Taggad: Wikileaks

Cirkus Assange

Cirkus bygger på att slippa verkligheten en stund. Med halsbrytande konster, exotiska djur och roliga clowner. Ett opium för folket: när romarna byggde sin cirkus handlade det om att skapa blodsspillan för folket att roa sig med.

Den cirkus som de senaste åren utspelat sig på bästa sändningstid med allt som kan underhålla: sex, Robin Hood-figur, gömda faror och konstant möjlighet för vissa element att engagera sig mot något känns ganska oroväckande. Cirkus Assange.

Soppan runt Julian Assange, de konstant uppskjutna förhören om påstådda sexuella övergrepp (enligt juridiskt synsätt möjliga att betrakta som våldtäkt), uttalanden från politiker och journalister som tar sig absurda uttryck oavsett vilken sida man ställer sig på. Det är antingen att Assange är ett fegt kräk (som både Oisin Cantwell hävt ur sig liksom @goranhagglund förklarat när det blev klart att Assange fick asyl i Ecuador) eller så är det högljudda jubel över Ecuadors ”mod” och ”vilja att skydda pressfriheten” (det senare onekligen ironi på hög nivå). Idag skriver två journalister en minst sagt märklig sak på DN Debatt där man anser att ”statsfeminismen” styr svenskt rättsväsende – ett uttryck som vanligtvis återfinns bland Sverigedemokrater och liknande galningar. Tyvärr hjälper inte sansade genomgångar av det juridiska när blindheten och foliehattarna tryckts ned över ögonen. Samtidigt blir det nästintill löjeväckande att en åklagare från Sverige inte kan se till att lösa de logistiska problemen med att åka till London.

Jag har tidigare i den här soppan menat att Wikileaks förlorar på att välja att låta Assange bli detsamma som organisationen. Det är ett grymt exempel på hur ”founder’s disease” kan totalt lamslå en organisation. Tyvärr fortsätter man med det vilket gör att hur mycket jag än önskar att Anna Troberg har rätt i sin fantastiskt balanserade artikel så urholkas trovärdigheten konstant för Wikileaks. Istället för att separera de saker som Julian Assange påstås gjort från det arbete, och de reella hot som amerikanska intressen de facto ställer mot organisationen Wikileaks spelar de dessa i händerna genom att låta Assange och Wikileaks öden bli helt sammankopplade. Genom att också hantera den information de fått från andra som ”sin” och söka total kontroll över densamma skapar en bild av en organisation vars demokratiska ideal i bästa fall är synnerligen prosaiskt, i värsta fall större avsaknad av det.

Det finns en i grunden otäck rörelse i det här – där själva grundhändelsen inte anses vara tillräckligt intressant. De två kvinnor som det handlar om har fått löpa gatlopp, blivit mordhotade, anklagade för att vara CIA-konspiratörer och i sitt val av juridisk talesperson gjort ett misstag. Perspektivet av brottsoffers rätt blir snarare att de (i de fall de bara inte ses som konspiratörer) blir collateral damage – värda att offras för det större goda. Att de har rätt att anklaga en person och få sin sak prövad väger lätt. Samtidigt är det skrämmande när ledande politiker och företrädare verkar mena att asylrätten och länders diplomatiska suveränitet väger lätt just i det här fallet: oavsett vad man tycker om Ecuador så är hot om att uppväga ambassadens immunitet och uttryck för att deras val inte är rätt oroväckande. Generellt rimmar det illa att ifrågasätta andra länders asylbeslut oavsett om de sedan riktar bredsidor mot vad de anser vara västvärldens koppelgående med amerikanska intressen.

Det hela är en cirkus som rör sig runt Assange där han gudomliggörs av vissa och demoniseras av andra. Ett binärt diskussionsklimat som inte bara glömmer bort grundläggande civiliserad rätt utan också glömmer bort de personer som skapat möjligheterna till Wikileaks, exempelvis Bradley Manning vars mod att kopiera allt det material som gjort Wikileaks till vad det var. Farsen som orkestreras av båda sidor gör att hela whistleblower-utvecklingen går i stå och myndigheter, företag och organisationer som vill hålla information hemlig kan bygga högre murar, bättre skydd utan att bli utmanade.

För många år sedan skrev Neil Postman ”Cosmetology has replaced ideology” som en dystopisk framtidsvision om medias sätt att hantera politik. Den känns inte långt borta i det här fallet där personifieringen fått stå framför de många gånger viktiga ideologiska avslöjanden som Wikileaks kan göra. Det är mycket tråkigt.

Uppdatering:  Det är onekligen intressant att Assange väljer att inte alls beröra vad själva frågan handlar om när han gör ett uttalande från Ecuadors ambassad. Det hela bygger på en strategi där storyn baserar sig på att USA ger sig på Wikileaks och att det är ett krig mot whistleblower-sajter. Ett smart sätt att byta fokus och rikta bort strålkastaren från själva grundfrågan: anklagelser om våldtäkt.

Uppdatering: @hax gör en lång genomgång och kommer fram till att Wikileaks borde se till att få sexanklagelserna ur vägen: som jag förstår honom genom att gå svenskt rättsväsende tillmötes, eftersom det är större frågor som är viktigare runt affären. Jag är dock generellt fundersam om det ens kommer att räcka: i hela den här affären har Wikileaks valt att blanda ihop de anklagelserna med den stora frågan – eftersom Assange helt enkelt inte verkar vara möjlig att frånkoppla från organisationen. Idag är det så oerhört fastlåsta positioner där både Assange, Wikileaks, Sverige, Storbritannien och Assange-tillskyndare grävt ner sig i skyttegravar och satsat både cred och tid på sin ståndpunkt.

UD gör också ett uttalande på sin blogg som fastslår vilka principer som gäller vid en utlämning.

När foliehattande till slut imploderar

När nyheten släpps att Wikileaks har undersökt ett antal journalister i Sverige så är det frågan om någon längre upplever dem som frihetens förkämpar. Anklagelser om att göra ”maktens” vilja och försök att hitta saker som kan göra att journalister ska tystas genom att hitta indiskreta saker om dem känns inte som något en organisation som kämpar för frihet och sanning ska göra. Tyvärr något som vi kanske borde förstått i samband med att organisationen valde att försvara att oskyldiga personer skulle kunna bli utsatta för våld i samband med att man inte rensat underrättelsepapperen. Collateral damage är ok när man når sitt mål – idag blir journalisters integritet som är värda att offras för att skydda Assange till varje pris.

Jag har tidigare flera gånger skrivit om problemet att Julian Assange är så hårt förknippat med organisationen och efter alla turer runt våldtäktsanklagelserna – och det faktum att det nu börjar bli lite patetiskt de många konspirationsteorier som sprids ut för att Assange ska slippa ställas inför en domstol. Det är en grav form av ”founder’s disease”. Ju längre det får gå desto mer förlorar Wikileaks i trovärdighet i mångas ögon. Långa domstolsförhandlingar om utlämningar och om domstolsförhandlingarna i sig drar ett löjets skimmer över det hela. Alla tomtar som faller i trans över Assange visar tyvärr bara att det hela blivit en samlingsplats för en mängd personer med mer eller mindre suspekt världsbild.

De ständiga anklagelserna mot Sverige innebär inte bara att organisationen förlorar i trovärdighet utan också att Wikileaks snabbt blir mindre och mindre relevanta: andra har tagit över intresset. Det som diverse tomtar som hurrar över att Wikileaks granskar journalister inte inser är att organisationen inte är något utan både traditionella såväl som nya medier. I en tid där Occupy-rörelsen är en global koncern av uppror mot finansen och där Anonymous smyger runt som en oformlig digital Zorro har Wikileaks kvantitestransparens tappat i fascination. Det positiva som Wikileaks kunde växt till har mer eller mindre raderats genom den oerhört hårt åtdragna foliehatten. För oavsett hur viktig information som kan komma fram genom exempelvis de nyligen läckta Stratfor-breven hänger hela tiden Assange-affären över Wikileaks.

Det är inte bra när såna organisationer som behövs hamnar i en våldsam och svårartad konspirationsimplosion. Det skadar inte bara dem utan möjligheten att skapa en balans mot de krafter som vill stänga ner fri information och bygga en värld baserad på kontroll.

Pinterest istället för att läsa 5 miljoner läckta mail

Medan Wikileaks släpper 5 miljoner mail från Stratfor, ett företag inom global intelligence (kan inte låta bli att tycka att översättningen ”visselblåsare” för ”whistleblower” är lite fånig) så pinnar jag mellan de olika projekten (det är en del att stå i inför att jag ska heltid gå in i United Power). Pinterest är rena knarket och den senaste heta grejen inom sociala medie-svängen. Jag älskar vackra bilder, det är roligt att samla och repinna dvs. återpublicera bilder i sina egna (mood)boards. Det är enklare än Tumblr och snyggare.

Vill du läsa mer om Pinterest kan du göra det på min andra blogg och vill du kika på mina boards är du välkommen. Finns en mängd diskussioner runt copyrightfrågan i Pinterest och jag blir förvånad att det är flera som i andra delar gärna står för frihet att dela när det gäller Pinterest gärna påpekar att tjänsten minsann bryter mot immaterialrätten… jag hoppas jag har fel när jag funderar om det kan ha något med att Pinterest i hög grad appellerar till en kvinnlig publik

#sdgate en konsekvens av en värderingsglidning?

Det visar sig att mina farhågor onekligen besannas. Det är med stor sannolikhet inte Petzäll som ligger bakom journalisternas lösenord – och hela den historia som började att rullas upp där det sades att hela SD-ledningen kunnat läsa alla mail från olika journalister, verkar inte stämma. Istället visar det sig att tjänsten Bloggtoppen tappat iväg närmare 90000 olika kontons uppgifter: både mailadress och lösenordshash. Någon har försökt att skapa en rejäl skandal och om det fått gått längre hade det kunnat vara riktigt illa för SD.

Oavsett vad man tycker om SDs politik så känns det här riktigt illa. Det gör knappast sitt jobb och nu kan SD istället plocka poäng med lite offerkofta. Det har fått en fullständigt motsatt effekt vilket visar dels att försöka med såna här saker kommer att bita den som gör det i arslet. Flashback och Twitter går fort, människor har koll.
Det som skrämmer mig lite är att själva idén inte är något som vilken script kiddie (hacket är däremot inte så svårt) som helst kan komma på. Det krävs en del koll på omvärlden och på vilka journalisterna är – och att de finns på Twitter. Det är personer med god insikt i både media och i politiken som ligger bakom det här. Vi har alltså personer som är beredda att dels begå brott men också att sätta meddelarfriheten i fara.

Hur långt ska man gå för att vinna en politisk strid? Är det här verkligen ok när det gäller att försöka få undan en fiende? SD är demokratiskt valda och de bör bekämpas med argument, med de medel som vi har. Men i en tid av Wikileaks och försvarande av olika hackerattacker där man nästan anar en sorts glorifiering av att bryta mot lagar, bryta sig in i digitala kassaskåp – och när vi nu ser hur ockupationer anses vara ok blir det lätt att vi får en sån här konsekvens. För min del är det helt klart så att det ibland kommer krävas att man går utanför reglerna för att avslöja sanningar som behöver sägas – men det måste hela tiden handla om att skydda de demokratiska värden och skydda människor i grunden. Det här är varken eller utan snarare inte bara en hackerattack på en halvkass tjänst utan också mot ett parti som, oavsett egna antidemokratiska åsikter, har rätten genom ett demokratiskt val att vara med i svensk politik och i riksdagen.

Däremot tycker jag inte att mediedrevet varit speciellt konstigt. Ingen har skrivit annat än att det kanske är Petzäll eller någon som utger sig vara honom som twittrat ut anklagelser mot SD. Att SD tar på sig offerkoftan och tar chansen att ge media en känga är en sak. Men det här är en normal medieprocess. Jag ser inget märkligt i det.

Att Bloggportalen nu måste bygga om det mesta är helt klart. Och jag hoppas att andra tjänster väljer att fundera över sin säkerhet när det gäller lösenord. Alla läsare bör också fundera över sina lösenord: har du bytt dem på ett tag? Är de tillräckligt invecklade? Minst 8-11 tecken och blanda siffror, bokstäver helst stora och små) respektive tecken. För tyvärr: folk har nog alltför enkla lösenord och ju fler tjänster vi använder desto jobbigare tycker man det är att byta lösenord.

Uppdatering: Ett stort antal sajter är hackade och en del av dem har liknande upplägg som Bloggtoppen.

Lucka 21: Tågförseningar, tystnaden för sakens skull och Botrygg

Sista tågresan på ett tag. Idag börjar en och en halv vecka utan att sitta på tåget var och varannan dag. Förberedelser inför CES och lite ledighet mellan varven ska jag hinna med. Jag är sliten. Grymt sliten.

Än en gång så går dalatågen som på räls (pun wellintended) – bara mellan en kvart och en halvtimme försenade får i rådande läge anses som att vara i tid. Jag gick genom Centralen och det var ungefär som i februari i år. Kaos. Oerhört mycket folk som alla tittar upp mot den stora tavlan – och inser att varenda tåg verkar vara försenat, eller inställt. Utom dalatågen då. Det är självklart så att de som kan göra minst är de som är ombord på tågen. Har man sett vilka oerhört gamla telefoner de får försöka hantera mängder med resenärers behov av information med så funderar man varför de inte bara ger upp. Och i ett sånt här läge är det för mig en gåta varför inte SJ ser till att bemanna @sj_ab och Facebookgruppen dygnet runt. Det är så jäkla dumt. Det senaste inlägget på Facebooksidan är från igår. Och handlar inget om kaoset. Visst – det är inte nödvändigtvis så att man generellt måste ha bemannat dygnet runt – men en sån här gång kan det innebära lättnad i informationsarbetet. De som använder Twitter är själva duktiga på att skicka vidare, och berätta för andra i tåget. En välinformerad människa blir lugnare och kan hantera saker bättre – ändå verkar inga stora företag: vare sig SAS eller SJ fatta det. Se fasen också till att era anställda får lära sig att bättre hantera information – och stress. Då mår alla bättre.

Galet på Centralen

Samtidigt ser jag hur människor än en gång är fast i London. Det får mig att minnas hur min fyrtioårsdag var – och hur det kändes att faktiskt inte veta hur eller när man skulle kunna ta sig hem. Den här gången är det inte en extraordinär händelse – om än synnerligen naturlig. Den här gången är det snö. Vanlig jävla snö, även i en något större mängd än det varit senaste åren. Och Heathrow stänger ner totalt. Flera andra flygplatser lyckas inte hålla öppet heller. Och hela tiden så ser man folk som egentligen inte säger något om själva situationen – utan påpekar att bolagen de reser med inte informerar.

Så Lernfelt, om än med riktigt usel research, har självklart rätt i att resebolagen måste börja att använda sig av den teknik som finns: och förstå att det inte handlar om att bara pumpa ut erbjudanden – utan att konversera: informera, svara på frågor.

På tal om tystnad så skriver Mattias Andersson en oerhört bra debattartikel om tystnad och tystande angående Assangeaffären och kopplingen till Wikileaks. Det som glömts bort i den minst sagt heta diskussionen är att den enklaste, mest raka tolkningen av ett skeende sannolikt är det mest troliga:

jag är rätt säker på att de två kvinnorna tvekade en hel del innan de gjorde sina polisanmälningar, då de förstod att en anmälan skulle skada saken. Och utnyttjas av de regeringar som vill hitta ursäkter att mörka sina av Wikileaks exponerade krigsbrott.

Och även om han förnekar fullständigt sin egen hantering så verkar nu Assange själv försöka visa på att det inte är någon honungsfälla, utan att det handlar om att Wikileaks fiender utnyttjat själva situationen. Jag vidhåller min ståndpunkt: Wikileaks (som nu anses kvala in för att bli ett normalt engelskt ord) är större än Assange. Problemet är att Wikileaks själva valt att låta Assange vara Wikileaks. Även inom en organisation bör man hantera ”separation of powers”.

När det gäller att hantera varumärken så gav jag tidigare exempel på hur varken SJ eller SAS lyckas med ett av de viktigaste parametrarna för att skapa ett bra varumärke: trovärdighet och trygghet för sina kunder (självklart är nyttan med tjänsten viktig men den är mer instrumentell – särskilt i det här fallet). Att företag sedan också inte fattar bättre än att försöka skrämma kritiker till tystnad (där kom temat om tystnad in också) som i Botrygg-fallet fattar jag inte. Att börja hota om stämningar mot bloggare som uttryckt en åsikt och refererat till faktiskt händelser är dumt. Botrygg behöver uppenbarligen ny VD och ny marknadsstrateg. Det här är den nya verkligheten helt enkelt. Deal with it.