Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Det är vårt ansvar att skapa storyn om Sverige

Varför är det 13 % som väljer ett rasistiskt parti i ett svenskt val?

Vad var det som gick så snett? 

Det fanns i princip två vinnare i valet: SD och FI*. Politiskt står jag personligen långt från båda men det är intressant att fundera varför det var så.

Båda har en story som de driver. En vision som inte bara räknar kronor och ören, inte bara handlar om vad andra gör utan som bygger upp bilden av en värld. SDs historia är mörk, dyster och triggar känslor av egoism, rädsla och därmed blir de som parti den sista utposten mot mörkret och förstörelsen. En bild som triggar många. FI bygger en bild av kamp för rättvisa och jämställdhet och plockar upp alla de personer som känner att man kan göra skillnad.

Vad är övriga partiers story? Vad är det som triggar hos övriga? Mycket lite.

Väljer du eller väljer du inte socialdemokraterna så spelar det relativt liten roll, väljer du moderaterna eller inte så är det ganska egalt i längden. Det blir några hundra eller tusen kronor här och där men knappast något livsavgörande. Käbblet (!) handlar inte om att rädda världen, käbblet handlar om procentsatser i a-kassan. Eller om RUT ska finnas kvar. Eller vem som lyckas sämst med att fixa nya jobb.

Medan SD förklarar att de är de enda som kan rädda världen för personer som inte gillar invandrare, som känner sig trängda av att landsbygden ses som ointressant. Medan FI förklarar att de kan rädda världen för de kvinnor som känner att de inte får fram hela sin potential, som känner sig undertryckta.

Många pratar om visioner nu. Frånvaron av visioner. Det tror jag är viktigt. Men än mer så är problemet frånvaron av stories. Hur kan vi berätta för en SD-are vad en bra värld är? Vem ger den historien? Många är idag förvirrade och känner att det inte finns så mycket att göra – för oavsett hur man försöker möta en SD-are eller en SD-väljare så förlorar man. Fakta är inte starkt nog. Storyn är starkare.

I den osannolika parlamentariska röra vi ser ut att leva i kommande fyra år så blir den stora utmaningen att skapa historien om det nya Sverige. Ett Sverige som inte behöver SD, ett Sverige som inte ens behöver FI.

Vi behöver börja berätta våra historier om vårt Sverige. Hur vi vill att det ska se ut, hur vi vill att det ska leva vidare för kommande generationer. Låt inte fakta bli det som toppar utan berätta om drömmarna, viljan, rädslorna och insikterna. Vad tycker du? Vad känner du? Vad tror du? Vad vill du? Vad älskar du? Vad hatar du? Vad önskar du? Vad upplever du? Vad drömmer du om?

Det här är vårt gemensamma ansvar nu. Det är ett ansvar vi inte har råd att lägga på politikerna: för de kan det inte. Det är vi som kan berätta historien – en historia som inte bygger på samma åsikter, samma utgångspunkter utan är en fantastisk mosaik. Låt oss berätta en historia som faktiskt kan trigga människor att förstå värdet av ett Sverige som är inkluderande, mångfacetterat, mångfärgat, kärleksfullt och öppet. Efter det så kan vi börja att skapa politik. Politik som bygger på en vision, en historia och en dröm.

Vad är din story om Sverige?

Den enkla sanningen: 13% valde rasism

Occams rakkniv handlar om att det enklaste svaret med största sannolikhet är det rätta. Det är något man lär sig om man läser exempelvis vetenskapsfilosofi men är också vanligtvis använd i många andra sammanhang. Vi tenderar att addera olika raster på svaren ju längre vi tänker på dem. Eller har svårt att se sanningen om sanningen inte stämmer överens med vår världsbild, eller är alltför otäck för att ta in. Alltså behöver vi skära bort allt sånt för att se sanningen. Occams rakkniv.

Det enklaste svaret i svenska valet är att 13% av de som röstade faktiskt kan betraktas som rasister.

För 13% av de som röstade i valet la sin röst på Sverigedemokraterna. I många kommuner blev de näst största partiet. Tretton procent av närmare 84 % myndiga, vuxna svenskar valde att rösta på ett parti som är främlingsfientligt, har sin grund i nynazism och på många sätt grundar alla sina svar på en rasistisk agenda.

Det skrämmer. Det skämmer. Människor nära mig är mycket rädda. Mycket ledsna. För dessa 13% har förklarat att de inte borde vara här. Deras barn borde inte finnas och deras liv är mindre värt. För de är eller har föräldrar, släkt som är invandrare.

En del av förklaringarna som nu börjar dyka upp bygger på att en stor del av dessa 13% inte egentligen menade det. De är ledsna, rädda och missnöjda. Därför skulle de alltså valt ett parti med en klar och koncis ton av motstånd mot flyktingmottagande, mot humanism och öppna gränser. Det är inget som de tycker de som röstade, enligt den här förklaringen, utan de … typ visste inte bättre. Fanns ingen annan som kunde härbärgera deras känslor.

Ok. Förutom att man då kan fundera om såna personer ska vara myndiga eftersom de inte ens kan ta in ganska solklar information så blir det problematiskt. Vad ska man då göra för att de inte nästa gång ska rösta på SD igen? Eller SvP? Eftersom de inte vet bättre.

Jag är övertygad om att nedvärderingen av SD-väljarna som om de vore mähän utan egen fattningsförmåga är fel. Det finns säkert många som är rädda, som känner sig utanför samhället, eller som upplever att samhället inte tar hand om de gamla, unga, sjuka you name it. Men de har gjort ett medvetet val att den slutgiltiga lösningen för de problemen är att radikalt minska invandring, strypa flyktingströmmar och välja bort integration som en lösning utan att påtvingad assimilation är det enda rätta.

Den enklaste förklaringen och om man då utgår från Ockhams rakkniv den med stor sannolikhet mest troliga är att de som valt SD gjort det med stor insikt om att man la sin röst på ett främlingsfientligt parti med rasistiska förtecken. Det är något som för många blir nästintill olidligt. För det innebär att personer i vår närhet, människor som vi jobbar med, bor grannar med, spelar fotboll med, köper mat av – faktiskt ogillar personer som inte är ”svenskar”. De är personer som anser att du, om du råkar vara från ett annat land, eller ha en förälder som är det, inte borde vara här.

Om vi ska lösa det här problemet måste vi förstå varför det hände. Problemet jag ser är att många duckar för att ens våga tänka in det faktum att vi står inför en stor grupp svenska medborgare som är vad jag väljer att kalla folkhemsrasister. De ogillar egentligen inte människor med annan hudfärg pga av hudfärgen utan mer att de liksom inte hör hemma här. De ogillar att många ”svenska saker” försvinner typ ett namn på chokladbollar, en bit av Tomtens julverkstad osv. De har hört att det faktiskt är så att gamla blir utan mat eftersom kommunen inte har råd att ge dem bra mat. Och samtidigt så tar ju kommunen emot en massa flyktingar. Det är liksom fel i deras ögon. Man ska ta hand om ”de sina” innan man hjälper andra.

Förklaringar står som spön i backen (det här är en av de vettiga). Förklaringar som hela tiden bygger på allt annat än det som faktiskt hänt. Förklaringarna är oftast inriktade på att skylla det hela på Alliansen. Eller på någon generellt ekonomisk situation i Europa. Det enda som inte är en valid förklaring är att de som röstat på SD faktiskt är – egoister. Jag skrev om det förut: det är möjligt att vi inte kan kalla alla som röstar på SD för rasister men de är egoister. För det som de väljer är att rakt av acceptera SDs världsbild och förslag om att personer som behöver skydd inte ska få komma hit.

Det är dumt att demonisera. Det håller jag med om. Men det är lika dumt att se demonerna som små bortsprungna lamm. Det innebär att vi lätt blir offer för något större ont.

Jag tror  att det finns ett antal förklaringar som är viktiga att ta till sig. Jag valde att lista ett antal efter EU-valet och de känns fortfarande valida. Men det stora problemet är om vi väljer att blunda för det faktum att människor med berått mod och medvetet om såväl partiets bakgrund, deras grundläggande syn på andra människor och avslöjanden om företrädares rasism, nazism och anti-demokratiska synsätt lagt sina röster på det partiet.

Det är det faktum och den grundläggande förklaring vi har. Att 13% av svenskarna faktiskt valt att rösta på ett rasistiskt nationalistiskt populistiskt parti. Inte för att de inte förstår bättre (om jag än önskade att det var en förklaring) utan för att de delar åsikterna. Allt annat är försök att förminska och dölja sanningen.

Jag tänker inte acceptera att 13% valt det. Det är min fulla rätt att faktiskt vägra respektera deras åsikter. Som individ. Men i grunden måste jag försöka respektera dem som människor – i det här fallet är det alltid svårt. Men annars är jag inte bättre än dem.

Som samhälle har vi att respektera ett demokratiskt val. Och göra det bästa för att det sluttande planet inte ska bli värre. Att våga stå upp för ett humanistiskt synsätt på alla människor.

Kan vi lösa det här? Det måste vi. Genom att sluta att ge dem extra uppmärksamhet, sluta att göra dem till offer – både partiet och väljarna: det första genom att inte hålla på att skapa upplopp vilket bara ger dem extra uppmärksamhet och att runt väljarna inte förneka att de gjort ett medvetet val, genom att ständigt ta diskussionen och inte acceptera enkla populistiska mytbildningar, att alltid stå upp för den lilla människan, att konstant agera för mångfald och integration – och inte minst integritet.

En sverigevän är den som är vän med alla de människor som kommer hit och vill vara med och bygga ett land. Inte den som vill stänga ute och skapa ett reservat som sakta dör ut. En sverigevän är inte Sverigedemokrat – en sverigevän är den som vågar stå upp för allas lika värde oavsett varifrån hen kommer, vem hen är och ta emot människor som behöver det.

Uppdatering: Paul Ronge kommer till ungefär liknande slutsats. Läs också Scriptoriums fyra år gamla post som också ifrågasätter slutsatsen att ”det är bara missnöje”. Förra gången var jag snällare.