Precis som Binerobloggen och Jan Helin – och en hoper andra så var jag på Blogg-galan igår. Ni som inte var där kan läsa här, kolla ett sammandrag av direktsändningen eller bakåtläsa i #bloggpriset. Det var en rolig tillställning och det kändes som om det var fler av oss gamlingar där än det var ”modebloggare”. Själv var jag med i nomineringsgruppen så det var mycket trevligt att komma iväg det här året. Förra året satt jag hemma i Borlänge och skrev copy.

Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.

Det roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra Jankov, Älskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.

Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp:   – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:

Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.

precis som Ulrika skriver.

Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.

Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.

Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.

Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:

Jag tycker också det var ett mycket bra val av hederspris: Carl Bildt och hans Alla Dessa Dagar. Intervjun är mycket intressant utifrån ett sociala medier-perspektiv också.

Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.

En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke¹, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.

Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…

Lite linslusar från Medievärldens fotograf. Mer bilder på Aftonbladet. Mary hade med sig mannen som fotograf.

Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?

För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashio bloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.

Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).

Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.

Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).

1. visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter [↩]

Etiketter:Abbes pappa, Adland, Alla dessa dagar, Älskade Dumburk, Åsk Wäppling, blogg-gala, bloggala, Brit Stakston, Carl Bildt, DVIJDVS, Erik Laakso, Farmor Gun, Heja Abbe, ICA-Stig, Jan Helin, jobb, Jocke Jardenberg, Kenza, Lilla Gumman, Mumari, Nalen, Nikke Lindqvist, opassande, Petra Jankov, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Scaber Nestor, skandal, sociala medier, Stockholm, Stora Bloggpriset, svimning, Tonårsmorsa, Twitter, Ulrika Good, YABA

När jag läser Ulrikas bloggpostning så funderar jag än en gång vad i helvete jag ska göra med Deepedition. Känner igen mig i hur Ulrika skriver här. Fast jag börjar sällan sju. Snarare slutar jag närmare den tiden. För jag kan vara mindre och mindre av det jag kanske vill vara: det är så många hänsyn(er) som måste tas. Det var bra lättare att vara Deepedition förr i världen när ingen visste vad en blogg var. Typ.

Tänker på det när det också dyker upp stolpskott i kommentarsfälten och drar upp gamla postningar och försöker att förklara att jag som bloggare minsann inte ska vara stöddig mot äldre och att jag inte vet någonting. Fascinerande när äldre personer behandlar en fyrtioåring som om man var tonåring. Det riktigt skumma är att det nästan precis är ett år sedan som jag skrev det där. De tar tid på sig sossarna i Hedemora att hitta saker på nätet.

Hittar också en av de bästa tweetsen på länge medan jag städar min Dropbox och tänker på det jobb jag håller på med

och samtidigt ser jag hur min käre vän Lorden fallit ner i sportfanatismen – eller så är det så enkelt att han är en god reklamare och lever det brand som han jobbar med. Samtidigt som jag skriver en tweet till Studiomannen där jag förklarar att hans skrivarproblem beror på att hans skrivare är en avlägsen bror till Marvin så ser jag att Anjo fått en babelfisk i örat. Version 2.0. Ruggigt.

Ruggigt på alldeles riktigt (ovan saker är egentligen smileyläge på men ok: lite #nosmiley då): vad i helvete är det här? DVIJDVS åker in på Akademiska bara sådär?! Ibland är livet rätt orättvist. Så mycket kamp och nu en rätt vidrigt jobbig graviditet.

Själv funderar jag på om det nu är så att jag har Der Schwine – är det så att jag ska vacca mig ändå? Och varför i helvete kunde inte Dalarnas landsting skaka fram vaccin till riskgrupperna tidigare. Eller nähä, egenföretagare är inte någon riskgrupp…

Etiketter:Anjo, bloggande, DVIJDVS, Hede, Hedemora, Kontaktmannen, Marvin, nosmiley, Robyn, sport, Studiomannen, Ulrika Good

The Critics är en ny recensionssajt för bloggar – alltså att ett gäng personer kommer att recensera bloggar: som om vore böcker, skivor whatever. Vanligtvis brukar man säga att recensenter är misslyckade författare eller musiker (undrar vad filmkritiker har misslyckats i). Om recensenterna på TC  är misslyckade bloggare låter jag vara osagt men Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen som driver sajten är det inte.

Dock är han rätt kontroversiell. Omnämnanden som ”blogghora” och annat har förekommit och en del har ansett att hans recensioner av bloggar mest varit likt underhållningsvåld – roande men mycket onödigt överdrivet elaka.

Det är väl inte att ta till överord att säga att även om Tyskungen bara ville ha en kram så är det nog en del som vill ge honom en smäll på käften.

The Critics är snygg – dock med några mindre irriterande korrekturfel både i text och upplägg. Det jag funderar över är om den är intressant och om man inte tar ett för stort grepp. Den ska både konkurrera med bloggar som skriver om vad som händer i bloggosfären, med andra recensionssajter och hitta en position i att vara rolig (antar jag). Den vill vara en seriös spelare och samtidigt vara rolig. Själv skulle jag nog renodlat recensionsdelen och skippat det övriga, för att undvika att behöva positionera sig mot andra mycket större spelare som skriver om bloggvärlden.

Idén bakom TC är att recensera ”små och medelstora bloggar”. Det är en bra idé. Det verkar dock vara en rätt så bred definition då Bloggfrossa väl inte är en oäven blogg vare sig besöksmässigt eller kändismässigt, och inte är Heja Abbe! okänd (båda för övrigt nominerade tillsammans med Tyskungen i Blogg-SM där den sistnämnda vann).

Fin inställning i grunden att inte bara prata om de största. Och det är en hel del som vill bli recenserade. Vad gäller bedömningskriterierna så har det sagts att de ska finnas till beskådan men jag kan inte hitta någon förklaring av dem utan de finns i recensionerna rakt av – och jag personligen tycker de är väl generella och för mig som läsare svåra att vikta mellan de olika bloggarna.

De som ska recensera bloggarna är en trevlig blandning av bloggare och icke-bloggare. Läser man sedan de få recensioner som redan finns inser man att det onekligen blir svårt att bedöma bloggar utifrån något sorts objektivt eftersom de är så oerhört olika: KPB skriver långa texter fyllda med hyperbola uttryck medan de andra är kortare och mer beskrivande. Mitt ödmjuka tips är att ändå försöka att skapa en mer mallad recensionsform eftersom det inte ska vara recensentens språkekvilibrism som ska skapa en flipp eller en flopp efter att ha läst recensionen?

Men varför skriva om det här? Det låter ju rätt så bra ändå?

En del kritik har redan kommit fram. Bland annat funderar Ulrika Good över hur trovärdigt det är att Tyskungen aka Klaus-Petter Beiersdorf försöker stå för seriös bloggrecenserande:

Som affärsidé tycker jag att det är helrätt tänkt, och The Critics kommer säkert att bli en rekordklättrare på allehanda blogglistor, men rent känslomässigt har jag enorma problem med Klaus-Peter och hans trackrecord i bloggvärlden.
Varför då? Jo, för att han har idkat otillbörlig sodomi med alla sina läsare och en herrans massa bloggare, däribland mig.

och i kommentarerna finns liknande funderingar.

Själv har jag oftast ignorerat Tyskungens olika experiment. De har inte roat mig nämnvärt. Men om man ser varumärkesmässigt så är det onekligen ett problem om en av de personer som nu ska driva en seriös recensionssajt  är känd för att vilja göra ner andra för att mest skina själv, vilket var mycket av idén bakom Tyskungen och vars egna varumärke är lika delar extremt naket självförakt och skyhög hybris.

I en diskussion på Twitter som man kan försöka följa här försökte jag få några svar. Det var inte helt lätt. Det jag – om jag nu ska våga mig på att sammanfatta – förstått så ska

• TC vara en seriös recensionsblogg där varje recensent står för sin recension
• men Klaus-Peter Beijensdorf är ”redaktör”¹ och bestämmer vad som publiceras
• och det är hans humor och åsikt om vad som är elakt eller inte som gäller² för publicering
• de ska kritisera bloggare men vilka var inte helt klart… ”bloggare som enligt egen utsago tjänar miljonbelopp tycker jag helt klart att man ska kunna såga om de inte håller måttet.” och på mitt påpekande att det då typ är en eller två modebloggare som de kan kritisera var det väldigt vaga svar.
  
• på frågor om bedömning av graden av elakhet i recensioner (efter att känna till Tyskungens track record) så blev det inte enkelt att få svar – det kanske är en glidande skala. Eller ett sluttande plan?

Jag blev inte så mycket klokare av det hela faktiskt. Men jag hoppas att The Critics blir en kollaborativ blogg med recensioner där alla deltagande får plats. Det vore synd på en så pass bra idé att det blev en Klaus-Peter oneman-show med bakgrundsdansande recensenter. Jag hoppas helt enkelt att man intresserat kan läsa The Critics för dess goda och raka recensioner – inte för att läsa elakheter om andra bloggare signerat Tyskungen.

1. först var han ansvarig utgivare – men det visade sig att något utgivningsbevis inte fanns så då blev det redaktör [↩]
2. här är det osäkert eftersom han i ett svar förklarade att han bara kommer bedöma om något är straffbart [↩]

Etiketter:bloggar, bloggare, Bloggfrossa, blogghora, Klaus-Peter Beijersdorf, recensioner, The Critics, Twitter, Tyskungen, Ulrika Good

Jag går och fnular på vad jag ska skriva i min krönika på Resumé nästa vecka. Den här veckan har Mattias (som för övrigt vann YABA om ni missat det) skrivit om att det är så gnälligt, missunsamt och ruttet i reklambranschen. Många intressanta tankar och samtidigt: tror vi att det går att ändra en bransch som vår?

Även LordFredruk har tagit upp ämnet i Kontaktmannen:

Kom ihåg att Gollum som sitter inklämd i ateljéns mörka hörn en gång var en sprudlande kreatör som skulle förändra världen.

Ulrikas Resumékrönika går i samma linje även om den handlar om hennes egen väg genom branschen…

[Läs resten på min nya blogg om social media, konversationsmarknadsföring och conversation revolution]

(ja jag vet att det är skamlöst att göra så men jag vill ju få lite ordning och reda så att inte deepedition blir en marknadsföringsblogg bara :)

Etiketter:blogg, branschen, Kontaktmannen, Lord Fredruk, Mattias Åkerberg, Niclasstrandh.com, reklam, Ulrika Good

Ulrika Good skriver om att bli pitchad som bloggare – och att säga nej. Hennes postning handlar om att faktiskt vara sann mot sig själv och sitt skrivande. Jag tycker det är en oerhört viktig postning att läsa för alla som finns i bloggosfären (ja, ordet är sjukt sticky…) – såväl bloggare som pr-människor.

kände jag att det skulle innebära att bloggande skulle förenas med prestationskrav, vilket alltså gör att jag låser mig och inte tycker det är kul längre.
Jag vill ju liksom inte komma hem till ett jobb till, det är inte därför jag har den här hobbyn.

Det här är lite av den gordiska knuten för både oss som bloggar – och oss som jobbar med att försöka hitta ett bra sätt att använda sociala medier som en marknadskommunikationskanal. För det senare är både intressant och nödvändigt för att digitala medier ska kunna ta ett ytterligare steg i sin utveckling – och samtidigt är det än viktigare att det görs rätt och inte på det sätt som klåpare valt att göra med telemarketing. Det får inte vara intrusivt, det får inte innebära krav och att styra bloggare och andra – marknadsföring idag är viral i alla stycken och det innebär också att den måste vara ärlig. Att kommunicera med marknaden idag handlar om att föra konversationer – och det kräver takt och ton, och transparens.

Det som Blondinbella gör handlar om dålig marknadskommunikation i längden¹. Det kommer inte att hålla: att försöka flyga under radarn går ett kort tag – sedan tappar man höjd och slår i backen. Det är därför det är viktigt att både hålla kontakt och fråga sådana som Ulrika och liknande bloggare och att sedan vara mycket ärlig och inte ställa krav respektive att alla ska spela med öppna kort.

En av sociala medie-scenens stora teoretiker Chris Brogan råkade ut för en rejäl storm när han faktiskt skrev en sponsrad postning om K-Mart och leksaker. Hans grundläggande syn på sina val att skriva sponsrade postningar är den här:

My take is this: if I write about something where I have been obviously influenced, I will disclose this. If I’m writing about something for passion, then I’m just going to write about it. I see lots of PR people stuck in the trap of writing, “they’re not a client – I just love what they do.” Screw that. I’ll tell you who pays me and everyone else is someone I’m writing about because I like what they do.

Det var många som hade åsikter om det. Chris Brogan själv är noga med att det ska vara full disclosure men ser det också som en viktig sak att diskutera ämnet:

It doesn’t mean that everything on the web is geared towards advertising. In fact, that’s the beauty of it. This is the first medium in modern history to be built NOT for commercialism, but instead, for communication. And people can survive quite nicely without dealing with making money. Perfectly fine, acceptable, and part of the web.

Chris Brogan har valt att göra det flera gånger och jag tycker att det är både modigt och smart – eftersom han faktiskt sätter fingret på ett antal problem med sociala medier som marknadsföringskanal men Jeremiah Owyang² visar också problemen och farorna.

I grunden handlar det helt enkelt om tillit och personligt förtroende. Och det är upp till varje bloggare att välja vilken väg man vill gå. Jag tror inte att det är farligt – så länge man berättar vad man gör och varför. Jag skulle gärna se att fler bloggare hade råd och möjlighet att faktiskt göra sin grej – om det innebär att de också väljer att skriva om saker de blivit pitchade – och betalda för så är det ok – så länge man gör det öppet och med passion. Som bloggare är det personliga varumärket extremt viktigt – vilket innebär att de varumärken man väljer att samarbeta med ska vara sådana som man vill koppla till sitt varumärke: eftersom det blir så när man går in i en professionell relation.

Opassande-Emma skriver i en kommentar hos Ulrika en sak som är minst lika viktig: hur vi påverkas av läsarframgångar – något som kanske kan vara än så mycket påverkande av vad vi skriver och hur vi hanterar vårt bloggande:

faktum är att vi läsare kan tendera att vara minst lika krävande och förvänta oss prestationer på det ena eller andra viset. Styrkan i det du skriver är att hålla reda på gränsen och inte gå över den.

1. Det stämmer förhoppningsvis till eftertanke i Blondinbellalägret att hon inte blev nominerad till Stora Bloggpriset [↩]
2. Ok, nu är det bara Seth Godin kvar så har jag petat in alla mina gurus i samma postning [↩]

Etiketter:bloggande, bloggosfären, Blondinbella, Chris Brogan, digitala medier, full disclosure, Jeremiah Owyang, marknadsföring, marknadskommunikation, relation, Seth Godin, sociala medier, sponsring, Ulrika Good, varumärke, viral

Urvalet som gjorts för första halvårets krönikörer på Resumé (printversionen!) känns igenkännbart. Det är jag, det är Ulrika, det är Nina och det är Mattias. Idel reklambloggare. Det är väl helt enkelt så att man inser att vi redan är vana att häva ur oss 2500 tecken bra oftare än var fjärde vecka.

Det är lite surrealistiskt att jag nu ska skriva krönikor för Resumé. Att säga att mediavärlden inte är densamma som för något år sedan känns nästan påtagligt nu. Inser att jag väl inte kommer att bli inbjuden på roliga mingel hos Dagens Media efter det här heller…

På tal om Resumé så visar det sig att Torb tänker sluta. WTF? Gör som vi andra – skriv på Ninas lista!

Och på tal om bloggare vs gammelmedia. Den käre RvdB går från linkbait till linkbait på sin blogg – det börjar fasen bli riktig ordning på bloggandet. Och han är till och med snäll mot mig sin gamle kombattant.

Det kommer mer avslöjanden efterhand, har dock blivit en trevlig snubbe och kollar NDAs :).

2009 blir ett stressigt men jävligt spännande år.

Etiketter:Dagens Media, krönikor, Mattias Åkerberg, Nina Åkestam, Per Torberger, Resumé, RvdB, skriva, Ulrika Good

Det som jag faktiskt var först att avslöja så visar det sig att Lassbo är tillbaka.

bloggandet är faktiskt mer som en livsstil än en sysselsättning eller hobby. Mycket har hänt i bloggosfären sedan jag slutade men jag tror att jag ska kunna smälta in och sticka ut ganska bra ändå

Och jo, trots att jag då och då gått rätt hårt åt henne så gillar jag Karolina. Välkommen tillbaka.

Mer bloggande. Förra året vann Isabella Lund. Hon har inte skrivit något sedan i somras. Ingen har sagt något om vad som hänt. Doch är det nu dags för årets politiska blogg-omröstning. Nominera här. Jag känner i år att det inte finns någon som är ”bäst”. Och om det ska fortsätta så att den som blir utsedd slutar att blogga (har för mig att Magnus Ljungkvist tappade sugen efter diverse priser) blir priset sådär ödesmättat. Vänsterbloggare har startat en Facebookgrupp för att se till att en vänsterblogg vinner i år. Via Mymlan hittar man också Årets Kulturblogg. Börjar nästan likna Rockbjörnen i antal priser inom bloggosfären…

Jag har aldrig vunnit några priser men att se sina kids lyckas är vinst nog. Läser i lokaltidningen att Sugarplum Fairy haft en hemlig akustisk spelning på Klackendiskot. Tio år sen de spelade första gången där. Visserligen stod de på scen med mig tidigare men ändå :). Jag blir nostalgisk, tänker tillbaka på de små Norénarna med kompisar som spelade, repade i källaren på Humlan.

Att läsa är viktigt. Google Reader har fått ett nytt utseende och det är både ris och ros i sfären. Jag väntar med mitt avgörande. Det man ändå kan notera är att Google är i lanseringstagen – de släppte en open social-app i Google Friends Connect för någon dag sedan (se här bredvid) ungefär samtidigt som Facebook släppte liknande. Läs mer hos Louis Gray, som i mitt tycke är den just nu mest briljanta itech-bloggaren.

Just om läsande så är det många som reagerar mot mina närmare 500 RSS-prenumerationer, precis som mot Mymlan. Det handlar inte om att läsa allt utan att på ett effektivt sätt filtrera mycket information.

Det här känns nästan som om det kan gå okommenterat – eftersom det annars nog kommer tillbaka och biter en i arslet :): Kvinnor använder en tredjedel av sina kläder. När man läser ”undersökningen” så kanske man kan tycka att den är rätt vetenskapligt ostadig.

På tal om ostadig grund: Realtids märkliga artikel om att SEBs VD och en Wallenberg är ihop som sedan kopplas ihop med en rätt snurrig återkoppling till finanskrisen är extremt märklig. Jag fattar ärligt talat ingenting.

Uppdatering: Realtid väljer att dra tillbaka artikeln.

Jag tänker inte säga något mer om det faktum att varken jag (som Researcher.se, faktiskt den första reklambloggen på svenska), lordfredruk, kullin eller Dabitch är med i Resumés genomgång av markombloggar. Intressant att Same Same inte heller är med. Det är business as usual helt enkelt. Kan dock notera att deepedition nämns hos flertalet. Det är kul och roligt att det är favoriter som intervjuas: Ulrika, Mymlan, Kajrup och Nina.

Slutligen: min polare Patrik har en blogg om gula bilar. Det är galet.

Etiketter:blogg, dabitch, deepedition, Facebook, Google Friend Connect, Google Reader, Karolina Lassbo, Lord Fredruk, Louis Gray, Mymlan, priser, Researcher, RSS, Same Same But Different, Sugarplum Fairy, Ulrika Good

Jag försöker att skriva personliga poster. Sånt där som handlar om mitt privata liv. Om livet som radhusägare, tvåbarnsfar och Borlängebo. Om vad som händer, om mer vardag och inte så mycket tyckande, drivande av frågor mm. Men jag tar bort dem allihop. De känns meningslösa, innehållslösa. Jag har helt enkelt blivit en dålig vardagsbloggare, en kass dagboksbloggare. Det finns en massa anledningar: dels att deepedition numera är rejält läst och känd. Dels att jag inte längre är anonym. Dels att det idag är mer komplexa nätverk som gör att jag inte längre känner för att fläka ut vad jag gör och tänker runt mitt privata. Alla på mitt jobb läser det här – alltså kan jag inte berätta så mycket.
Problemet är att jag uppskattar såna bloggare som gör det. Jag tillhör inte de som ser ner på ”dagboksbloggandet” även om jag söker läsa såna som har kvalitet i det – inte bara ”jag åt gröt till frukost och sen träffade jag Lisa och vi gick ner på stan och där hittade jag en jättesnygg tröja men den var alldeles för dyr jävla tröja och sen gick vi och hälsade på Tobbe som satt i kassan på konsum”.
Jag gillar Good: exempelvis när hon berättar om sitt snor på löparrundan, jag menar att Mymlans personliga postningar håller minst lika hög kvalitet som vilken god litteratur som helst, jag gillar att läsa om vad som händer i Schmuts huvud och hushåll liksom att jag dyker ner i Galateas fantastiska texter – som ordkreavader om vardag filtrerat genom en cynisk intelligens precis som att det är fascineraden att följa Loos liv – något man aldrig skulle få chansen till utan bloggen som format. Precis som att Hedgehog-Sara och Pollys (nu hör det till att när jag länkar till Polly brukar hon snart fundera på att sluta blogga – hon är nog bloggosfärens mest kända ”sluta-bloggare” ;)) nästan-dialog i bloggarna roar. DVIJDVS är fascinerande i sin ”jag-är-så-privat-fast-jag-har-en-jävligt-klar-gräns”. Eller Lotten som verkligen använder bloggen som en dagbok och det slår vilken litterär dylik varje dag, eller Abbes pappa (pinsamt när det blir två GOSSare man tipsar om ;)). Och så vidare och så vidare. Jag är tacksam för alla som släpper in mig i sitt liv på det sättet – att lära sig av andra utan att det blir teoretiskt och uppstyltat.
För att ta ett väldigt nära exempel – som måhända är extremt men viktigt: min vän Alter Ego, som har cancer och berättar om det så här. Precis som en annan Helene gjorde – hennes sista inlägg har 304 kommentarer: de fylls konstant på av oss som minns henne.

Men själv kan jag inte vara personligt privat längre. Det har liksom tagit slut. Jag har slutit mig mer, valt att vara mindre personlig och istället använda Deepedition som en sorts ”jag-tycker”-blogg. Tittar man på den poll jag satte så är det flest som vill att jag ska skriva om mitt liv. (Ja, 19 personer vill att jag ska skriva om sociala medier – det ska jag. Håller på att öppna en blogg som ska vara mer inriktad på just det.)
Till viss del kan det också handla om att man har olika stort behov av att häva ur sig vad man tänker och tycker och känner: olika stort behov beroende på var man är i livet. Förr i världen skrev jag mycket poesi – en del rätt bra till och med. Men när jag började plugga i Uppsala försvann behovet av att göra det. Det är väl så att kreativitet inte är bundet till ett format, eller uttrycket för sin personliga privata del inte nödvändigtvis försvinner om man byter format eller väljer att uttrycka det på andra sätt. Det omformas, förändras.

Kanske blir det något annat någon annan gång. Men just nu slänger jag såna inlägg, raderar dem innan de publicerats.

Etiketter:Alter Ego, bloggande, bloggar, Galatea, Helene, Mymlan, personlig, privat, Schmut, Ulrika Good

Sitter i Lordens gubbarum och vi lyckas så klart sitta med varsin dator… Tyvärr lever inte Bold längre så att vi inte kan gå in och slasha någons inlägg.

Ulrika Good är snabb med kameran och det var oerhört roligt att träffa henne. Hon var … längre än jag trodde men lika Good som jag trott. MW var med såklart.

Anjo was in the house och Åkerberg från Please Copy Me. Så dök Girlsen upp.

Uppdatering: Även jag tog en del bilder:

Uppdatering: En del konversation skedde samtidigt på Jaiku så klart.

Etiketter:afterwork, Anjo, bloggare, Fredrik Olsson, Girls of Florida, Girlsen, Göteborg, Lord Fredruk, Mathias Wiberg, Miami, öl, Please Copy Me, Ulrika Good