Taggad: Twitter

När Aschberg lyckas snurra till det

Som en eftersläng efter Svelandsdebatten skriver nu Aschberg en krönika i Aftonbladet. Den är dels ett eko av 2009-2010 års syn på sociala medier respektive att den på många sätt får honom att framstå som inte helt genomtänkt.

Hans argumentation bygger på att utnyttja Twittercensus siffror och även Brandels text om filterbubblan (tror det sista är hela hans faktabas – han hänvisar till SvD som källa – inte Intellecta Corporate…) och på det sättet visa att Twitter inte på något sätt är att lita på. Eller snarare – det som skrivs där. Argumentationslinjen är klar:

80 000 personer i Sverige skriver inlägg en gång om dagen eller mer. Inte ens en procent av befolkningen. Ytterligare 100 000 till har inte skrivit något de senaste 30 dagarna.

Det är faktiskt lite sött att han därmed menar att det som hände under Svelanddebatten – och kallar det en ”pseudodebatt”: alltså är själva grundfrågeställningen om demokrati, feminism och gubbslem inte intressant. Må så vara. Dock kan man då ställa sig följande fråga utifrån Aschbergs sifferexcersis:

  • Hur många procent utgör journalister av Sveriges befolkning?

om slutsatsen blir ännu färre än som twittrar så blir då frågan: 

  • Är det intressant det som skrivs i tidningar?

Eftersom Aschberg också tar upp Egypten som exempel så blir samtidigt en följdfråga: 

  • Hur många personer behövs det för att starta en revolution?

Verkar inte riktigt som Aschberg tagit en lite mer översiktlig bild av sin argumentation. Man får hoppas att han har bredare koll när han navigerar på sjön.

Post #52 i #blogg100

Likes ger mer välgörenhet – moralism gör det inte

Att skänka pengar är en knepig sak. Det finns så många olika aspekter att lägga på välgörenhet och genom sociala medier har ännu fler dykt upp. Det är ofta som företag väljer att köra ”för varje ny följare skänker vi en krona till X” eller nu senast Musikhjälpen där du kan önska en låt för ett antal kronor som går till rent vatten.

För mig finns det bara ett mål med välgörenhet: så mycket pengar som möjligt till den verksamhet som är i fokus. Alla sätt som kan ge några extra kronor är tillåtna. Smakfullhet, ”rätt sätt” osv. är underordnat.

Det är därför jag blir lite fundersam över kritik som dyker upp mot olika insamlingssätt som själva funktionen i sociala medier skapar. Det blir en sorts elitism i att det är ”finare” att skänka pengar om det inte finns någon motprestation än om det handlar om att exempelvis gilla ett företag på Facebook för att de satt upp en sån utmaning.

För att ta det från grunden: allt vi som en människa väljer att göra styrs av vårt egenintresse – det kan tyckas cyniskt men det är ändå grundläggande för våra beteenden. Så när det kommer till välgörenhet – oavsett om det är en motprestation eller inte så bygger det på en konsekvensanalys av den egna vinsten av att ge. Självklart är det sällan medvetet utan styrs av vårt semimedvetna. Och vinsterna kan vara många: allt från att känna sig god, att man ser nyttan med att göra något för världen som man är en del av, att döva dåligt samvete, att man känner någon som brinner för frågan (och därmed bli bättre vän), att man själv har erfarenhet/aktiverat sig i frågan med mera med mera. Visst är det omdiskuterat men jag vågar påstå att inget vi gör är helt och fullt osjälviskt.

För ett företag är det alltid en än mer medveten valprocess men på samma sätt att göra en analys av vad företaget också vinner på att delta i en viss välgörenhet (eftersom det finns ganska många). Självklart innebär det olika val när det kommer till att skänka något. Men allt handlar alltid om en balansräkning gentemot vad man själv kan vinna på det. Sponsorskap handlar alltid om att få fram sitt varumärke, olika insatser tillsammans med välgörenhetsorganisationer handlar alltid om en motprestation för att visa att varumärket är ett socialt/miljömässigt medvetet, för att skapa uppmärksamhet mm mm.  Det får vidare utveckling med stödgalor som självklart också säljer artisternas egna skivor, med pro bono-arbete från olika företag för den goda saken. Eller att skapa speciella produkter som säljs till förmån (eller delvis förmån) för välgörenhet. Ung Cancers armband (dock inget företag bakom) är ett exempel, RED-produkter ett annat. Eller om man väljer att avsätta en del av sin vinst/omsättning etc. (så kallad budgeterad välgörenhet) och berättar det så är det fortfarande ett sätt att bygga sitt varumärke.

Hela CSR-trenden handlar knappast bara om ett bättre samhälle – utan om att säkra upp att man är sedd som ett företag som är värt att handla av.

I samband med Musikhjälpen och andra kampanjer har en del företag valt att använda välgörenhet för att öka sina antal likes eller followers och då skänka pengar. Det kan diskuteras hur långsiktig nytta det har men samtidigt: det innebär att man får fler som kan ta emot de budskap man sedan väljer att kommunicera, det innebär att man väljer att visa att man inte bara är intresserad av det egna företaget osv. Helt enkelt så innebär det en win win-situation: fler följare innebär högre reach, och samtidigt ”köper man det” genom att skänka pengar.

Detta är dock något som en del anser såväl vidrigt som cyniskt. Jag gör det inte. Som jag tidigare sa: när det gäller välgörenhet så helgar ändamålen medlen i en väldigt stor utsträckning. Målet måste vara att få in så mycket pengar som möjligt oavsett hur det går till (så länge det är någorlunda lagligt). Den enda gång jag tycker det är fel att göra en sån kampanj är när man väljer att under själva kampanjen sätta ett tak. Att göra det innan (som Twitter gör) skapar snarare ett starkare gamification-indikament. För det är en del av att såna här kampanjer faktiskt kan ge mer pengar än om ett företag bara ska skänka en summa: genom att utmana både sig själva och andra att på ett mätbart sätt nå ett visst mål eller en så hög summa som möjligt triggas tävlingsinstinken både internt och externt. Ofta innebär det att företag skänker mer än de tänkt.

Jag tycker helt enkelt det är moralistiskt att slå ner på insamlingsmetoder som inte bygger på icke-prestation eller som ska bygga på osjälviskhet eftersom det dels innebär att människor (och företag) ska göra något som vi inte är kapabla till eftersom vi alltid utgår från ett egenintresse respektive att det innebär att moral och stil går före mål – att få in så mycket pengar som möjligt till välgörenhet.

Uppdaterat: Mattias Ronge på Deportivo skriver vidare om engagemang i samband med välgörenhet på nätet – läsvärt.

Jag inser också att det ibland verkar svårt att särskilja en grundläggande beteendestruktur för människan = självintresse från dess negativa symptom = girighet och egoism. För att ta det från början:

a) människan är i grunden alltid sig själv närmast. b) varje handling vi utför utgår från vårt självintresse; medvetet, semimedvetet eller omedvetet. c) självintresse är alltså en överlevnadsstrategi som är hårdkodat i vår existens d) de värderingar vi har är det däremot inte utan de är socialt skapade dvs. bygger på våra erfarenheter, vår kunskap (eller frånvaron av densamma) osv e) våra val utifrån självintresse kan därmed styras på ett medvetet plan av girighet eller givmildhet (eller filantropi för den delen). Detta utifrån hur vi väljer att värdera graden av vinst för oss själva. f) det innebär att girighet eller givmildhet inte handlar om en grundläggande beteendehandling utan en inlärd mekanism i valprocessen. Alltså kan vi förändra oss när det gäller parametern girighet/givmildhet men inte grundparametern självintresse.

Det har också diskuterats att det är cynism att skapa dylika kampanjer. För mig är cynism en värdering, inte en beskrivning av en handling. En cynisk handling är cynisk för att jag anser den vara det – värderar den på det sättet. Handlingen i sig kan vara girig (eller givmild) men inte cynisk.

Om att kritisera och mobba – var går gränsen?

Jag tillhör de som knappast kan kallas ömhudade när det gäller att diskutera saker. Jag är van att hantera troll till både höger och vänster och har förr inte duckat att ge smällar när jag ansett att det varit vettigt (och ibland också när jag borde varit tyst). Samtidigt måste man inse att saker förändras: utvecklingen av nätet är gigantiskt snabbt och ingen av oss kunde riktigt förstått hur stort det kunde bli. Och vi har nog inte ens sett början på det.

Din Googlesökning, din image på Twitter, din vänlista på Facebook har ett värde på ett helt annat sätt än förut. Att få en tråd på Flashback kan möjligen ses som ett bevis på att man har genomslag men samtidigt också skapa oreda i sökresultat – något som Nikke Lindqvist nu intresserat följer när det gäller sig själv. Självklart handlar det inte om att skapa ett ”snälla medier” men att ändå skilja på sak och person. Det finns ett uns av osundhet i att det är personen som ska kritiseras – inte sakfrågor.

Själv blev jag trött här för leden på att så ofta få utstå meningslös kritik mot min person. Från anonyma konton. Jag skiter väl egentligen om någon kallar mig bög men att sedan andra väljer att konstant med ”satir” helt utan någon som helst anledning kalla mig namn och lägga saker i ”munnen” på mig blir rätt tröttsamt i längden. Att på min bekostnad vinna kredd i kretsar som lapar i sig skit om andra och roat gärna retweetar saker som är rena dissar. Vars självbild går ut på att de är så jävla häftiga och coola att deras bygge bara går ut på att elakt personkritisera andra.
Jag funderar helt enkelt när satir faktiskt går över till skolgårdsmobbing. När ”gonzojournalistik” blir förföljelse. Jag har inget bra svar men jag tycker inte att hån är speciellt kul, oavsett om den som hånas är ”offentlig person” eller inte. Det är också intressant att fundera över vem som är offentlig person i en tid där det personliga blir publikt på ett helt nytt sätt och det offentliga samtidigt är personligt: personifieringen och reputation management i sin prydno.

Det jag blir lite fundersam över är också vår generella tystnad. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Om vi vill ha en utveckling av sociala medier där varje person känner att den kan vara en del av det demokratiska samtalet så är frågan var vi drar gränserna för vem som är så pass offentlig att man ska tåla hånfulla tillmälen?

Det runda bordets möjligheter

IMG_3421Idag släpptes Twittercensus, folkräkningen av svenskar på Twitter, ett fantastiskt jobb av @hampusbrynolf. Diskussionen har alltid varit hur mycket elit det finns på Twitter, hur kan sociala medier bli mer demokratiskt. En del av undersökningen visar att idag är det mindre ”elit” och mer medelsvensson som börjar att twittra.

Idén om sociala medier som ett demokratiskt verktyg är levande; internet har inte bara i den arabiska våren visat att de kan skapa nya möjligheter utan lika mycket visar mindre, närmare händelser: som Klamydiabrevet och andra, att sociala medier faktiskt demokratiserat en del av medievärlden. En disruption om man vill av en gammal form av hierarkier.

Ett digitalt runt bord.

Själv var jag inte på presentationen av Twittercensus och jag följde det en stund via #twittercensus. Jag kommer säkert skriva något om den på DigitalPR senare men inte idag.

För jag var i kyrkan. På riddardubbning. Min dotter dubbades till riddare av min gamle vän, vapendragare och älskade ”farbror” Len Howard (räknade ut att vi känt varandra i minst 25 år).

IMG_3414

Det hela handlar om att skapa en etikundervisning för mellanstadiet, en idé som Svenska kyrkan i Västerås Stift arbetat runt i många år nu. Att genom rollspel, möjligheten att pyssla – sy kläder, göra sköldar och med en spegel av riddarhistorien lära sig vänskapens, frihetens och sanningens vikt. Saker som är så viktiga då som nu. Som så många gånger förr var Len där. Som Kung Arthur, med svärd och allt.

IMG_3402

Det runda bordet. Att ingen är mer än någon annan. En möjlighet att samtala och inte bestämma. Det viktigaste i historien om kung Arthur och riddarna runt runda bordet. Det handlar inte om rollen utan om att skapa möjligheter till delaktighet och vilja till att lyssna på varandra. Det som man önskar att sociala medier får fortsätta ändå vara i olika delar; i kluster där inte ditt kändisskap styr utan vad du faktiskt säger och värdet av det för den som lyssnar, och hur du lyssnar för att göra människor delaktiga i den stora konversationen.

IMG_3406

Journalister och Twitter

Fortare fortare fortare Twitter.

Kjell Häglund skriver en krönika i Journalisten om hur källkritik än en gång varit lite si och så med på Twitter. Jag tycker han gör en bra avgränsning utifrån att han faktiskt påpekar att man kan ha en högre grad av förväntan på källkritik hos personer som är journalister. Som sedan ofta väljer att föra med sig ryktet till sina vanliga mediekanaler utan att testa storyn. Det hände i Innebandygate och det händer oftare och oftare.

Det finns säkert flera som kommer påpeka att både jag och många andra varit för snabba på avtryckaren både på Twitter och annorstädes. Självklart – jag är den första att erkänna att jag ibland av både lathet, suget efter att vara först osv gärna skjuter iväg en retweet utan att kolla den. Det är inte något jag är stolt över men självklart är det så. Och om man som jag har snart 8000 följare så är det självklart ett ansvar.

Samtidigt är det fortfarande så att som twittrare har du egentligen inga andra regler att följa än Twitters EULA. Men som journalist har man också ett etiskt kodex. Gissningsvis även på Twitter. Vad gör man med det? Jag är nyfiken hur många tänker runt det här.