En tisdag har gått. Status på sjukfronten är att liket lever. Men det är inte mycket mer. Själv har jag fungerat som logistikcentral och kört barn till skidbacken och fixat medicin och hämtat barn och kört barn till kompisar för övernattning. Åkte själv ut en sväng i backen i eftermiddag. Vackert väder, mängder med ovana skidåkare och uppkörda backar. Men jag fick luft och syre och sol på näsan. Tog med mig stackars TP som inte kan åka skidor på grund av sin vurpa i januari och köpte pizza. Vi myste lite på kvällen innan hon pep iväg och pysslade med sitt. Vid elva hittade jag henne sovande ovanpå sängen inne i storebrors tomma rum.

När jag satte mig att jobba vid en dator – eftersom jag just i den här fasen av mitt plannerprojekt mest läser och ritar i en anteckningsbok – hade jag fått en inbjudan via Facebook till min systers prästvigning.
Äntligen är hon klar! Men självklart finns det en sorg att jag inte kommer vara hennes personliga assistent. Jag minns hur det tyngsta var att berätta för henne när jag väl bestämt mig för att avsäga mig ämbetet.
Alla minnen dök upp från min egen (och HS) vigning. Ekot av allt det brinnande engagemang, känslan av hur tro skulle kunna bära även i en frustrerat seg kyrka och att jag kanske kunde göra skillnad.
Insikten om att universum aldrig kommer vara så tomt som den 13e juni slog hårt. Men jag vet vad hon ska få som present. Något som var viktigt för mig.
Men ja – idag sörjer jag faktiskt allt som hänt och som gör att jag inte längre är präst. Jag vet att det inte går att förklara för andra, det är rätt så invecklat att förstå även för mig alla komplexa turer känslan tar.

Lite annat. Min gamle vän Per Madsen behövde hjälp för att försöka lokalisera sin fru och yngsta son efter jordbävningen i lördags. Jag gav honom en hand med att hitta rätt sätt i sociala medier och idag bad jag honom att gästblogga på DigitalPR. Läs den – den är i sin enkelhet ett av de starkaste bevisen på att sociala medier är extremt nyttigt och viktigt – bortom dagboksstatusar, kattbloggar och #mel2010-tweets.

Jag vet inte om ni sett reklamen för Vita Arkivet? Filmen med mannen är riktigt bra, den med Görel Crona känns extremt märklig.

Dock så har jag funderat på varför man inte skulle kunna göra något liknande men socialt? Visst – det låter ju sjukt men samtidigt: att faktiskt prata med sina nära och kära om hur man vill att begravning och allt ska vara är viktigt: så varför skulle man inte kunna skapa en sorts app på Facebook där man kan bjuda in dem man vill ska veta och berätta, skriva och låta dem faktiskt reagera på det. För oavsett Vita Arkiv så kommer det kunna bli diskussioner.

Själv rusar jag mot 40 och onekligen funderar man över att det där som är döden. Läste också en märklig artikel i tidningen idag – att det nu finns ”sorgekonsulter” – onekligen har diverse präster och psykologer fått konkurrens: quick fix med diverse diagram och allt. Vi hade en rätt intressant diskussion om det här hemma då vi båda är själavårdsutbildade och arbetat mycket med sorgebearbetning i våra ”tidigare liv” som präst och diakon.

Själv vet jag att jag vill ha den här på min begravning:

Så mycket som händer på en enda dag. Själv är jag inne i en sån där vecka där jag på fredag kommer fundera hur jag lyckades att faktiskt ta mig dit. Mängder med roligt jobb och jag börjar bli fullfjädrad pendlare: framförallt den fatalism som SJs konstanta förseningar ger en.

Jag har senaste tiden valt att åka mellan mycket mer. Även om det är en timme som jag träffar dottern och två som jag träffar sonen så är det värt det lilla. Solstickan är snart elva. Jag är uppenbarligen viktig just nu. Och då är det här ett värde. Då tar jag att sitta 40 mil på tåg.

För också allt som hänt runtomkring. Essa skriver så innerligt om det och jag har hela dagen bara vågat nudda vid tanken på hur det kan kännas att förlora ett barn. Det blir extra närma när det är en väns vänner som drabbas. För även om jag stått där som präst förr i samma situationer så är det ändå ett tag sedan – och jag är idag om två år tonårsförälder. Det kommer nära.

Om fyra och en halv timme ringer klockan. 5.51 går tåget. Men en timme med sonen och CSI NY i soffan är värt det. Den sömniga kramen från dottern (eftersom tåget var nästan en timme försenat) är också värt det.

Disclaimer: Den här postningen har blivit liggande. Så det är inte dagsfärska länkar men jag tycker ändå den har relevans för livet är oupphörligen på väg någonstans.

Jag har sluppit sorg ett tag. Och glädjen ligger i att både mitt galna hopp ut i osäkerheten fungerade, och att mina barn växer och utvecklas till fantastiska individer. Runt om pågår livet, precis som det alltid gör. Jag hinner sällan läsa alla de bloggar jag vill läsa eller träffa alla de människor som jag genom åren hakat ihop med.

Det är så många som fått barn. Lord Fredruk, Moe, Pena. Andra har till slut funnit frid i varandras armar, knutit hymens band mm.

Livet är två diametraler: en svart och en vit sida – ett yin & yang. Nära mig går en vän genom ett helvete så jag får tillfälle att tänka på sorgens faser. Sorgen är närvarande som en skugga. Några av mina favoritbloggar har den senaste tiden skrivit om sorg.

Pash skriver vackert om insikten om hur det måste vara att förlora ett barn – och samtidigt en mormor. Genom att han  har ett mer utanförperspektiv: nästan nära men ändå inte direkt så blir det oerhört tänkvärt. Tänker på de som förlorat barn tidigt i livet – och som går vidare trots att det är emot all logik som tänkas kan.

Sandra skriver rakt av om när det händer. 

Ulrika R, som under våren gått igenom alla sorgens faser, ser nu lite mer ljus och  möjligheter att gå vidare. Att förlora en vän, i självmord är så hårt och brutalt. Själv satt jag på Varda i Västerås för någon vecka sen och mitt i en mening blev jag tyst och stirrade ut på gatan. HS undrade vad det var eftersom jag såg ut som om jag sett ett spöke – och det var nästan så. För ute på gatan stod en kvinna som var så oerhört lik vår vän L. Men L tog livet av sig för snart tjugo år sen. Ändå är hon så nära, så inpräntad i mitt sinne att jag reagerar.

Linda, som skriver naket och öppet om barnlösheten och kampen för att bli gravid skriver också hoppfullt om sin farmor och hur det ger henne ny energi i kämpandet med att bli gravid. Och hur hon samtidigt sörjer det som inte blev och det som kan bli nästa gång.

Det här är en mycket vacker text runt sorg: Tomas Sjödin beskriver något stort förfärligt och ändå blir det vackert. Och läs Stig Öbergs betraktelse efter.

Jag skrev om sorgens faser för några år sedan och ibland inser jag att Cullberg som strukturerat upp sorgens psykologi borde få Nobelpris.