Taggad: Socialdemokraterna

Det är inte mediernas fel att Juholt avgår

I en av de där böckerna som genom åren slagit mig i magen och förändrat min världsbild, ”Amusig ourselves to death” av Neil Postman så skriver han om amerikansk politik och media:

Cosmetology has replaced ideology

och det är en oneliner jag ofta återkommer till i mediediskussioner. Om man i USA levt med en personifiering av politiken under många år, dels rent tekniskt genom att ha en president som väljs och dels genom en mycket högre grad av att media genomsyrar varje del av det amerikanska livet så har vi sett det de senaste åren i Sverige. Och kanske är det här en sorts peak moment där den siste store ledaren som tillsattes på (någon sorts – en del av oss är lite skeptiska) politiska meriter nu faller. Juholts tal och hela historien som utspelat sig på Sveavägen 68 de senaste dagarna kommer att gå till historien. Osäkerheten runt vad som verkligen är sant är stor och knappast ger det socialdemokratiska partiet den stöttning som det behöver. Juholt har varit ett problem länge – och jag är personligen fascinerad av de socialdemokrater som inte velat se detta.

När det gäller Juholtaffären finns det egentligen två saker som diskuteras. Dels medias egna val av taktik där flera tunga namn önskar att medierna faktiskt funderar över sina val och sin plats i hur politiken förs. Paul Ronge går så långt att han menar att det är medierna som avsatt Juholt medan Anders Mildner är mer eftertänksam runt rollen för media och journalistik. Bison reflekterar över vad som hänt. Allt mycket läsvärt och samtidigt finns det en verklighet som – oavsett om vi får en diskussion bland journalister – måste hanteras av de som blir i fokus.

Dels handlar det om hur socialdemokratin hantera en faktiskt situation där medier just har tagit sig (eller fått) den roll som innebär att de blir en part i målet när det gäller en partiledares avgång. Många förespråkar en öppen process likt Centerpartiets men frågan är om det ens är möjligt. Det som Juholts partiledartid visat är att socialdemokratin är oerhört svårt splittrad och att partiet dvs kollektivet inte längre står över individen aka politikern. Den gigantiska politiska apparaten Socialdemokratiska partiet är idag inte en för motståndarna skräckinjagande maskin utan en ostrukturerad trupp av soldater som inte riktigt vet vad det längre är man kämpar emot. Socialdemokratiska partiet verkar helt enkelt behöva delas upp i olika grupperingar, kanske olika partier – för sprickorna är inte bara mellan personer i ledningen utan också i djupa politiska ställningstaganden. När partianslutna menar att medierna hindrar partiet att prata politik så är problemet att det inte finns så mycket politik att tala om.

Seth Godin har jämfört ett framgångsrikt varumärke med en lila ko. Det sticker ut, det är oväntat och därmed ser man den, funderar över varför den är lila och på så sätt finns det en ingång till att börja skapa en relation. Socialdemokratin har inga lila kor. De har knappt getterna hemma eftersom dessa springer omkring lite vind för våg. De starka uttalanden som inifrån ansetts vara gjorda har mest haft bilden av ett parti som är emot allt, och som väljer att i vissa fall slira på sanningen för att vinna en poäng. Den numera utskällda mediacirkusen  har socialdemokratin de senaste åren försökt utnyttja för kortsiktiga vinster – och Juholt har varit en av de allra mest frekventa oneliner-producenterna.

Politik och personifiering är något vi får leva med. För politik är inte särskilt från andra varumärken som måste kommunicera sina visioner, sina planer och sina erbjudanden. Problemet är att när ett kommersiellt varumärke personifieras genom företagets ansikte utåt väljer man att kommunicera varumärkets värden. När exempelvis Juholt skulle personifiera socialdemokratiska partiets politik fick vi reda på att han gillar Elvis. Är det medias fel? Kanske. Men det bygger också på att man som sändare inte gjort sin hemläxa. När sedan personifieringen också dyker upp i kriser så fortsätter man inte att addera visioner till krishanteringen utan bygger det på konfrontation med den som avslöjar krisen.

Socialdemokratiska partiet (notera att jag inte skriver socialdemokratin – för den är större än partiet) har djupare problem än ett blodtörstigt mediedrev. De har större problem än Juholt. De har att möta en helt ny värld som de blundat för när det gäller såväl värderingar som hur människor väljer att bygga sin världsbild runt medias rapportering. Att medierna sedan väljer att inte vara objektiva utan opinionsbildande är en parameter som man måste räkna med.

Jag tror att socialdemokratiska partiet inte har så lång tid kvar. Inte som entitet. För att bli relevanta skulle vi behöva ett antal mindre socialdemokratiska partier, där klara linjer för inriktningen av samhället kan drivas utan att hela tiden behöva kompromissas. Svensk politik behöver ett socialdemokratiskt socialliberalt parti. Och ett vettigt vänsteralternativ som inte snöar in på olika trendåsikter på ytan. Där mer traditionell kollektiv politik kan föras.

Uppdatering: Det är kanske en symbolik i att SVT inte lyckades direktsända presskonferensen – public service som är en andans kusin till det traditionella socialdemokratiska tänkandet. Och att presskonferensen hölls i ett köpcentrum. Inte ens socialdemokratin kan längre förneka att kapitalism är en viktig drivkraft.

Så gör man en juholtare

Hela Juholthistorien är mest surrealistisk. Självklart är det hårdvinklat genom medialinsen men jag kan ändå fascineras att många socialdemokraterna hårdnackat försvarar så många felsteg och märkliga uttalanden som den mannen gör. Uttalanden som i vilken annans mun skulle rendera direkt avsked.

Nu i och med VUs två dagarskonferens så är det knappast klarare. Vissa menar att han kommer att avgå – kanske redan om några timmar på en presskonferens han kallat till i ett köpcentrum i Oskarshamn (bara valet av plats borde få både döda och levande gamla sossar att snurra centrifuglikt). Andra menar att VUs uttalande innebär att han fortsätter.

Det som slår mig är hur verklighetsfrånvänd Juholt verkar vara. Att han är beredd att offra partiets ekonomiska talesman för att få sitta kvar visar vilket beteendemönster hans ledarskap verkar fungera som. Att som det nu avslöjas in i det sista vägrar att avgå, och att han konstant pratar till en människa som om de a) är mindre vetande b) hans ägodelar.

Den skada som Juholt åsamkat socialdemokratin – direkt men framförallt indirekt är ogripbar och vem som nu skulle kunna tänka sig axla en partiledarroll efter det här måste ha dödsförakt.

När fredens kvinnor kom i skymundan av sossarnas män

Gårdagen var inte någon av socialdemokraternas bättre dagar. Klarast lyser Juholts hyresersättningsfråga. Genom att det nu kommer fram att flera personer försökt att förklara att han gör fel – och ändå har han skickat in samma felaktiga begäran så kokas det ner till två slutsatser:

– om han sedan 2007 medvetet valt att ta ut för mycket ersättning för dubbelt boende och nu försöker förklara att han inte förstod så står en potentiell statsministerkandidat och ljuger svenska folket i ögonen och visar att hans intresse för att följa uppsatta regler, ta hand om statens pengar och möjligheten att uttala sig om överhetens rofferi gentemot arbetarna går om intet. Tror inte det är jättemånga som känner förtroende för en sådan ledare. Särskilt inte i ljuset av både Göteborgssossarna och Reepalus alla affärer.

– om han sedan 2007 omedvetet tagit ut för mycket ersättning för det dubbla boendet även om flera personer påpekat felaktigheterna för honom så funderar man över om han skulle förstå de komplexa frågor som han skulle ställas inför som statsminister. För det här är inte exklusiva regler för Juholt utan de förstås av ett antal andra riksdagsmän. Jag skulle nog säga att argumenten om att han inte förstått reglerna gör att man lätt funderar över hans intellektuella kapacitet.

Det är knappast lätt att vara politiker idag och att hela tiden behöva stå till svars för saker som gjorts tidigare är inte hållbart – det finns inga perfekta människor. Men det här är en annan nivå: här hamnar vi i en fråga som både innefattar eventuell moralsyn på det gemensamma, det går stick i stäv med uttalanden om att personer med höga inkomster ska beskattas hårdare, bonusar etc men också runt om vi vid en vänstervinst ska få en statsminister som inte verkar förstå alternativt struntar i att följa reglerna.

Samma dag lyckas partiet trampa lite snett när man vägrar vara med i SVT Debatts partiledarutfrågning eftersom SVT valt att ställa regeringssidan på en sida och oppositionspartierna på den andra. Anledningen: SD kommer därmed stå bredvid socialdemokraterna och vänsterpartiet. Ohly och Juholt vägrar. Jag förstår argumenten utifrån ett krasst pr-perspektiv: det ser ut som om oppositionen skulle vara en enhet, att det handlar om två block vilket det inte gör osv. Jag tycker dock att argumenten i grunden inte håller logiskt och att det dels blir rena sandlådemobbingen av SD liksom att man faktiskt pissar på demokratin. SD är demokratiskt invalda i Sveriges riksdag men sitter inte i regeringen – alltså är de ett oppositionsparti. Det är inte SVTs ansvar att sköta pr-bilden för sossar och vänsterparti. Det innebär att man i sann demokratisk anda måste förhålla sig till dem och ta diskussionen. Att förvägra dem plats i debatter, att skapa ytterligare underdogposition och göra SD till offer för vuxenmobbing bygger bara på både politikerförakt och stärker SD. Vilket ingen av oss vill. Och i slutänden innebär det att demokratin försvagas.

Det som var mest synd är också att Nobels fredspris kom i skymundan (jag kan inte ens hitta något om det på ABs landningssida) för sossarnas svarta fredag. Tre fantastiskt modiga kvinnor som kämpar i länder där kvinnor inte har speciellt mycket reell makt, som kämpar för fred, jämlikhet och rättvisa – det som sannerligen är demokratins riktiga grundpelare.

– At this touchy thingy. Never mind the default.

Folkhemsmoderaterna

Nu när moderaterna har blivit socialdemokrater och socialdemokraterna blivit miljömuppar – vad blir alla andra då? Ska Centerpartiet ta steget och bli ett riktigt frihetligt parti? Väljer Folkpartiet att ta av åt höger och bli moralist-konservativa? Vänsterpartiet blir fullt ut det intellektuella kulturkoftepartiet och Miljöpartiet? Äh, de är vana att sitta på bänken.

Folkhemmet som idé känns måttligt nyskapande minst sagt. Och att blanda det med moderaternas frihet blir onekligen en riktig soppa av konservatism, murken moralism, överdriven kontroll och kollektiv likriktning.

För övrigt sammanfattar Blogge bra vad man känner inför Reinfeldts försök att leka Erlander. Synd att en av mina favoritmoderater Kent Persson verkar falla för stormaktsorden. Den svenska självgodheten är ju för övrigt också en gammal socialdemokratisk paradgren…

Bakslag för integritetsfrågan när politikerna och media vänder på kappan

…att Arvid Falk.se väljer att publicera en Piratpartiet-demagogi av sällan skådat slag (den är i klass med Guillous värsta dikeskörningar) genom att släppa fram Johan Westerholm, (s) vars argumentation om möjligt är lägre än hos centerkvinnan Qarlsson. Dock ger jag redaktionen cred för att våga göra det. Jag anser inte att den skulle refuserats – möjligen skulle man som redaktör frågat skribenten om det verkligen var något han vill stå för resten av livet… Jag håller inte med Scaber Nestors minst lika demagogiska trick om att den icke-namngivna kvinnan som blivit offer för våldtäkt blivit kränkt. Det är lika låg argumentation som Westerholms.

Så vad är det stora felet (förutom att det rent tidsmässigt känns som om snubben borde tagit ett djupt andetag, kramat sin vän och skrivit postningen om några dagar). Att koppla ihop diskussionen om fritt internet, rättigheten till att slippa få sin personliga integritet kränkt av stat eller företag med att diskutera mellanmänskliga brott som en våldtäkt är rätt snurrigt, och minst sagt obsolet. Det är inte ens att jämföra äpplen och päron – det är att jämföra äpplen och bildäck. Att jämföra upphovsrättsbrott med våldtäktsbrott är visserligen straffmässigt uppenbarligen möjligt (då upphovsrättsbrott renderar flera gånger högre bötesbelopp och fängelsestraff än våldtäkter) men juridiskt helt uppåt väggarna.

I övrigt är det faktiskt inte så att PP säger att ”alla ska ha rätt att göra vad fan som helst”. Dumheter och idiotiskt, läskigt att han väljer att använda en våldtäkt som en sorts täckmantel för att driva en egen agenda mot Piratpartiet. Vi kan väl lugnt konstatera att Johan Westerholm skulle platsa i vilken fascistoid eller tokfundamentalistisk gruppering som helst när han skriver så här:

Ett nej är ett nej och ska respekteras. Jag sätter, till skillnad från de som säger att allt skall vara fritt, människan före. Den enskildes “nej” och rätt till integritet före en utopisk värld där allt är fritt.

Det hela blir nästintill en skrattspegel mot Kants moraliska imperativ. Lite som att höra en dansbandsversion av Michael Jacksons ”Thriller”. Extremt förenklat, extremt avskalat av allt som gör en diskussion meningsfull.

Tyvärr verkar det vara en ny trend – att koppla ihop frihet och integritet på internet med hot, nakenbilder och andra brott. Har folk fått solsting i Almedalen?

Och det tar inte slut där: försöken att misskreditera (beigt Daniel) HAX genom att förklara att han minsann har filmat porr för Carl Serrung bygger på att jaga upp en anti-stämning mot Piratpartiet. För det är ingen som sätter det faktum att han valde att avslöja Serrungs metoder och vidriga sätt. HAX ska dömas för att han gjorde något – till skillnad mot andra som avslöjat oegentligheter och där det varit den drivande frågan. Brit Stakston skrev innan Almedalen att Piratpartiet kan komma att spöka för traditionella partier och det har man onekligen gjort – men frågan är om det vi ser inte är ett bevis på att svensk media och svensk traditionell politikarena är oerhört nära varandra – ska jag använda vänskapskorruption som ord? Nej, så illa är det kanske inte… men det är onekligen så att det sker en sammanhållen kampanj och ett rejält medialt bakslag för Piratpartiet. Väntat men likförbannat väldigt intressant i sin samordning.

Uppdatering: När man läser Jyttes inlägg på Newsmill så känns Westholms drapa ännu mer vidrig då det knappast är så att han kommit på det själv utan det här är uppenbarligen sosse-spindoktorer som ligger bakom. Det är nästan så att vissa textdelar är flagrant lika…

Uppdatering: Mest patetisk är Mona Sahlin. Läs på innan du uttalar dig, du missade att det är HAX som såg till att sätta dit Serrung och enligt den argumentation som du för så är det alltså inte möjligt att någon som gjort något liknande någonsin kan få jobba med politik. Patetiskt Mona, djupt patetiskt. Det är fasen ett moralistiskt moras i socialdemokratin!