Tolv låtar som ska säga något om mig

Mymlan, bloggosfärens egen lektant, har gett en utmaning som nog är den svåraste jag sett. Tolv låtar som ska berätta vem jag är. Herregud: musik är ett språk. Mår jag skit så ser listan ut på ett sätt, mår jag bra ser den ut på ett annat. Men ok. Jag ska försöka.
Hela listan finns som Spotifylista.

Vi börjar med det viktigaste. En grupp som följt mig genom livet och som alltid – oavsett hur mycket dödsmetall, EBM och annat jag lyssnar på – alltid kommer vara viktigast. För det finns musik och sen finns det sånt som förändrar livet (Studiomannen gjorde en sån utmaning för ett tag sedan och här är mina svar då). Som jag tidigare skrivit så är U2 det senare.

Where The Streets Have No Name

Har man en gång varit med om när den här låten startar på en konsert så går det inte att komma undan. Sist var jag övertygad om att Globen skulle gå sönder och rulla ner i city och totalt förändra världen. Låten i sig är viktig då jag minns hur jag – först i Köping – kom över Joshua Tree, efter många års väntan på en ny U2-skiva. På jobbet (jag jobbade som församlingsassistent då) släppte jag ner vinylskivan, lät nålen falla ner och insåg att livet faktiskt inte skulle bli detsamma. Det var en skiva som landade så rätt i livet för mig.

Pride (In The Name Of Love)

Som en del vet dras jag med en kronisk depression. Det har jag gjort sen jag var liten och det är inte så mycket att göra. Jag har mer och mer lärt mig att leva med den. Visst – jag har rejäla downperioder och mitt suicidala tänkande är nån sorts livsdel. Ibland undrar jag om det inte är det som håller mig vid liv :). Dock – som ung var det inte så enkelt. En gång var det illa. Det var liksom dags. Jag stod på en bro. Min walkman. Och där och då dyker Pride upp i lurarna. Jag väljer att kliva bakåt istället för framåt. Gud? Fan vet. Men aldrig har jag varit så nära. Och den här låten har jag att tacka för att jag skriver det här.

Sunday Bloody Sunday

Titta på det här:

sen det här – det här slog an något, och sen det här, det här, , det här, det här och det här (det här är liksom… ja…)

Tänk er sedan en trettonårig jag. Sitter och tittar på maratonrock. Tänkte se Nena typ. Inget annat att göra. Och så startar bandet U2 spela. Visserligen hade jag lyssnat på mycket punk, på David Bowie sedan jag var sju och sånt men det här var energi rakt in i ådrorna. Det var allt ihopmixat i en fascinerande mix som slog undan benen på mig. Jag rörde mig inte en centimeter under hela deras set på Lorelei. Jag satt mest och gapade. Efter det fanns inget som jag vill lyssna på. Jag gick ner till min mor och förklarade att jag skulle gå och köpa en skiva som hette ”War”. Min frikyrkliga mor fick dubier såklart men so what. Det var så det började. En frälsningsupplevelse av U2.

Så nu till det andra:

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

En avslutning på konserter som känns som ”40” med U2 är Kents ”Mannen i den vita hatten”. Texten är klockren och Kent må vara arenaband – men Jocke Berg är gudabenådad:

Hurt

Ibland kan NIN vara extremt irriterande dåliga faktiskt. Men när de (eller hej, vem lurar vi – NIN är Trent Reznor) är bra så är de riktigt jävla bra. ”Hurt” är en fantastisk låt och det finns en massa versioner; den bästa är visserligen en från Voodoo-festivalen (fyra minuter in) i New Orleans efter orkanen. Sen är den här lite söt. Och ja, jag anser att Johnny Cash-versionen är skitkass.
Jag väljer ändå den version som NIN och David Bowie gjort tillsammans – för jag anser att Bowie är den musiker som vågat mest. Han kunde gjort som Rolling Stones och fortsatt med att göra Let’s Dance oavbrutet. Istället tillhör han dels de riktiga pionjärerna för att att använda internet, han snöade in på märklig ambienttechno och går sin egen väg. Sen råkar han vara en av de få män som tycker är snyggast.

Dead Eyes See No Future

Jag har inte riktigt förstått growl alltid och fortfarande kan jag tycka en hel del dödsmetall är lite fånig. Men att höra Angela Gossow och Arch Enemys melodiska dödsmetall är för mig fascinerande och jag gillar det stenhårt.

Mina barn är lite fascinerade när jag förklarar att det är en tjej som sjunger :). Det här är en bra låt och bra video också… (skivan finns inte på Spotify)

Come Clarity

Ett annat av den ”svenska” metallscenens band som jag gillar är In Flames. Men vilken låt att välja? Well – skivan ”Come Clarity” är deras svagaste platta men titellåten tillhör en av mina favoriter. Så det kan bli.

We want revolution

Covenant är ett trevligt EBM-band. Tillsammans med VNV och andra så känns de som de säger en del om mig. Också. Tyvärr finns det ingen video med låten:

Wasteland

Som gammal svartrockare så är The Mission, tillsammans med Sisters of Mercy, självklara. Wasteland är fortfarande bäst. Wayne Hussey var tyvärr bäst när han knarkade.

I Don’t Like Mondays

Få vet att jag faktiskt har en väldig svaghet för Tori Amos. Och hennes cover på Bomtown Rats låt är otrolig – det är Amos styrka när hon faktiskt gör covers som om de vore hennes egna:

Låten finns inte på Spotify. Fick bli hennes cover på ”Smells like teen spirit” istället.

Love will tear us apart

Joy Division var en del av min postpunk-era. Som väl aldrig tagit slut. ”Love will tear us apart” känns. Jag väljer att plocka med en cover på den: Susanna And The Magical Orchestra gör den bättre än originalet – vilket visar att det är en fantastiskt bra låt. Jag har förut letat upp så gott som varje version av låten jag kunde hitta. Och Spotify har en lista via Dagens Spotifylista.

Third Opinion/Sandy

Alltså. ”Third opinion” finns inte som video så det får bli Hey Princess med Popsicle.

Men ”Third opinion” anser jag vara deras bästa låt. Builden är sån där som ger mig rysningar. Men Sandy live ger shoegazing ett ansikte. Totalenergi.
Samtidigt kunde det lika gärna vara ”My hometown” (sjukt go video) med The Wannadies eftersom det känns som om jag här också lägger min norrländska härkomst. På något sätt lyckas de få med det som gör att jag alltid känner mig mer hemma när jag ser inlandet.

Uppdatering: Ja det blev fler än tolv! Men hallå liksom! :)

Uppdatering: Kom på att jag glömde det viktiga när det gäller utmaningar – att utmana. Jag ogillar ju utmaningar som säger ”alla är utmanande”. För mig handlar det om att faktiskt vara nyfiken på några speciella personer så här kommer de som jag utmanar i att plocka ihop tolv låtar som säger något om dem själva:

dabitch – visst jag vet att du har mycket att göra med Adland men du har sån skum musiksmak :)

Johanna Graf – du har gjort en Youtubiana men vilka låtar säger mest om dig?

Ulrika Good – upp till bevis nu, vännen :). Karibisk reggae?

Kontaktmannen – hårdrock men döljer sig inte lite mer mjukt därbakom?

DVIJDVS – hon skriver aldrig om musik. Är hon omusikalisk, dväljs det ett dansbandshjärta bakom den tuffa ytan? :)

Jag utelämnade Josh, Jardenberg och ett antal andra eftersom den förstnämndes lista skulle antagligen fyllas med U2 och den andres med Ulf Lundell. Fast det vore spännande att höra historier om låtarna.

Uppdatering: Josh har gjort det. Och Schmuts lista är cool. Olater har gjort en. Blogge också.

Uppdatering: Kontaktmannen har gjort det. Mycket bra låtar ju.

Uppdatering: Magnla har också gjort det.

Uppdatering: Även Lind har gjort det (efter mycket jobb).

Reblog this post [with Zemanta]

U2.

Det är ingen hemlighet att jag har vissa hangups runt jul. Det är enklare när man har barn visserligen – men ändå: det är sannerligen inte min favorithögtid. Dock – det har jag tjatat om förr.

Så, efter att ha skrivit julrim och nu fastnat i Spotifys backlog av U2 så lämnar jag er med följande tanke (eller bön även om jag inte längre tror):

Take these hands
Teach them what to carry
Take these hands
Don’t make a fist no
Take this mouth
So quick to criticise
Take this mouth
Give it a kiss

(U2: Yahweh)

Än en gång har jag bevisat det för mig, som om jag fortfarande måste bevisa det. Oavsett vilka märkliga musikstilar jag lyssnar på: U2 är det som alltid får mig att gråta, verkligen… känna… för musik.
Funderar på den här utmaningen. Det kommer – men det värsta är att det lätt kan bli tolv låtar med U2 trots all annan musik som jag lyssnar på.

För har man en gång varit med om när den här låten börjar och inser att alla – alla hoppar i takt av lycka och kärlek

då finns inget annat än att ge sig.