Ser hos opassande och Falkvinge att TPB blivit avstängt från nätet. Så slutligen har vi hamnat där vi har en stat som väljer att stänga distributionskanalen utan att det egentligen finns bevis på att det bara handlar om olagligheter. För på TPB finns mängder av lagligt delat material, musik och film som upphovsrättsinnehavarna gjort tillgängliga. IFPI väljer att gå på bred front och anmäla DC-hubbar. Att välja att hota ett företag, som inte ens har direkt affärsförbindelse med TPB för att få bort en sajt från nätet – innan ens ett civilrättsligt mål har kommit upp i domstolen – det känns inte som den rättstat som Sverige gärna ser sig som.

Det hela är onekligen lite skrämmande. Jag tillhör inte de som tjoar om att allt ska vara gratis – jag menar dock att upphovsrätten måste ses över och förändras för att fungera i en värld där det digitala materialet är vid handen. Jag ser innehåll som en commodity som förändras genom tillgång och efterfrågan. Jag sörjer inte TPB som sådant men sättet som det görs innebär att alla som väljer att publicera något, alla som finns på internet nu kan bli avstängda godtyckligt.

Det som görs nu skulle dock kunna säga motsvaras av att tingsrätten förklarar att Stora Enso inte får leverera tidningspapper till en tidning som har en stämning på sig.

Det handlar i grunden självklart att förhindra “vidare brottslighet” men det intressanta i det här fallet är att man väljer att göra det genom att stänga av själva distributionen. Det är helt enkelt dumheter eftersom man då också stänger av de lagliga delar som finns: alltså en sorts censur.

Det hela kan lätt kopplas till hela diskussionen om Aftonbladets publicering av Boströms minst sagt märkliga opinionsartikel runt anklagelsen om att Israels armé skulle stjäla organ från döda palestinier. Kverulant gör en briljant koppling direkt:

har Israel nu försökt dra Aftonbladet inför rätta. I väntan på utslag läggs nu aftonbladet.se på is. Aftonbladets tryckeri har också utsatts för hot och kommer inte att trycka tidningen i väntan på det rättsliga utfallet.

Tyvärr inte helt taget ur luften när man hör de höga tongångar som både israeliska och israelvänliga grupper och personer tar till i samband med det här. För oavsett vad man tror om själva teorin, oavsett vad man tycker om Åsa Linderborgs minst sagt märkliga skrivningar, så är det inte så att en stat ska tvinga sina tidningar till underkastelse. Att en ambassadör från Sverige väljer att be om ursäkt för publiceringen borde rendera henne avsked direkt. Helin är saklig och konstant: artikeln ställer en fråga och det är upp till Israel att faktiskt besvara den. Och svenska staten ska ge fan i att förklara att svenskar skäms för Aftonbladet. Att Israel kräver avståndstaganden och åtgärder mot Aftonbladet är rätt surrealistiskt. Alla de som annars jag kan tycka har en viss intellektuell redlighet väljer att jönsa med i Zvi Mazels fullkomliga vansinne, mot tidningskollegan, är skrämmande. Reinfeldts svar är väldigt diplomatiskt.

För det är en opinionsartikel. Den ställer indirekt en fråga: vad är det här? Skulle vi kräva total faktakoll för opinionsartiklar så skulle det inte bli mycket opinion skrivet. Så enkelt är det. Och ett land som väljer att få sin press att undertrycka och undvika de mindre genomtänkta artiklarna från tyckare och åsiktsmaskiner – det är illa ute. Carl Bildt själv påpekar det märkliga i Israels krav:

Skulle jag ägna mig åt att korrigera alla konstiga debattinlägg i olika media skulle jag nog inte ha tid att ägna mig åt så mycket annat. Och kritik mot en av dem skulle kunna uppfattas som att jag tycker att alla andra är bra.

I vår grundlag står av hävd yttrande- och pressfriheten mycket stark. Och det starka skyddet har tjänat vår demokrati och vårt land väl.

I andra skeden har olika regimer försökt att få olika svenska regeringar att begränsa pressens kritik och frihet. Och de slutsatser vi alla har dragit av dessa händelser är att det är viktigt att vi har det starka grundlagsskydd som vi faktiskt har.

Värnet mot omdömeslöshet, smaklöshet eller övertramp mot grundläggande värderingar i vårt samhälle ligger ytterst och bäst i den fria och kritiska diskussionen självt.

Själv menar jag, trots att jag inte på något sätt gillar deras åsikter, att försöken att mörka bort och inte ta diskussionen med SD – som Reinfeldt uttalat väljer – är odemokratiskt och fel. På samma sätt som att, oavsett dess rättmätighet, inte tillåta alla partier i ett val att göra reklam.  Precis som vilken annan grupp så har alla rätten att uttala sina åsikter, men inte rätten att försöka att censurera och tysta. Troll ska fram i solen – då spricker de. På samma sätt gäller den artikel som Aftonbladet publicerade: ta fram frågorna i ljuset för att då visa hur konstig konspirationsteorin är. Annars fortsätter myterna, annars skapas grogrund för än värre konspirationer.

Det öppna samtalet är viktigast. Oavsett vad det handlar om . Jag sörjer den ton som Israel väljer och att man väljer att göra sig till språkrör för alla judar i världen. Den som en gång varit offer kan välja att vara offer hela tiden eller att resa sig och visa sig större, bättre och starkare. Den som har makten måste vara snäll. Och vi kan inte ha mer av censur och försök att tysta fria ord och människor rätt att säga dumma saker. Eller att stänga av en distributionskanal bara för att vissa delar av den är under utredning. Då har mörkret vunnit.

Uppdatering: är det något som de kan så är det att skriva pressmeddelanden, The Pirate Bay :)

The Pirate Bay regarding Stockholms Tingsfel

Etiketter:artikel, åsikter, Israel, opinion, pressfrihet, TPB, yttrandefrihet

Det som händer i Iran är ofrånkomligt i en sån hård diktatur men som ändå har öppningar och låter folket smaka på demokratin. Det är som vanligt de unga och de mer välutbildade som startar det hela – det är alltid runt universiteten som såna här saker börjar. Tianmen, Paris… det är bara att titta på varje revolution så är det inte ”arbetare” utan personer som kunnat ta till sig nya tankar och tänkt dem.

Det har skrivits spaltmil om det hela och fr a om hur sociala medier gett möjlighet att sidsteppa regimens censur och CNNs missade chanser. Jag följer det och fascineras än en gång över vilken styrka det finns när man ger människor möjligheten att bli publicister och gräsrotsjournalister. Fine – det är osäkrare och större möjlighet till desinformation men det är också större chans att sanningen sipprar fram. Självklart handlar det (än en gång) inte bara om sociala medier, som Businessweek rätteligen påpekar¹ men det är knappast så att det hade varit lika stor mängd av aktiva bloggare, twittrare och aktivister i andra länder utan dem. Det intressanta ligger ju snarare i det faktum att även om det är relativt få som använder Twitter i Iran så fungerar det som en viral informationskanal med relativt hög redundans och spridningsgrad – som tillsammans med sms och vanlig word of mouth helt enkelt skapar en situation som bygger plattform för en folklig resning: snabbare, mer öppet och mer kraftfullt än tidigare.

Så slutligen bestämmer Väktarrådet och Khamenei att det inte skett något valfusk. Om det gjort det eller inte – det vet vi inte. När de gör det, och när Khameini förklarar att nu får det räcka så innebär det en signal till militär och polis att det är dags att återställa ordningen. Det är det som sker idag: med vattenkanoner och tårgas, med varningsskott och snart också verkningseld mot demonstranterna. För utifrån deras lagar är det olagliga demonstrationer – precis som de demonstrationer som skett i Sverige, i andra länder företrädesvis runt EU-toppmöten.

Det är sorgligt men förståeligt utifrån hur en stat fungerar. En stat har ett våldsmonopol, och företräde till att tolka de lagar som finns. Liknande händelser skedde i Göteborg under kravallerna 2001, i Paris vid flera tillfällen osv. Samma sak händer överallt där staten bestämmer sig för att det är nog av protester och förstörelse. Ungefär som det startade för trettio år sen.

Det märkliga är att många människor förfasas över det som händer i Teheran (jag också) men anser ofta att liknande polisinsatser sker i Sverige eller något annat demokratiskt land så är det ok, det är då för att skydda landet. Vilket är det argument som Khameini och Väktarrådet använder – och tror på. Jag kan förstå den inkonsekvensen – men jag kan bli lite skrämd för enögdheten som vi lätt får när vi så stramt skiljer mellan ”här” – där allt är lugnt och staten är god, och ”där” då staten alltid är ond och aldrig har rätt. Det är ett kollektivistiskt tänkande som lätt kan leda fel. Det är tyvärr inte en omöjlighet att samma sak som händer där, kan hända här.

För det är lätt att glömma bort att de som styr i diktaturer eller i pseudodemokratier (som Iran) faktiskt tror att de gör rätt, de tror att de har rätt (särskilt när religion blandats in i mixen…). De har inte samma världsbild som ”vi” har, de har inte samma uppfattning om rätt eller fel som ”vi”. Men ”vi” tenderar lätt att tro det – och därför tolka de våldshandlingar som sker där som fientliga mot frihet och demokrati medan man gärna tolkar samma våldshandlingar som skydd mot samma frihet och demokrati när de sker i det egna eller liknande länder som vårt. Det är något som man inte får glömma.För inte ens ”vi” har samma världsbild så ofta. En anser att de som kravallade i Göteborg gjorde rätt medan en annan anser att det är pöbel och de borde minst skjutas med tårgas och vattenkanon. Vi har inte samma utgångspunkter.

Det handlar inte om att sluta protestera och rycka på axlarna – men att inse att det handlar om att få ett land att förändra sitt synsätt: inte att vända ”tillbaka” till rätt synsätt. Det handlar om realpolitik: att Khamenei och Iran får lov att inse att deras sätt inte är det rätta – och att det gör ont om man inte förändrar sig. Det handlar om att förstå det och inse att det krävs gemensamma krafter även från marknaden. Och storpolitiken. Och en jävla massa bloggare som flödar Google med #iranelection.

Ps. Det vore onekligen roande att höra hur Pontén och andra anti-piraters tänder idag gnisslar när TPB använder sina muskler för att säkra upp internet för de iranska protesterna…

Och när jag läser Swartz idag så inser man lätt att det som skedde i EU-valet inte är helt annorlunda än vad som sker i Iran. En protest, en revolution som använder nätet som bas och viral plattform. Den som inte förstår att såväl IPred, som Hadopi och Telekomfördraget kan användas för att tysta protester likt den i Iran fattar nog ingenting. Lagar likt dessa förutsätter politiker som inte väljer att låta en lag utsättas för ändamålsglidning – något svenska politiker tyvärr inte direkt visat sig mogna för. Ds.

Uppdatering: Det som händer i Iran, det som händer i Zimbabwe, det som händer varhelst människors rätt till en röst, till medbestämmande kränks måste bekämpas. Men vi får samtidigt aldrig glömma att hålla koll på vår egen bakgård, och aldrig glömma att vi både kan blir offer för desinformation respektive fastna i tron att vår världsbild ad hoc alltid är den rätta.

Uppdatering: Jag vet inte varför jag ens försöker förklara för människor att man ibland måste inse att man själv lätt blir en ”nyttig idiot” på grund av en kollektiv påverkan och diverse mediers höga tonläge. Jag har lång bakgrund i diverse grupperingar där våld blivit ett val: jag har spenderat många timmar att diskutera ANCs val att starta Umkontho we Sizwe, jag tillhörde den (förlorande) falang som ville att anarkismen skulle förhålla sig fredlig och så vidare. Jag om någon förstår mekanismerna som gör att människor tar till våld och faktiskt har jag tillräcklig kunskap för att kunna få många personer att döda genom att påverka dem till att se andra som monster. Det är plain psychology och egentligen rätt enkelt. Det som oroar mig är att man inte ser på händelserna utifrån hur de syns hos de styrande: det bränns bussar, det brinner bilar, det kastas sten, det är många människor som i ögonen på militär och polis är en destruktiv mobb.

I kommentarsfältet här så sker en mängd märkliga rationaliseringar för att kommentatorerna ska fortsätta kunna vara mot upplopp i stil med det i Göteborg, Sevilla, Paris, Köpenhamn… you name it men stödja samma upplopp i Iran, Ukraina etc. Problemet är att man då hamnar i ett sluttande plan av logisk hälta. För min del är det i alla fall bättre att erkänna min inkonsekvens och samtidigt försöka förstå den andra sidan. För om man inte gör det skapas det en våldsspiral där bilden av de andra är monstruös och det slutar med blodbad.

Vill man läsa och försöka förstå vad realpolitik är kan man läsa TIMEs genomgång av Obama-administrationens val:

1) supporting the opposition could be counterproductive, 2) this is particularly true in light of CIA involvement in the 1953 coup in Iran, and 3) there is little difference between the opposition leader and the current Iranian president.

Uppdatering: Är svenska medier dåliga på att uppdatera sig, beror det på midsommar eller det faktum att väldigt få saker går att verifiera med objektiva källor? Farnaz Arbabi menar att svenska medier måste släppa sin verifieringshets (och därmed sin objektivitet?) och berätta ”vad som händer”. Det är ju det som är problemet – och som Bitterlogg påpekar: vi vet inte vad som händer eftersom det är väldigt många olika rykten som cirkulerar. Problemet är helt enkelt att man, om man fullständigt låter flödet bestämma snarare bygger en bild som inte behöver vara sann istället för att just ”berättar vad som händer”. Om bara hälften är sant är det en förfärligt situation – om det visar sig att väldigt lite är sant så har vi varit nyttiga idioter för personer med en agenda som inte behöver vara våran. Det är det stora problemet i dagens disruptiva medievärld helt enkelt.

1. ””I think the idea of a Twitter revolution is very suspect,” says Gaurav Mishra, co-founder of 20:20 WebTech, a company that analyzes the effects of social media. ”The amount of people who use these tools in Iran is very small and could not support protests that size.”" [↩]

Etiketter:demonstration, Göteborg, Hadopi, IPRed, Iran, politik, protest, sociala medier, synsätt, Teheran, Telekom, telekompaketet, tolkning, TPB, Twitter, våldsmonopol, världsbild

…men jag förstår alla de smartskallar som nu tar steget att berätta att de är piratpartister. Bland annat kan det här göra mig nära att slänga iväg en avgift för att gå med i PP. Men jag gör inte det. Numera inte på grund av vad jag tycker Piratpartiet har varit – eftersom de som nu går med kommer att ge rätsida åt de saker som förut varit en smula sneda – utan att jag lovat mig själv att framöver förhålla mig autonom mot alla partier och andra intresseorganisationer.

Mina åsikter ligger nära de saker som Piratpartiet står för. Men mitt val hör samman med att jag också väljer att kalla mig libertarian. För mig är det att så långt jag kan förhålla mig fri från tvång att undertrycka det jag tycker. Det räcker med att jag faktiskt då och då måste göra det på grund av det jobb jag har men att också välja att gå med i en idéburen organisation där jag fortfarande måste köpa ett åsiktspaket fungerar inte längre för min del. Jag vill vara fri att tycka som sossar, moderater, kd-are och piratpartister om jag gör det. Eller kritisera utan att behöva fundera om jag därmed inte är konsekvent mot de val jag gjort.

Samtidigt hoppas jag att Piratpartiets utveckling ska visa sig vara mycket mer likt det sätt som Barack Obamas arbete med sociala medier visade var möjligt med mikroengagemang och öppenhet till att många olika åsikter kan mötas utan att någon behöver sälja ut vissa av dem. Kanske skulle man kunna säga att Piratpartiet är det första icke-ideologiska partiet någonsin: helt enkelt handlar det om ett parti som på riktigt bygger på frågor och inte på –ismer. Ett nätverk av åsikter runt en specifik fråga där de olika åsikterna, likt crowdsourcing-tänkandets grund, ger mervärde och högre kvalitet på argumenten runt frågan om personlig integritet, frihet för information och behovet av en lagstiftning som inte går emot utvecklingen. Så jag är böjd att ändra min åsikt om att det bör finnas en helhetssyn när det gäller ett parti – snarare är kanske det nya just att inte det ska finnas. Att partier snarare är nätverk än grupper. Och att den fråga som Piratpartiet har som fråga är den viktigaste frågan inför framtiden – faktiskt viktigare än andra mer traditionella frågor.

FRA-motståndet visade att det går att samlas runt en fråga men vara från oerhört många olika ideologiska ställen. Kan Piratpartiet bli samma sak kommer vi se hur hela fildelningsdiskussionen faktiskt slår sönder inte bara mediernas verklighet, affären för nöjesindustrin utan också den gamla politiska strukturen.

Uppdatering: Två funderingar under kvällen.

1. Utan att värdera om det är samma sak, jag tycker inte att Piratpartiet är något Kalle Anka-parti, så funderar jag om Piratpartiet i många hänseenden blir en del av konceptet Talande Tomma Stolar¹ som nu faktiskt kommer att fungera. De flesta som går med gör det av två anledningar:
   a) att de är engagerat övertygade om att frågan om internets frihet, behovet av en ny upphovsrättslag respektive att de lagar som nu stiftas för att förminska människors frihet och inkräkta på personlig integritet är fel.
   b) för att protestera mot att de traditionella partierna gör tvärtom än vad man tycker är rättfärdigt enligt a).
   Alltså handlar Piratpartiet också om stora delar kritik, rungande kritik, mot det etablerade – mot partiernas ohörsamhet mot sina väljare. Piratpartiet behöver inte ett helt partiprogram – dels enligt det jag skrivit ovan, dels för att de handlar om protest mot de som har ett partiprogram men ändå väljer att bryta mot det förtroende som väljarna valt att ge dem och deras program utifrån realpolitiska ställningstaganden och påverkan från diverse olika maktcentra.
2. Eftersom jag inte vill bli partist av något slag (min gamla anarkistiska själ gör uppror mot det) – kan jag kalla mig Pirat bara? Typ en sorts hangaround men utan att vara wannabe.

Uppdatering: Mellan två målgruppsanalyser tog jag en kik på Piratpartiets medlemsstatistiksida och det är oerhört intressant att se:

Inom statistik talar man om en brant utveckling som ”hockeystick”. Det här är verkligen något som inte ens kan sägas vara något så lugnt som hockeystick. Utan att göra några stora statistiska genomräkningar kan man konstatera att TPB-domen fått fart på människor. Helt enkelt har insikten om att man kan dömas för fildelning till straff som är horribla, som är långt över straff för misshandel, våldtäkt eller grova ekonomiska brott – och att politikerna i de traditionella partierna mestadels är mycket tysta eller vänt kappan och gullar med Antipiraterna, upphovsrättslobbyn och nöjesindustrin oavsett sina tidigare fina ord om att inte döma ut en hel ungdomsgeneration. För nej, Piratpartiet har egentligen inte gjort något annat än under FRA-debatten (se maj juni siffrorna) eller under ipred (se hösten). Helt enkelt så blev TPB-domen det som blev tipping point.

Jag tror att människor in i det längsta hoppats på att de traditionella partierna skulle vända sig mot det som håller på att hända. Men få inom den traditionella nomenklaturan har gjort något, få har valt att säga emot det etablerade det konservativa tänkandet runt upphovsrätt. Stillatigande har de valt att låta Sauk och andra stå oemotsagda när de förklarat att alla är tjuvar, orera om att det är samma sak att fildela en film som att stjäla en cykel. Diskussionen om ACTA, telekomfördraget och domen har skett bakom väldigt tysta dörrar. Från oppositionen kommer mycket rök men väldigt lite eld.

Det som sker nu med Piratpartiet är klassiskt men samtidigt alldeles unikt då det inte handlar om ett rent praktiskt krig men däremot är det helt klart ett ideologiskt och framtidsvisionärt krig som utkämpas. Det är historiska tider.

1. märkligt att ingen skrivit en Wikipediaartikel om det [↩]

Etiketter:historia, ismer, mikroengagemang, partier, Piratpartiet, politik, protest, smartskallar, statistik, TPB

Mildner skriver mycket intressant och bra runt hur kulturens objekt förändras och blir arbetsmaterial i varje individs egna produktion av sociala och kulturella objekt. Han menar att många inte ser den mycket större impact som fildelning och ett nytt sätt att se på immateriella tillgångar ger på hela samhället och på vår kultur – och att ingen lagstiftning kan förändra det. En liknande infallsvinkel finns i den här artikeln som just tar upp att kulturbranschen väljer att använda lagboken istället för att följa det kreativa flödet.

Själv fick jag en påminnelse om hur olika vi är i generationerna när det gäller hur vi förhåller oss till våra kulturella objekt. Solstickan och jag var ute och åkte bil och han funderade över hur en bil skulle se ut om man behövde spela “såna där stora svarta saker som morfar har”. Det tog ett tag innan jag insåg att det han beskrev var vinylskivor. Att inse att vi snart har en generation som inte ens förstår vad en cd-skiva är så förminskas kopplingen mellan kulturella objekt och den fysiska världen. Ju mindre och desto mindre analog/fysisk bäraren av ett skapande blir desto mer förändras vår relation till varje enhets värde.

I diskussionen runt IPred och TPB så finns helt enkelt en miss: de som diskuterar regelverket är personer som minns och fortfarande lever i en värld där varje kulturellt objekt bärs av en fysisk uppenbarelse: den tryckta boken, en silvrig plastbit eller DVD-omslaget. Det möter en framväxande generation där dessa fysiska kännetecken är obsoleta och där det digitala är bärare för det kulturella objektet. Som i sin tur remixas, delas och används i helt nya kontexter, i det egna skapandet av en världsbild.

Vi satt där i bilen och lyssnade på Arrested Development och Solstickan frågade mig om hip-hop. Jag försökte förklara hur hip-hop ofta skiljer sig från annan musik inte bara genom rap utan också genom att bygga på loopar och groove som i början togs direkt från andra skivor genom att upprepas. När jag nu tänker på hur hip hop utvecklades i slutet av sjuttio och början av åttiotalet så känns det som en försmak av det vi ser idag när det gäller fildelning och användargenererat material: man tog det man hade tillhands, andra musikers musik, klippte isär och satte ihop på nya sätt, remixade ett kulturellt objekt till ett nytt. Precis det som händer i sociala medier där varje person har möjlighet att bli en publicist. Precis det som de nya möjligheter av att skapa film, musik och bilder ger.

Mot detta står en visserligen logisk men på grund av utvecklingen obsolet upphovsrättslagstiftning.

Uppdatering: Josh och Unni Drougge skriver tillsammans en debattartikel i Aftonbladet om fildelning och väl läsvärt är Joshs analys av hur Drougge valt att se på sitt författarskap på ett nytt sätt.

Etiketter:Andreas Ekström, generationer, hip-hop, IPRed, TPB, upphovsrätt

Jag läser i dagens DT-ledare att Pontus Selderman, bolagsjurist och en duktig immaterialrättsjurist från Falun (han hjälpte Leksandsbröd att spöa Wasabröd när det gällde Moraknäcke), menar att TPB-domen är rätt eftersom TPBs intentioner var att skapa en tjänst för att dela upphovsrättsskyddat material. Han skriver bland annat:

I tingsrättens dom redovisas hur företrädarna för TPB tillhandahållit ett system för nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material, fullt medvetna om att det skulle komma att användas för olagliga syften.

Det är ett ganska fantastiskt stycke som han levererar. För det är i bästa fall dumt i värsta fall ett flagrant försök att propagera för en inte helt med sanningen i överensstämmande bild av världen. TPB skapades för att dela filer. Utan att lägga några aspekter på vilka filer som delas. Genom att försöka påskina att det enda som delats är olagligt kopierade filer så gör Pontus S ett skarpt felslut och menar att det som ska bedömas av rättsstaten är människors intentioner med vad de gör, inte vad själva produkten av deras intention blir. TPB är ett system som ger möjlighet att dela filer oavsett dess upphovsrättsliga status: jag kan lägga ut min musik där – och då jag äger upphovsrätten så är det faktiskt lagligt att dela de filerna. TPB lägger inga moraliska aspekter på vilka filer som delas och det är det som är problemet för Pontus S och andra inom upphovsrättslobbyn. Och ja, självklart handlar TPB om att utmana det gamla sättet att se upphovsrätt; men det som en person bör dömas för i Sverige är hennes handlingar – inte hennes intentioner.

Det som vi ser i TPB-domen är snubblande nära en rättsstat som dömer människor för deras tankar snarare än deras handlingar. TPB-domen lutar snarare åt en dom om uppvigling än att faktiskt vara en dom mot det som skapats på sajten. Det är en rätt skrämmande utveckling. Rent praktiskt innebär det att om jag uppfann en drog med intentionen att döda men drogen visar sig vara ett kraftfullt medel mot cancer så skulle jag principiellt dömas för min initiala intention – inte bedömas för vad själva produkten av mitt arbete blev.

TPB-domen handlar om kontroll och är en dom mot crowdsourcing och UGC (user generated content) genom att den åter sätter tjänsteleverantören och inte användaren som ytterst ansvarig för innehållet. Den bygger på intentionen snarare än tjänstens reella användningsmöjligheter. Den är en av flera exempel på domar som går emot internets icke-linjära utveckling.

Att Pontus Selderman väljer att skriva det han skriver visar tyvärr att vi är på väg mot en öppen konfrontation mellan två olika synsätt där striden kommer att bli stor.

Etiketter:Dalarnas Tidningar, Pontus Selderman, TPB

Det har ju inte blivit en dag som man tänkt sig. Och nästa vecka är en sån där horror-vecka.

Så nej, blev inte något mer om TPB-domen idag. Det blev inget smart sagt om ljugarpolitiker och deras bloggar.

Det jag bara måste ge är tips om en ny blogg: Innan du fanns. Den är fantastisk i sin nakenhet. När man vet vem det är som ligger bakom den blir det än mer fascinerande. På nåt sätt. Även om jag inte behöver det så säger jag inget vem det är. Det få ni lista ut själva. Om ni läser det här inlägget så kommer ni fatta. Om ni kan er bloggomania.

Etiketter:blogg, bloggare, TPB

Konsekvenserna av TPB-domen är så långtgående att det svindlar. Anders Mildner skriver bland annat om det idag.

Idag kan du bli åtalad i åtal som i princip är beställda av företag. I princip handlar om att rättegången tar vid där razzian mot TPB 2006 slutade.

Idag kan du bli fälld utan några som helst vettiga bevis. Uppsåtsbrott är knappast något som är enkelt.

Idag kan du få betala gigantiska summor för att ha skapat en sajt som ger människor möjligheten att dela material – oavsett dess copyrightmässiga status. Oavsett vilken del i kedjan du är. Bye bye bredband.

Idag slutade Sverige att vara en demokratisk rättstat. (Och Dick Harrisson visade sig ha icke-demokratiska, extremt egoistiska åsikter. Precis som att Journalistens ledare uppenbart är ointresserad av saker som rättsäkerhet. Eller att få fakta rätt – TPB rättegången handlar inte om att de fyra åtalade stulit något. Giertta är en sak – hjärna verkar vara en annan.)

Uppdatering:

Vägverket och entreprenörer bygger vägar. På vägar sker brott. Alltså bör man kunna stämma Vägverket för medhjälp till såväl rattfylla som vårdslöshet i trafiken. Fortkörning bör också både utdömas till den som kör bil (ipred) och till Vägverket (tpb-domen).

Det verkar som antipiratbyrån rasslat ihop sina styrkor och gett dem i uppdrag att ”gån runt och förlöjliga alla som är emot domen. Använd inga försök till logiska argument utan använd personligt nedvärderande ord och nedlåtande språk. Gån och gör rätt så kommer ni till författarhimlen!”

Uppdatering:

I kommentarerna ombedes jag hålla käft eftersom herr Michael Karnerfors uppenbarligen anser att personer som inte tycker som honom inte har rätt att uttrycka sin åsikt. Det intressanta är vad han anser om exempelvis Jardenbergs åsikt eller Mjömarks som också oroar sig vart det här för ett samhälle:

Minskad rättssäkerhet, försämrad integritet och övervakning rimmar dåligt med ord som demokrati, frihet och öppenhet. Det handlar om så mycket mer än förlegade affärsmodeller och upphovsrätt. Och det skrämmer mig att inte fler reflekterat över detta.

Sen verkar ingen – inte heller den fina politiskt korrekta kommentatorn – funderat över sansen och måttan i skadeståndets storlek utifrån brottets art. När fick någon som blivit misshandlad senast några miljoner i skadestånd? När fick den våldtagna 16-åringen mer än några futtiga tusenlappar? Uppenbarligen är skadan mindre i ett normalt brottmål än vad de stackars skivbolagen lidit. Sorry, men jag är för en vettig upphovsrätt. Problemet är att den vi har är inte vettig – den lirar inte med den tekniska, och värderingsmässiga utveckling som finns.

Etiketter:bredband, demokrati, domen, Internet, rättegång, TPB

Stora Bokbytardagen fick vingar, fötter och fr a digitala mun-till-mun och viral spridning. Mycket kul – grattis Ida och Jocke! För min del blev det tyvärr inget bytt, suttit i möten mest hela dagen. Jag spenderade en hel del tid med att välja ut bok faktiskt; till slut blev det Raymond Carvers ”Short cuts”.

Mitt förhållande med böcker är lite suspekt; även om jag läst dem så har jag svårt att skiljas från dem. Nu har jag dock en ytterligare förklaring för att slippa göra mig av med böcker: barnen kan ju snart läsa dem.

För det var ju ändå så att de första lästa riktiga romanerna togs från föräldrarnas bokhylla. I mitt fall i alla fall. Så vi har väldigt mycket böcker – men det blir aldrig utrensningar utan de finns där för någon annan att läsa. Jag är rätt säker att min son kommer att dammsuga hyllan med cyberpunk – jag har ju till och med ”CoMa” av min vän Annika Lidne :), och kanske förstå storheten hos Douglas Coupland. Mitt ex av Liftarens Guide till Galaxen, som jag läst sju gånger, är fylld av anteckningar och grejer så den går inte att ge bort. Förhoppningsvis är det någon av dem som tackar mig för mitt samlande av Lundell (trots att jag i ärlighetens namn gav upp i mitten av Friheten…). Graham Greene, Gabriel Garcia Marques, Alistair McLean… you name it det finns där. Sen ska vi inte tala om arbetsrummets bokhyllor, fyllda av marknadsföringslitteratur, teologisk litteratur, pedagogik, metodik, sociologi etc…

Så jag blir glad men samtidigt inte förvånad över den uppmärksamhet som Stora bokbytardagen faktiskt fick. Internet håller på att döda pappersupplagan av dagstidningarna men boken älskas. Att läsa Bittes fantastiska engagemang i Mariefred gör en varm. I kommentarerna hos Bokhora finns en massa berättelser om bokbytande. I Eskilstuna byttes det böcker. Precis som i Karlstad. Petra från En Annan Sida har tagit bilder, och Gitta filmade i Stockholm. Jenny Morelli på TidningenVI rapporterar och har pratat med Jocke och Ida – vilka också fick prata med traditionella medier (Play SVT spola fram till 11.40).

En av de roligaste infallsvinklarna kommer från Umeå Live, en blogg för forskare och studenter: som gör en briljant jämförelse mellan att byta böcker och att bytadela filer. För att vara riktigt konsekventa borde författarna som varit så idogt mot fildelning även protesterat att folk bytte deras böcker – för det är uppenbarligen så att du inte äger dina böcker, åtminstone om det ska vara konsekvent det där med ”fildelning är stöld” som nöjesbranschen och författarförbundet mfl haft som refräng under IPred och TPB-rättegången.

Uppdatering: Också Lotten var i Eskilstuna och bytte böcker. Och på Gotland byttes det.

Etiketter:Annika Lidne, böcker, byta, Douglas Coupland, Gabriel García Márquez, Graham Greene, IPRed, sociala medier, Stora Bokbytardagen, TPB

Vem eller vad tjänar på att nedvärdera och försöka att klumpa ihop FRA-motståndet till en enda skock med får? Vad är det som gör att ett par journalister helt plötsligt får möjligheten att ge sig på en stor grupp personer som är publicister och med rätt låga beviskrav och svaga indicier liksom en mängd insinuanta påståenden försöker att ta ifrån dessa trovärdighet, stolthet och plattform?

Visst – det kan vara så att det är en rent journalistisk produkt. Det vore bäst så. Men då FRA-motståndarna anklagas för att vara hired guns för någon ansiktslös kapitalistisk makt så blir självklart frågan – vem är det som påverkat DN?

Jag tror tyvärr att det handlar finns potential för rätt långtgående vinster för olika grupperintressen:

• Regeringen behöver ta ner bloggare inför såväl ACTA som inför valet. Fr a måste de många bloggare som gått emot inom partierna stoppas. Jag tror också att det här finns rent personliga saker – det är ju inte så att bloggarna varit vänliga mot vare sig Tolgfors, Reinfeldt eller andra.
• Socialdemokraterna hoppas på att vinna valet. De har lovat att riva upp FRA-lagen. Få tror att de kommer att göra det. För att lyckas att inte behöva hålla löftet vill man se till att bloggarnas trovärdighet och röst minskar inom de breda folklagren.
• De grå eminenserna – spinndoktorerna av den gamla skolan – ser bloggosfären som problematisk då den inte kan styras. Alltså väljer man att säga att de kan styras – vilket innebär att självbilden förändras inom bloggosfären: från autonoma naivt engagerade till misstänksamt kritiska till alla åsikter som torgförs.
• Antipiratbyrån och nöjesbranschen behöver få bort fokus från TPB-rättegången som knappast kan sägas varit någon större framgång. Genom det här så blir det en annan diskussion plus att allt som skrivits inom bloggosfären om TPB också kan misstänkliggöras.
• Piratpartiet har växt sig starkt genom FRA, IPred och TPB och många bloggare och nätverkare tillhör partiet. Genom att utmåla dem som köpta försvagas såväl deltagarkulturtänkandet som svärmtänkandet vilket varit framträdande teorier från PP.

Kan det vara så? Jag skulle antagligen göra det. Jag håller inte med Mattias, just utifrån att det handlar inte längre om FRA-lagen utan om andra intressen.

Uppdatering: Jag kan självklart ha fel. Och jag hoppas att Martin Borgs har rätt men cyniker av födsel och ohejdad vana så är jag oroad.

Uppdatering: Sanna Rayman diskuterar DN-ledarens insinuation att vi alla ska ha suttit på betald arbetstid och gjort annat ”betalt” arbete. Det återstår nog att bevisa kära DN-ledare.

Etiketter:ACTA, FRA, IPRed, konspiration, Martin Borgs, motspinn, Piratpartiet, rättegång, spinn, TPB

Roger Wallis, som vittnade i TPB-rättegången, har blivit lite av en hjälte. Hans fru har fått blommor efter hans vittnesmål noterar Elkers och Jardenberg påpekar att ”gratis inte är detsamma som att låta bli att betala”. Stenudd skriver bra om det märkliga i att Pontén och gelikar spelar med mycket fula kort.

ProjO har grävt upp faktumet att Reinfeldts son stödjer TPB. Vore intressant att höra diskussionerna vid middagsbordet… I samband med detta skriver Midnattsvarg att ”grupper i Facebook är ett socialt statement” – vilket är en ganska bra analys på det hela. Problemet med Facebookgrupper är bland annat att uppdateringar och nya inlägg inte syns i ens flöde – vilket gör dem relativt svåra att använda som sociala objekt i konversationen.

Jag undrar dock vem i hela världen som kan tycka att ACTA är ens i närheten av vettigt. Jag blir mer och mer fundersam över varför just upphovsrättslobbyn ska ha rätt att skydda sina saker med medel som är fullkomligt integritetskränkande. Det har funnits liten rim och reson i IPred – men ACTA är fullkomligt huvudlös. Sättet det kommer till visar också en minskad transparens när det handlar om beslut i demokratiska församlingar. En intressant utveckling eftersom transparensen ökar utanför dessa. Den förhöjda bevakningen av det som politikerna gör har alltså tvingat in dem innanför stängda dörrar och NDAs. De analoga värderingarna styr. De väljer att gömma sig istället för att inse att konversation och dialog är en bättre väg.

Etiketter:ACTA, rättegång, Reinfeldt, Roger Wallis, TPB, upphovsrätt