Etikettarkiv: våld

Slå och mobba politiker enligt vänstern

Uppdatering: Har haft en, lite märklig, diskussion på Twitter: fr a då Timbroanställd försvarar Arbetarens journalist; märkliga är herrens vägar :). Journalisten menar dock – efter en hel del påtryckning att KD ljuger. Alltså står nu ord mot ord: själv anser jag inte att argument som ”men varför skulle jag” håller när det handlar om politik och där journalistiken ligger hos en så pass ideologiskt färgad tidning som Arbetaren. Samtidigt är det oerhört märkligt att KD inte kan få fram ett svar förrän nu – och att Miriam Eriksson är väldigt tyst. Det är märkligt att de inte reagerat över artikeln förrän när den dyker upp på Facebook. Samtidigt: varför dyker den upp just nu? //Verkar vara Henrik Tvarnö, anställd på LO som började att skicka runt bilden.


Uppdatering: Kristdemokraternas press-sekreterare har skrivit vad som verkligen hänt. Det sätter verkligen Arbetarens ”bevis” i annan dager. Skäms för fan! Pinsamt är bara förnamnet och alla som spenderat ganska mycket ord på att förklara hur dum i huvudet hon är: vad tänker ni göra nu?

Det här har valsat runt på Facebook under dagen. Det är ett klipp från tidningen Arbetaren Zenit och enligt dem så är det sant, något som andra ifrågasatt och KD förnekar att Miriam Eriksson skulle sagt det här. Andra noterar att det är lika jäkla illa ställt med de flestas historiekunskaper, eftersom Första Maj inte blev viktig bara för att arbetarrörelsen dök upp utan mycket tidigare. (Att referera till Haymarket känns väldigt internt; som gammal anarkist är det knappast ens något som man refererade till och alla de som roat sparkar på henne vet knappast vad det innebär). Självklart kan inte folk låta bli (och kanske triggade detta minnet av den här lilla artikeln) att koppla det med Arkelstens fatala uttalande i historiska frågor.

Det är två saker jag själv noterat under dagen. Att ifrågasätta journalister är inget man gör ostraffat. Så fort någon använt ordet ”fejk” så ställer sig många upp till försvar för tidningen. Att chefredaktören ser till att publicera artikeln igen ses som ett bevis på att uttalandet skett, ett bevis som känns lite som att bevisa att vatten är vått genom att säga att vatten är vått. Den andra noteringen är att, trots att det i många andra sammanhang är oerhört viktigt om saker är ”dokumentärt” och därmed sant eller inte så bryr sig få om de invändningar som finns i den här frågan.

Varför? För att det handlar om kristdemokraterna.  Jag är knappast någon tillskyndare av partiet men oavsett om det är höger eller vänster så är kristdemokrater paria. Jag har lite svårt att se att någon annan skulle gås lika hårt åt. Min upplevelse är helt enkelt att man vill att det ska vara sant.

Det är lite samma sak som händer om och om igen: ifrågasättande av sanningshalt är inte ok om det handlar om en bra historia. Innebandypappan, Caremafallet och andra fall är några exempel. Det finns en ny form av historieberättande som helt enkelt räknar med att det kommer bli en del collateral damage: kolla aldrig en bra historia, strunta i att kolla källor (skyll gärna på att allt går så fort idag) och låt sedan kraften i sociala medier göra resten.

Jag är inte helt säker på vinsten i att hänga ut henne i något större drag. Om en politiker är så renons på normal omvärldsuppfattning så kan man ju säga att det kan vara bra om någon påpekar det men är det verkligen så att det förhindrar henne i hennes utövande av politik? Är inte det här faktiskt ungefär samma sak som den håriga armhålan, förutom att hon nu råkar vara politiker och där lite mer egal kanonmat i mångas ögon?

Det här startar ändå i vänstern. Samma vänster som i Malmö låter barn slå med basebollträn på en pinata med bilder på borgerliga politiker. Vinsten är när bollen går sönder – då kommer det godis ut ur den. En symbolism som knappast fostrar till fred och endräkt. Om du slår sönder något så får du vinsten. Det är vad barn förstår och det otäcka är; precis som med kulturministerns slaktande av en tårta, alla som glatt tittar på och tar bilder. Eller ska vi också hänsyfta det här till ett konstverk och anse att det är ett briljant sätt att visa på underklassens sökande efter rikedomens goda?

Jag tycker att vänstern idag har en del att förklara.

Våldsamma perspektiv

Jag ramlar in på Fredrik Malms Newsmill-artikel om Fighters & Lovers och noterar än en gång hur oerhört mycket ens ideologiska perspektiv faktiskt styr ett moraliskt avgörande. För oavsett hur man vänder sig har man ändan bak. Själv har jag genom åren förfäktat många olika perspektiv där våld i slutänden sett ut att vara en nödvändighet. Exempelvis tillhörde jag dem som ansåg att Umkhonto we Sizwe var nödvändigt för ANC. Precis som att jag kan ha svårt att helt ta avstånd från olika motståndshandlingar från palestinska sidan när man ständigt läser såna här överloppshandlingar från Israels sida.

Å andra sidan tror jag inte att våld någonsin löser något. Våld är den sista utvägen, ett utlopp för frustration över en situation. Problemet är att våld alltid eskalerar en negativ utveckling oavsett om grunden för en våldshandling kan, utifrån vissa perspektiv ses som legitim. Att välja våldet som lösning är ett fattigdomstecken men samtidigt också en ryggmärgsreflex. Beviset på att människan är något annat än djur är möjligheten att reflektera över sina egna handlingar och beräkna en konsekvens: i grunden att ifrågasätta sina egna instinktiva reflexer. Samtidigt är människans val att ta till våldshandlingar likaväl ett bevis på att vi lever i en spänning mellan å ena sidan vår möjlighet att proaktivt utvärdera våra val och våra handlingar, å andra sidan djupt liggande instinkter från vårt ursprung där våld är en självklar försvarsmekanism, jakthandling och överlevnadsstrategi.

Som ung var jag benhård pacifist, hade jag inte blivit kronvrak hade jag valt att totalvägra och därmed fått sitta i fängelse. För mig var vapenfri tjänst fortfarande tjänst i statens planering av krigförande. Jag var så pass benhård att jag inte heller försvarade mig med våld när jag blev attackerad, vilket gjorde att jag har en del blessyrer kvar. Idag ser jag ett sånt ställningstagande som ganska naivt – och fundamentalistisk pacifism är, precis som all annan fundamentalism, livsfarlig genom att den blir ett imperativ istället för kontextuell utilitarism.

När vi tolkar en våldshandling utgår vi hela tiden ifrån vår egen världsbild. Den byggs av såväl erfarenheter, social (medial) normgivning, ideologisk övertygelse och metafysisk upplevelse av tillvarons essens respektive (alltför sällan) logiska slutsatser avvägda mot övriga parametrar. Helt enkelt så väljer vi att se en person som frihetskämpe eller terrorist utifrån vilka erfarenheter vi har av personer berörda av frågan – eller överförd erfarenhet från liknande händelser där erfarenheten finns: har du träffat en palestinier som utsatts för israeliska våldshandlingar tenderar du antagligen att se palestinska handlingar som motstånd mot förtryck snarare än terror mot en legitim regim. Och genom den erfarenheten tenderar du säkerligen att se andra gruppers handlingar som motstånd mot förtryck om situationen står i korrelation med den du har erfarenhet av. På samma sätt tenderar en ideologisk övertygelse att styra vilken tolkning som får råda runt vem som är frihetskämpe och vem som är terrorist och på samma sätt bygger din upplevelse av den metafysiska essensen: dvs. det som oftast avhandlas inom religionen också synen på vem som är frihetskämpe, motståndsman eller terrorist. I överförd bemärkelse fungerar våra val att utöva våld i andra situationer utifrån samma linjer: vi kan tycka att vi har en gemensam norm om att det är fel att utöva våld mot andra personer i vår närhet – men i grunden går det ut på hur varje individ väljer att tolka sin världsbild och därmed sin rätt att ta till våld. Så för Israel innebär det att deras val att med våld slå ner palestinska protester, ta över landområden mm bygger på deras uppfattning om sin rätt till landet, till att skydda sig mot terror etc. För personer inom rörelser likt Fighters & Lovers eller Svarta Blocket så bygger deras val av att stå bakom våldsamma regimer eller att använda våld i samband med demonstrationer på deras tolkning av hur världen är beskaffad.

Det var en av de svåra sakerna att hantera i samband med protesterna runt det iranska valet: stater har enligt internationell lag rätt att undertrycka våldsamma protester från medborgare, i princip med det våld som nöden kräver. Att det sista sedan är en tolkningsfråga gör att vi många gånger ser ett i våra ögon alltför extensiv våldsanvändning från statliga myndigheter. Problemet i detta är att vi samtidigt, åtminstone i vår egen närhet, gärna ser att staten intervenerar om demonstrationer och protester tar en våldsam vändning, vilket de nu också gjorde i Iran. Vem i Sverige hade ansett bilbränning, däcksbränning, krossade fönster mm varit ett ok sätt att protestera mot ett valresultat (även om säkert många partier ville göra något liknande när Piratpartiet tog plats i EU-parlamentet)? Det var en del av de protester som skedde i Iran. Samtidigt var protesterna mot våldet som utövades vid iranska ambassaden frånvarande från många i samband med de här händelserna.

Det här beror helt enkelt på att vi som mänsklighet inte har något gemensamt normsystem – och att även om vi i grunden har vissa värderingar gemensamt: att det är fel att döda en annan människa så är de värderingarna villkorade och relativa. Helt enkelt är det så att vissa människor anser det som nödvändigt att ta till våld mot exempelvis abortkliniker – utifrån sin fasta övertygelse om att abort är mord. På samma sätt som andra anser det rätt att använda sig av självmordsbomber för att skapa en situation där ingen går säker och på så sätt skapa en opinion mot det upplevda förtrycket. Det är i sig inte konstigare att människor tenderar att vilja ta hem sina soldater när dessa blir beskjutna: helt enkelt fungerar terror på så sätt: att vända den interna opinionen. Samtidigt är det inte konstigt att vi väljer att inte se statligt våldsutövande som generellt fel och tolkar potentiellt militärt våld som positivt eftersom det då skyddar nationalstaten, innevånarna, demokratiska värden.

Ett avståndstagande mot våld blir helt enkelt alltid relativt och subjektivt – beroende av en kontexten hos såväl den som tar avstånd som hos den som gjort ett val. Självklart är det så att vi i opinionsbildning hellre väljer ett mer enkelt förhållningssätt och försöker förmedla imperativ och generella normer men i ärlighetens namn hamnar vi alltid i svårigheten att vi alla ser världen på olika sätt.

Fredrik Malms avståndstagande mot Fighters & Lovers (precis som mitt avståndstagande mot deras åsikter) blir endast meningsfullt som ett perspektiv som ger andra personer möjlighet att tolka sin omvärld. Men det kan aldrig bli en absolut sanning – och om man som människa försöker att sätta sina egna åsikter som absoluta sanningar hamnar man på samma sida som de man tar avstånd ifrån eftersom det innebär att man gör våld på individens rätt att göra sina egna tolkningar.

Noterat

Ser att min gamla studiekompis Anna Lindman-Barsk slutar som programledare för Existens. Hm… inte för att förringa Eva Renström men Anna gjorde verkligen det programmet tittningsbart både med sin intelligens och sitt utseende… Ska bli spännande att kolla in ”Annas Eviga”.

Bloggandet har blivit rejält mainstream. Intressant är exempelvis Dramatenbloggen som skrivs av Örjan Ramberg, Frida Hyvönen och Marie-Louise Ekman. Och Ehnbomskan påpekar det som Guillou och andra inom de ”riktiga medierna” verkat missa:

Bloggvärlden är med andra ord åtminstone i mina ögon otroligt mycket mer diversifierad. Det är tiotusentals kanaler. Med tiotusentals olika programförklaringar. Och förtjänar lite mer nyans. Tycker jag.

Bloggen stillsam ställer en rolig fråga: hur låter sociala medier? Och Fredrik Wass tar upp frågan om Google gör oss dumma – där vi hamnar i den gamla frågan om hur vi förändras genom att kommunikationsöverföring förändras (från oral tradition till skrifts etc.). Tycker ni för övrigt ska kolla in Nicklas Lundblads egen essäblogg. Matigt, långt och extremt intressant. Eller hans gästblogg på Skiften om Idéernas ekonomi.

Det här är riktigt skumt – Photoshop i CS4 vägrar att befatta sig med bilder av pengar. TKJ har råkat ut för det och ett antal andra. Och det är onekligen ett intressant spörsmål- vad kommer härnäst att förbjudas använda Adobes program till: porr? Semesterbilderna på barnen? Skivomslag?

Torb gör en bra sammanfattning av själva SEB-dravlet:

Problemet för ledningsgrupperna är att kunderna har hjärna.

Frågan är väl om ledningarna har det. Annika Falkengren har ett hjärta säger hon – frågan är väl vem det slår för?

Mina kära opsyrror går från klarhet till klarhet på bloggen. Här berättas den nakna sanningen.

Ett företag som snart vunnit alla tänkbara priser är Saltå Kvarn. Och nu har Johan fått ta emot ett ytterligare prestigefyllt pris. Man kan tycka vad man vill om biodynamiskt odlade grödor och antroposofin men den som har chansen att träffa Johan Ununger ska ta den. Det är faktiskt en av mina idoler och en person som jag gärna pratar om de stora frågorna med. Vilket vi gjorde en lunch härförleden.

Sen är det bara att notera att Lotten.se ligger nere. Det handlar om byte av webbhotell på grund av Spray webbhotells stängning – som i sin tur beror på att Lycos Europe lägger ner fortare än kvickt. Det verkar dock gått sådär med den smärtfria övergången och Lotten är en smula uppgiven. Men hon finns ju på Facebook fortfarande!

Besviken är också Birger Schlaug på Miljöpartiets val att gosa med kärnkraftsanhängarna. Själv gillar jag kärnkraft men det känns verkligen som om Miljöpartiet säljer ut sig rätt rejält just nu.

Lite bakvänt att hota med att man vill utföra suicide by cop (eg. suicide by proxy).

Pash beskriver en plötslig verklighet med sin vanliga sköna ironi:

Så till er små Hemmesta-kickers: Jag anar att loppisrutan och telefonkiosken antingen höll på fel stockholmslag, flirtade med Benkes tjej eller hade missat en skuld för den där baxade Zündappen.

Själv kan jag inte hjälpa att när jag ser rubriken ”Man slogs ihjäl med järnrör” faller tanken på Socker-Conny…

Mer våld – Hemliga Morsan tycker att man istället för att pimpla vin på AWn skulle skjuta varandra på Laser-dome. Bra idé. Jag hänger på nån fredag :)

Gaza

Det som händer i Gaza och Israel är svårt att skriva om – det är en krutdurk på så många sätt även som bloggare. Fr a för mig som av olika anledningar har svårt att svart-vitt bara ta ställning för just en sida. Jag är en gammal palestinavän och PLO-anhängare samtidigt som jag känner mycket för judendom och det som hänt liksom att jag har vissa arv in i folket. Jag har spenderat många timmar att studera judendom som både religiös men också historisk entitet vilket gör att jag kan förstå varför man väljer att göra saker som för oss västerlänningar känns främmande. För det är lätt att glömma det faktum att i grunden för varje krig ligger en värderingsplattform där hur man ser på andra människor, hur man ser på proportionalitet och liknande styrs av grundfästa värderingar. För Israel är det en annan än för kristna västerlandet. För judar handlar det om att genom årtusenden varit förföljda och där själva folket – blodsbandet – är det som fått bli det viktigaste. Viktigare än land. Samtidigt så innebär Israel ”det förlovade landet” – att judarna äntligen fått ett eget land vilket gör att man vill försvara det.

Försvarar det övervåld? Nej, men det kan förklara det. Sen är det upp till vars och ens egen subjektiva moral att fördöma – och upp till världsmedborgarna att säga ”sluta!”. Men det är knappast möjligt att sätta en objektiv moral på det som sker. Själv anser jag att det dels är meningslöst med ”head counts” där man menar att Israel förlorat färre personer i raketattackerna och att bombningarna är fel utifrån hur många som dör. Jag försöker ändå se båda sidor som startande men Israel måste inse sin övermakt och det är alltid den starkare som har ansvar för proportionaliteten. Själv har jag svårt för vedergällningsdoktriner i allmänhet – det är sällan speciellt meningsfullt i annat än som terrorbalans. Problemet blir i en värld där terrorismen blivit en självklar del av krigets vardag – vem är vän och vem är fiende? Vem är civil och vem är soldat? Och visa mig det krig där civila inte är de största offren

Igår pågick en rätt intressant diskussion på Jaiku där jag fick möjligheten att sätta några åsikter på pränt i goda vänners lag. Diskussionen startade på grund av det här sms-et skrivet av en norsk narkosläkare, som fick mig att tyvärr fundera över ”är det inte bara ännu ett propagandatrick?” vilket visar svårigheterna som finns i nyhetsrapportering generellt idag när allt går väldigt snabbt, men fr a när det handlar om Palestina/Israelkonflikten. För är det några kombattanter som kan propagandakrig så är det de här två: de har förfinat den delen av krigandet genom årtionden.

Via Twitter kommer en strid ström av uppgifter (fr a via hashtaggen #gaza), fascinerande är att inse att båda sidor nu lärt sig att använda mikrobloggandet för sin propaganda. Också. Problemet som Israel gör är att stänga ute medierna och försöka att på många olika sätt tysta de som fortfarande lyckas att rapportera. För mig personligen är det roligt att se att sociala medier och web 2.0 än en gång visar hur medielandskapet förändrats i grunden. Israel vet att världssamfundet anser att de gör fel. Problemet är att många israeler då anser att vi andra inte förstår dem. Så hamnar man på varsin sida om ett stort gap av värderingar. Ett klassiskt ”vi och de andra” som helt enkelt skapar ännu fler konflikter och fördjupar de som redan finns.

Varför händer det nu? Jag tror att det är väl medvetet från båda sidor. Svagheten med att ha ett starkt land som USA där det just nu egentligen inte finns någon politisk ledning eftersom en president avgår, Bush är en lame duck men styr fortfarande över USAs roll i säkerhetsrådet, och en annan snart ska gå på, Obama har inte sin stab eller de facto-makt, vilket innebär att både Hamas och Israel nu ser möjligheten att positionera sig både internt men också i världssamfundet. Obama får en ny situation att hantera där båda på olika sätt flyttat runt spelbrickorna. Det är också val i Israel: Hamas vet det och väljer att skicka missiler för att tvinga israeliska politiker till att hantera Gaza. Det blir en världsfråga igen, diplomaterna reser till Jerusalem och Hamas kan vinna opinionssegrar som de behöver gentemot Fatah.

Det hela ger mig sorg i hjärtat.

Reblog this post [with Zemanta]