Jag växte upp med en morsa som alltid var sen. Konstant och oavsett vart hon skulle så var vi alltid på grisens knorr att hinna. Det var alltid tidsoptimism in absurdum.

Det lärde mig att bli tidspessimist. Jag hatar att bli sen, för jag minns hur jag alltid skämdes då vi alltid kom försent till middagar, till möten, sprang ikapp med tåg och hej kom och hjälp mig (och inse då att min morsa är en rätt gigantisk uppenbarelse som inte direkt kan springa).

Så jag är gärna i god tid. Tidigare och väntar utanför dörrarna, ser till att ha god tidsmarginal till tåget osv.

Men ibland är det fasen sämre – för mig själv. Som idag: tåget går 05.44. Jag ska köra bil ner till stationen som jag innerst inne vet tar ett par minuter. Ändå åker jag redan 5.18. Det var fyra – fem minusgrader. Det är kallt att stå och vänta på ett tåg i nästan tjugo minuter.

Hur hanterar ni tid? Optimist eller pessimist? Och hur har era barn blivit?

Etiketter:barn, optimist, pessimist, tid

På tåget igen. Fredag kväll spenderas i sällskap med SJ. Inget nytt under solen. Ett par intensiva dagar i Stockholm. Utmanande, spännande och konstant på. Jag blir tystare och tystare på nätet – tiden till att cruncha och tänka är inte speciellt stor. Det handlar om att leverera. Konstant leverera. I längden inte bra men just nu är det just så. Det handlar ofta om det – som konsult är man inte bättre än sin senaste dragning, sin senaste preso, sin senaste leverans. Det är utmanande.

Det som är spännande är att träffa alla dessa smarta personer. Det är oerhört inspirerande att lira med personer som faktiskt driver marknadsföring i riktigt stora företag och det lär en väldigt mycket.

Samtidigt får jag också utmana min egen dåliga självkänsla, och hantera det fluktuerande självförtroendet som man har. För man är människa, vi är alla alltid rätt osäkra på oss själva – men att ändå våga utmana sig själv, sträcka sig den där extra centimetern så växer man. Att bli kvar i det man gjort länge länge skulle för min del innebära att jag tappade utmaningarna och det dödar mig sakta men säkert.

Stockholm då? Well, det börjar bli förståeligt. Det är en stad som för min del tar tid att komma överens med. Jag börjar sakta men säkert hitta i citykärnan. Jag börjar sakta förstå tunnelbanan igen. Jag blir fortfarande fascinerad över att folk uppenbarligen kan det i skallen. Å andra sidan antar jag att de flesta åker ungefär samma väg hela tiden?

Så den stora frågan: hur går det för DigitalPR?

Det går bra. Självklart handlar det väldigt mycket om den lycka jag har att ha ett fast gig. JMW Kommunikation är min stadiga plats numera och framöver till två tredjedelar av det som sägs vara 100%. Resten handlar om roliga uppdrag och spännande föreläsningar för såväl företag som för kluster av företag eller branscher. Självklart är det en omställning för hela familjen. Jag är borta tre dagar i veckan minst, jag jobbar konstant och för min del är inte den 25e något annat än ett datum: lön tar jag ut när det finns pengar nog på företagskontot.

Jag har skaffat mig en ekonomi-Hitler som jagar på mig efter fakturor, räkningar och kvitton. Det är bra. Jag är fullkomligt livegen när det gäller ekonomin och det passar mig rätt bra. För hellre det än att faktiskt behöva hålla ordning på det själv.

Så livet rullar. Men bloggandet får stå tillbaka för dels Twitter och dels jobb. Bara så ni vet.

Ps. Har skrivit min sista (?) krönika för Resumé. Nån som har lust att anställa mig som krönikör i höst? Ds.

Etiketter:blogg, digitalpr, JMW, jobb, krönika, självförtroende, självkänsla, Stockholm, tåg, tid

Disclaimer: Originalpostningen skriven på Ipod Touch vilket gjorde att länkandet fick vänta till jag hade en dator. Postningen är utbyggd och länkar är tillagda efter första publiceringen. Det är inga ändringar gjorda.

Det är lite tyst från mig. Det är mycket nu. Januari och februari kommer att vara i en dimma av massor av jobb.

Samtidigt sker massor med saker runtomkring som jag inte kan prata om: de innefattar andra människor som inte bett om uppmärksamhet.

Det blir lite tomt då. Tid är en bristvara och jag är nu mest inriktad på marknadsföringstänk.

Jag har en massa åsikter om det som händer i världen och i Sverige. Ler roat åt hur Tolgfors idogt försöker att överleva som minister (han har dock börjat blogga – utanför partiets egna (m)urar – eller snarare blivit med en MegaFån). Kommentarer tycker jag faktiskt är något som är en självklarhet på en blogg). Oroar mig över hur justitieminister Ask (som jag här tycker gör en riktig Friggebo) väljer att totalt sälja ut vår integritet genom att ge både skivbolag och polis total tillgång till ip-nummer, och att sossarna inte är bättre när de kommer i bakhasorna och vill stoppa möjligheterna till anonymisering av ip-nummer. Försäkringskassans agerande som exemplifierars i Siljansnäsfallet äcklar mig: ska man vara hård måste man också ha flexibilitet och ett hjärta.

Igår var jag på Systembolaget i Borlänge och insåg hur mycket DDR Sverige fortfarande är. Förutom att hela grejen att behöva handla sprit på ett hårt reglerat systembolag – något som blir en symbol för hur Sverige totalt sett fortfarande väljer att se sina medborgare som barn: att inte junná tä ansvar så fick jag ett exempel på hur regler används utan att förnuftet är med. Framför mig stod en utländsk man. Utbytesstudent som inte hade något svenskt id. Han vägrades att köpa sina öl trots att han visade både sitt id från högskolan såväl som sitt id från hemlandet. Han var bra över 20. Men det spelade ingen roll vare sig för två kassörskor eller den ditkallade arbetsledaren. De vågade inte lita på det heller: det var ju en svartmuskig man. Jag och snubben framför la oss i och strimlade deras ”men reglerna är ju såna”. Själv var jag noggrann att trycka upp mitt id i ansiktet på kassörskan och påpekade att det var väl bäst att hon kollade mig eftersom jag är lika svartmuskig som han som inte fick handla. (Samtidigt hade jag i minnet en av ungdomarna från fokusgruppen som förklarade att han inte trodde att jag snart är fyrtio). Hon suckade lite och jag såg att hin var sugen att vägra mig att handla.

Det här blev också ett exempel på hur regler utan redundans – utan hjärta – helt enkelt skapar situationer som är ohållbara för ett demokratiskt samhälle. I grunden måste regler bygga på att ha individen som utgångspunkt – där nästa steg är det gemensamma. Problemet ligger i att vi idag har en politisk kader som utgår från staten som ansiktslöst kollektiv. Reglerna är sällan till för människorna utan till för att skapa repression. Ett sätt som gömmer sig bakom ett argument om rättvisa. Problemet är att rättvisa aldrig är rättvisa om den inte har sin grund i individen.

Det är en ny kollektivets repression vi ser. Det otäcka är att den bygger på en marknadsliberalism men utan att indivderna är grunden: det är en sorts häxblandning av socialistisk kollektivteori tillsammans med kapitalism. Det är en dålig blandning. Tycker jag. Gissar att min kära vän MJV kommer att ge mig en uppsträckning :)

Uppdatering: Kontaktmannen inspirerades till följande historia som är mycket roande :)

Etiketter:Borlänge, DDR, id-kort, individ, individualism, ipod touch, jobb, kapitalism, kollektiv, marknadsföring, politik, rättvisa, regler, samhälle, staten, Sverige, Systembolaget, tid, Tolgfors, Tomhylsan

Jag har två viktiga texter att skriva till kl 9 imorgon. Jag måste se till att göra min del av Veckan på SSBD. Men jag måste blogga några korta grejer:

IPRED (tidigare postningar här och här och här). Ingen ska behöva känna sig hotad. Men att göra som Niklas Strömstedt: att inte ens våga besvara de rudimentära frågor som kommer upp om hans engagemang i frågan om de 37 artisternas debattartikel och bestämma sig för att faktiskt censurera sitt kommentarsfält på alla kommentarer som handlar om just fildelningsdebatten – oavsett om de är trevliga, diskussionsinriktade och inte hotfulla – är … fegt. Ja, det är hans blogg – som han gör vad han vill med men om man sticker ut hakan genom att skriva under ett upprop och samtidigt själv blivit tagen med skägget i brevlådan så är det fan så mycket ärligare att diskutera det men med begäran om att alla ska hålla en hyfsad ton. Att han sen också hänfaller åt samma generella ”alla pirater är onda” är beigt (han platsar i samma stall som trollet Lena Holfve). Sorry Strömstedt men den respekt jag fått för dig som bloggare sjunker som en sten. Man kan verkligen undra varför det finns för få av Rheborg. Och det som verkar vara svårt att förstå för vissa är att det handlar inte om att allt ska vara gratis utan om att lagar och regleringar måste följa en värderings- och teknikutveckling. Opassande-Emma är bäst på att faktiskt försöka förklara det.

En annan sak som jag skulle vilja skriva om är relationen till mina föräldrar. Läste Mymlans fantastiska postning om sin pappa och även om jag skrivit en del om det tidigare så finns det så mycket att berätta – som kanske förklarar varför jag är den jag är. Samtidigt är det extremt privat många gånger och då mina föräldrar fortfarande är i livet och att åtminstone en av dem inte skulle ducka för att försöka göra livet surt för mig så vet jag inte. (Intressant aspekt: söker man på Deepedition på ”min morsa” kommer flera texter upp, söker man på ”min mamma” så kommer det bara sånt som andra sagt om sina mammor).

Sen en sista grej. Dagens gothare har fasen ingen stil. Satt igår i restaurangvagnen på väg hem och mittemot satt en snubbe som försökte se ut som nån av Columbinemördarna. Pentagram, svart långt hår, smink runt ögonen och en dyr skinnrock a la gothrollspelare. Men på fötterna? Jävla fucking halv basketkängor?!! Jösses…

Etiketter:blogga, fildelning, goth, gothare, IPRed, Johan Rheborg, min farsa, min morsa, Niklas Strömstedt, opassande, personlig, privat, skriva, sneakers, tid