Precis som Binerobloggen och Jan Helin – och en hoper andra så var jag på Blogg-galan igår. Ni som inte var där kan läsa här, kolla ett sammandrag av direktsändningen eller bakåtläsa i #bloggpriset. Det var en rolig tillställning och det kändes som om det var fler av oss gamlingar där än det var ”modebloggare”. Själv var jag med i nomineringsgruppen så det var mycket trevligt att komma iväg det här året. Förra året satt jag hemma i Borlänge och skrev copy.

Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.

Det roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra Jankov, Älskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.

Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp:   – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:

Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.

precis som Ulrika skriver.

Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.

Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.

Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.

Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:

Jag tycker också det var ett mycket bra val av hederspris: Carl Bildt och hans Alla Dessa Dagar. Intervjun är mycket intressant utifrån ett sociala medier-perspektiv också.

Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.

En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke¹, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.

Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…

Lite linslusar från Medievärldens fotograf. Mer bilder på Aftonbladet. Mary hade med sig mannen som fotograf.

Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?

För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashio bloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.

Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).

Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.

Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).

1. visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter [↩]

Etiketter:Abbes pappa, Adland, Alla dessa dagar, Älskade Dumburk, Åsk Wäppling, blogg-gala, bloggala, Brit Stakston, Carl Bildt, DVIJDVS, Erik Laakso, Farmor Gun, Heja Abbe, ICA-Stig, Jan Helin, jobb, Jocke Jardenberg, Kenza, Lilla Gumman, Mumari, Nalen, Nikke Lindqvist, opassande, Petra Jankov, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Scaber Nestor, skandal, sociala medier, Stockholm, Stora Bloggpriset, svimning, Tonårsmorsa, Twitter, Ulrika Good, YABA

Det är då fan att man håller på att bli gammal. Visserligen har jag insett att det faktiskt ska bli riktigt skönt att fylla 40. Trettioårsåldern var rätt meningslös.

När jag mönstrade drog och slet sjuksköterskorna i lederna. När jag låg på britsen och den minst sagt erfarna och bryska sköterskan som var som hämtad ur 91:an Karlsson-serien drog i mitt vänstra ben så sa hon att “det här är inte bra – det här får du ont av när du blir gammal”. Jaha sa jag. Senare har jag gått till läkare som konstaterat att det knäet saknar ledvätska. Antagligen efter att jag slog i knäet väldigt hårt som liten.

Jag har haft ont när jag ansträngt det och efter senaste skidåkningen valde jag att investera i ett nytt knästöd eftersom jag kände att det inte var bra.

Idag åkte jag i en väldigt trång taxi med JMW-gänget. När jag klev ur kände jag att jag suttit snett och att knäet värkte. Så idag när jag kom hem insåg jag att det var kört. Så nu är det läge för skydd och stöd. Jag kan knappt gå.

Imorse var det för övrigt rätt kallt. 5.25 gick jag ut för att ta bilen ner till järnvägsstationen och tåget mot Stockholm. Men Renaulten – aka Skrothögen – ville inte starta. Det har den fortsatt att inte vilja även nu ikväll: trots försök med att starta med hjälp av den andra bilen (även känd som Röda Faran eller Skit-jävla-helvetes-Opel). Nu vet jag vad jag gör imorgon: jaga nytt batteri.

Positivt var dock att min nyinköpta men som det visade sig helt trasiga kavaj enkelt blev bytt och eftersom man valt att idag börja med halva reapriset så blev det rejält billigt. En schysst fiskbensmönstrad kavaj är nu min. Till och med barnen tyckte jag blev riktigt snygg.

För övrigt har jag än en gång lyckats att fota Yoda i ännu en märklig sovplats.

Etiketter:batteri, gammal, knä, Opel, Renault, smärta, Stockholm, Yoda

Jag har försökt att vara lite ledig ett par dagar. Bland annat åkte jag och Solstickan iväg till Stockholm. Det finns få saker som är så mysigt som att åka med honom och gå på museum.

En väldigt stor raket och en inte ännu så stor Solstickan. Tekniska muséet var vår anhalt och det är så oerhört kul att gå omkring och kolla på tekniska prylar med sonen. Mot slutet av dagen var vi upp på fjärde våningen och tittade på alla gamla datorer. Bland annat spelade vi det gamla klassiska tennisspelet och såklart var Villiam skitbra på det också. Crysis eller Pong – han är en dataspelsexpert.

Det blev rymdtema och de har en rätt ok utställning om rymdresorna som Fuglesang gjort. Tyvärr var mycket av de rörliga presentationerna offline men det var snyggt och intressant. Det vi dock väntade på var Cino4:

Cino4 var skitkul! Stolarna rör sig och efter att ögonen vant sig så var 3D-effekterna oerhört läckra. Lägg till rök, vind och plötslig vattenånga i ansiktet så blev det en halvtimme som helt klart gjorde
Sen är det fika också :)

Efter en lång tågresa så tog vi en fika. Det är helt klart en annan sak att fika och gå på stan med sonen. Och då jag det senaste halvåret varit mer i Stockholm än i Borlänge. Att nu ha med sonen på samma gator som man annars går ger saker perspektiv.

Vi valde att käka på foodcourten i Kungshallen. Det är inte alltid så lätt för en tioåring att välja och att sitta på restaurang kan bli lite jobbigt så vi tog kebabtallrikar. Sen var vi på affärer: Games Workshop och tittade på de sjukt dyra figurerna och nya scenarior att köpa – problemet är ju att det handlar om flera tusen för att kunna spela en del av dem :). Sen var vi på Omilivs och köpte stora burkar Sambal Oelek och Sambal Badjak. Så hängde vi på Webhallen och Solstickan köpte Battlefield Heroes 2.

Det var en superskön dag. Vi valde att stanna två timmar extra och på väg hem så lirade vi spel: han på Ipod Touchen och jag på Iphonen – och ibland tillsammans. Sista halvtimmen slocknade riddaren lite.

Etiketter:fika, Kungshallen, resa, Solstickan, Stockholm, Tekniska Muséet, Webhallen

Uttrycket “lycka och glädje” kommer då och då ur munnen på Björn Mellstrand, VD på JMW. Jag gillar det uttrycket. Idag har jag känt det rätt intensivt. För en gångs skull har jag ätit frukost, tjatat om varma kläder, frågat om skolböcker, letat fleecejackor, hårgelé och skor, skrapat bilrutor och kört barnen till skolan. Det var mycket länge sen och det var just “lycka och glädje”. Och det ackompanjerat av en kall men vacker höstdagsmorgon.

För mig är det en känsla som jag gärna tar vara på. Som många vet, och som många kan bli lite stressade av så är jag inte alltid den gladaste personen i alla lägen och att känna en känsla av lycka och glädje blir då speciellt. Idag landade den som en fågel Fenix i hjärtat. Våra ungar, som kan vara så kantiga, struliga, gnälliga, gosiga, underbara, smarta och roliga. Mitt i sin väg in i tweenage, i slutänden av att vara så där “barn”. Jag bara njöt av det. Självklart beror det på att jag så sällan har chansen att göra det, jag spenderar de flesta morgnar på vardagarna på väg till Stockholm eller i Stockholm. Och det är också en sorts lycka och glädje. För oavsett att det är slitsamt, längtan till barnen är stor så vågar jag än en gång att gå min egen väg. Jag har tänkt en del på det efter att träffat vännerna från förr som skakade om och startade ett par tanketrådar jag fått lov att cruncha i tysthet. Men jag är här nu: och det är gott och bra. Jag gör det jag är riktigt riktigt bra på och får hela tiden utmana mig själv eftersom kraven ökar desto större kunder man jobbar med. Jag jobbar med en massa smartskallar och träffar en massa underbart spännande människor hela tiden. Samtidigt har jag min bas här i Dalarna: barnen som oavsett mitt jobb är den yttersta meningen med livet.

Det vet jag. Även om jag innan barnen kom var skeptisk – jag kunde tänka mig att leva utan barn så inser jag nu att mitt liv skulle varit så mycket fattigare. När  jag följer Linda och Davids kämpande och nu när det funkar så blir jag varm i hjärtat av det och minnena när det stod klart att jag skulle bli pappa. Förväntan, bävan, rädsla, lycka. Sen att följa barnen i varje steg av utveckling. Nu sitter man och diskuterar allt från fysik till dataspel med dem och ser hur de växer i både fysik och intellekt. Jag skulle idag inte vilja vara utan det heller.

Så jag försöker i stressen runt allt som måste göras vila i den känslan.

Etiketter:barn, Borlänge, föräldraskap, glädje, lycka, Stockholm

Hej kära vänner. Hoppas att allt är bra med er. Själv har jag haft tre intensiva jobbdagar i Stockholm och då finns inte en minut över till bloggande. Det är tråkigt men det är så det är.
Snackade med en kompis i telefon medan jag åkte taxi ut till Akalla och hon skrattade åt att jag börjat att låta som en Stockholmare: härjade med taxichauffören, pratade fort och försökte göra flera saker samtidigt.
På flera sätt börjar ändå det liv jag nu lever bli mer vant. Just nu extremt intensivt men fortfarande väldigt fritt.
Samtidigt fick jag av en annan person frågan vad jag har för långsiktig plan och blev lite ställd. För det har jag inte. Jag siktar inte på att bygga ett jätteföretag eller bli ditten eller datten. Mitt mål är att göra roliga saker, tjäna bra med pengar och när jag väl är hemma vara så närvarande som möjligt.
Är det en dålig plan? Måste man ha planer?

(Att blogga med Posterous är lite speciellt. Man skriver bloggposten som ett mail och det innebär att fet blir lite annorlunda känsla än att skriva postningen direkt i Wordpress eller i Live Writer.)

Skickat från min iPhone

Posted via email from deeped’s posterous

Etiketter:Iphone, jätteföretag, jobba, plan, Posterous, Stockholm, taxi

På tåget igen. Fredag kväll spenderas i sällskap med SJ. Inget nytt under solen. Ett par intensiva dagar i Stockholm. Utmanande, spännande och konstant på. Jag blir tystare och tystare på nätet – tiden till att cruncha och tänka är inte speciellt stor. Det handlar om att leverera. Konstant leverera. I längden inte bra men just nu är det just så. Det handlar ofta om det – som konsult är man inte bättre än sin senaste dragning, sin senaste preso, sin senaste leverans. Det är utmanande.

Det som är spännande är att träffa alla dessa smarta personer. Det är oerhört inspirerande att lira med personer som faktiskt driver marknadsföring i riktigt stora företag och det lär en väldigt mycket.

Samtidigt får jag också utmana min egen dåliga självkänsla, och hantera det fluktuerande självförtroendet som man har. För man är människa, vi är alla alltid rätt osäkra på oss själva – men att ändå våga utmana sig själv, sträcka sig den där extra centimetern så växer man. Att bli kvar i det man gjort länge länge skulle för min del innebära att jag tappade utmaningarna och det dödar mig sakta men säkert.

Stockholm då? Well, det börjar bli förståeligt. Det är en stad som för min del tar tid att komma överens med. Jag börjar sakta men säkert hitta i citykärnan. Jag börjar sakta förstå tunnelbanan igen. Jag blir fortfarande fascinerad över att folk uppenbarligen kan det i skallen. Å andra sidan antar jag att de flesta åker ungefär samma väg hela tiden?

Så den stora frågan: hur går det för DigitalPR?

Det går bra. Självklart handlar det väldigt mycket om den lycka jag har att ha ett fast gig. JMW Kommunikation är min stadiga plats numera och framöver till två tredjedelar av det som sägs vara 100%. Resten handlar om roliga uppdrag och spännande föreläsningar för såväl företag som för kluster av företag eller branscher. Självklart är det en omställning för hela familjen. Jag är borta tre dagar i veckan minst, jag jobbar konstant och för min del är inte den 25e något annat än ett datum: lön tar jag ut när det finns pengar nog på företagskontot.

Jag har skaffat mig en ekonomi-Hitler som jagar på mig efter fakturor, räkningar och kvitton. Det är bra. Jag är fullkomligt livegen när det gäller ekonomin och det passar mig rätt bra. För hellre det än att faktiskt behöva hålla ordning på det själv.

Så livet rullar. Men bloggandet får stå tillbaka för dels Twitter och dels jobb. Bara så ni vet.

Ps. Har skrivit min sista (?) krönika för Resumé. Nån som har lust att anställa mig som krönikör i höst? Ds.

Etiketter:blogg, digitalpr, JMW, jobb, krönika, självförtroende, självkänsla, Stockholm, tåg, tid

Än en gång på tåget hemåt. Två intensiva dygn av jobb i Stockholm. Insåg att jag i princip bor i kappsäck oavsett om jag är hemma eller borta: det är ingen större idé att packa upp tandborsten liksom :). Sitter och skriver i Live Writer som jag, tillsammans med min HP 2140 kommit att bli rätt kär i. Och när man åker tåg runt Sala kan man inte lita på något mobilt bredband. Å andra sidan hade jag samma problem när jag åkte taxi från Akalla in till stan igår och satt och försökte maila.

Jag har skrivit lite om vad jag gjort på digitalpr igår och idag har jag hållit en hel dags bloggkurs för ett stort företag. Imorgon ska jag för första gången tillbaka till min gamla byrå för att starta upp några projekt tillsammans med dem. Det är första gången jag är där sen jag slutade. Kommer nog kännas lite skevt men det är en ny tid nu.

Så är det snart Valborg. Och inte blev det Uppsala i år heller. Syster har ju spenderat sin tid i Australien – ett sånt sätt :). Å andra sidan så kommer jag behöva jobba hela helgen för att hinna med diverse projekt. Det är onekligen som PGW sa till mig när jag tröttade ut henne med alla frågor om att starta eget: det är en livsstil snarare än ett jobb. Och det innebär att man lever med det konstant.

Nu när saker och ting faktiskt börjar att rulla känner jag faktiskt att det här kan fungera. Visst – det är slitigt att vara borta mycket. Solstickan tycker att jag ska jobba mer i Borlänge. Men det är också oerhört spännande att ta ett steg vidare. Att testa sin kunskap på nya arenor. För jag har ju gjort en förflyttning till en ny bransch till viss del. Det är nya saker att lära sig och storleken på jobben, fallet om vi misslyckas kanske högre.

Nu är jag hemma i Borlänge. Dags att gå av.

Etiketter:Akalla, Borlänge, Bransch, HP2140, kappsäck, Stockholm, Valborg

Det är mycket att stå i. Egen företagare och eftersom förra veckan var minst sagt surrealistisk när det gäller att ha mycket jobb så blir det först nu som jag ska hinna att få själva showen på banan så att säga. Det är massor av saker som jag ska göra för första gången: fakturering, offerering, inbetalningar, utbetalningar, moms, pension, försäkring… you name it – nåt administrativt är det. Så i slutänden är det tänkt att jag ska tjäna pengar och köpa mat till familjen också…

Så de närmaste dagarna handlar det om att dels fakturera och skriva offerter, dels fixa kontoret – idag köpte jag en ny skärm: problemet är att ingen i Borlänge säljer Appletillbehör så jag blev utan tangentbord. Det blir lite surrealistiskt. Såg till att köpa ett SD-kort så att jag kan använda mobila bredbandsmodemet som USB-minne.

Avslutat en del grejer från förra veckan för att kunna fortsätta med det som måste göras.

Städa kontoret borde vara en prio.

Skrivit en meterlång ToDo-lista.

Bloggandet får stå tillbaka en del just nu. Har skrivit några rader om Hirdmans idiotier runt Twitter på digitalpr.se och jösses om ni visste hur många idéer som jag har för bloggar. Jag biter mig i tungan för att kommentera det som händer. Men en sak som långt bloggande ger – att det tar tid att skriva. För man vill länka rätt, leta upp vad andra sagt, läsa noggrannt. Det där som Anja Hirdman och Maria-Pia Boëthius anser inte sker på nätet (men i tidningen…).

En intressant sak är att jag nu kommer att bli ”kontorsnomad”. Jag har mitt kontor härhemma, jag har ett kontor i Stockholm hos JMW och jag kommer ändå att sitta mycket i offentliga miljöer och jobba. Tror det passar mig rätt bra. Sen har jag ju ställen att gå och hänga på. Om det känns trist nån gång menar jag.

Samtidigt är det nytt. Vem ska man fika med? Lunch? Om saker går åt helvete så är det bara mitt fel. Vem ska jag deala med lön med?

Det är spännande, ibland kräksmässigt oroande och oftast extremt roligt att göra den här resan.

Uppdatering: Inse – jag har inte ens färdiga visitkort…

Etiketter:Anja Hirdman, bloggande, fakturering, företagande, JMW, kontorsnomad, offerering, skärm, Stockholm

Dagens tidigaste: 4.45 och redan i duschen. 5.20 iväg i Vita Faran till stationen.

Dagens mest oväntade: att träffa min gamla studiekamrat, prästkollega och vän Maria Bjerle mitt på en gata i Gamla Stan. De skulle och välja biskop. Jag skulle prata sociala medier. Tänk hur livet blir.

Dagens sammanträffande: När min älskade vän Chris (och tidigare ämbetssyster) ringer mig och bara vill tjata lite på att vi kan träffas när jag är i Sthlm. Och jag går mot Kungsgatan.

Dagens mest surrealistiska sammanträffande: att båda ovanstående hände inom några timmars ram – då båda tillhör den gamla teologi-uppsaliensiska-possen.

Dagens brand: den i Hedemora som gjorde att tåget fick stanna i Avesta. Jag hade viktigt möte i Falun 17. Bilen stod i Borlänge. Jag blev tjugo minuter försenad.

Dagens märkligaste diskussion: den om … allt möjligt med @JennyMariaa

Etiketter:riksdagshuset, Stockholm, studiekamrat, vänner

Sociala medier verkar för många mest vara tidsfördriv och meningslöst. Varför inte testa på det och samtidigt vara med i en stor happening?

Twestival är en sån grej:

Twestival är ett event där vi träffas en kväll för att ha ett fantastiskt party, nätverka och samtidigt göra en insats för charity:water.

Mer än hundra städer över hela världen kommer att samla in pengar med hjälp av tweetups och människor som brinner för sociala medier och mikrobloggande. Själv är jag ju en nihilist när det kommer till många såna saker men just vatten är något som jag ser som viktigt faktiskt. Och coolt är att Mashable är sponsor.

Själv kommer jag vara i Stockholm den 12e februari men i Sverige finns det också en festival i Göteborg. Var med redan nu och hjälp Jonas och Raiha att göra en fantastisk grej!

Flera kontaktytor: @gbgtwestival och Facebook för Göteborg. @sthmltwestival för Stockholm.

Läs också i GP.

Uppdatering: Mer om Twestival den 12 februari:

• Twitterers plan lots of tweets
• The business of giving
• Support the Bristol Twestival
• Brand Republic: Twitter unites users for global fundraising push
• Twestivals (av Neville Hobson)
• Berättelse om förra gången: Our man inside som också finns på film
  
• En bra fest behöver musik. Här finns Twestival.fm
• Kolla in de taggade bilderna på Flickr
• Kolla film från förra gången
• Imogen Heap gillar Twitter och tar upp Twestival i sin vlog

Bilden av Benjamin Ellis

Etiketter:Göteborg, Imogen Heap, Mashable, mikroblogg, Stockholm, Twestival, Twitter