Den stora diskussionen under senaste året har varit om nätintegritet, digital övervakning och om fildelning. Problemet med det hela är att personer som söker att “skydda upphovsrätten” hela tiden menar att de av oss som konstant diskuterar en ny upphovsrätt och integritet hela tiden säger att det enda vi är intresserade av är att kunna fildela. Och ja – rent generellt så bygger allt på internet på fildelning vilket hela tiden försvårar diskursen. Om du lägger ut en av dina bilder på din webbsida så kommer den att landa i min dator via cachetekniken. Så i grunden är varje person som surfar olaglig då det i cachen ligger en mängd upphovsrättsligt skyddat material. Problemet är att om man ändå väljer att diskutera fildelningen utifrån torrenter och trackers så hamnar man snett då den övervakning som krävs, och det praktiska administrativa arbete som behövs för att göra detta är gigantiskt – i IPred har man valt att försöka tillåta skivbranschen och filmbranschen att vara polisväsende vilket visar på det absurda i att föra över ett gammalt tänkande om upphovsrätt till en ny teknisk plattform och utveckling. Genom att skapa prejudikat där företag har rätt att vara både åklagare och domare undergrävs rättsstatens fundament. Värdeglidningen är i gång och det hela slutar med att vi får en ännu mer snedvriden demokrati.

Det är en grundläggande sanning att en rättsstat måste ha lagar som stämmer överens med människors eget rättsmedvetande. Självklart är det en dualistisk utveckling där de rättsvårdande organisationerna har ett pedagogiskt ansvar och där ingår också att lyssna på dem som lagarna ska gälla.

Att fastna i fildelningen och mena att Piratpartiet endast handlar om detta är att endast se symptomet istället för att hantera själva källan till “problemet”.

Via Jocke hittar jag Henrik Brädéns debattartikel i SVD vars analyser känns som de jag och många andra valt att göra runt upphovsrätten. Att det handlar om stora grundläggande förändringar både vad gäller tekniska möjligheter respektive värderingsförändringar. Att det hårda regelvridandet i samband med IPred och ropandet på att alla är tjuvar skapar en våldsam värdeglidning för hela det juridiska systemet. Den upphovsrätt vi har idag är helt enkelt inte möjlig att upprätthålla: istället för att in absurdum försvara den och i princip kriminalisera en stor del av svenska folket då de är har potential att fildela måste det ske en kantvändning, en rejäl omstrukturering av upphovsrätten. Läs mina postningar om Fildelning och Upphovsrätt.

Problemet är att vi måste prata på en rätt hög metanivå eftersom det inte bara handlar om delande eller inte utan om många parametrar när det gäller integritet, en omkastning av teknikgrunden kanske större än Gutenberg. Problemet är att många fastnar i “det är det enda sättet för mig som konstnär/författare whatever att få lön” – Magnum Coltrane Price tar i från tårna och landar konstant snett i sin argumentation eftersom han försöker förklara att tekniken inte förändrat ens förutsättningarna för musikskapandet liksom att han menar att lagen ska skydda hans personliga integritet – men inte vanliga människors integritet:

Låt oss fantisera att nån annan än konsumenten ska betala. Kanske kunde jag bli sponsrad av ett företag? Då får jag knappast behålla min integritet. Jag tror inte McDonalds eller Microsoft skulle gilla mina politiska antikapitalistiska texter.

Här far föredettingen (och numera rätt okände) Coltrane Price lite vilse (inte bara i att han uppenbarligen inte är speciellt intressant att ens fildela). För om en affärsmodell är död – varför ska då staten underhålla den med lagmedel. Som 5Knop påpekar så är det märkligt att just kulturarbetare ska ha en långsiktig – om skivbolagslobbyn får som de vill en livstidslång – skydd av sina verk. Vilka grupper har det för övrigt?  Och Rosemari på Kulturbloggen lyfter frågan: men hur ska vi göra? Det är en bra fråga och precis som för medierna så finns det ett antal möjliga affärsmodeller men inga som ännu kan sägas vara formerade: bland annat utifrån det faktum att många artister och skivbolagen vägrat att ens fundera över det – vilket Coltrane Prices åsikter visar när han gör en märklig översikt över att det kostar så mycket att skapa musik och därför behövs musikförlagen. Jaha… Svensson har ett antal förslag som enligt mig många gånger kan vara väl kommunistiska men det är ändå förslag.

Ps. Smolitik är skönt satirisk mot att just Magnum Coltrane Price försöker förklara att så många laddar ner hans låtar. Läs! Förvirringen bland en del bloggare är stor.

Etiketter:fildelning, Henrik Brädén, Magnum Coltrane Price, upphovsrätt

Mildner skriver mycket intressant och bra runt hur kulturens objekt förändras och blir arbetsmaterial i varje individs egna produktion av sociala och kulturella objekt. Han menar att många inte ser den mycket större impact som fildelning och ett nytt sätt att se på immateriella tillgångar ger på hela samhället och på vår kultur – och att ingen lagstiftning kan förändra det. En liknande infallsvinkel finns i den här artikeln som just tar upp att kulturbranschen väljer att använda lagboken istället för att följa det kreativa flödet.

Själv fick jag en påminnelse om hur olika vi är i generationerna när det gäller hur vi förhåller oss till våra kulturella objekt. Solstickan och jag var ute och åkte bil och han funderade över hur en bil skulle se ut om man behövde spela “såna där stora svarta saker som morfar har”. Det tog ett tag innan jag insåg att det han beskrev var vinylskivor. Att inse att vi snart har en generation som inte ens förstår vad en cd-skiva är så förminskas kopplingen mellan kulturella objekt och den fysiska världen. Ju mindre och desto mindre analog/fysisk bäraren av ett skapande blir desto mer förändras vår relation till varje enhets värde.

I diskussionen runt IPred och TPB så finns helt enkelt en miss: de som diskuterar regelverket är personer som minns och fortfarande lever i en värld där varje kulturellt objekt bärs av en fysisk uppenbarelse: den tryckta boken, en silvrig plastbit eller DVD-omslaget. Det möter en framväxande generation där dessa fysiska kännetecken är obsoleta och där det digitala är bärare för det kulturella objektet. Som i sin tur remixas, delas och används i helt nya kontexter, i det egna skapandet av en världsbild.

Vi satt där i bilen och lyssnade på Arrested Development och Solstickan frågade mig om hip-hop. Jag försökte förklara hur hip-hop ofta skiljer sig från annan musik inte bara genom rap utan också genom att bygga på loopar och groove som i början togs direkt från andra skivor genom att upprepas. När jag nu tänker på hur hip hop utvecklades i slutet av sjuttio och början av åttiotalet så känns det som en försmak av det vi ser idag när det gäller fildelning och användargenererat material: man tog det man hade tillhands, andra musikers musik, klippte isär och satte ihop på nya sätt, remixade ett kulturellt objekt till ett nytt. Precis det som händer i sociala medier där varje person har möjlighet att bli en publicist. Precis det som de nya möjligheter av att skapa film, musik och bilder ger.

Mot detta står en visserligen logisk men på grund av utvecklingen obsolet upphovsrättslagstiftning.

Uppdatering: Josh och Unni Drougge skriver tillsammans en debattartikel i Aftonbladet om fildelning och väl läsvärt är Joshs analys av hur Drougge valt att se på sitt författarskap på ett nytt sätt.

Etiketter:Andreas Ekström, generationer, hip-hop, IPRed, TPB, upphovsrätt

Roger Wallis, som vittnade i TPB-rättegången, har blivit lite av en hjälte. Hans fru har fått blommor efter hans vittnesmål noterar Elkers och Jardenberg påpekar att ”gratis inte är detsamma som att låta bli att betala”. Stenudd skriver bra om det märkliga i att Pontén och gelikar spelar med mycket fula kort.

ProjO har grävt upp faktumet att Reinfeldts son stödjer TPB. Vore intressant att höra diskussionerna vid middagsbordet… I samband med detta skriver Midnattsvarg att ”grupper i Facebook är ett socialt statement” – vilket är en ganska bra analys på det hela. Problemet med Facebookgrupper är bland annat att uppdateringar och nya inlägg inte syns i ens flöde – vilket gör dem relativt svåra att använda som sociala objekt i konversationen.

Jag undrar dock vem i hela världen som kan tycka att ACTA är ens i närheten av vettigt. Jag blir mer och mer fundersam över varför just upphovsrättslobbyn ska ha rätt att skydda sina saker med medel som är fullkomligt integritetskränkande. Det har funnits liten rim och reson i IPred – men ACTA är fullkomligt huvudlös. Sättet det kommer till visar också en minskad transparens när det handlar om beslut i demokratiska församlingar. En intressant utveckling eftersom transparensen ökar utanför dessa. Den förhöjda bevakningen av det som politikerna gör har alltså tvingat in dem innanför stängda dörrar och NDAs. De analoga värderingarna styr. De väljer att gömma sig istället för att inse att konversation och dialog är en bättre väg.

Etiketter:ACTA, rättegång, Reinfeldt, Roger Wallis, TPB, upphovsrätt

Jag försöker att bita ihop men jag blir rätt trött när personer som jag ansett ha en hel del bakom pannbenet totalt verkar tappa koncepterna. I ett långt inlägg förklarar Thomas Tvivlaren att jag inte fattat någonting. Det bygger han på det här: en kort kommentar om Mymlans inlägg. För mig är det att dra väldigt höga växlar och generalisera hårt. Men visst – det är ok. Problemet är ju att han vet vad jag tidigare skrivit – så uppenbarligen menar han att allt jag skrivit är fel eftersom jag inte förstått något utifrån att jag använde termerna ”fildelning” och ”upphovsrätt”. Det gör mig irriterad.

Dock har den diskussion som uppkommit bland annat byggt på att ett antal företrädare för Piratpartiet (enligt mig plötsligt) vill förklara ”fildelning” som en ”icke-fråga” – dvs. sätta agendan. Problemet är att det inte är en icke-fråga för väldigt många människor. De (och jag då) må vara dumma och inte förstå – men att argumentera så mot en stor grupp människor gör att många pirater hamnar i samma låga argumentation som IPred-förespråkarna som vill kalla alla som inte håller med dem för tjuvar. Det är dumt. Ni är fan bättre än det.

Följande är skrivet tidigare och jag väljer att ta med det i den här postningen även om jag för tillfället mer känner att jag har svårt att vara vänlig:

Jag var med i utkanterna av den starka svenska anarkistiska rörelsen på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En rörelse som snabbt åts upp och slogs sönder av interna stridigheter och fr a i grunden osämja mellan att välja en fredlig och mer diskursinriktad väg eller en våldsam konfrontatorisk väg.

Efter IPred och FRA står nu Piratpartiet inför samma vägval. Kan de kliva upp och bli ett reellt parti som ansvarsfullt plockar upp sina hjärtefrågor i större konsekvenssammanhang eller väljer de att fortsätta att driva en elitistiskt färgad och hårt dikotomiserad världsbild där ”vi piratpartister är goda” och ”alla som inte tycker som vi är onda”?

I samband med Mymlans inlägg (som bygger på Ekströms krönika – vilken jag tycker är dålig och det blir inte bättre av hans förklaringar) där hon funderar över om PP kommer att gå samma väg som Ny Demokrati har en diskussion blossat upp och den är mycket intressant utifrån att den dels visar att det finns önskan om såväl transparens och personer inom piratrörelsen som är intresserad av att lyssna och föra dialog. Anna Troberg, Klara och Opassande har skrivit mycket eftertänksamma och öppna inlägg i frågan, Loke gör en kort men koncis sammanfattning. Tyvärr finns det sedan personer som, trots att jag personligen håller dem för intelligenta och intellektuellt redliga, inte förstått vad kritiken går ut på.

Att man självklart spöar Tyskungens svepande ”fildelning är stöld” anser jag vara helt rätt, men det är inte det som Mymlans kritik handlar om. Det är bara dumt och linkbait.

Det är inte heller det som jag velat diskutera när jag tagit upp IPred – men tyvärr hamnar, precis som många säger, hela diskussionen i en diskussion om fildelning istället för problemet med en upphovsrätt som en teknisk utveckling gjort i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Och att inget – inget som helst – kan ge en stat rätten att förminska individens yttrandefrihet eller ge privata intressenter rätten att jaga brottslingar för sina egna intressens skull.

Helt enkelt handlar det inte för mig om att vara för eller emot upphovsrätt – och därigenom vara för eller emot Piratpartiet. Det handlar om att ha rätten att tycka som PP eller inte – utan att bli anklagad för att vara mot Frågan eller mot PPartiet. Att försöka att genom synnerligen luddiga guilt by association att vi som inte omfamnar PP och betalar in medlemsavgiften (jodå jag vet att det också finns gratisversion – frågan jag ställt mig: är det då som Spotify, bryts medlemsskapet av med reklam? :)) automatiskt tillhör antipiratsidan är minst sagt idiotiskt. För min del handlar det om att hitta lösningar som inte nödvändigtvis måste bygga på majoritetens förtryck av minoriteten – eller tvärtom.

Åter till nu.

Diskussionen har emanerat i märkliga cirklar. Emma Opassande har mailat Mymlan och hon svarar. Problemet är att många har blandat ihop Ekström med Mymlan. Tyskungen med mig.

Själv håller jag arbetet som Piratpartiet gjort under såväl FRA-diskussionen som under IPred-debatten. Det är mycket viktigt att inte glömma. Frågan eller det frågekluster som Piratpartiet gjort till sitt är viktiga. Och de är stora.

Personligen tror jag inte på partier som står för en enda fråga – hur viktig den än är. I grunden hänger samhället ihop – och precis som jag fortfarande anser att Miljöpartiet inte klarar av att få ihop det i slutänden så menar jag att ett parti som vill vara företrädare för mig eller någon annan har ett ansvar att ge en helhetsbild. Men det är min personliga åsikt. Jag tror att Piratpartiet kan lyfta sig. Men det är många snubbeltrådar de måste passa sig för.

Det är bland annat därför jag tycker att jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet. Ian och Bert snubblade dels på sina egna egon och på att de valde att omge sig med personer som inte insett att det är lätt att bli en clown i allmänhetens ögon, dels på att de inte kunde vara vuxna nog när de ställdes för frågor som inte ingick i deras repertoar.

Det som hände var att man i slutänden blev en lame duck. Som sedan kunde användas av de andra partierna enkelt och relativt smärtfritt. Det är inte ett öde jag önskar Piratpartiet. För det är helt rätt det Anna Troberg påpekar:

Naturligtvis är ingen rörelse helt befriad från folk som inte kan låta bli att säga mindre avvägda saker i kommentarer och säkerligen än mer i mejl, men det kan man inte döma en hel rörelse för.

Helt sant. Men som en ny rörelse, som väljer att positionera sig som ett politiskt parti som vill in i riksdagen, blir det lätt att den som hörs mest blir den som blir ”Partiet”. Och självklart är det skönt med ett parti utan partipiska – men människor är generalistiska till sin natur och det får man inte glömma bort.

Min point: det är dags för Piratpartiet att faktiskt ta ett steg till. Att inte fastna i underdog-retorik, att inte fastna i dikotomierna – att inte fastna i fildelningsträsket även om de själva menar att det är en död fråga. I det här fallet finns faran tyvärr i demokratin: om det blir tillräckligt många som väljer att fortsätta sin konfrontationistiska väg och det blir partiets väg så är det dödsdömt. Rent organisationsteoretiskt.

Klara skriver det mycket bra:

En uppkäftig person är bara uppkäftig så länge den inte har makt. Har han/hon makt är den i stället arrogant. Och i bloggosfären är vi faktiskt störst. Vi hörs mest och syns mest och vi tas på allvar. Vi behöver inte vara coola och upproriska längre, vi kan slänga bort lite av den pubertala attityden och prata med våra motståndare civiliserat.

Därför tror jag den här diskussionen skulle kunna vara fruktbar för Piratpartiet. För de står inför ett val: att bli en viktig förändringskraft för ett samhälle med lagar och regler – eller bli ytterligare en sekteristisk rörelse där idén bakom försvinner på grund av högljudda hangarounds. Det tror jag ingen av de piratpartister som jag känner vill. Så mitt råd är att lyssna på Doktor Spinn. Han är en vis man och har förstått både vad som krävs men också vad kärnan är.

Jag kommer aldrig att bli piratpartist. Lika lite som jag kommer att bli sosse, moderat, centerpartist, folkpartist eller kristdemokrat. Jag ställer mig inte utanför politiken men gör ett val att stå utanför partipolitiken. Däremot är jag inte objektiv eller försöker vara rättvis. Lika lite som jag har något större till övers för IPred-kramarna.

Min upplevelse idag – efter att ha läst mycket av vad som kommit fram gör mig beklämd å Piratpartiets vägnar.

Så frågan är: varför upplever jag det som att en del Piratpartister idag valt att göra mig och andra till era fiender bara för att vi ifrågasätter?

Och för oss alla: Steve Lando har skrivit en kort post som stämmer till eftertanke.

Uppdatering: Rick Falkvinge har gett sin syn på hela diskussionen och det är ett läsvärt inlägg som varken stryker medhårs eller undviker frågorna. Det är en del av den transparens som Piratpartiet valt som väg. Fullt lika lyssnande som exempelvis Emma och Anna är det inte men det ger en bredare bild av Piratpartiet idag. Och LouiseP menar att kritik är nog att göra mot PP utan att dra in andra jämförelser. Slutligen har Emma Opassande gjort en postning som andas precis det som ger mig hopp om Piratpartiet – insikter om att rörelsen är framåt.

Etiketter:Andreas Ekström, Anna Troberg, dikotomisering, diskussion, Emma, fiender, fildelning, Ian & Bert, integritet, kärnfrågor, konfrontation, Kurvigheter-Klara, Mymlan, opassande, Piratpartiet, politik, Thomas Tvivlaren, Tyskungen, upphovsrätt

Diskussionen runt IPRED tar inte slut.

Om vi slår fast en sak (ser i efterhand att Fridholm gjort ungefär samma sak):

I grunden handlar inte IPRED-diskussionen om ”rätten att stjäla” upphovsrättsligt skyddade konstverk. Det handlar om rättsäkerhet och att svenska politiker (än en gång) är beredda att göra inskränkningar i medborgarnas personliga integritet och låta privata företag få polisiära befogenheter gentemot våra IP-nummer. Diskussionen utökas sedan med en diskussion om hur upphovsrättslagen fungerar ihop med dels synen på äganderätt respektive synen på hur tekniska förändringar förändrar rättsmedvetenheten. Kopplat till det är en diskussion om fildelningens moraliska och rättsliga aspekter.

Tyvärr verkar politiker som Beatrice Ask, konstnärer som de 37 + Guillou och några tidningsmänniskor missat den första delen. Eller så blundar de för den – eftersom de uppenbarligen är mer intresserade av att skydda sina verk än att skydda sitt och andra svenska medborgares privatliv. För vad de inte inser är att såväl FRA-lagen som IPred skapar en värdeglidning mot att inget längre är privatlivets helgd.

Så – vad händer just nu i diskussionen? Expressen visar att inte alla gör som Sydsvenskan. Inser vad det hela handlar om. Att det inte går att som ledarredaktion gå i ledband på en regering och riksdag som själva går i ledband hos stora bolag inom kulturen.

Blogge tar upp själva frågan om upphovsrätten som en relativt obsolet rättighet i befintlig skrivning:

Upphovsrätt tillkom under en tid då teknik var dyr och ägdes av ett fåtal. Upphovsrätten, som är ett statligt monopol och en inskränkning i äganderätten, tillkom således under vissa omständigheter som numera är förbisprungna av utvecklingen. Därför finns ingen anledning att hålla fast vid en tradition som ändå är neutraliserad av den tekniska utvecklingen.

Det är något som jag också velat föra fram: att upphovsrätt, liksom många andra lagar, inte kan vara statiska. Tekniska förändringar, kunskapsutveckling och användares förändrade beteenden måste vara faktorer som förändrar lagstiftning. Men frågan är vem som egentligen skyddas av en lag som den här och vad det i längden får för konsekvenser. Problemet verkar vara att det är få av de som är upphovsrättsinnehavare som kan lägga ihop ett och ett. Scaber Nestor påpekar det fullkomligt galna i att Författarförbundet ställer sig bakom IPRED och därmed kallar sina läsare och köpare för ”tjuvar” samtidigt som det aldrig sålts så mycket böcker, det aldrig varit lika intressant att läsa – och att de sociala medierna skapat möjligheter att få ut nyheter och recensioner om böcker som aldrig tidigare. Men det struntar man i – för man sitter kvar i ett gammalt tänkande runt att skydda själva formatet; de atomära delarna av upphovsrätten.

På samma sätt väljer IPRED-kramarna att ljuga: att försöka påskina att det är en liten klick som är emot förslaget liksom att det handlar om att människor tjänar pengar på att fildela och göra intrång på upphovsrätten. Guillou, vars kunskaper om Internet tidigare bevisats vara obefintlig, väljer samma fula sätt att diskutera saker och ting. Vad är ett ”fåtal”, Jan Guillou? Har du ens brytt dig om att räkna antalet som går med i olika motståndsgrupper ex.vis på Facebook? Eller hur ska du förklara när ProjO tar fram räknestickan? Skiter du i dina kollegor som inte tycker som du? Och struntar du i att du faktiskt ljuger på grund av okunnighet eller ren ignorans? Också intressant att en person som dömts för olaga intrång och diverse närliggande saker i och med IB-affären väljer att förklara att saker är fel. Problematiseringen saknas numera när pengarna styr i den gamla vänsterns kulturmaffia. Och att staten faktiskt går med på sanktionerad utpressning från privata näringsidkare.

Det hela är skrämmande och samtidigt väldigt symptomatiskt. Och jag har i ärlighetens namn svårt att förstå hur det kommer sig att det hela mer och mer liknar en fars där gamla liberaler och frihetskämpar på vänsterkanten plötsligt väljer att låta kapitalet och staten kontrollera precis allt som tänkas kan – eftersom det annars ”kan” svida i egna plånboken. Att såna som Guillou, Dahlgren mfl väljer att sälja ut principer för några extra ören – respektive rätten att försöka ha kontroll över något som de inte haft kontroll över under många år.

Jag funderar över det. Har en postning om hur grundläggande våra olika världsbilder faktiskt påverkar oss mer än vi tror.

Sen tror jag helt enkelt att en hop med politiker och proffsmediatyckare störs av att de plötsligt inte har makten över tanken hos medborgare. Att idag är det nya röster, och många fler, som ”stör” agendasättandet.

Etiketter:äganderätt, Alliansen, Beatrice Ask, författare, Internet, IPRed, Jan Guillou, kontroll, kultur, ljuga, makt, media, skivbranschen, tanke, tolkning, upphovsrätt

Disclaimer: Hej, ni är många som kommer in på den här postningen via Aftonbladet.se. Det är jättekul! Om ni vill läsa mina andra postningar om IPred så finns de här

Jonas Almquist, Lädernunnans gamle frontare och en man som tidigt tidigt insåg nätets storhet och la ut sina projekt på olika pre-Myspace-sajter väljer att skriva en lång initierad artikel i Aftonbladet där han helt enkelt piskar på de 37 artisterna, IFPI, skivbolagen och Alliansregeringen. Med logik och stenhårda smällar:

Om man inte heter Benny Andersson eller Per Gessle, kommer musikinkomsterna från något annat ställe än radio, tv, affärer, frisersalonger osv. I 99% av fallen kommer pengarna från de gig vi gör. Bästa sättet att få gig är att folk uppmärksammar dig och vill se dig uppträda.
Jag törs påstå att majoriteten av alla svenska band som idag turnerar i Europa och USA, gör det inte för att skivorna säljer utan för att fildelning, olaglig nedladdning och Internet-communities som MySpace och Soundclick fungerar som gigantiska marknadsföringsmotorer. Måhända förlorar vi ören i STIM-pengar, men vi vinner kronor på turnéinkomster.

Det är en utveckling som är väl bevisad och som egentligen inte behöver diskuteras så mycket: turnéerna går som smör. Nån som sett en avmattning? Nej. Och det är enligt den teori som Radiohead redan bevisat: att artister kan tjäna mer pengar även på sina låtar om man låter efterfrågan bestämma priset.

Det faktum att IPRED till och med kan vara fientligt mot artisternas inkomster påpekar han med krasst:

Däremot kan jag tänka mig att royaltyinkomsterna minskar för artisterna med Ipred, när skivbolagen ser till att finansiera sin fildelarjakt genom artisternas skivinkomster. Helt säkert kommer skivbolagen att i sina kontrakt baka in klausuler om att artisten ger skivbolaget rätt att jaga fildelare. I den stund man skriver på denna klausul ger man också skivbolaget rätt att lägga till fildelarjagarkostnaden till de kostnader som ska re-coupas innan någon form av royalty betalas ut till artisten.

Sug på den, Sauk!

Avslutar med en klassisk konsertvideo med Leather Nun. Observera att Freddie Wadling spelar bas:

För dem med Spotify: Nunnans samlingsskiva håller än.

Tidigare om IPRED: Artister mot en ny digital värld, En skev artistelit…, IPRED indikerar värdeglidning, Liberati både Bard och dåligt.

Uppdatering: Jonas Almquist chattade på Aftonbladet och avslutade med:

Tack för alla frågor. IPRED är en intressant fråga som handlar om skivbolagens rätt att jaga fildelare, inte upphovsrätt. Kom ihåg det.

Etiketter:artister, inkomst, IPRed, Jonas Almquist, konserter, Lädernunnan, lagstiftning, Leather Nun, Spotify, upphovsrätt

Idag har ett antal exempel kommit som visar på hur svåra stora skiften är, hur varje förändring i kultur, samhälle och värdering av en större magnitud orsakar smärta och stora motsättningar mellan de som omfamnar det nya och de som har svårt att hantera förändringen. Ofta handlar det om att svårigheten ligger i att människors personliga roller, deras rollplattformar förändras utan att de själva valt det. Tryggheten raseras och hellre än att ta ut en ny kompassriktning så väljer man att försöka att förklara att kartan är sannare än omgivningen.

Ett exempel är den kader av A-listeartister som skrivit ihop en debattartikel på DN Debatt (bara valet av media indikerar att det handlar om personer som helst inte ser den nya digitala världens möjligheter). De menar att IPRED-lagen är nödvändig och att fildelning är stöld. I TV får Sauk häva ur sig obsoleta Bardiska jämförelser mellan att fildela och att stjäla cyklar, och debatten förs mellan vänsterpartiet (sic!) och författare (cirka en och en halv minut in i sändningen). Rapports rapportering är minst sagt schematisk:

Det som helt enkelt inte går in i skallen på dessa personer, som varit vana att inte konkurrera med andra utanför de normala, traditionella kanalerna, är att det nya digitala samhället förändrar också juridikens grundstenar när det gäller immaterialrätt. Jag har skrivit om det i min förra postning. Artist-författarna-skådespelarnas slutpunkt är märklig eftersom den utgår från att en lag är evig och att först när den följs så kan man förändra distribution och försäljning av immateriala upphovsrättsskyddade saker.
För att göra en liknelse i stil med Sauk: innan vi utvecklar säkrare bilar så ska vi få folk att köra enligt reglerna.

Diskussionen pågår också (såklart) på Jaiku.

Uppdatering: Niklas Strömstedt gör en trippelpudel eftersom han använt en hel del upphovsrättsskyddat material på sin blogg. Hans slutsats är lika fel som övriga artistkollegors och kommentarerna till hans ursäkt är genomgående uttryck för just detta. Exempelvis Nikke ger uttryck för samma åsikt som jag förfäktar:

Försök, istället att se nyttan av webben, nyttan av Youtube, nyttan av att kunna använda alternativa distributionsformer.
Se till att ställa krav på att ditt material publiceras i en officiell och acceptabel form på YouTube. Kanske i en egen kanal?
Det som skedde under 90-talet har redan skett. Det var då skivbolagen gick från musikspridare till upphovsrättshanterare och det var då de byggde fast sig i den affärsmodell som nu är så besvärande att du och de övriga 36 undertecknarna väljer att stödja jakten på era fans istället för att aktivt stödja en utveckling där man går ifrån den fysiska skivan/filen.
Framtiden är här. Det är synd att branschen försöker gräva sig fast i de skyttegravar de grävde åt sig redan under 90-talet i sitt krig mot publiken.

Strömstedt, vars blogg jag tycker är riktigt bra har helt enkelt fått det hett om öronen då han valde att skriva under DN Debatt-artikeln men har använt sig av YouTube-klipp rätt mycket. Intressant är om alla de som skrivit under aldrig kollar in YT eller lyssnar på nedladdad musik. Läs också den här vettiga artikeln. Antar att det nu sker diverse historieförfalskning hos diverse artister och på deras bloggar – det rensas nog ut en hel del. Och det är intressant att Per Gessle uppenbarligen förklarat att han bränner ut skivor med musik.
I en enkät som gjorts visar sig följande, statistiskt mycket talande siffror:

58 procent av artisterna ansåg att fildelning ska vara olagligt, 38 procent vill släppa den fri. Men 59 procent uppgav att de själva laddat ner upphovsrättsskyddad musik.

Dubbelmoralen verkar därmed stå som spön i backen.

Uppdatering: Artisternas upprop har fått uppmärksamhet men jag skulle nog vilja påstå att det knappast är den uppmärksamhet de ville ha. Verkar som om fler och fler av de som skrivit under slirar betänkligt både vad gäller kunskap om vad IPRED de facto innebär och när det gäller den egna fildelningen. Några få försvarar dem men fasen vet om det ens är ett försvar de vill ha. Hos Medieoman görs en fantastisk logisk saltomortal när han menar att det ju inte är så farligt att Niklas Strömstedt använt sig av YouTube-musikfilmer och att bloggare är rabiata. På sin blogg. Där han också beskriver Opassande-Emma som ”han”.
Strömstedts fadäs har hittats av Aftonbladet. Det som han ska ha credd för är att han väljer att använda sin blogg för att kommunicera och faktiskt tar diskussionen. Här:

Hur ska vi få människor att på heltid vilja syssla med att hitta på saker om de inte kan leva på det? För vi kan väl ändå enas om att det är trevligt att leva i en värld där människor hittar på saker?

Eftersom Strömstedt väljer att diskutera det så gör jag det också. Ja, käre namne (jag heter ju Niclas), det håller jag med om. Problemet är inte detta utan att vi är i en tid där distributionen är förändrad och därför behöver vi hitta ett nytt sätt att faktiskt skapa möjligheter för att konstnären ska få mat på bordet. Som jag tidigare skrivit så har ett antal artister faktiskt bevisat att det går – och det faktum att konserter går bättre än någonsin är ett ytterligare indicium på att människor a) inte är tjuvar som vill artister illa b) är beredda att betala för att se artister.
Jag tycker också att det är synd att diskussionen blivit så svart och vit – men grejen är väl att ni som skrivit artikeln är minst lika svart och vita när ni förklarar att alla som fildelar är onda, och att alla som motsätter sig IPRED är en liten klick högljudda pirater som anser att allt ska vara gratis. Frågan är bra mycket mer komplex än så, och tyvärr blir er debattartikel kontraproduktiv genom att ni alltför mycket lyssnat på skivbolagen och deras hejdukar i Antipiratbyrån och för lite på de som faktiskt diskuterar frågan utifrån ett antal olika infallsvinklar: exempelvis Oscar Swartz:

Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.
Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation.

Uppdatering: Mycket illa kan man säga om Unni Drougge men ibland glimrar det till. Hennes take på fildelardebatten tillhör inte de 37:s gäng. Ännu mindre Timbuktu. Frågan är om det senare handlar om det faktum att hiphop lånat, kopierat och remixat allt: creative commons är hip hop.

Uppdatering: Kultursverige är inte intresserade av personlig integritet om det råkar drabba deras plånböcker. Bra. Då vet vi.

Uppdatering: Läs Mildner. Gör det:

Är en BWO-medlem en trovärdig röst i den här debatten? Rolinski och BWO tjänar ju faktiskt pengar på ett (måste man förmoda) medvetet och (kan man konstatera) affärsmässigt utnyttjande av andras verk – samtidigt som Rolinski vill begränsa människors ickekommersiella spridning av samma låtar.

Eller problematiseringen där faktiskt upphovsrätten förhindrar oss att ta del av klassiker. Rent principiellt skulle en person kunna köpa upp exempelvis Elvis hela katalog och vägra att de någonsin ska spelas igen: de enda som då får höra Elvis är de som äger skivorna; men radion skulle få svårt att spela skivorna eftersom deras ägande av kopian är en sak – att spela den kommersiellt är en annan. Och intressant är den undersökning som Sydsvenskan gjorde i våras:

Sydsvenskans undersökning i våras visade att nästan två av fem musiker vill släppa fildelningen fri. Majoriteten hade själva fildelat.

där de också berättar att artisterna numera blivit gisslan hos IFPI och Antipiratbyrån – kanske vad vi kan kalla ”nyttiga idioter”.

Etiketter:Anders Mildner, Antipiratbyrån, artister, digitalt, direktiv, DN Debatt, EU, Eva Dahlgren, fildelning, IFPI, immaterialrätt, IPRed, Jaiku, media, missuppfattningar, Niklas Strömstedt, nyttiga idioter, skivbranschen, Stefan Sauk, Sydsvenskan, upphovsrätt, YouTube

Ni kanske kommer ihåg det här?
Dagens Media har nu lagt upp en läsbar faksimil, med bilder av fotografer som inte är deras, från Medievärlden.

Nu gillar jag Dagens Media rent generellt, det är trevliga människor och de bjuder på pilsner. Helt klart en tidning vars medarbetare inte lider av samma sak som en del av den andra tidningens medarbetare lider av.

Men jag kan bli lite butter över att man inte lever som man lär.
Eller så har den nya ledningen insett att saker och ting inte längre är som de alltid varit. Nytt blod på redaktörsstolen ger nya friska tag?

För i grunden handlar allt om marknadsföring. Frågan är om det faktiskt är dags att skilja på teknisk upphovsrätt och ideell upphovsrätt. När kommer den tidning som vågar (tillsammans med sina skribenter och fotografer) sätta sin tidning som Creative Commons?

Uppdatering: Fan Martin, nu får du väl skärpa dig :). Sno bilder med vattenstämpel känns väl sådär :)

Etiketter:Dagens Media, faksimil, Medievärlden, upphovsrätt

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.

Etiketter:Alexander Bard, antipirater, atomer, bjokott, digitala, film, individ, individualisering, Internet, IPRed, kollektiv, konsument, kultur, media, musik, opinion, Piratpartiet, staten, upphovsrätt, värdeglidning, värderingsförändring