Imorse gjorde sig Tilde de Paula till talesperson för en massa rädda trad.mediemänniskor och försökte dissa Facebook genom att hylla Filip & Fredrik för att de inte fanns där. Förutom att det är en rätt flagrant elitism mot de snart 2,9 miljoner svenskar som skaffat sig konto på sajten så är det ett starkt bevis på att det traditionella medier nu försöker att åter diabolisera sociala medier för att själva kunna behålla makten och tolkningsföreträdet. Läs min postning "Vem vill vara kompis med Filip Hammar?” och tyck till själva.

När det gäller Twitter så finns det en del personer som menar att “det är ointressant – det är så få personer där”. Problemet med Twitter är egentligen att vi inte riktigt vet hur många som är där. Det är sant att många testat och sedan inte gjort något mer – vilket ju är synd. En siffra från början av sommaren är 75 000 svenskar på Twitter. Minns ni 2007? När Facebook var på alla mediers läppar? Då var det ungefär 100000 medlemmar i början av sommaren. Kommer Twitter att öka på samma sätt? Nej, men det kommer att öka och bli viktigt på ett annat plan.

Intressanta siffor är hur olika grupper använder sociala medier. En undersökning är om man uppdaterar sin status efter sex: endast 8 % av de över 35 år gör det medan 36 % av användarna under 36 år gör det. Det föranleder en viss fundering om varför det är så. Självklara argument skulle vara att de yngre på ett helt annat sätt är vana vid att hela tiden använda nätverken, har större intresse att dela med sig osv. Dock är två möjliga förklaringar följande:

• Folk över 35 år har inte sex.
• Folk över 35 år somnar direkt efter att ha haft sex.

…men jag förstår alla de smartskallar som nu tar steget att berätta att de är piratpartister. Bland annat kan det här göra mig nära att slänga iväg en avgift för att gå med i PP. Men jag gör inte det. Numera inte på grund av vad jag tycker Piratpartiet har varit – eftersom de som nu går med kommer att ge rätsida åt de saker som förut varit en smula sneda – utan att jag lovat mig själv att framöver förhålla mig autonom mot alla partier och andra intresseorganisationer.

Mina åsikter ligger nära de saker som Piratpartiet står för. Men mitt val hör samman med att jag också väljer att kalla mig libertarian. För mig är det att så långt jag kan förhålla mig fri från tvång att undertrycka det jag tycker. Det räcker med att jag faktiskt då och då måste göra det på grund av det jobb jag har men att också välja att gå med i en idéburen organisation där jag fortfarande måste köpa ett åsiktspaket fungerar inte längre för min del. Jag vill vara fri att tycka som sossar, moderater, kd-are och piratpartister om jag gör det. Eller kritisera utan att behöva fundera om jag därmed inte är konsekvent mot de val jag gjort.

Samtidigt hoppas jag att Piratpartiets utveckling ska visa sig vara mycket mer likt det sätt som Barack Obamas arbete med sociala medier visade var möjligt med mikroengagemang och öppenhet till att många olika åsikter kan mötas utan att någon behöver sälja ut vissa av dem. Kanske skulle man kunna säga att Piratpartiet är det första icke-ideologiska partiet någonsin: helt enkelt handlar det om ett parti som på riktigt bygger på frågor och inte på –ismer. Ett nätverk av åsikter runt en specifik fråga där de olika åsikterna, likt crowdsourcing-tänkandets grund, ger mervärde och högre kvalitet på argumenten runt frågan om personlig integritet, frihet för information och behovet av en lagstiftning som inte går emot utvecklingen. Så jag är böjd att ändra min åsikt om att det bör finnas en helhetssyn när det gäller ett parti – snarare är kanske det nya just att inte det ska finnas. Att partier snarare är nätverk än grupper. Och att den fråga som Piratpartiet har som fråga är den viktigaste frågan inför framtiden – faktiskt viktigare än andra mer traditionella frågor.

FRA-motståndet visade att det går att samlas runt en fråga men vara från oerhört många olika ideologiska ställen. Kan Piratpartiet bli samma sak kommer vi se hur hela fildelningsdiskussionen faktiskt slår sönder inte bara mediernas verklighet, affären för nöjesindustrin utan också den gamla politiska strukturen.

Uppdatering: Två funderingar under kvällen.

1. Utan att värdera om det är samma sak, jag tycker inte att Piratpartiet är något Kalle Anka-parti, så funderar jag om Piratpartiet i många hänseenden blir en del av konceptet Talande Tomma Stolar¹ som nu faktiskt kommer att fungera. De flesta som går med gör det av två anledningar:
   a) att de är engagerat övertygade om att frågan om internets frihet, behovet av en ny upphovsrättslag respektive att de lagar som nu stiftas för att förminska människors frihet och inkräkta på personlig integritet är fel.
   b) för att protestera mot att de traditionella partierna gör tvärtom än vad man tycker är rättfärdigt enligt a).
   Alltså handlar Piratpartiet också om stora delar kritik, rungande kritik, mot det etablerade – mot partiernas ohörsamhet mot sina väljare. Piratpartiet behöver inte ett helt partiprogram – dels enligt det jag skrivit ovan, dels för att de handlar om protest mot de som har ett partiprogram men ändå väljer att bryta mot det förtroende som väljarna valt att ge dem och deras program utifrån realpolitiska ställningstaganden och påverkan från diverse olika maktcentra.
2. Eftersom jag inte vill bli partist av något slag (min gamla anarkistiska själ gör uppror mot det) – kan jag kalla mig Pirat bara? Typ en sorts hangaround men utan att vara wannabe.

Uppdatering: Mellan två målgruppsanalyser tog jag en kik på Piratpartiets medlemsstatistiksida och det är oerhört intressant att se:

Inom statistik talar man om en brant utveckling som ”hockeystick”. Det här är verkligen något som inte ens kan sägas vara något så lugnt som hockeystick. Utan att göra några stora statistiska genomräkningar kan man konstatera att TPB-domen fått fart på människor. Helt enkelt har insikten om att man kan dömas för fildelning till straff som är horribla, som är långt över straff för misshandel, våldtäkt eller grova ekonomiska brott – och att politikerna i de traditionella partierna mestadels är mycket tysta eller vänt kappan och gullar med Antipiraterna, upphovsrättslobbyn och nöjesindustrin oavsett sina tidigare fina ord om att inte döma ut en hel ungdomsgeneration. För nej, Piratpartiet har egentligen inte gjort något annat än under FRA-debatten (se maj juni siffrorna) eller under ipred (se hösten). Helt enkelt så blev TPB-domen det som blev tipping point.

Jag tror att människor in i det längsta hoppats på att de traditionella partierna skulle vända sig mot det som håller på att hända. Men få inom den traditionella nomenklaturan har gjort något, få har valt att säga emot det etablerade det konservativa tänkandet runt upphovsrätt. Stillatigande har de valt att låta Sauk och andra stå oemotsagda när de förklarat att alla är tjuvar, orera om att det är samma sak att fildela en film som att stjäla en cykel. Diskussionen om ACTA, telekomfördraget och domen har skett bakom väldigt tysta dörrar. Från oppositionen kommer mycket rök men väldigt lite eld.

Det som sker nu med Piratpartiet är klassiskt men samtidigt alldeles unikt då det inte handlar om ett rent praktiskt krig men däremot är det helt klart ett ideologiskt och framtidsvisionärt krig som utkämpas. Det är historiska tider.

1. märkligt att ingen skrivit en Wikipediaartikel om det [↩]

Anna Troberg tar jämförelsen mellan Ny Demokrati som en personlig skymf. Jag tror hon missuppfattat det hela: det handlar inte om innehållet i politiken utan strukturerna – jag hade kunnat lägga till Fi!, diverse obskyra vänstergrupperingar mm. Jag skrev igår:

jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet.

Så är det hela – att skilja mellan innehåll och struktur är viktigt. Piratpartiet är inte sina strukturer – men de måste vara solida för att innehållet inte ska glida fel.

Hennes postning är en uppgörelse med Andreas Ekström och för min del tycker jag inte att hans postning är speciellt bra. Frågan är varför Piratpartisterna spenderar så mycket krut på honom? Ekström har en massa bra postningar och åsikter men är han en sån otäck fiende att allt det här är värt det?

Idag kom siffror från SIFO – självklart är en undersökning aldrig hundraprocentiga och visserligen var undersökningen beställd av PP som dock ger ut all rådata och därmed tillhör det mest transparenta partiet, som berättar att sju procent av svenskarna klart kan tänka sig att rösta på PP i EU-valet och ytterligare fjorton svarar ”kanske”. Visserligen är det lång väg att gå från att säga att man kan tänka sig till att faktiskt rösta men det är intressanta siffror. Och det är fan dags att ta tag i detta – som jag sa i min tidigare postning: bli en verklig spelare och inte ett underdogparti.

Det som är lite roande är att Thomas Tvivlaren i sina kommentarer menar att jag och andra blivit styrda av känslor – visst kan man försöka utveckla tanken om konfliktperspektiv men det är enligt mig inte intressant i den här frågan. På något sätt känns det som om man glömt att titta sig i spegeln. För den reaktion som kom efter Ekströms men fr a efter Mymlans inlägg bygger på massor av känslor från pirathåll. Inte så konstigt – är man engagerad i något så finns känslor med. Och upplever man sig felaktigt anklagad och har lätt att brusa upp så gör man det. Men jag tycker att i det här så är det knappast så att det är ”kritikerna” (själv känner jag mig knappast som någon kritiker, möjligen intresserad frågesättare) som är mest känsliga.

Framförallt är det illa att den här diskursen blev en konfrontation. Det finns oerhört viktiga frågor att ta hand om. Ypperliga idéer att jobba vidare med. Och det är dumt att välja att peka ut kritiker eller personer som väljer att ifrågasätta, som de som har ansvaret. Ett parti som inte kan klara av detta kommer ha mycket svårt att hantera ett plenum. Jag har inte sett det, och jag hoppas att jag slipper se det, men jag har farhågor om att jag och andra kommer få höra att det är vårt fel att motståndet mot IPred och andra repressiva lagar sjönk på grund av vår kritik och våra ifrågasättanden av Piratpartiets struktur och fokus. Det vore synd och mycket mycket olyckligt eftersom man då skulle bevisa att våra farhågor om PP som ett klassiskt enfrågeparti var riktiga. Jag hoppas inte att det blir så.

Tillbaka till Anna T:

“Den totala avsaknaden av politisk helhetssyn.” - Det är inget nytt att ett parti fokuserar på vissa frågor. Dessutom är det rent praktiskt så att mindre partier alltid måste köpslå med sina sympatier i vissa frågor för att eventuellt kunna få igenom sina kärnfrågor. Piratpartiet hymlar i alla fall inte med vad vi kommer att fokusera på.

Problemet för mig och säkert andra är just den ensidiga fokuseringen på enfrågesegmentet; att prata om ”fokuspartier” räcker inte. Oavsett om frågan är mycket stor och genomgripande så bygger demokratiskt styre på ett antal ytterligare delar: i grunden handlar det om att styra ett land. Utan det så blir det fortfarande endast en intresseorganisation i min bok. En folkrörelse ja – men inte ett parti. En del väljer att argumentera utifrån att folk vill ha enfrågepartier – och självklart indikerar många undersökningar om folkrörelse-Sverige att det är enkla, enfråge- eller tematiska partier som har en ökande medlemsingång medan de traditionella folkrörelserna tappar. Samtidigt är knappast bilden entydig – alkoholfrågan hos IOGT eller kyrkligt engagemang är avgränsade frågor men likväll förlorar dessa sina medlemmar. Snarare handlar det om nätverkande och att slippa köpa hela paketet som enskild medlem. Självklart har partier hjärtefrågor – men dessa sätts alltid i ett ekonomiskt, socialt och demokratiskt perspektiv; och partiet bör ha ett hum om att lösa detta. Det är partiet eller organisationen som härbärgerar helheten. Bondepartiet valde inte att bara enögt satsa på lantbruk utan satte det i ett större sammanhang, arbetarpartierna må ha varit engagerade i en kvasirevolution men struntade inte i att ha en ekonomisk politik. Libertarianer må synas som att ta den enkla vägen med en nattväktarstat men det är ett helhetsperspektiv. Till och med Miljöpartiet insåg (till slut) att man måste straighta upp sig och skaffa sig någon sorts konsekvensanalys och generell politik. Piratpartiet är inte där och att tidigt förklara att man är beredd att ”köpslå” får mina varningslampor att blinka. Hur långt är man beredd att gå? Vilka frågor är man beredda att sälja ut?

Jag vill helt enkelt kunna lita på Piratpartiet.