Taggad: varumärke

Lucka 21: Tågförseningar, tystnaden för sakens skull och Botrygg

Sista tågresan på ett tag. Idag börjar en och en halv vecka utan att sitta på tåget var och varannan dag. Förberedelser inför CES och lite ledighet mellan varven ska jag hinna med. Jag är sliten. Grymt sliten.

Än en gång så går dalatågen som på räls (pun wellintended) – bara mellan en kvart och en halvtimme försenade får i rådande läge anses som att vara i tid. Jag gick genom Centralen och det var ungefär som i februari i år. Kaos. Oerhört mycket folk som alla tittar upp mot den stora tavlan – och inser att varenda tåg verkar vara försenat, eller inställt. Utom dalatågen då. Det är självklart så att de som kan göra minst är de som är ombord på tågen. Har man sett vilka oerhört gamla telefoner de får försöka hantera mängder med resenärers behov av information med så funderar man varför de inte bara ger upp. Och i ett sånt här läge är det för mig en gåta varför inte SJ ser till att bemanna @sj_ab och Facebookgruppen dygnet runt. Det är så jäkla dumt. Det senaste inlägget på Facebooksidan är från igår. Och handlar inget om kaoset. Visst – det är inte nödvändigtvis så att man generellt måste ha bemannat dygnet runt – men en sån här gång kan det innebära lättnad i informationsarbetet. De som använder Twitter är själva duktiga på att skicka vidare, och berätta för andra i tåget. En välinformerad människa blir lugnare och kan hantera saker bättre – ändå verkar inga stora företag: vare sig SAS eller SJ fatta det. Se fasen också till att era anställda får lära sig att bättre hantera information – och stress. Då mår alla bättre.

Galet på Centralen

Samtidigt ser jag hur människor än en gång är fast i London. Det får mig att minnas hur min fyrtioårsdag var – och hur det kändes att faktiskt inte veta hur eller när man skulle kunna ta sig hem. Den här gången är det inte en extraordinär händelse – om än synnerligen naturlig. Den här gången är det snö. Vanlig jävla snö, även i en något större mängd än det varit senaste åren. Och Heathrow stänger ner totalt. Flera andra flygplatser lyckas inte hålla öppet heller. Och hela tiden så ser man folk som egentligen inte säger något om själva situationen – utan påpekar att bolagen de reser med inte informerar.

Så Lernfelt, om än med riktigt usel research, har självklart rätt i att resebolagen måste börja att använda sig av den teknik som finns: och förstå att det inte handlar om att bara pumpa ut erbjudanden – utan att konversera: informera, svara på frågor.

På tal om tystnad så skriver Mattias Andersson en oerhört bra debattartikel om tystnad och tystande angående Assangeaffären och kopplingen till Wikileaks. Det som glömts bort i den minst sagt heta diskussionen är att den enklaste, mest raka tolkningen av ett skeende sannolikt är det mest troliga:

jag är rätt säker på att de två kvinnorna tvekade en hel del innan de gjorde sina polisanmälningar, då de förstod att en anmälan skulle skada saken. Och utnyttjas av de regeringar som vill hitta ursäkter att mörka sina av Wikileaks exponerade krigsbrott.

Och även om han förnekar fullständigt sin egen hantering så verkar nu Assange själv försöka visa på att det inte är någon honungsfälla, utan att det handlar om att Wikileaks fiender utnyttjat själva situationen. Jag vidhåller min ståndpunkt: Wikileaks (som nu anses kvala in för att bli ett normalt engelskt ord) är större än Assange. Problemet är att Wikileaks själva valt att låta Assange vara Wikileaks. Även inom en organisation bör man hantera ”separation of powers”.

När det gäller att hantera varumärken så gav jag tidigare exempel på hur varken SJ eller SAS lyckas med ett av de viktigaste parametrarna för att skapa ett bra varumärke: trovärdighet och trygghet för sina kunder (självklart är nyttan med tjänsten viktig men den är mer instrumentell – särskilt i det här fallet). Att företag sedan också inte fattar bättre än att försöka skrämma kritiker till tystnad (där kom temat om tystnad in också) som i Botrygg-fallet fattar jag inte. Att börja hota om stämningar mot bloggare som uttryckt en åsikt och refererat till faktiskt händelser är dumt. Botrygg behöver uppenbarligen ny VD och ny marknadsstrateg. Det här är den nya verkligheten helt enkelt. Deal with it.

Dags att bygga en ark för Wikileaks

Igår såg jag och sonen filmen ”2012”. En intressant film som på många plan berättade mycket om dagens samhälle. Varje organisation har olika val när det gäller att hantera en kris och ju större bredd ett avslöjande får och ju snabbare det går desto större krav ställs på en organisation att göra ett val. Mörka, flankattackera eller retirera. Eller kapitulera genom att säga sanningen.

Morgonen idag började med den minst sagt omskakade nyheten att Julian Assange står anklagad för två våldtäkter och blivitanhållen i sin utevaro av svensk polis då anklagelserna handlar om hans närvaro i Stockholm. Expressen har fått tag på världens scoop. ”Sannolika skäl” är också en stark indikator på att det inte är att man vill träffa honom för upplysningar.

Assange själv förnekar anklagelserna och menar att det är en konspiration mot Wikileaks.

Det är ett bryskt uppvaknande för många av oss som skriver om öppen data, om internet och liknande. För Assange är den enda synliga representanten för Wikileaks. Han ”är” Wikileaks i allmänhetens ögon. Att en sån person står anklagad för ett av de vidrigaste brotten människor kan göra mot varandra innebär att spelplanen ändras radikalt.

Självklart kan man rationaliserande säga att Wikileaks är mycket mer än Julian Assange. Men samtidigt bygger nuvarande medielogik på att varumärken blir starka när man knyter till sig en karismatisk personlighet: vi kan mycket väl kalla det Steve Jobs-syndromet.
Assange-fallet vi har nu ställer saker på sin spets på många olika sätt. Diskussionen om valet att publicera namnet på Julian Assange kom tidigt. Jag skulle påstå att generellt var det fel: det kommer på ett helt annat sätt nu sätta en praxis där den som är känd får leva med att bli outad även av mainstreammedia redan vid en anmälan och förundersökning. Allt annat vore inkonsekvent efter det här. Samtidigt har jag svårt att se hur man på något trovärdigt sätt kunde underlåtit att faktiskt publicera att det handlar om Assange. För precis som Thomas Mattson och Jan Helin påpekar: det är ett exceptionellt fall. Finns egentligen inget sätt att undvika.

Ska man vara krass så är det också en sorts biblisk rättvisa i det hela: Wikileaks bygger på att i så hög grad som möjligt publicera dokument som kan sätta ljuset på saker som myndigheter, organisationer och företag annars gärna ser inte kommer fram. Såna handlingar innefattar alltid enskilda personers beslut och det blir meningslösa papperstigreringar om alla namn försvinner. Mr XXX eller Mrs YYY kan aldrig ställas till svars.

Problemet är dock att vi samtidigt oerhört snabbt går mot en situation där hävdvunnen praxis i svensk rättstradition: oskuldspresumtion snarare blir sin motsats. Från att människor gärna tänkt ”ingen rök utan eld” så hamnar vi i en situation där argumentet är ”rök är ett bevis på eld”. Det är lite skrämmande och drivs tyvärr hårt av dagens politiker: såväl Beatrice Asks gredelina kuvert till misstänkta sexköpare som Mona Sahlins uttalande om att socialdemokrater som anklagas för sexköp inte har något i partiet att göra ”oavsett om de döms eller inte” innebär en fullständig vindkantring mot en situation där vi får en skuldpresumtion: du är skyldigt tills bevisad oskyldig.

För min del väljer jag att hålla mig extremt neutral i frågan och funderar mer över möjliga konsekvenser.

För polisen har ansett de två kvinnorna som trovärdiga och åklagare har valt att starta förundersökningar och utfärda häktning. Julian Assange kan vara en serievåldtäktsman.

Samtidigt är det en extremt komplex kontext vi befinner oss i där de amerikanska federala myndigheterna ser Wikileaks som farliga för den nationella säkerheten, och uttalat jagar efter bland annat Assange. Jag har svårt att tro att CIA och NSA inte tittat på möjligheter att diskreditera såväl Assange som Wikileaks. Det är en parameter vi måste ta med i beräkningen. Det finns 1500o dokument som ännu inte är publicerade. Våldtäkt är ett brott som vi gärna ser att man inte anklagar någon för om det inte hänt – vilket i en situation som den här: internationell politik, världens största land och miljarders miljarder på spel helt klart är en möjlig väg att snabbt bli av med kritikern utan att göra ett ”vått jobb”. Det är en parameter vi inte kan blunda för – hur mycket vi än önskar.

Konsekvenserna av det här är svåröverskådliga. Wikileaks kommer – oavsett om vi rationellt väljer att försöka skilja på organisationen och dess grundare – lida trovärdighetsskada. Organisationen bör, enligt mig, utan att ta ställning för eller emot anklagelserna hitta ett sätt att inte vara så medialt beroende av en enda person. Det vi ser är samma sak som för Piratpartiet i samband med Rick Falkvinges uttalanden om barnporrinnehav: en organisation måste ha en bredare personbas att stå på. En ytterligare konsekvens är att de personer som väljer att synas i sammanhang som det här måste ha en krisberedskap: anklagelser kan komma, oavsett dess sanningshalt.

För Piratpartiet är det här också mycket problematiskt då man starkt gått ut med att länder ska skydda Julian Assange. Hur långt ska det skyddet räcka? Ska vi ha personer som är ”untouchable” oavsett vad de gör? Anna Troberg gör ett balanserat uttalandemen frågan är om det i sammanhanget ens räcker.

Vi står inte inför jordens undergång. 2012 är fortfarande möjligt att uppnå utan att jordskorpan rämnar. Men det finns många anledningar för organisationer att bygga sig sin mediala ark. Själv tror jag det är extremt viktigt att balansera och bredda sin synliga bas av personer som facear varumärket. Och att man får inse att dagens medievärld inte längre rent praktiskt kan hålla kvar samma etiska ståndpunkter som förut: verkligheten är för komplex för detta.

—–

  1. Steve Jobs är så nära knuten till Apple att en felaktigt publicerad dödsruna fick aktierna att falla fritt []

Föräldraledighet ska inte rendera uppsägning

Jag är inte ensam att ha en rejäl beef när det gäller Bo Helgesson, Falun/Borlänges kondiskung med sitt Borlänge Bageri & Konditori Aktiebolag. Nu har han lyckats att sparka en person som ville vara pappaledig. Och gör det så fult genom att mena att personen sagt upp sig själv. Det är rejält illa och oavsett vad man tycker om hur lagar för företagande ser ut i Sverige så måste man för fasen se till att sköta sig snyggare än så här. Men man tvivlar när man läser kommentarerna under artikeln: Bo Helgesson är onekligen inte världens mest trevliga företagare.

Dumt av Thommy Lindström att inte gå med i facket och onekligen dumt att inte se till att ha papper på sin pappaledighet men i slutänden så visar det här Helgessons renons mot sina anställda. Det som varje företagare borde lära sig är att vi idag mer och mer går mot en situation där ingen längre kommer undan med att missköta sina åtaganden som arbetsgivare: människor skapar sina plattformar för att uttrycka sitt missnöje – och sitt nöje om man gör rätt. Varumärkets image skapas genom det som konsumenten möter – inte i vad företaget själva vill ska vara värden kopplade till varumärket.

Wisely viral Mogi

Jag kan bara säga så här: det är ett annat sätt att marknadsföra sig via sociala medier. Av någon anledning så syns Mogi just nu överallt. Senast är det byrån Wisely som bett henne förklara sitt varumärkesnamn:

(tips tack Ola Eriksson)

Få se nu: man ska inte recensera unga modebloggerskor och Mogi gråter hela vägen till DN och jag som gammal gubbe ska ge fan i att läsa och lyssna på modebloggar. Nånstans känns det som om vissa mediemänniskor missat hur sociala medier som marknadsföringskanal fungerar.  Allt som skrivs är inte alltid seriöst – eller ens sant. Allt är inte ens det som det synes vara. Allt bygger på att låta saker bli virala

I de senaste dagarnas Dalarnas Tidningar noterar deeped…

…att det här med veckonummer verkar vara grejen för Peace & Love, och att Patrik Hammar visar upp en klassisk dalapurken envishet, när han vägrar att ens öppna för att inse att det kanske inte är världens smartaste drag att som den yngsta festivalen i landet vägra ändra datum då man annars kommer att krocka både med Arvika och med Roskilde. Två saker slår mig:

  • det är onekligen så att veckonummer kanske inte är så där jättesmart om man vill få människor att sätta in när en festival går av stapeln? Bättre vore att sätta ungefärliga datum. Veckonummer är iofs smart då datum förflyttar sig och festivaler tenderar att behöva gå över en helg men i det här fallet är det bättre att faktiskt hålla sig till slutet av juni istället för att nu tassa in på Arvika och Roskildes domäner.
  • samtidigt kan det helt klart bli en värdemätare på Peace & Love på riktigt. Hultsfred är ute ur leken som det ryktats (gick till Hultsfred.se och inse – de nämner inte ens festivalen där… men på Rockparty.se så skriver de att “…och redan nu har vi börjat planera inför nästa års Hultsfredsfestival.” och något verkar det bli) så det intressanta blir om P&L verkligen lyckats att axla manteln som mainstreamfestival efter Hultsfred, och att det innebär att Arvika väljer att förfina sitt koncept. Annars blir det nog lugnt i Borlänge 2011.

…att det är numera sällan man känner att en recension av något nöjesaktigt faktiskt är läsvärd. För i Sverige är det väl möjligen Fredrik Strage som förut kunde göra något liknande det som Dalarnas Tidningars unga Fridah Jönsson gör: en klockren iakttagelse som är så besk och ändå berättar så mycket om en situation som när hon i en recension av Johan Palms konsert på Sjövillan skriver:

Publiken består till största delen av trettonåriga tjejer. Det är de som ringde in och röstade i Idol, de som har gjort skyltar där det står "WE LOVE U JOHAN" och de som kommer att komma hem till sina föräldrar efter spelningen och hysterisk informera dem om att "han tittade på mig!". The army of Sony Ericsson-kameror. Cubus-eliten.

Läs den sista meningen igen: “The army of Sony Ericsson-kameror. Cubus-eliten.” Självklart är det så att om jag, eller Jennie Tiderman eller någon annan “vuxen”, skulle skrivit det hade det mest varit paternalistiskt – trots att det så mycket är en pinpointad nutidsbild av unga tonårstjejer, med en nästan Lundellsk briljans i att sätta rätt varumärken som berättar om en sociologisk verklighet.

…att den här Gangsing måste vara inflyttad. För är det något som riktiga Gagnefbor (du bör ha bott i Gagnef i tre generationer för att anses ha rätt att säga att du kommer från Gagnef) inte gör är att strö pengar runt sig. Alls. Ta bara signaturen redbanner hos Bloggfrossa som noterar sin morsas snålhet, och hennes härkomst. Eller här – där Gagnef bostäder får sig en rejäl känga. Eller här där myten besannas. Typ. Och även om kommunen har principiellt rätt så är det här lite småsnålt också. Och knappast speciellt snyggt att hela storyn bygger på att man skyddar varumärket om någon skriver negativt om en i samband med användandet.

…att Malena Ernman badat i Dalhalla i år igen. När jag jobbade med Dalhalla för några år sen så gnisslade de rättrogna operamänniskorna tänder över hennes “tilltag”. Själv tycker jag Ernman är både cool, en fantastisk sångerska och ptjaa… inte fasen gör hon ont att titta på heller.