Johanna Nylander skriver extremt ironiserande och ilsket om den här artikeln som känns typiskt ”det är så pinsamt att vi journalister blir påverkade av pr-konsulter”. Själv känner jag det rätt ointressant: det som man måste se är att det snarare är pr-människor som gjort det här utifrån en stor del av eget engagemang – annars skulle de vara mer öppna med sitt engagemang (förutom Westander då). Rörelsen skulle aldrig blivit så stor om det inte funnits substans i frågan hos individerna som deltog. Bloggosfären hade varit tyst om frågan inte berört. Amanda Brihed påpekar att det än en gång är dödsryckningar från medias förlust av makten över medborgarnas tankar:

Det verkar som om det är väldigt svårt för tidningar som Dagens Nyheter att acceptera att en folkrörelse kan växa sig så stark som denna gjorde – utan att där finns någon sorts Mastermind bakom det hela. Utan att ledarna för rörelsen blivit sådär snuskigt stormrika på kuppen. Utan att någon har velat ta betalt för det de sysslat med.

Att skriva att gräsrotslobbying är ”kontroversiell” säger mer om journalistens egna hangups än vad det faktiskt handlar om. All pr söker det här – all marknadskommunikation söker att bli viral. Det är inte konstigare än så. Vi som jobbar med PR är inte själva utan åsikter. Bilden som Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg målar upp blir löjlig i slutänden. Men visst – ska vi spela på de strängarna: Ingrid Carlberg är gift med Pär Nuder. Innebär det att man ska tro mindre på vad hon gräver upp? Inte nödvändigtvis men artikeln i DN vill få människor att tro att vårt engagemang i FRA-frågan beror på helt andra saker än sant engagemang. Det är helt klart problematiskt.

För visst är det så att det går att starta spinn. Att få frågor att lyfta. Men det går inte om det inte finns ett äkta engagemang i botten. Att leverera bilden av att motståndet mot FRA bara handlar om pengar gör mig ledsen – å alla de bloggares vägnar som på sin fritid skrivit och skrivit. Tyvärr verkar artikeln ha en egen beställare – att misstänkliggöra motståndet för att på så sätt rädda ansiktet.

Samtidigt visar artikeln hur integritetsfrågorna skär över alla politiska linjer, över alla gamla hangups: för det kanske är den viktigaste frågan i en modern digital era av kommunikation. Att Svensson sedan inte kan låta bli att separera motståndet visar väl mer att även inom vänstern finns ett gammalt synsätt kvar.

Vidare är det några fel i DN-artikeln. Uttrycket ”bloggbävning” myntades av Blogge Bloggelito. Inget annat. Det som Falkvinge pratar om ett länktåg – kanske inte så snyggt egentligen men i det här fallet kanske nödvändigt.

Uppdatering: Hartman levererar en bredsida. Och jag tycker att han på många sätt har rätt. Mitt i steget berättar sin historia. Det är onekligen en artikel som kommer diskuteras mycket framöver. Dags att bloggarna också lär sig hur ett motspinn fungerar. Rick berättar sin sida av saken och gör en intressant analys av ”svärm”tänkandet (crowdsourcing).

Uppdatering: Drottningen skriver en bra drapa som vänder på hela steken och avslutar med att visa att det handlar om äkta engagemang:

Och nej, det är ingen som har betalat mig för att bli arg idag heller.

Hemliga Morsan skriver också om det och jag funderar över hur Bloggblad i en kommentar hos En liten tant tänker när hon lite guilty by association försöker få det hela till en genderfråga:

Heja tanten!
Jag noterar att det mest verkar vara män som är engagerade här… undrar just varför…

Scaber Nestor kommer att replikera och är en av dem som de två grävande journalisterna pratat med. Framtidstanken är bitsk och noterar att det hela uppenbart handlar om att medierna ser ett behov av att återerövra sin tolkningsöverhöghet. HAX påpekar att det jobb han gjort för Lakomaa+Company inte har med FRA att göra. Och det känns onekligen som om just när det gäller HAX är anklagelsen riktigt kvällstidningsäcklig. Det är en insinuation som helt klart slår hårt mot hans försök med både transparens och ärligt engagemang. Till och med Göran Pettersson, som varit en aktiv företrädare för FRA-lagen, tycker uppenbarligen att artikeln är hårt vinklad:

Bilden som ges är att ett antal idealistiska och naiva medborgare nyttjats av någon okänd kraft vars existens och syften varit okända för de protesterande. Trots att jag anser att hanteringen av FRA-frågan både skadat svensk underrättelsetjänst och försämrat förutsättningarna för skyddet av rikets säkerhet så tror jag inte att det är någon främmande stat som bakom kulisserna har regisserat protesterna.

Det jag dock blir lite förvånad över är att en del bloggare är förvånade över motspinnet. Det är en självklarhet och att det kom nu är inte så konstigt: IPred är igenom, FRA-lagen har blivit visserligen förändrad men ändå klubbats igenom. Regering och FRA-intressenter ser att de vunnit och väljer nu att försöka kväsa motståndet genom att misstänkliggöra det. Det är en taktik som ingen spinndoktor kan låta bli att använda. Fr a är ACTA på väg igenom liksom andra lagar som ska omskära digital kommunikation.

Uppdatering: Om journalisterna och DN tänkt sig att lägga ut ett länkbete så har de verkligen lyckats :). DRF undrar för övrigt varför han inte fått den där lönen som alla verkar ska ha fått.

Uppdatering: Läser nu sent på kvällen Federleys minst sagt märkliga inlägg och känner lite ”WTF”? Själv börjar jag ana att det faktum att jag och Emma och andra inom branschen valde att engagera oss nu ses som ett bevis på att allt är en konspiration. Sorry, men det här börjar faktiskt bli lite surrealistiskt.

Etiketter:bloggbävning, DN, FRA, gräsrots-pr, integritet, motspinn, spinn, spinndoctors

Almedalsbloggen som varje år fajtas med Politikerbloggen och andra för att få de bästa nyheterna från Almedalen har startat en ny tjänst:

Twixdagen

Det är en tjänst som följer alla politiker som använder Twitter. Helt enkelt en riksdag på Twitter. Smart tjänst som använder möjligheterna som Twitters öppna API ger. Och det är välgjort med automatisk uppdatering och små ikoner så man vet vem som tillhör vilket parti. (tipstack från @magnuslj aka Magnus Ljungkvist och enda anledningen att det här inte går iväg direkt är att jag gillar honom och därmed går jag med på min första ”jag lovar att inte publicera förrän”)

Twitter i Sverige har helt enkelt fått genomslag genom politiker – inte genom mediamänniskor.

I helgen konfererar både socialdemokraterna och kristdemokraterna (själv ska jag och Brit Stakston hålla två workshops om sociala medier för de senare – jag hos kd alltså… :)) och en hel del twittrande har det blivit. Bland annat twittrar Mona Sahlin som @msahlin. Eller vem är det som skriver hennes tweets egentligen?

På Twitter har det blossat upp en diskussion om det är rätt med spökskrivande pr-nissar som skriver för kändisarna.

Argumenten handlar om dels att Twitter är en personlig relationskanal och att det borde inte användas som megafon respektive att det väl knappast är något nytt att politiker och andra använder sig av spökskrivare, talskrivare och spinndoctors.

Själv förhåller jag mig ganska krass till det här numera. Det sista argumentet känns mest valitt för min del men självklart kunde man önska att partiledare och andra faktiskt ville ta chansen att själva prata och berätta och föra ut sitt budskap. Det är en av de saker som bland annat kom upp när Guillou uppgavs chatta med folket via Aftonbladet, men avslöjades med att via sin mobiltelefon prata in svaren. Man kan tycka att det som Maud Olofsson gjorde var bedrägligt men det är egentligen mest tidningens problem.

Samtidigt. Det är autenciteten som är viktig – för sitt inre ser människor att Mona Sahlin twittrar sina meddelanden via mobilen och att Guillou sitter böjd över skärmen och svarar på frågor om IPred. Rent budskapsmässigt tvivlar jag starkt på att man får andra svar från en partiledare än från deras partisekreterare eller pr-konsult. Gissningsvis blir det till och med mer lättfattligt om man inte släpper alla politiker till tangentbordet. Men det är inte det som diskussionen handlar om. Framförallt tror jag att Mona Sahlin och andra som väljer att låta sina pr-människor sköta sociala mediekontakter helt enkelt missar en viktig möjlighet att ha örat mot marken – för det är; även i skriven text – något annat att själv prata, diskutera och tänka ut svar och inlägg än att låta slipade kommunikatörer göra det. Det är inget fel att göra det – moral är rätt ointressant och spökskrivande kan vara bra för den politiker som helt enkelt behöver det.

Det är klart värre att inte följa någon som många kändisar väljer att göra. Det är då det verkligen blir klart att man egentligen inte är intresserad av att lyssna på någon utan att man ser Twitter eller andra mikrobloggar som bara ännu en envägskanal.

Det hävdas iofs nu med bestämdhet att det är Mona Sahlin som twittrar och det är ju i sådana fall bra. Hoppas för @socialdemokrats skull att det är sant…

Uppdatering: Läs Gatarskis långa analys av såväl socialdemokraternas hashtaggande och diskussion om just Sahlins twittrande.

Etiketter:Almedalen, Almedalsbloggen, autencitet, Guillou, Kristdemokraterna, Magnus Ljungkvist, Maud Olofsson, mikroblogg, Mona Sahlin, politik, politiker, pr-konsult, sociala medier, Socialdemokraterna, spinndoctors, Twitter, Twixdagen