Vinst. Men jag börjar om.

Igår var jag på Guldäggsgalan. Som jag aldrig tävlat i (vi blev inte nominerade med våra sociala medie-case i år). Det var en märklig känsla. Ulrika Good (finns bildbevis på att vi sågs), Abbes pappa och resten av Goss vann ett Guldägg för uteliggarbrevet. Det var de väl värda. För övrigt hade vi med Twitter nog mest kul – kolla in #guld från igår.

Men jag känner mig lite som en främmande fågel. Jag är fan från landet. Jag har inte gått Berghs. Jag är en akademiker men som inte gjort det där som reklamare oftast gjort. Typ utbildat sig i branschen. Visst, jag känner rätt så många namnkunniga personer men fortfarande undrar jag ofta vad fan jag gör i såna där sammanhang.

Nu ikväll gick Gyllene Hästen av stapeln. Det som varit ”mitt” sammanhang. Under fem-sex år i varje fall. Marknadsföreningen i Dalarnas pris för bästa reklam. Som jag lämnade styrelsen för nu i februari. Heimer & Company Reklambyrå vann B2B-klassen med ”Sometimes the smallest things are the most important” för Sandvik SMT och varumärket Springflex.

Det fick jag reda på via sms. Jag valde att stanna hemma med familjen. Jag har jobbat hårt den gångna veckan. Med Niclas Strandh digitalPR och JMW. Jag borde varit där men var det inte. 3,5 timmars sömn per natt under fyra nätter tog ut sin rätt. (Att jag sen inte kan somna nu är en annan sak *snett leende*).

Men visst känns det konstigt. För det är mycket jobb bakom idén, bakom konceptet. Mitt jobb. Mina timmar. Jag är glad för att HCO vann, för det är ett bra case. Magnus, Eva, Magdalena Nord-Omne är alla väl värda vinsten. Och Per Warg som vågade satsa på en liten byrå från Falun. Jag hoppas att de firar rejält.

Själv börjar jag om. Igen. Precis som förra gången. Och gången innan.

Så får den här låten än en gång ge mig styrka:

Reblog this post [with Zemanta]

U2 is an original species… there are colours and feelings and emotional terrain that we occupy that is ours and ours alone.

Den här postningen är på något jävla sätt tillägnad den enda jag känner som är lika galet kär i U2 som jag: Josh.

Jag har äntligen fått tid att verkligen lyssna genom ”No line on the horizon” (här finns en massa postningar som är taggade med U2). Jag kan lugnt säga att jag kommer att bryta nöjesindustribojkotten i början av mars (visst är det andra? Får bli en taxi in till centrala Malmö på rasten alltså :)). Ledsen, men traditionen att köpa en ny U2-skiva första dagen på morgonen är stark. Jag bara måste ha den feta dyra box-format limited edition med Corbjins ”Linear”.

”I think we can safely say it’s one of the great, innovative records from U2.”

Lanois kan ha rätt. Jag vet inte ännu. Jag har bara hört den fem gånger. Men det är ingen mellanskiva som ”…Atom Bomb” eller ”Zooropa” och det är ett band som plötsligt hittat samma soul som i ”Joshua Tree” det är en resa som i ”Achtung Baby”. Det är själ och det är hopp.

Det är en märklig skiva. Och så typiskt det U2 som inte synts till på länge. Att göra en skiva som inte hörts från dem förut. Det är blås, det är en massa keyboards och kyrkorglar. Ändå finns det omisskännliga där: det finns ingen som spelar gitarr som The Edge – det är ett nästintill patenterat unikt sound, det finns ingen som spelar bas så tungt och knepigt enkelt som Adam och Larry Mullens trumspel är så följsamt, så musikaliskt.

Vi diskuterade ”Get on your boots” för några veckor sen. Och nej, det är ingen ”Beautiful Day”, det är ingen ”Where The Streets…” – det är en fishy förstalåt. Men herregud… resten. Det är så annorlunda och ändå så…U2. Det som är roligt är att man på nåt sätt hör mycket mer av avtrycken av producenterna: för det är nästan som om de valt att göra sin sista skiva. Producerar gör Brian Eno och Daniel Lanois – men självklart är också Steve Lillywhite med på ett hörn. Och ärligt talat – jag är jävligt tacksam att de fimpade idén om att göra en skiva med Rick Rubin som producent… Det är onekligen så att det hörs att det är

Just nu är min favorit ”Uncertain Caller”. Faktiskt den mest klassiska U2-låten. Men den gjorde det som andra aldrig lyckas med, den går rakt in i mina synapser, rakt in i mitt DNA. Den för mig tillbaka till den där eftermiddagen i Köping när jag mötte dem första gången. Genom TV-rutan från Lorelei-klippan. Och tårarna kommer. Det finns inget annat, ingen annan som lyckas med det utom när Bono, Edge, Larry och Adam hittar det där som för mig är magiskt. Den heliga tonen som klingar in i mitt innersta.

(lite senare) Eh… ja fortfarande men ”Moments…” är fantastisk. ”Magnificent” är snart ikapp ovanstående låt. Titellåten växer hela tiden. ”Crazy” är sån där som känns som sommar: den stökar omkring, det är mängder med inpass, bridges och annat. ”Stand up comedy” är Lenny Kravitz goes irish och stänker rotsoul. ”FEZ.Being Born” verkar vara det enda som blivit kvar från Bonos hot om att göra en trance-skiva och ändå blir det U2 av det. ”White as snow” – en låt som verkligen hörs vara samskriven med fr a Daniel Lanois. ”Breathe” är på nåt sätt de mest klassiska men här hörs de marockanska influenserna efter deras Riad-inspelningar och det är en fullkomlig The Edge-urladdning. ”The Cedars of Lebanon” är den som jag har svårt för men den må vara en normal ”Bono-pratar-sen-kommer-Edge-in-på-sång” så finns det delar i produktionen som gör den till något annat än ett riktigt bottennapp. ”Get on your boots” – jag tycker fortfarande den är kul.

Jag tänkte på det – hur det ändå är en fullständig combo. Plocka bort en av dem och det kommer inte fungera. En perfekt kreativ union. En sån där grupp som man önskar hitta – för att sen kunna förändra världen. För jag blir lite trött på såna som gnäller över att U2 väljer att ta ställning. Är det mer trovärdigt om någon sjunger ”jag satte på sjutton brudar, snortade sju kilo kokain och flydde från politiken” eller ”jag är så sorglig för han jag väntade på kom aldrig”? Fuck that.

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. för dem som inte är trummisar verkar det ett märkligt uttalande men för dem som är det, eller har spelat i band vet vad jag menar []

Äntligen!

U2 släpper nytt material. Lyssna på ”Get on your boots”. Man blir liksom till sig när man läser det här:

Produced by Brian Eno, Danny Lanois and Steve Lillywhite

Det känns som om det hela blir en totalplatta.

Läs mer om min kärlek till U2.

Uppdatering: Sur är Aftonbladet. Jahaja.

Uppdatering: Spotify har skapat en specialdeal med Universal och U2. Cool. Lyssna på singeln redan nu.

Reblog this post [with Zemanta]

Jag skäms aldrig för musik

En framgångsrik meme snurrar just nu – musik man skäms för. En del har verkligen lagt upp sina pinsamma låtar.

Själv har jag svårt för att egentligen skämmas för musik – nej, jag gillar inte all musik. Men jag ser på musik på olika sätt: dels handlar det om ren och skär brukskunskap – exempelvis Per Gessle och Tomas Ledin. Det är inget som jag skulle köpa eller lyssna på men det är inte ”dåligt”. På samma sätt gäller ”toppliste”-musik, som ofta ses som sämre då det är byggt för att sälja – inte nödvändigtvis utifrån en sån där ”konstnärlig” känsla. Det är professionellt – och på samma sätt som att man gärna vill ha ett bord som de facto är byggt för att vara funktionellt och snyggt så byggs låtar med Britney och andra på det sättet.

Eller skulle jag skämmas för att jag gärna vid vissa tillfällen drar igång den här spellistan? Nej, inte nödvändigtvis. Det handlar om nostalgi.

Tror att det oftast handlar om att vi tror att vi ska skämmas för att faktiskt gilla viss sorts musik – att det bygger på en rätt skitnödig rädsla för att inte vara ”rätt”. Att inte vara sådär pk och ”svår”. Själv älskar jag U2 – vilket i vissas ögon är dålig arenarock.

U2 och Pavarotti

(det här är så där smörigt och ändå – det handlar om att alltid vara sann i grunden. Kolla in Bono från TED och lyssna.)

Samtidigt älskar jag extrem ambienttechno. Och death metal liksom melodic metal. Eller min inte helt hemliga men samtidigt inte helt oproblematiska vurm för Ulf Lundell. Eller att jag faktiskt skäms lite att Eldkvarn ibland får mig att vicka på foten. Osv osv.

Ulf Lundell ”Danielas hus”

eller varför inte den här.

Eldkvarn ”Kärlekens Tunga”

Så fan vet vad jag ska göra. Jag får nog passa på den här. Istället får jag helt enkelt berätta om att jag igår gick och lyssnade på Abcess Exil (jag är för evigt tacksam Pelle Sten), Lolita Pop och Gina Jacobi††. Och saknade att jag inte digitaliserat mina gamla skivor med Japop, Sing Sing & The Crime, Commando M Pigg.

Lolita Pop ”Tarzan on a big red scooter

eller på tal om pinsamma videos :)

Lolita Pop ”Mind Your Eye”

Det man möjligen kan komma i närheten av att skämmas lite är kanske faktum att låtar som ”Svart kaffe” med Dan Hylander och ”Sommerlath” med Dan Sundqvist & Prins Valiant fortfarande är något som jag kan gunga igång till liksom att Tove Naess och andra inom den rockpopiga-svenska-kvinnliga-sångerskor-på-80talet fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.

Helt enkelt är det väl så att man kanske skäms mest för det som man blir lite nostalgisk inför.

Så lite godbitar som jag egentligen inte skäms för men som gör att jag känner mig jävligt gammal och nostalgisk:

”Väck mig” med Extra och Annelie Rydé

Det är inte bra men det är rätt unikt.

Marie Fredriksson ”Efter stormen”

Sen den här – älskar den. Fast det är fel att bara credda Roxette. Det är en låt från Rock Runt Riket med Ratata, Roxette och Eva Dahlgren + Orup som förband…

Och kära Grytt:

Kajsa Grytt live med Tant Struls ”Slicka mig ren”

Och så det här – oavsett eller kanske på grund av att jag i själen är punkare och anarkist så blir jag libertarian. För det är vad det här handlar om :)

Grytt och Johansson ”Staten och kapitalet”

Och varför inte lite Mauro Scocco? Den mannen glöms lätt bort när det handlar om att bygga ett svenskt musikunder:

Mauro Scocco gör ”Jackie”. Själv kan jag tycka att Mauro som sidekick till Luuk var det bästa i den programserien.

Så självklart – Noice. De var faktiskt inte ens bra när det begav sig… men det var faktiskt mainstreampunk som föräldrar kunde våga låta sina små barn lyssna på. Klassiskt med en som vanligt pinsam men ung Clabbe:

Noice på Grönan ”En kväll i tunnelbanan”

Och nej. Det här är inte heller egentligen bra. Men jäklar vad man var kär i de finska tvillingarna (och min kompis Nina var väldigt kär i Ben Marlene :))

Trance Dance ”You’re Gonna Get It”

(början är fan klassisk med en extremt pinsam Staffan Dopping – att han under flera år varit info-chef för svenska försvaret ger hopp om att även om man gjort dumma saker så får man alltid chansen igen…)

Sen kan man faktiskt skämmas inte för musiken men hur vi tyckte det var coolt att måla sig i ansiktet :)

Killing Joke ”Eighties”

Disclaimer: WordPress ska ha en automatiserad embed för YouTubevideos men det fungerar inte i min WP-inst. Därav länkarna.—–

  1. Läs kommentarsfältet hos Emanuel… []
  2. †† allvarligt – för många valmöjligheter på sajten, Gina []