Taggad: Sverigedemokraterna

Det är vårt ansvar att skapa storyn om Sverige

Varför är det 13 % som väljer ett rasistiskt parti i ett svenskt val?

Vad var det som gick så snett? 

Det fanns i princip två vinnare i valet: SD och FI*. Politiskt står jag personligen långt från båda men det är intressant att fundera varför det var så.

Båda har en story som de driver. En vision som inte bara räknar kronor och ören, inte bara handlar om vad andra gör utan som bygger upp bilden av en värld. SDs historia är mörk, dyster och triggar känslor av egoism, rädsla och därmed blir de som parti den sista utposten mot mörkret och förstörelsen. En bild som triggar många. FI bygger en bild av kamp för rättvisa och jämställdhet och plockar upp alla de personer som känner att man kan göra skillnad.

Vad är övriga partiers story? Vad är det som triggar hos övriga? Mycket lite.

Väljer du eller väljer du inte socialdemokraterna så spelar det relativt liten roll, väljer du moderaterna eller inte så är det ganska egalt i längden. Det blir några hundra eller tusen kronor här och där men knappast något livsavgörande. Käbblet (!) handlar inte om att rädda världen, käbblet handlar om procentsatser i a-kassan. Eller om RUT ska finnas kvar. Eller vem som lyckas sämst med att fixa nya jobb.

Medan SD förklarar att de är de enda som kan rädda världen för personer som inte gillar invandrare, som känner sig trängda av att landsbygden ses som ointressant. Medan FI förklarar att de kan rädda världen för de kvinnor som känner att de inte får fram hela sin potential, som känner sig undertryckta.

Många pratar om visioner nu. Frånvaron av visioner. Det tror jag är viktigt. Men än mer så är problemet frånvaron av stories. Hur kan vi berätta för en SD-are vad en bra värld är? Vem ger den historien? Många är idag förvirrade och känner att det inte finns så mycket att göra – för oavsett hur man försöker möta en SD-are eller en SD-väljare så förlorar man. Fakta är inte starkt nog. Storyn är starkare.

I den osannolika parlamentariska röra vi ser ut att leva i kommande fyra år så blir den stora utmaningen att skapa historien om det nya Sverige. Ett Sverige som inte behöver SD, ett Sverige som inte ens behöver FI.

Vi behöver börja berätta våra historier om vårt Sverige. Hur vi vill att det ska se ut, hur vi vill att det ska leva vidare för kommande generationer. Låt inte fakta bli det som toppar utan berätta om drömmarna, viljan, rädslorna och insikterna. Vad tycker du? Vad känner du? Vad tror du? Vad vill du? Vad älskar du? Vad hatar du? Vad önskar du? Vad upplever du? Vad drömmer du om?

Det här är vårt gemensamma ansvar nu. Det är ett ansvar vi inte har råd att lägga på politikerna: för de kan det inte. Det är vi som kan berätta historien – en historia som inte bygger på samma åsikter, samma utgångspunkter utan är en fantastisk mosaik. Låt oss berätta en historia som faktiskt kan trigga människor att förstå värdet av ett Sverige som är inkluderande, mångfacetterat, mångfärgat, kärleksfullt och öppet. Efter det så kan vi börja att skapa politik. Politik som bygger på en vision, en historia och en dröm.

Vad är din story om Sverige?

Den enkla sanningen: 13% valde rasism

Occams rakkniv handlar om att det enklaste svaret med största sannolikhet är det rätta. Det är något man lär sig om man läser exempelvis vetenskapsfilosofi men är också vanligtvis använd i många andra sammanhang. Vi tenderar att addera olika raster på svaren ju längre vi tänker på dem. Eller har svårt att se sanningen om sanningen inte stämmer överens med vår världsbild, eller är alltför otäck för att ta in. Alltså behöver vi skära bort allt sånt för att se sanningen. Occams rakkniv.

Det enklaste svaret i svenska valet är att 13% av de som röstade faktiskt kan betraktas som rasister.

För 13% av de som röstade i valet la sin röst på Sverigedemokraterna. I många kommuner blev de näst största partiet. Tretton procent av närmare 84 % myndiga, vuxna svenskar valde att rösta på ett parti som är främlingsfientligt, har sin grund i nynazism och på många sätt grundar alla sina svar på en rasistisk agenda.

Det skrämmer. Det skämmer. Människor nära mig är mycket rädda. Mycket ledsna. För dessa 13% har förklarat att de inte borde vara här. Deras barn borde inte finnas och deras liv är mindre värt. För de är eller har föräldrar, släkt som är invandrare.

En del av förklaringarna som nu börjar dyka upp bygger på att en stor del av dessa 13% inte egentligen menade det. De är ledsna, rädda och missnöjda. Därför skulle de alltså valt ett parti med en klar och koncis ton av motstånd mot flyktingmottagande, mot humanism och öppna gränser. Det är inget som de tycker de som röstade, enligt den här förklaringen, utan de … typ visste inte bättre. Fanns ingen annan som kunde härbärgera deras känslor.

Ok. Förutom att man då kan fundera om såna personer ska vara myndiga eftersom de inte ens kan ta in ganska solklar information så blir det problematiskt. Vad ska man då göra för att de inte nästa gång ska rösta på SD igen? Eller SvP? Eftersom de inte vet bättre.

Jag är övertygad om att nedvärderingen av SD-väljarna som om de vore mähän utan egen fattningsförmåga är fel. Det finns säkert många som är rädda, som känner sig utanför samhället, eller som upplever att samhället inte tar hand om de gamla, unga, sjuka you name it. Men de har gjort ett medvetet val att den slutgiltiga lösningen för de problemen är att radikalt minska invandring, strypa flyktingströmmar och välja bort integration som en lösning utan att påtvingad assimilation är det enda rätta.

Den enklaste förklaringen och om man då utgår från Ockhams rakkniv den med stor sannolikhet mest troliga är att de som valt SD gjort det med stor insikt om att man la sin röst på ett främlingsfientligt parti med rasistiska förtecken. Det är något som för många blir nästintill olidligt. För det innebär att personer i vår närhet, människor som vi jobbar med, bor grannar med, spelar fotboll med, köper mat av – faktiskt ogillar personer som inte är ”svenskar”. De är personer som anser att du, om du råkar vara från ett annat land, eller ha en förälder som är det, inte borde vara här.

Om vi ska lösa det här problemet måste vi förstå varför det hände. Problemet jag ser är att många duckar för att ens våga tänka in det faktum att vi står inför en stor grupp svenska medborgare som är vad jag väljer att kalla folkhemsrasister. De ogillar egentligen inte människor med annan hudfärg pga av hudfärgen utan mer att de liksom inte hör hemma här. De ogillar att många ”svenska saker” försvinner typ ett namn på chokladbollar, en bit av Tomtens julverkstad osv. De har hört att det faktiskt är så att gamla blir utan mat eftersom kommunen inte har råd att ge dem bra mat. Och samtidigt så tar ju kommunen emot en massa flyktingar. Det är liksom fel i deras ögon. Man ska ta hand om ”de sina” innan man hjälper andra.

Förklaringar står som spön i backen (det här är en av de vettiga). Förklaringar som hela tiden bygger på allt annat än det som faktiskt hänt. Förklaringarna är oftast inriktade på att skylla det hela på Alliansen. Eller på någon generellt ekonomisk situation i Europa. Det enda som inte är en valid förklaring är att de som röstat på SD faktiskt är – egoister. Jag skrev om det förut: det är möjligt att vi inte kan kalla alla som röstar på SD för rasister men de är egoister. För det som de väljer är att rakt av acceptera SDs världsbild och förslag om att personer som behöver skydd inte ska få komma hit.

Det är dumt att demonisera. Det håller jag med om. Men det är lika dumt att se demonerna som små bortsprungna lamm. Det innebär att vi lätt blir offer för något större ont.

Jag tror  att det finns ett antal förklaringar som är viktiga att ta till sig. Jag valde att lista ett antal efter EU-valet och de känns fortfarande valida. Men det stora problemet är om vi väljer att blunda för det faktum att människor med berått mod och medvetet om såväl partiets bakgrund, deras grundläggande syn på andra människor och avslöjanden om företrädares rasism, nazism och anti-demokratiska synsätt lagt sina röster på det partiet.

Det är det faktum och den grundläggande förklaring vi har. Att 13% av svenskarna faktiskt valt att rösta på ett rasistiskt nationalistiskt populistiskt parti. Inte för att de inte förstår bättre (om jag än önskade att det var en förklaring) utan för att de delar åsikterna. Allt annat är försök att förminska och dölja sanningen.

Jag tänker inte acceptera att 13% valt det. Det är min fulla rätt att faktiskt vägra respektera deras åsikter. Som individ. Men i grunden måste jag försöka respektera dem som människor – i det här fallet är det alltid svårt. Men annars är jag inte bättre än dem.

Som samhälle har vi att respektera ett demokratiskt val. Och göra det bästa för att det sluttande planet inte ska bli värre. Att våga stå upp för ett humanistiskt synsätt på alla människor.

Kan vi lösa det här? Det måste vi. Genom att sluta att ge dem extra uppmärksamhet, sluta att göra dem till offer – både partiet och väljarna: det första genom att inte hålla på att skapa upplopp vilket bara ger dem extra uppmärksamhet och att runt väljarna inte förneka att de gjort ett medvetet val, genom att ständigt ta diskussionen och inte acceptera enkla populistiska mytbildningar, att alltid stå upp för den lilla människan, att konstant agera för mångfald och integration – och inte minst integritet.

En sverigevän är den som är vän med alla de människor som kommer hit och vill vara med och bygga ett land. Inte den som vill stänga ute och skapa ett reservat som sakta dör ut. En sverigevän är inte Sverigedemokrat – en sverigevän är den som vågar stå upp för allas lika värde oavsett varifrån hen kommer, vem hen är och ta emot människor som behöver det.

Uppdatering: Paul Ronge kommer till ungefär liknande slutsats. Läs också Scriptoriums fyra år gamla post som också ifrågasätter slutsatsen att ”det är bara missnöje”. Förra gången var jag snällare.

Uppdatering: De senaste mätningarna visar att SD ökar ännu mer. Proppen är ur. Och det handlar inte om arga unga missnöjda män eller landsorten utan vanligt folk – som helt enkelt struntar i det faktum att de väljer att föra fram ett parti med klara rasistiska rötter och fascistiska delar i sitt program.

SD-väljare är kanske inte rasister men…

Det sker en diskussion fortfarande runt SD och SDs väljare. Vilka är de? Varför väljer de som de gör? Vad är rasism?

Det sker en normalisering och det går snabbt. Uttalanden om att vissa grupper inte borde vara välkomna eller att invandringen är grunden till problemen för Sverige får inte kallas rasistiska. Forskare reviderar och levererar förklaringar runt väljare som röstar SD där man pratar om en sorg som måste bearbetas runt ett Sverige som inte längre är kvar.

Samtidigt tar Jimmie Åkesson tar bladet från munnen efter EP-valet och förklarar att flyktingar från Syrien inte borde släppas in i Sverige.  Att det pågår ett krig, att människor flyr för sina liv är inte tillräckligt intressant. SDs försök att förklara att man ska hjälpa personer där de är visar sig hela tiden vara slag i luften. Deras förslag om ökat bistånd är exempelvis så oerhört inriktat på krav på mottagarna att det blir omöjligt att genomföra.

Det är bara en av flera saker där SD genom sin främlingsfientlighet, sin isolationistiska politik inte bara visar sin rasism utan lika mycket sin fullkomliga okunnighet i hur moderna samhällen fungerar. Eller så skiter de i det.

Många människor som röstar på SD menar att vi inte kan hjälpa alla. Att vi måste hjälpa oss själva först. Att det har gått för långt. Det är många som har gått på SDs manipulationer runt hur många flyktingar det handlar om, de lyssnar på ”vi kan inte ta emot världens alla flyktingar” trots att det är ett ologiskt och korkat sätt att argumentera. De ser inte att arbetslösheten i Sverige beror på en fullkomligt förändrad värld snarare än att det kommer flyktingar. De väljer att tro på propaganda från Avpixlat men förklara att vanlig svensk media inte är trovärdiga. De väljer att stödja ett parti öppet fientligt mot homosexualitet, mot religionsfrihet och vars syn på yttrandefrihet är villkorad utifrån vad du faktiskt tycker.

Det handlar säkert om ett grundläggande misstroende mot staten. Det är självklart misstag som gjorts från politiker och media att inte lyssna på folkrösten. Det är misslyckande när det gäller att pedagogiskt visa på värdet av mångkultur, av det historiska arvet av Sverige som hela tiden påverkats positivt av invandring och det nödvändiga i att för ett land som Sverige ingå i större federationer och få in personer utifrån.

Det är kanske inte rasistiskt att rösta på SD för de flesta. Det kanske inte är främlingsfientligt för den största delen av väljarna. Det kanske inte ens handlar om främlingsrädsla för flera av dem.

Men det handlar om egoism.

En flagrant inskränkt egoism som sopar bort värden som medmänsklighet, humanism och människovärde till förmån för en grundläggande separation mellan människor.  Det är vad den som röstar på SD visar. Oavsett om man fattat eller inte.

Det är för mig ovärdigt. Ovärdigt en människa som är uppvuxen i Sverige. Ovärdigt en person som haft tillgång till ett av världens bästa utbildningssystem. Ovärdigt personer som har tillgång till bra vård, möjlighet att skaffa sig jobb med hjälp av statlig myndighet, och att själv vara en del av att bygga en bättre värld i en stabil demokrati.

Så sorry. Jag tänker inte tycka synd om den som röstar på SD: klappa på huvudet och förstå att man egentligen saknar något som knappt ens funnits mer än i myterna om Sverige. Jag tänker inte lyssna på bigotta åsikter om människors värde oavsett om det handlar om härkomst, kultur eller sexualitet.

Jag tänker fr a inte acceptera att man håller med i Åkessons polemiska uttalanden om syriska flyktingar. För det här är vad det handlar om:

Tack @claes för lån av bild

Mer om ämnet: Den sk hotade demokratin, Normalisera inte det odemokratiska

Uppdatering: Posten har lästs av nästa 12000 personer 10.30 på måndagen, delats flera tusen gånger. Det finns en vilja och en känsla av att något är fel. Att många som röstat på SD inte gjort det för att man är rasist. Po Tidholm skriver om varför folk i Norrland får för sig att rösta på SD och det är en god analys – kanske inte ens handlar om egoism utan ”en knytnäve i fel mage”. Robin Nilsson som bloggar för Kristianstadsbladet funderar också varför folk faktiskt röstar på ett parti som går emot grundläggande civiliserade värden. Britta Svensson skriver en krönika som menar att det är flyktingmottagningens fel när hon cyklar utanför Södermalm (märklig krönika). Ingen har egentligen kommit närmare ett svar. Och i kommentarsfältet ser vi nu den nya argumentationslinjen där SD bygger idén om att ”hjälpa till där invandrarna kommer ifrån” vilket inte är mindre egoistiskt utan de facto ett grundläggande sätt att förminska världen och förminska individens rätt till rörlighet. Liksom att förslagen är extremt naiva och när man läser deras förslag på ökat bistånd så är villkorandet så pass höggradigt att det knappast kommer att gå att genomföra. Fortfarande samma bruna fascism som lurar, en unken nationalism som personer röstat fram – många gånger utan att inse det tror jag.

Några tankar runt framtiden om det som hänt

Efter EU-valet försöker många att förklara vad som hände. Det är fr a SDs framgångar som ska vändas ut och in. Ett antal teser lyfts fram:

  • Maktlösheten hos underklassen. Det bygger på en argumentationslinje att SDs väljare är personer från en underklass som upplever att man är maktlös, man har inget jobb och bor i glesbygd. Frustration och aversion mot eliten innebär att SD blir deras val. Det är säkert så i vissa fall men det är inte vad som visar sig när man tittar på siffrorna. Det finns många SD-are i områden med ganska homogen befolkning och medelhög utbildning. Förklaringen runt att SD-are är lågutbildade arga unga män är en ganska rejäl myt. Att det bara handlar om frustration och missnöje visar inte hela bilden.
  • Motståndet skapar framgång. Det är en populär förklaring från mer konservativa och liberala delar. Vända-ryggen, vuvuzela-konserter med mera har inte hjälpt utan stjälpt. Förutom att det argumentet bygger på synen att yttrandefrihet automatiskt ger rätt att bli lyssnad på så är det ingen som på något sätt kan visa en kausalitet i argumentet. Istället hamrar man in det för att göra det till en sanning. Det finns säkert några som valt att gå att rösta på SD med förklaringen att de fått mycket motstånd men det är knappast något som ensamt gör att någon väljer att rösta på ett visst parti eller att rösta i ett val som man annars skulle valt bort.
  • Media har gett SD för mycket uppmärksamhet. Det kan vara en förklaring men då måste man samtidigt bevisa att all PR är bra PR in absurdum. Självklart har mediernas uppmärksamhet skapat möjlighet för fler att få kännedom om SD men att därmed säga att det skapat väljare är att hoppa över ett antal steg i hur vi människor tar beslut. På samma sätt har självklart medias rapportering om motståndet – och krönikörers (liberala) orerande om att motstånd mot SD handlar om en fara för demokratin – påverkat personer som redan har värderingsgemenskap med SD.

Det jag tror vi kan hitta de starka påverkansfaktorerna i är följande:

  • Att ducka för integrationsdebatten. Det handlar inte om att bjuda in SD i den men att ta den. Det handlar om att från grunden förklara alla människors lika värde, visa med hårda fakta om och om igen på invandringens faktiska värde både på kort och lång sikt respektive skapa plattformar för integration på lika villkor. Integration handlar inte om att förminska något utan skapa förutsättningar för både mottagande land och kommande individ.
  • Den hårdföra antirasismens skuldbeläggande av alla som inte är invandrare. Det här är en av de starkaste drivkrafterna för en hel del: att konstant skuldbelägga vithet driver många in i armarna på SD. En indikation borde varit den oerhört tragiska och fåniga diskussionen om namnet på chokladbollar som i sig visar nivån hos de personer som i söndags röstat på SD.
  • Kålsuparteorin har självklart påverkat många. Om man är skeptisk till invandring och får höra att vänstern är lika ond som de nynazistiska, rasistiska och främlingsfientliga organisationerna så blir det lätt att se dessa som skydd mot det andra onda. Många konservativa och liberaler har gått man ur huse för att förklara att vänstern minsann grundar sig på en ond ideologi. Det man valt att bortse från är att det dels inte finns samma starka band mellan Vänsterpartiet och kommunismen som mellan fascism och SD respektive att vänsterideologi handlar om just ideologiska motsättningar (som lett till onda handlingar) medan fascistisk ideologi handlar om att du som människa anses vara mindre värld beroende på din hudfärg, härkomst eller sexuella läggning. Det är en stor skillnad.
  • Det ”interna” blocktjafset. Jag tror att en av de stora fördelarna SD haft är att de kunnat kryssa lite mellan blocken. Siffror visar att uppåt 40 % av SDs väljare anser att partiet är i mitten av den politiska skalan. Vilket snarast indikerar att det är personer som tröttnat på politikertjafset. Att efter en av de otäckaste valnätterna börja orera om de vanliga motståndarna visade dövhet hos såväl socialdemokrater som moderater. Det är väldigt mycket business as usual oavsett att Löfvén försökte dra en lans.

Några ytterligare möjliga faktorer:

  • F!s framgångar är en radikalisering. Att den sen på många sätt är en positiv framflyttning av frågor om ojämlikhet och genus så är det också för många en skrämmande rörelse. SD står i direkt motsättning till denna: det är ordning och reda.
  • Medias rädsla för att ta ställning. Det finns en nästintill fundamentalistisk objektivitetssträvan fr a inom public service som gjort att SD på många sätt sluppit kritisk granskning.
  • SDs offerkofta. De har varit grymt duktiga på att sätta sig själva som offer: för politiker som inte vill prata med dem, för media som inte vill rapportera om dem. Och när någon pratat med dem eller media ifrågasatt dem så har de valt att inte svara eller nedvärdera försöken som felaktiga. Fult och osannolikt irriterande men i ett läge där man annars kommer få svårigheter att verka någorlunda vettig smart.

Det vi nu kommer att se vilket skrämmer ganska mycket är att partierna kommer att försöka desavouera SD genom att ta deras frågor, göra om dem lite mer demokratiska. Vi kommer inför valet i september få se flera av de befintliga partierna bli mer invandringsskeptiska, ökat intresse för svensk kultur och andra uttryck som man stjäl från SD men gör till sina.

Det kommer innebära att SD måste radikalisera sig eller dö ut. Det har hänt varje gång såna här fenomen uppenbarats. Vi kommer att se en tid av binär radikalisering och där liberalismen tar rejält stryk.

Tyvärr kommer det också innebära att invandrare kommer att råka illa ut – inte så mycket för invandrarfientliga som bland vanligt folk.

Vi kommer se en backlash. Det är en backlash som är den verkliga faran för demokratin.

Liten nubb i tunn SD-soppa

Jag är den sista att på något sätt försvara SD. Den här historien är nog att bevisa det. Och jag tillhör de som kan tycka att Nyheter 24 har sin plats i ett svenskt medielandskap.

Men fan vet om det här inte är väldigt väldigt tunt. Det är en väldigt liten spik man slängt i en väldigt stor kastrull med vatten. Självklart är det inte speciellt bra för Jimmie Åkesson att figurera som en dålig version av Axl Rose oavsett vad han håller i handen. Det är rätt patetiskt. Liksom att förklaringen som ges varför han är utsmyckad på det sättet ombord på en rockkryssning är fantastisk:

Han [Linus Bylund, SDs pressis] menar att anledningen till att Jimmie Åkesson var utklädd i en vit peruk och orange bandana var för att SD-ledaren vid denna tid var dödshotad och förföljd.
– Beroende på var han befann sig kunde han på olika sätt smälta in, till exempel i mataffären med gubbkeps och solglasögon. Han rörde sig inte särskilt ofta ute som sig själv.

Uppdaterat: alltså – ni vet det där med att försöka samordna sina stories

SD-partiledaren Jimmie Åkesson kommenterar till Expressen.se:
– Jag fick en choklad i present, och dom ville ta en bild dom som gav mig chokladen. Konstigare än så var det inte då.
– Jag var där i ett privat sammanhang, det var en rolig grej helt enkelt. Jag lånade löshår av en tjej i sällskapet, som var med. Kajal hade jag nog också, tror jag. Och bandanan delade dom ut på den här båten, så det var därifrån den kom.

Problemet som jag ser det är att ju tunnare stories blir desto större chans att opinionen faktiskt vänder och SD kan slänga på sig offerkoftan som de så gärna gått klädda i. Att dra stora växlar på såna här saker som varken är bevisade (är det ett hån eller en full Åkesson i en jävla fånig peruk med fula solbrillor som råkar hålla i en fallos-stor Toblerone) liksom att det bres på rejält från diverse statsvetare och andra politiker.

Vill vi fajta SD:arna lär det bästa vara att faktiskt visa på att mångfalden, integrationen och allas lika värde oavsett hudfärg, härkomst eller tid i Sverige faktiskt är lika. Det här är kontraproduktivt och spelar mörkerkrafterna i händerna.