Men vad är det karln säger?

Det är ingen hemlighet att jag, trots mitt något disparata vurm för såväl death metal som EBM, är ett stort U2-fan. För mig är de viktiga då jag vuxit upp med dem sedan tidigt åttiotal. Deras musikutveckling har i mångt och mycket följt min många gånger, och att gå på konsert med U2 handlar om upplevelse och mindre om musiken.

Men nu har väl ändå Bono med sina boots hoppat i en lite galen tunna. I en kolumn i New York Times har han skrivit om fildelning och andra saker som han ser inför de kommande tio åren. När jag läste hela kolumnen fundera om den gamle champagne-kommunisten Paul Hewson drar oss alla vid näsan – eller helt enkelt druckit för mycket Cristal (för att inte tala om Nirvanas basist som verkar sönderrökt). För det hela är en märklig kolumn i sin helhet… Han snurrar till det ett par gånger till om man säger så…

Det har blivit ett smärre upplopp bland nätliberaler och fildelningspirater. Widham tänker göra slut med Bono och Josh likaså. Och de tillsammans med Fridholm har skrivit en Brännpunkt-artikel i SvD om den del som han skriver om fildelning.

För egen del väljer jag att inte diskutera fildelning – det har jag gjort nog. Jag håller verkligen med Walter Näslund i att Bono är ute och hojar i en ganska hög grad av teknisk inkompetens, världsfrånvändhet när han pratar om att det är ISPs ansvar, blindhet inför sammanhang och att Bono gör en logisk kullerbytta när han försöker få en rund skiva att passa i ett fyrkantigt hål. Helt enkelt handlar det om att välja väg: att genom förbud och att med totalitära hjälpmedel försöka att hålla kvar en gammal affärsmodell eller faktiskt face the music och förändra den. Tyvärr blir diskussionen som vanligt extremt bipolär: några kan inte läsa längre än näsan räcker (eller läs kommentarerna till Brännpunktartikeln), samtidigt som vissa fildelningsentusiaster enligt mitt förmenande lätt förenklar ägande kontra tillgång. Det finns helt enkelt en mängd människor som inte fattat att den här diskussionen är mycket större än fildelning. Och frågan är om Bono ens gjort det när han kan göra en sån här utsaga:

from America’s noble effort to stop child pornography, not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content

För även om han knappast direkt stödjer – till skillnad mot flera andra anser – Kinas censurlinje för internet så misslyckas han helt enkelt med att visa att tekniken, som används både för den goda saken (mot barnporr: ett sätt som självklart kan diskuteras) och för det onda (kinesisk censur av dissidenter), också kan användas för att komma till rätta av det (för honom) felaktiga fildelandet. Det är inte att stödja kinesisk censur men det är att implicit stödja suppressiva tekniska hjälpmedel för att straffa den som inte gör som Bono och några andra vill. Som Walter skriver:

What’s worse is that you even putting the protection of children and protection of old fat cat record label business models in the same priority paragraph makes us all blush on your behalf.

För oavsett om han väljer att värdera de olika användningsområden mellan ”noble” och ”ignoble” så menar han att kontroll av innehåll på nätet är behövlig, och att kunna spåra och implicit lagföra den som gör fel. Det är illavarslande. Jag har tidigare skrivit mycket om den värdeglidning som lagar av IPred, FRA och fördrag som ACTA kommer att innebära. Man kan inte blunda för det faktum att ett tekniskt hjälpmedel i fel händer kan användas till annat än det var tänkt för. Det Bono missar är att hans världsbild inte a är lla andras (lika lite som min är det) – och hans uttalanden är i det ljuset lika meningsfulla och rätta som andra idiotier som sagts i det här läget. För även om det ”bara” skulle handla om musik så är musik också makt – och yttrandefrihet. Om man, som Bono verkar tycka, ser till att digitala musikfiler ska vara ”vattenmärkta” och på så sätt kunna kontrollera och följa dem över nätet – vad händer med de musikfiler som är förbjudna i vissa länder? Vad händer med dem som använder sin musik för att göra uppror mot diktaturen? Det blir enkelt för deras motståndare att ringa in de som lyssnar. Och det blir då med Bonos goda minne – för man kan inte både ha och äta kakan.

Det blir onekligen problematiskt eftersom det slår undan benen på allt som Bono tidigare arbetat för: Amnestyinsatser och det intensiva arbetet för diverse dissidenter i hela världen. Varför ska vi fortsätta att lyssna på honom nu? Oavsett så har hans dubbla standarder: där skivbolagens ekonomiska ställning, illa dolt bakom ett skynke av fattiga, lidande konstnärer, ska rättfärdiggöra intrång i vår frihet medan i andra andetaget ska vi skänka pengar eller stå upp för Aung San Syy Kyi. Snälla Bono, det går inte att undvika att ta konsekvenserna av vad man säger. För även om teknik i sig är värdeneutral så är det inte det som det här handlar om: det handlar om att använda ett antal tekniska möjligheter för att på så sätt a) skapa ett samhälle som fortbestår av gamla modeller b) förhindra utveckling av såväl demokrati som kreativitet c) öppna upp en positiv ingång mot att skapa ett internet som är kontrollerbart.

Så jag kommer ha svårt att ta till mig vad han säger framöver. Tyvärr innebär det också att man börjar undra över RED. Det otäcka är att många kommer att lyssna på honom. Utan att reflektera.

Uppdatering: Apropå det här med copyright. Cory Doctorow skriver en av de bästa sakerna (tipstack @morpac) i frågan runt hans idé om att faktiskt ge bort sin e-bok ”Makers” gratis:

There’s a dangerous group of anti-copyright activists out there who pose a clear and present danger to the future of authors and publishing. They have no respect for property or laws. What’s more, they’re powerful and organized, and have the ears of lawmakers and the press.

I’m speaking, of course, of the legal departments at ebook publishers.

These people don’t believe in copyright law. Copyright law says that when you buy a book, you own it. You can give it away, you can lend it, you can pass it on to your descendants or donate it to the local homeless shelter. Owning books has been around for longer than publishing books has. Copyright law has always recognized your right to own your books.

Det känns minst sagt som möjligt att lägga till när det gäller såväl film- som musikbransch..

Reblog this post [with Zemanta]

Imorgon kanske någon lyssnar

Så många som berätta om känslan: att inte veta vem som lyssnar, att inte veta när man blir anklagad för något som man knappt vet brottet för – på grund av vad någon hört, vad de fragment av samtal som avlyssnats blivit till i hjärnorna hos dem som har som jobb att misstänka allt och alla hela tiden. Det är ett totalitärt samhälle. Det är ett samhälle som vi i väst, vi demokrater, vi som älskar friheten alltid avskytt. Vi har gått i krig för andras frihet, vi har låtit våra söner och döttrar dö för frihetens skull mot diktaturens totalitära övervåld.

Freedom is the freedom to say that two plus two make four. If that is granted, all else follows. (ur 1984)

Imorgon är det första december. En tisdag. En dag som alla andra där vi rushar mot julen. Vi jobbar, vi följer barnen till skolan, vi läser våra tidningar, vi twittrar och bloggar, skickar mail, skickar våra sms. Det är bara det att imorgon kommer vi inte veta vem som lyssnar. Vi vet inte var våra ord hamnar och hur de pusslas ihop av de som har till jobb att leta efter misstänkta. Vi vet inte hur filtren är uppbyggda eller vad som kommer i framtiden vara tillåtet och inte tillåtet.

Nothing was your own except the few cubic centimetres inside your skull. (ur 1984)

Terrorismens idé är att förstöra demokratin inifrån genom att skapa skräck för vad som kan hända. Att man inte vet var, när eller hur en bomb kan sprängas, ett skott skjutas eller en molotovcoctail slängas. De som har makten, de som ska skydda friheten, väljer då att så mycket som möjligt lyssna för att kunna förutsäga när bomben briserar, när kulan avlossas och när flaskan fylls med bensin. Men ingen vet vem som gör det, var det kan tänkas göras – men man vet att människor kommunicerar: alltså lyssnar man av det som sägs för att på så sätt kunna bygga en fri värld. Friheten blir då villkorad utifrån att du är fri men övervakad. Det grova brottet kan förhindras men priset är att det enda som är mitt eget är mina tankar. Mörkret sänker sig.

Power is not a means; it is an end. (ur 1984)

Makten korrumperar. När du kan lyssna på allt så börjar du lyssna efter andra saker. Om du kan kapitalisera på det du har unik kunskap om är det inte lång väg att gå till att faktiskt sälja kunskapen. Eller det kanske inte ens är du: det kanske är någon som har helt andra moraliska standarder, och härbärgerar åsikter som du inte tänkte dig skulle få makten när du kopplade in kablarna och tappade in allt som medborgarna säger, skriver och gör.

Under the spreading chestnut tree
I sold you and you sold me.
(ur 1984)

Utvecklingen är ett sluttande plan. Ingen kommer undan. Imorgon är dagen när samhället förändras. Alla vet att FRA kanske lyssnar. Alla vet att det som skrivs kan bli sett, tolkat och flaggat som misstänkt för … ja, för vad? God jul, Sverige.

deeped noterar…

…att Peace & Love är över och att mina farhågor om kaos inte besannats. Det gör mig glad eftersom Hammar och gänget verkligen är värda varje framgång man kan tänka sig. Och när jag läser recensionerna i BT så inser jag vad en av styrkorna är: två band som, trots de gigantiska akter som också spelar, ändå är centrum: brödrabanden från Borlänge Mando Diao och Sugarplum Fairy. De bevisar att Borlänge är Musikstaden. Och charmanta Gustav är som han är :).

…att Pernilla Ohlin hissar Husmark Pehrssons ändlösa väderkvarnskamp mot “fusket” inom socialförsäkringarna och missar att det hela är ännu ett bevis på hur politikerna väljer att omintetgöra det normala sättet att lagföra brott på. Och Ohlin verkar totalt missa den gigantiska ändamålsglidning som sker för rätten att utföra polisiära handlingar: det som vi varnat för när det gäller IPRED, när det gäller ACTA och Telekomfördraget och som Skatteverket redan tagit sig rätten att göra: att myndighetspersoner och företag blir utredare, domare och straffutmätare på en gång. Jag blir skrämd av att läsa en ledarskribent som jag anser har en rätt hög grad intelligens för övrigt, skriva följande:

Bidragsmyndigheterna och Husmark Pehrsson ska ha en eloge för att ha tagit ett kraftfullt eget initiativ i frågan, istället för att skylla på polis- och åklagarmyndighetens handlingsförlamning. Fuskavgiften ska helt och hållet administreras av myndigheterna själva, vilket gör vägen från fusk till straff mycket kortare. Alla brott har inte i domstol att göra. […] På så sätt vävs ett finmaskigare och effektivare nät, som ökar chanserna att fånga de fula fiskar som slinker genom polisens trasiga håv.

 

…Simon har gjort ett mycket bra och viktigt jobb för att dokumentera och diskutera det fullkomligt huvudlösa åtal mot en person som länkat till Viasats  Canal+ öppna streamade hockeymatcher. För som han påpekar:

Omfattningen av åtalet visar att skulle hockey-länkaren fällas ända upp till högsta instans är det riktigt allvarligt för allt som rör länkar och internets framtid. Samtliga sajter där användare delar med sig av länkar, som i vissa fall kan leda till upphovsrättskyddat material, bör således bli åtalade. YouTube, Facebook, Twitter, Bloggy, Google, Bing, Ja – nästan varenda sajt du är inne och surfar på…

Jag hoppas och tror att det ändå i slutänden är för galet och för stora konsekvenser att åtalet ogillas – fr a genom att det inte finns någon egentlig grund i någon skrivning av lagen om upphovsrätt oavsett vad åklagaren försöker påskina. Å andra sidan så ser vi just nu konstant hot mot ett öppet internet och hur företag gärna siktar in sig på “kabel-TV-nätet” igen – något som AOL försökte med på slutet av 90-talet. Läs också Marys postning i ämnet.

Det är det här det handlar om

Diskussionen runt IPred och FRA hamnar lätt i en svensk version, där artister förklarar att det är ok med att staten och företag ska ha tillåtelse att göra intrång hos enskilda personer. FRA handlar om att ha möjligheten att öppna allt som skickas över digitala nätverk för säkerhets skull. Många menar att det är ett mindre problem. Argumentet att “den som inte har något att dölja har inget att vara orolig för” har varit vanligt förekommande. Och för artister och skivbolag har det handlat om att med alla medel kunna förhindra “stöld”.

Men det är det här det handlar om: de lagar som vi idag stiftar skapar dels en värdeglidning och ändamålsglidning mot mycket större kontroll av oss som individer, dels att i en framtid då en regering och riksdag finns som inte har samma syn på demokratiska rättigheter som vi idag ser som självklart gör lagarna det mycket svårare att argumentera mot högre kontroll.

Det handlar helt enkelt om att förhindra att ännu mer av våra friheter och mänskliga rättigheter omskärs. Friheten att tänka, yttra sig och publicera det man vill är den viktigaste frågan och som är grunden för alla andra frågor.

Uppdatering: Emma Opassande skriver en debattartikel på nätet som både handlar om att visa att Piratpartiet handlar om mycket mer än om fildelning (borde du läsa Pena) och om hur det som händer faktiskt handlar om att rädda internet och i sin längd rädda vår rätt att uttrycka oss.

IPRED indikerar värdeglidning (eller polis polis piratpolis)

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.