED de facto innebär och när det gäller den egna fildelningen. Några få försvarar dem men fasen vet om det ens är ett försvar de vill ha. Hos Medieoman görs en fantastisk logisk saltomortal när han menar att det ju inte är så farligt att Niklas Strömstedt använt sig av YouTube-musikfilmer och att bloggare är rabiata. På sin blogg. Där han också beskriver Opassande-Emma som ”han”.
Strömstedts fadäs har hittats av Aftonbladet. Det som han ska ha credd för är att han väljer att använda sin blogg för att kommunicera och faktiskt tar diskussionen. Här:
Hur ska vi få människor att på heltid vilja syssla med att hitta på saker om de inte kan leva på det? För vi kan väl ändå enas om att det är trevligt att leva i en värld där människor hittar på saker?
Eftersom Strömstedt väljer att diskutera det så gör jag det också. Ja, käre namne (jag heter ju Niclas), det håller jag med om. Problemet är inte detta utan att vi är i en tid där distributionen är förändrad och därför behöver vi hitta ett nytt sätt att faktiskt skapa möjligheter för att konstnären ska få mat på bordet. Som jag tidigare skrivit så har ett antal artister faktiskt bevisat att det går – och det faktum att konserter går bättre än någonsin är ett ytterligare indicium på att människor a) inte är tjuvar som vill artister illa b) är beredda att betala för att se artister.
Jag tycker också att det är synd att diskussionen blivit så svart och vit – men grejen är väl att ni som skrivit artikeln är minst lika svart och vita när ni förklarar att alla som fildelar är onda, och att alla som motsätter sig IPRED är en liten klick högljudda pirater som anser att allt ska vara gratis. Frågan är bra mycket mer komplex än så, och tyvärr blir er debattartikel kontraproduktiv genom att ni alltför mycket lyssnat på skivbolagen och deras hejdukar i Antipiratbyrån och för lite på de som faktiskt diskuterar frågan utifrån ett antal olika infallsvinklar: exempelvis Oscar Swartz:
Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.
Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation.
Uppdatering: Mycket illa kan man säga om Unni Drougge men ibland glimrar det till. Hennes take på fildelardebatten tillhör inte de 37:s gäng. Ännu mindre Timbuktu. Frågan är om det senare handlar om det faktum att hiphop lånat, kopierat och remixat allt: creative commons är hip hop.
Uppdatering: Kultursverige är inte intresserade av personlig integritet om det råkar drabba deras plånböcker. Bra. Då vet vi.
Är en BWO-medlem en trovärdig röst i den här debatten? Rolinski och BWO tjänar ju faktiskt pengar på ett (måste man förmoda) medvetet och (kan man konstatera) affärsmässigt utnyttjande av andras verk – samtidigt som Rolinski vill begränsa människors ickekommersiella spridning av samma låtar.
Eller problematiseringen där faktiskt upphovsrätten förhindrar oss att ta del av klassiker. Rent principiellt skulle en person kunna köpa upp exempelvis Elvis hela katalog och vägra att de någonsin ska spelas igen: de enda som då får höra Elvis är de som äger skivorna; men radion skulle få svårt att spela skivorna eftersom deras ägande av kopian är en sak – att spela den kommersiellt är en annan. Och intressant är den undersökning som Sydsvenskan gjorde i våras:
Sydsvenskans undersökning i våras visade att nästan två av fem musiker vill släppa fildelningen fri. Majoriteten hade själva fildelat.
där de också berättar att artisterna numera blivit gisslan hos IFPI och Antipiratbyrån – kanske vad vi kan kalla ”nyttiga idioter”.
Ännu en skolskjutning och ännu diverse märkliga försök att skylla på något annat än människans möjlighet till att vara galen eller ond. Listan är dock lång på att det faktiskt är så: att ett barn, en ung människa kan vara ond (nej, jag är inte Rousseauian).
Säkert kommer många att tycka att jag är cynisk, kall och bli arga på att jag inte faller in i den förfasade kören runt det som hänt i Finland. Och visst, det är för jävligt, det är förfärligt och mina tankar går till dem som drabbats.
Som beteendevetare förstår jag självklart varför människor hela tiden försöker att hitta något enkelt att skylla på, ofta hårt påhejade och gärna givna ”fakta” från medierna. Men min oro såna här gånger är just att man försöker hitta den enkla förklaringen, den utanför-människan förklaringen som gör att alla kan fortsätta tro på att människan i grunden är god. Det blir en sorts fundamentalistisk naivism. Tyvärr spenderar experter rejält med tid att öka på den ”tron”. Sven Å Christianson, expert och professor i psykologi gör en minst sagt märklig vändning:
Man vill inte se den egna värdelöshetskänslan, så man utkräver hämnd på samhället. Det är samhällets fel, så man försöker vända på situationen och ta kontroll över den. [...] Videoklippen blir även ett sätt att ta kontroll över uppmärksamheten.
- Det blir den ultimata bekräftelsen, det är viktigt att man är någon att räkna med…
Det går som ett pärlband av beskyllningar och scapegoating efter varje våldsutbrott av större magnitud där en eller två ”vanliga”1 (dvs. inte ideologiska terrorister) människor ”oväntat” (nåja… snarare skulle man väl vilja påstå att det handlar om omvärldens vilja att blunda) mördar oskyldiga personer. Även om det den här gången är mer nedtonat så är det åter populärkulturella fenomen som man försöker att ge skulden – för att slippa att inse att det faktiskt är samhället i stort som misslyckats (se psykologens förklaring ovan).
Matti Juhani Saari kallas nu Youtube-gunman och just den kopplingen går om och om igen. När det inte är YouTube som får sig en känga så är det EBM-bandet Wumpscut vars text blir en sorts förklaring2 till dådet liksom Rammstein och Marilyn Manson (sic!) liksom filmer som Saw, Shining mfl. Om man bortser från att Fredrik Strage lätt svettig under armarna försöker bortförklara Wumpscuts texter som ”ironiska” så håller jag med honom om:
Det kommer säkert att bli debatt nu, men jag har alltid upplevt :wumpscut: som serietidningstramsiga. Det vore helt absurt att koppla ihop massakern med deras musik.
För egen del tycker jag det är skitsamma om Wumpscut menar det de sjunger om. Det gör det inte mer farligt att lyssna på EBM än det är att läsa en bok som beskriver dystopier… Korkat är det.
Tyvärr hjälper knappast det att experter uttalar sig så här (Sven Å Christianson):
De glider ur sociala ramar och faller utanför den sociala gemenskapen. Ofta förmedlar de sina våldsfantasier genom videoklipp på nätet eller genom att berätta för kompisar.
Det är vuxenvärlden som är de sociala ramarna, och kompisar och nätet är inte på riktigt – fast ändå väldigt på riktigt när man kan skylla på det som trigger av ett våldsdåd. Samma sak som för ett år sedan. Och att förklara att lösningen är fler vuxna på skolan tror jag inte på – lika lite som att jag tror på att viss musik eller vissa filmer skulle skapa mördare.
Det intressanta är att polisen i Finland redan hade upptäckt hans filmer och faktiskt frågat ut honom tidigare om just dessa men bedömt honom som ofarlig. Självklart kommer polisen att få det hett om öronen (precis som polisen fått i Engla-fallet). Problemet är att man då indirekt menar att den som uttrycker något i den stil som Saari gjorde innan, eller Auvinen för ett år sen eller i olika böcker, bloggar, spelfilmer, låtar ska förhindras att tänka onda tankar. Polisen ska utreda brott – inte recensera människors tankar eller smak för egna online-videos. Finns det inget att misstänka en person för så är frågan varför människor konstant försöker förklara att polisen ”borde ha vidtagit åtgärder”. Professor Christiansson3 är på hugget dock:
Det fanns mycket tydliga varningssignaler om att något inte stod rätt till. Han fick vapenlicens i augusti och inom en månad har filmer lagts ut där han visar att han bär på tankar om att döda människor. Det var otroligt korkat att släppa honom…
– Poliser är bra på att köra bil, hantera vapen och mycket annat. Men de saknar förmågan att komma in på djupet på individer som umgås med sådana här fantasier.
Vanhanen, statsminister i Finland, har någon sorts idé redan förra året: om att försöka hitta ett sätt att upptäcka personer som kan tänkas vara ett hot. Problemet är att det då blir samma intrång som vilken FRA-lag som helst, om det handlar om en sorts Homeland Security för precis allt och alla hela tiden. Det blir ett 1984 på riktigt riktigt. Däremot – varför finns det inte fältfritisar på nätet? För företag som Google, som Microsoft (MSN) och Yahoo! mfl skulle det vara ett riktigt bra CSR(link)-case. Att ta ansvar utan att peka finger. För problemet är inte tekniskt, och löses knappast med en gigantisk automatiserad kontrollfunktion (vilket ändå inte fungerar på film). Det skulle handla om censur
Men grunden handlar ändå om att människan faktiskt har potential till våld. Vi är ett djur med synnerligen snabba tendenser till att ta till våld. Och verktygen har vi skapat – och oavsett om det är ett vapen eller sociala medier – så är det hur vi väljer att använda det skapade som är ont eller gott. ”Han/hon var som vem som helst”, som vanligen används som ett uttryck för förvåning över att X gjort (det onda) Y, visar snarare just det: att människan har potential att vara ond. Homo homini lupus.
Att lösa problemet med ondskan genom att förklara det med att det är något som påverkar den ”stackars människan” finner jag dåliga belägg för4. För det krävs oerhörda brott mot såväl rationalism, bevis som mot vilken -ism som helst för att göra det. Visst – man kan välja synen på ”den naturliga människan” som tro men det grundar sig på tanken att människan inte bygger upp sina sociala regler utifrån just det sociala samspelet. Eller att det är de sociala reglerna som per se skapar ondska – att ett laissez-faire-liv, relativt fritt från sociala krav och relativt isolerat från påverkan skulle skapa godare människor.
De två dikotoma ståndpunkterna som ställs upp är som vanligt arv kontra miljö. Det handlar å ena sidan om att människan är helt blank när hon föds, utan några som helst arv eller saker som påverkar livsval. Å andra sidan kan man förklara att den människa som utför onda handlingar är predisponerad (och därmed predestinerad) att göra just onda gärningar – en sorts natural born killer. Det sociala samspelet har liten, om ens någon, påverkan.
Den första ståndpunkten innebär att det sociala samspelet har hela ansvaret för att skapa en ”god” människa – vilket oavsett vad man hittar på garanterat kommer att misslyckas; vår historia motsäger såna saker utan att grovt inverka på vår individuella frihet. Den andra ståndpunkten innebär att vissa personer helt enkelt har ett lägre värde om vi som grundvärde sätter att ett gott samhälle (vilket i sin tur knappast är objektivt möjligt att bestämma) som målet för individens och kollektivets samspel.
Så enklast är att förklara att det är något annat; medier som fr a unga anses använda, en allmän åsikt på en bristande moralkänsla hos populärkultur eller att statens våldsmonopol polisen skulle ha vetat innan. Då behöver den enskilde hantera det faktum att han eller hon själv mycket väl skulle kunna göra samma sak i en situation och utifrån en psykisk predisposition som gör att ens verklighetsuppfattning gör det till en vettig handling – eller att hans eller hennes barn skulle kunna göra samma sak. Eller granne. Maka/make. Kompis.
Ps. Det ger perspektiv när DN.se puffar för en artikel som handlar om det dagliga våldet i Port-au-Prince. Där är massakrerna vardagsmat. Ds.
Uppdatering: På Newsmill pågår debatten. Problemet är dock fortfarande vapenlagarna – inte skola, polis eller internet. I slutänden är det också faktiskt varje enskild människas val utifrån sin egen eventuellt skeva verklighetsuppfattning, självbild etc. som styr när något sånt här händer. Hur diverse flumvänstergökar lyckas få det till att det är kommersialismen och västerländsk kultur som är att skylla på vet jag inte. Jag är inte ens säker på att jag vill veta eftersom jag då riskerar att bli väldigt irriterad och ful i mun…
TIME-artikeln är intressant just för att man tar fram att en ”misslyckad” skolskjutning berodde på att personen inte gillade Manson etc. [↩]
DNs genomgång av mördarens personlighet bygger här på vad de hittar på sociala nätverk, något som är lite intressant – kommer att skriva mer om just den delen på SSBD [↩]
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=d8bc0b7f-4a0b-40f0-826e-7b6310de1df5)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=92e7516d-0f58-4077-94d8-faa0d88a944f)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=30f0fbb8-b378-4754-8fcb-9511af3f38df)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=f45deecd-dead-4799-a178-1dce1d987007)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=db001040-1c4e-4313-b51b-535a3f19a7ea)
Entries (RSS)