Disclaimer: Originalpostningen skriven på Ipod Touch vilket gjorde att länkandet fick vänta till jag hade en dator. Postningen är utbyggd och länkar är tillagda efter första publiceringen. Det är inga ändringar gjorda.

Det är lite tyst från mig. Det är mycket nu. Januari och februari kommer att vara i en dimma av massor av jobb.

Samtidigt sker massor med saker runtomkring som jag inte kan prata om: de innefattar andra människor som inte bett om uppmärksamhet.

Det blir lite tomt då. Tid är en bristvara och jag är nu mest inriktad på marknadsföringstänk.

Jag har en massa åsikter om det som händer i världen och i Sverige. Ler roat åt hur Tolgfors idogt försöker att överleva som minister (han har dock börjat blogga – utanför partiets egna (m)urar – eller snarare blivit med en MegaFån). Kommentarer tycker jag faktiskt är något som är en självklarhet på en blogg). Oroar mig över hur justitieminister Ask (som jag här tycker gör en riktig Friggebo) väljer att totalt sälja ut vår integritet genom att ge både skivbolag och polis total tillgång till ip-nummer, och att sossarna inte är bättre när de kommer i bakhasorna och vill stoppa möjligheterna till anonymisering av ip-nummer. Försäkringskassans agerande som exemplifierars i Siljansnäsfallet äcklar mig: ska man vara hård måste man också ha flexibilitet och ett hjärta.

Igår var jag på Systembolaget i Borlänge och insåg hur mycket DDR Sverige fortfarande är. Förutom att hela grejen att behöva handla sprit på ett hårt reglerat systembolag – något som blir en symbol för hur Sverige totalt sett fortfarande väljer att se sina medborgare som barn: att inte junná tä ansvar så fick jag ett exempel på hur regler används utan att förnuftet är med. Framför mig stod en utländsk man. Utbytesstudent som inte hade något svenskt id. Han vägrades att köpa sina öl trots att han visade både sitt id från högskolan såväl som sitt id från hemlandet. Han var bra över 20. Men det spelade ingen roll vare sig för två kassörskor eller den ditkallade arbetsledaren. De vågade inte lita på det heller: det var ju en svartmuskig man. Jag och snubben framför la oss i och strimlade deras ”men reglerna är ju såna”. Själv var jag noggrann att trycka upp mitt id i ansiktet på kassörskan och påpekade att det var väl bäst att hon kollade mig eftersom jag är lika svartmuskig som han som inte fick handla. (Samtidigt hade jag i minnet en av ungdomarna från fokusgruppen som förklarade att han inte trodde att jag snart är fyrtio). Hon suckade lite och jag såg att hin var sugen att vägra mig att handla.

Det här blev också ett exempel på hur regler utan redundans – utan hjärta – helt enkelt skapar situationer som är ohållbara för ett demokratiskt samhälle. I grunden måste regler bygga på att ha individen som utgångspunkt – där nästa steg är det gemensamma. Problemet ligger i att vi idag har en politisk kader som utgår från staten som ansiktslöst kollektiv. Reglerna är sällan till för människorna utan till för att skapa repression. Ett sätt som gömmer sig bakom ett argument om rättvisa. Problemet är att rättvisa aldrig är rättvisa om den inte har sin grund i individen.

Det är en ny kollektivets repression vi ser. Det otäcka är att den bygger på en marknadsliberalism men utan att indivderna är grunden: det är en sorts häxblandning av socialistisk kollektivteori tillsammans med kapitalism. Det är en dålig blandning. Tycker jag. Gissar att min kära vän MJV kommer att ge mig en uppsträckning :)

Uppdatering: Kontaktmannen inspirerades till följande historia som är mycket roande :)

Etiketter:Borlänge, DDR, id-kort, individ, individualism, ipod touch, jobb, kapitalism, kollektiv, marknadsföring, politik, rättvisa, regler, samhälle, staten, Sverige, Systembolaget, tid, Tolgfors, Tomhylsan

Det är en upplysande artikel på Newsmill från Karl Sigfrid som läst hur socialdemokraternas IPred-motion i vissa fall går ännu längre än Alliansen: bland annat med utredning om förbud mot anonymiseringstjänster. Jag tycker inte att Karl har helt rätt att det ”tyst”. Saken är snarare den att den part som faktiskt kan besluta om något som får mest kritik. Det är ett större problem att Linander accepterar lagen än att sossarna gör det. Idag. Det är knappast någon som är förvånad att sossarna är minst lika ivriga att inskränka personlig integritet. Engströms visserligen piratpartistiskt färgade citat stämmer rätt bra:

Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:

• En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
• En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt

Idag hittade jag min gamle bloggarkompis Suburbia aka Strangnet och det på Twitter (thank god för initiativet #svpt) och han menar detsamma som flera av oss andra också påpekat: att istället för att gråta ut i pressen om hur synd det är om skivbranschen, filmbranschen och om artisterna – och kalla sina konsumenter och fans för ”tjuvar”, borde man lägga krutet på att skapa nya affärsmodeller. Sannolikheten att skivförsäljningen kommer att gå upp om IPred går igenom finns inte. Det tror visserligen inte min kommentator Logik och hårda smällar alls på – men dennes exempel är lite tunna. YouTube har en helt annan bakgrund än att handla primärt om intäktsströmmar.

Helt enkelt bygger IPred på gamla strukturer. Sällan är dessa fruktsamma när ett teknikskifte sker. Alltså måste de förändras eller de som håller fast vid dem kommer att sakta dö sotdöden. Det hände med romerska riket – och det kommer att hända med den traditionella skivbranschen.

Det bästa som skrivits är den långa postningen av HAX. Läs den för att förstå mer. Och hans slutkläm är det viktiga: det som Sauk och hans hejdukar liksom skivbranschen totalt missar: det handlar om proportionalitet.

Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärd, dom eller myndighetsbeslut inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

Självklart handlar allt om tolkning – men när det gäller både IPred och FRA, liksom nu snart ACTA och telekompaketet så är grundfrågan: är det proportionellt att totalt förinta personlig integritet för att skydda upphovsrätt, (kanske) hitta terrorister och på andra sätt ge stora möjligheter att avlyssna, stänga av och kontrollera sina medborgare?

Det handlar om hårdför repression av vår rätt att yttra oss, att prata med andra om vad vi vill och att göra saker som inte nödvändigtvis är olagliga men enligt en viss stats åsikt omoraliska.

Skillnaden mellan IPred och exempelvis FRA-lagen är att om den förstnämnda handlar om att försöka skydda en gammal struktur mot ett teknikskifte så är den senare tillkommen just på grund av detta teknikskifte. Eller vi kanske snarare ska prata om informationsskifte – varför inte säga skifte av sätt hur människor för samtal? Om vi gör det så kommer frågan i en annan dager eller hur? För det innebär faktiskt att de lagar som innebär en högre kontroll av trafiken på internet de facto handlar om att kontrollera människors samtal med andra människor.

Vidare: den nya FRA-lagen har skickats ut på remiss. Två dagar innan julafton. Minns att förra gången beslutet skulle tas valde regeringen att försöka klämma in det alldeles innan riksdagens sommaruppehåll. Det är inte utan att man inser att Reinfeldt och Tolgfors fortfarande kör fult spel. Igen. Tyvärr verkar hjältarna lagt sig ned också.

Så – min rubrik är en sorts travesti på ”Staten och kapitalet”. Men i en egen kanot, snabbt girande sitter Piratpartiet som de senaste dagarna försökt att hantera kritik mot sig själva. Jag tycker diskussionen i stort varit bra om man bortser från vissa klavertramp och journalistisk enögdhet. Än en gång ser man hur en ”gammelmedia”-insats inte längre står oemotsagd. Tyvärr väljer ju DN Debatt som vanligt att blunda för hela diskussionen som skett bland bloggarna men det är ingen som är förvånad över med kunskap om Mats Bergstrands aversion mot sociala medier och bloggar i synnerhet.

Jag har hela tiden framhållit att jag hoppas att Piratpartiet fortsätter att vara ett parti. Enligt mitt tycke är dock ett parti beroende av en helhetssyn. Däremot tycker jag inte att det vore ”bättre” om de andra partierna tog frågan och därmed gjorde på samma sätt som man gjort med andra sakfrågepartier. Och ett namn som faktiskt pekar ”rätt” för många människor. Det är lätt att bli sedd som elitistisk om man försöker förklara för sina potentiella väljare att ”det ni tolkar in i vårt namn stämmer inte”. För att ta ett exempel: Min morsa funderade på att kalla mig för Patrik (det är rätt många Patrikar födda slutet 60-början 70). Men det ville inte min farsa – för han var gramse med någon Patrik. Helt enkelt bar namnet negativa konnotationer för honom. Då spelar det ingen större roll om namnet betyder ”adelsman”. På samma sätt var det rätt av företaget Honda att inte försöka att spara pengar genom att lansera bilmodellen ”Fitta”.

Som varumärkesstrateg och planner – och ansvarig för ett antal re-brandingprojekt så vet jag hur viktigt namnet faktiskt är. Så PP kan vrida det så mycket de vill (ett antal försök i kommentarerna till postningen): Piratpartiet har en rejäl uppförsbacke på grund av sitt namn om man vill tas på allvar i bredare folklager. Det kräver väldigt mycket att förändra konnotationer för ett ord – i det här fallet kommer det kosta långsiktigt för Piratpartiets framgångar. Vi tänker oss att Rick Falkvinge en dag är minister och ska träffa Somaliens premiärminister: ”Hello, I’m Rick Falkvinge and representing The Pirate Party”. Ledsen, men jag tvivlar på att den somaliska premiärministern tänker på personlig integritet när han hör det.

Så jo, PPs problem är namnet. Också. Men med personer i sina led som Emma Opassande är jag positiv och förväntansfull inför vad man kan åstadkomma.

Om ni inte gjort det – läs Joshs postning. Och den lilla vinkeln på ”unga/vuxna” hos Skiften.

Och läs Elias fullkomliga sågning av Antipiraternas argument genom att titta på faktisk statistik. Det är nästan lustmord över det hela.

Etiketter:ACTA, affärsmodeller, Alliansen, DN Debatt, FRA, IPRed, konnotationer, lagstiftning, namn, personlig integritet, Piratpartiet, Reinfeldt, remiss, skivbranschen, Socialdemokraterna, strukturer, teknikskifte, telekompaketet, Tolgfors, Twitter, YouTube

Tittade ett tag på Björns bambusning från FRA-demon utanför riksdagshuset. Det var inte lika tjockt med folk som förra gången och det var väldigt många PP-flaggor…

Jag tror på att använda alla tillgängliga kanaler oavsett om det handlar om marknadsföring eller opinionsbildning (som ju är marknadsföring av en idé) men på nåt sätt känns det som om den traditionella demonstrationen, de traditionella torgmötena har gjort sitt. Det blir lätt en sorts internpolitisk propagandaonani för de närmast sörjande. Det är inte speciellt upplyftande att se snubbe efter snubbe (den tid jag kollade var det väldigt många män som pratade) som hojtar slagord och argument i en megafon. Ord som seglar ut över Stockholms ström och försvinner snabbt.

Det som är opinionen runt FRA är vad som sker på nätet, via bloggosfären och den påtryckning det gett på traditionella medier. Vilket gett frågan en konstant aktualitet som ingen av de analoga värderingsdrivna politikerna förväntat sig. Det är inte de enstaka demonstrationerna, eventsen eller festerna som gett den stora värderingsförändringen utan faktiskt ett konstant flöde av åsikter från alla lager av bloggare. Det är ord som finns kvar, det är åsikter som kommer att bita Reinfeldt och Tolgfors i arslet om två år.

Andra bloggar om: FRA, demonstration, opinion, bloggosfären, riksdagshuset, analog, digital, värderingar

Ps. Om man ska göra en demo så bör man ha nån sorts gimmick. Idag hade det varit perfekt om alla som var nere på Mynttorget satt på sig hemgjorda foliehattar. Och kanske givit sådana som gåva till de riksdagsmän som röstade ja till lagen förra gången. Ds.

Etiketter:bambusing, bloggosfären, demonstration, FRA, marknadsföring, nätet, opinion, politik, Reinfeldt, Tolgfors