En tisdag har gått. Status på sjukfronten är att liket lever. Men det är inte mycket mer. Själv har jag fungerat som logistikcentral och kört barn till skidbacken och fixat medicin och hämtat barn och kört barn till kompisar för övernattning. Åkte själv ut en sväng i backen i eftermiddag. Vackert väder, mängder med ovana skidåkare och uppkörda backar. Men jag fick luft och syre och sol på näsan. Tog med mig stackars TP som inte kan åka skidor på grund av sin vurpa i januari och köpte pizza. Vi myste lite på kvällen innan hon pep iväg och pysslade med sitt. Vid elva hittade jag henne sovande ovanpå sängen inne i storebrors tomma rum.
När jag satte mig att jobba vid en dator – eftersom jag just i den här fasen av mitt plannerprojekt mest läser och ritar i en anteckningsbok – hade jag fått en inbjudan via Facebook till min systers prästvigning.
Äntligen är hon klar! Men självklart finns det en sorg att jag inte kommer vara hennes personliga assistent. Jag minns hur det tyngsta var att berätta för henne när jag väl bestämt mig för att avsäga mig ämbetet.
Alla minnen dök upp från min egen (och HS) vigning. Ekot av allt det brinnande engagemang, känslan av hur tro skulle kunna bära även i en frustrerat seg kyrka och att jag kanske kunde göra skillnad.
Insikten om att universum aldrig kommer vara så tomt som den 13e juni slog hårt. Men jag vet vad hon ska få som present. Något som var viktigt för mig.
Men ja – idag sörjer jag faktiskt allt som hänt och som gör att jag inte längre är präst. Jag vet att det inte går att förklara för andra, det är rätt så invecklat att förstå även för mig alla komplexa turer känslan tar.
Lite annat. Min gamle vän Per Madsen behövde hjälp för att försöka lokalisera sin fru och yngsta son efter jordbävningen i lördags. Jag gav honom en hand med att hitta rätt sätt i sociala medier och idag bad jag honom att gästblogga på DigitalPR. Läs den – den är i sin enkelhet ett av de starkaste bevisen på att sociala medier är extremt nyttigt och viktigt – bortom dagboksstatusar, kattbloggar och #mel2010-tweets.
Precis som Binerobloggen och Jan Helin – och en hoper andra så var jag på Blogg-galan igår. Ni som inte var där kan läsa här, kolla ett sammandrag av direktsändningen eller bakåtläsa i #bloggpriset. Det var en rolig tillställning och det kändes som om det var fler av oss gamlingar där än det var ”modebloggare”. Själv var jag med i nomineringsgruppen så det var mycket trevligt att komma iväg det här året. Förra året sattjaghemma i Borlänge och skrev copy.
Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.
Det roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra Jankov, Älskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.
Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp: – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:
Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.
Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.
Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.
Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.
Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:
Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.
En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke1, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.
Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…
Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?
För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashiobloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.
Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).
Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.
Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).
visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter [↩]
Man kan tycka olika om det här. Snubben verkar en smula snedseglad och uppenbarligen en rejäl rättshaverist.
Samtidigt är han smart nog att filma det hela – en utveckling som onekligen nu är mainstream. Att dividera om det han gör innebär att man direkt måste förklara att Janne Josefsson m fl journalisters smygfilmande är omoraliskt. Eller att Piratpartiets film om valsedelsfusk inte borde tagits.
Men det hela är ändå intressant ur flera aspekter:
Det här är knappast speciellt bra för ICA. Och det hela rör sig vidare på Twitter – och där nu ICA-Stig, ICAs eget officiella twitterkommando också uttalar sig om att det är skämsigt.
ICA-personen som svär och är oerhört otrevlig (butikschefen) är extremt otrevlig och får nu inse att det här kommer att leva vidare ett bra tag. Kvinnan i kassan kommer nog få ta emot ett antal mynt framöver. Handlade det om mycket pengar? Nej, det såg inte ut så.
Sociala medier kommer att föra det här vidare och det kommer att bli svårare att undvika det faktum att ICA uppenbarligen inte vill att man betalar med mynt men knappast har kommunicerat det.
ICA-Stig själv: som enligt uppgifter drivs av King menar att det är läge att testa butiken (Globen enligt vissa uppgifter):
Om det nu är så att ICA helst inte vill att man betalar med mynt (i filmen förklarar butikschefen “betala med sedlar som alla andra”) så borde det kommuncieras. Gissningsvis anser man att hanteringen av mynt är alltför kostsam. Det finns inget som säger att du inte får betala med mynt och gissningsvis är det inte så enkelt att plötsligt förklara att vissa svenska valörer inte är välkomna som betalningsmedel.
I grunden är det här fortfarande ICAs problem: att hantera en kund med respekt oavsett om han är påstridig, rätt stökig etc. För idag kommer det ut på det ena eller andra sättet. Lärdomen för ICA och andra lär vara att det krävs ännu mer god utbildning av den personal som faktiskt möter kunderna – och snabb hantering av de större och mindre kriser som kommer att dyka upp i nätverken.
Jag kan tyvärr inte komma undan funderingen om vad som hänt om det hade varit en propert klädd kvinna som bett att få betala hela lördagshandlingen med mynt…
En lördag efter en intensiv arbetsvecka. Inget bloggat den här veckan heller. Tiden räcker inte riktigt till längre. Det är tråkigt. För det krävs tidsoptimering. Jag är konsult. Jag är egenföretagare. Jag måste hinna sälja in, läsa in, leverera. Och mitt jobb går ut på att tänka och analysera. Det tar tid.
Många gånger handlar det också om att allt blir inte som man tänkt sig. Händer något med en kund – en negativ artikel, ett skeende som måste hanteras kommunikativt så är det bara att starta igång; lägga annat åt sidan och lägga upp strategier, ge taktiska råd och stödja i det operativa arbetet. Oavsett om man ligger i svininfluensan, är på Tekniska Muséet med sonen eller har tre timmar till deadline.
Samtidigt kan jag fundera om tidsoptimeringen, den konstanta jakten på fakturerbar tid, är vettig i alla delar. Det är ett faktum: gör inte jag det blir det kärvt månaden efter.
Jag har ett bra tag jobbat med mätning av sociala medier – att hitta bra och skarpa sätt att erbjuda nästa steg för kunder. Det innebär att jag funderar mycket över nyckeltal och eftersom sociala medier är billigt att sätta upp men kostar genom att man måste lägga ner tid så är tidsoptimeringen där igen.
Jag berördes lite illa av en passus i gårdagens Flashforward: en av systrarna (kommer inte ihåg namnen) gick till sin pastor för att fråga ganska tunga saker. Han var stressad och när hon frågade om metafysiska frågor och allt annat lyssnade han inte utan gav ett meningslöst svar och skickade kvinnan vidare. Tidsoptimering och delegering. Prioritera det som ger mest utdelning.
I grunden handlar all mätning, all effekt om vilket mål man satt redan innan man började. Självklart kan man optimera utifrån en klar modell men den är alltid utifrån ett mål och ett antal förutbestämda strategipunkter. På samma sätt gäller prioriteringar: att kanske inte alltid rusa efter det som brinner mest utan att prioritera utifrån de mål och de hållpunkter som man satt upp.
Att jag berördes illa av segmentet i Flashforward beror säkert på att jag minns så många gånger där jag som präst fick skärpa mig själv och kom på mig själv att jag tidsoptimerade fel – men kom på det i tid för att kunna laga det. Exempelvis – det är flera nätter jag träffade på ungdomar ute på stan då jag nattvandrade, som satt sig och bara mådde dåligt – livets jävlighet kom över dem. Antingen kunde jag prata en stund och sedan gå vidare – eller så kunde jag sätta mig bredvid och dela tystnaden, och vänta tills det var dags att prata. Jag har suttit timtal på marken på parkeringsplatser, på stentrappor och på andra ställen. Tittat på stjärnor, funderat över livet självt med en mol tyst ungdom bredvid mig. Ibland blev det inget sagt alls – men jag har efteråt fått fantastiska tack för att jag faktiskt var där. Eller så utvecklade det sig till fantastiska samtal om livet, om problem och där tiden optimerade sig själv.
Jag tror det kan vara en viktig sak att lära sig för kommunikationsbranschen: tystnaden och icke-görandet skapar plats för kreativitet och bra strategier. För en kund borde det vara en självklarhet att i offertsammanhanget fråga “men var är tiden för att tänka – hur ska du hinna det på de här timmarna?”. Tidsoptimering kan inte handla om att tidskomprimera utan att få ut bäst effekt: och det får man när man lägger till redundans, tid att tänka och att vara tyst.
Min vän JK, cd på JMW (som för övrigt blivit pappa i veckan – grattis: du kommer bli en fantastisk pappa), pratar gärna om liveline istället för deadline. För en idé, ett projekt behöver snarare ses som att födas när det startas – inte att det dör när deadline nås. Tror att det är en viktig lärdom och tanke: och att vi måste mycket bättre integrera stillheten, tystnaden och tänkandet.
Jag jobbar gärna mycket. Jag jobbar gärna 24/7/365 om jag har tid att tänka. Annars gör jag inget bra jobb. Och det jag glömt bort lite är att bloggandet är ett sätt att tänka; att plocka upp tankespår och låta dem utvecklas.
Imorse gjorde sig Tilde de Paula till talesperson för en massa rädda trad.mediemänniskor och försökte dissa Facebook genom att hylla Filip & Fredrik för att de inte fanns där. Förutom att det är en rätt flagrant elitism mot de snart 2,9 miljoner svenskar som skaffat sig konto på sajten så är det ett starkt bevis på att det traditionella medier nu försöker att åter diabolisera sociala medier för att själva kunna behålla makten och tolkningsföreträdet. Läs min postning "Vem vill vara kompis med Filip Hammar?” och tyck till själva.
När det gäller Twitter så finns det en del personer som menar att “det är ointressant – det är så få personer där”. Problemet med Twitter är egentligen att vi inte riktigt vet hur många som är där. Det är sant att många testat och sedan inte gjort något mer – vilket ju är synd. En siffra från början av sommaren är 75 000 svenskar på Twitter. Minns ni 2007? När Facebook var på alla mediers läppar? Då var det ungefär 100000 medlemmar i början av sommaren. Kommer Twitter att öka på samma sätt? Nej, men det kommer att öka och bli viktigt på ett annat plan.
Intressanta siffor är hur olika grupper använder sociala medier. En undersökning är om man uppdaterar sin status efter sex: endast 8 % av de över 35 år gör det medan 36 % av användarna under 36 år gör det. Det föranleder en viss fundering om varför det är så. Självklara argument skulle vara att de yngre på ett helt annat sätt är vana vid att hela tiden använda nätverken, har större intresse att dela med sig osv. Dock är två möjliga förklaringar följande:
Folk över 35 år har inte sex.
Folk över 35 år somnar direkt efter att ha haft sex.
Jag orerar om web 2.0 på Mindpark idag. Borde tagit tillfället i akt och länkat upp till Deepedition men det blev inte av. Och jag hade kunnat utveckla Talmud-spåret en rejäl bit eftersom det är lite häftigt att tänka sig att det vi gör idag: skriver, konverserar, ändrar, funderar faktiskt gjordes med Talmud. Det är ett jäkla surr i den skapelsen.
Min gammelgamla byrå Sprida har förändrat sig och gjort några filmer. De är nu kärnan i Palladiumnätverket där jag också är en del. Bland annat världens coolaste kontorsplats.
Min gamla byrå söker folk. De ska kunna sociala medier. Well – det är som jag sagt. Sociala medier är inte längre ett val.
Det är en trött men nöjd deeped som sitter på tåget hem mot Borlänge. Jag har varit i Jönköping två dagar och hållit workshop med ett gäng personer som driver inkubatorer i västra Sverige.
Spännande och kul även om min mac inte har visat sig från sin bästa sida. Vad är det för fel på den? Fan vet. Sync server varvar igång och käkar i princip konstant upp 90% av allt internminne. Och nu har ServerUI börjat att fucka upp sig hela tiden så klockan syns sällan, det går inte att använda toppradens ikoner. Att då också köra Keynote i visningsläge är kört. Jäkligt irriterande och till slut fick jag lov att låna en annan mac för att kunna genomföra föreläsningen – och då försvann filmerna av någon udda anledning… Jag trodde ju att allt skulle bli bättre efter att jag uppdaterade till Snow Leopard (förutom att inget av mina mobila bredband fungerar och att det inte går att betala räkningar) men det har blivit mycket sämre. Problemet är också att det verkar som om min Snow Leopard-skiva fuckat ur: datorn spottar ut den fortare än man hinner säga Steve Jobs. Så det lutar åt att jag investerar i en ny dator. Då återstår ett ytterligare problem: min vanliga affär för datorer har gått i konkurs…
Men trots de tekniska problemen har det fungerat riktigt bra. Och det är trevligt att bli bjuden på ölprovning på kvällen – en riktigt bra sådan med en passionerad ölkännare som till och med lät oss smaka en unik öl som inte finns att få tag. Bästa ölen vi testade var Punk, Duvel och Aecht Schlenkerla Rauchbier. I o f s var det bara Punk som var en ny bekantskap för mig. Förutom det en massa spännande diskussioner om inkubatorer, företagande, barnafödande (!) och självklart: sociala medier. Herregud – jag är ju sociala medie-evangelist :). Funderar på att sätta det som titel på nya visitkort: Niclas Strandh, sociala medie-evangelist. Nås endast via Twitter :).
Innan jag somnade såg jag LA Ink och jag kan inte hjälpa det att jag tycker det är snyggt med deras tattoos. Problemet är att det känns rätt så fånigt att jag som snart 40-åring skulle skaffa mig en tatuering nu. Samtidigt har jag alltid tänkt att jag skulle tatuera in barnens namn: för de är mina för alltid liksom. De är viktigast och redan tatuerade på mitt hjärta.
Om någon undrar över varför jag är så tyst så är det delvis att jag fortfarande är lite smått chockad över att fått så mycket problem för en post som jag inte tyckte var speciellt farlig. Sen är jag väldigt mycket “linklovefatigue” – baksidan med att veta hur man ska bygga länkvärden för bloggar: så fort jag numera skriver så vet jag att jag sen behöver leta länkar och jobba med själva länkekonomin och just nu är jag rätt less på det. Sen har jag sjukt mycket att göra – det är oerhört kul men bloggandet får lov att gå på sparlåga nu: vilket ju är lite kul eftersom jag försöker att få människor att förstå att det alltid handlar om prioriteringar när det gäller att hinna med att blogga.
Jotack bra. Fotbollen är nu på sluttampen och både TPs och Solstickans lag har kommit igång. TPs lag har inte förlorat de senaste sex matcherna. I lördags var det cupdags igen och TP stod i mål. I två av tre matcher. För precis efter andra matchen blev hon jättedålig. Feber och ont i halsen. Jag och Solstickan hade precis kommit till Torsång, efter hans match som var en uppvisning i laganda, vilja och där sonen min visade att han är riktigt duktig, men fick helt enkelt vända. Sen dess har hon legat rätt mycket för ankar.
Fredagen gick i sociala medie-tecknet men rätt mycket pro bono. Inget av det jag gjorde gav någon fakturering men förhoppningsvis några personer som känner sig mer inspirerade att föra vidare saker och få företag att våga satsa och satsa rätt. Förutom det så fick Solstickan reda på att han nu äntligen kan börja spela gitarr också – så jag fick sticka och köpa en gitarr åt honom. På eftermiddagen satt vi och plinkade lite.
För övrigt går helgerna sjukt snabbt. Det som måste göras måste göras då eftersom jag inte är hemma speciellt mycket under veckorna. September och oktober är lite extrema visserligen men ändå. Så jag hinner inte blogga trots att jag har en massa bloggidéer. Får försöka att få iväg dem lite här och där. Bland annat fundera över den diskussion som blivit runt Karin Fribergs postning om ledarskap och kvinnor. Jag förstår hennes tanke men är inte helt säker på att lista alla sina dåligasidor är rätt väg att gå – bra sidor är merpositivt.Sen tycker jag att många av de beskrivna ”dåliga sidorna” är jävligt positiva.
Samtidigt så kan det vara en god idé att faktiskt visa på att man inte hinner precis allt. Själv har jag initierat en diskussion på en maillista om work/life-balance. Och det blev långt och många intressanta tips och råd. Min ingång var att jag ofta känner mig rätt så misslyckad: alla andra (män) verkar hinna så oerhört mycket – göra fantastiska karriärer, läsa precis alla de där böckerna som jag äger men inte hinner läsa, skriva smarta saker på bloggar, vara fotbollstränare, bygga verandor, sitta i diverse styrelser mm mm. Jamen ni fattar.
På onsdag åker jag till Jönköping. Jag är inte ens säker på att jag varit där förut. Kul gig blir det i alla fall. På fredag ska jag till tandläkaren. För första gången på flera år: inte för att jag är rädd utan för att jag har en extrem aversion mot just tandläkare. Och tänder. Har säkert med att jag är rätt anti det faktum att vi består av skelett. Ben och tänder har jag helt enkelt jävligt svårt för. Och tandläkare.
Stefan Jansson på Bloggjakt tycker att vi som reagerade mot Per när han använde Alter Egos domän resonerar.se är ”Internetpolis” och han verkar också tycka att det är dubbelmoral att efter att Per valt att backa ge honom cred.
Det finns onekligen en roande omständighet och förvirring runt begrepp:
En polisiär myndighet har en lagmässig rätt att ingripa. Det som hände här är precis tvärtom. Det är personer som väljer att reagera och använda sina plattformar att säga vad man tycker. Att mena att det är en ”internetpolis” visar helt klart att någon missat vad sociala medier faktiskt handlar om respektive att uppenbart tycker att personer som engagerar sig gör fel. För precis som han påpekar: Per Gustafsson gjorde inget olagligt men det gör det inte självklart att vi som följt Helene aka Alter Ego inte får reagera och tycka det är fel. Jansson menar i såna fall att alla som reagerar mot det som de uppfattar som omoraliskt, felaktigt eller ont gör fel om det inte är olagligt.
Det speciella i den här situationen var att Helene dog ung och fort, att hon varit en viktig spelare i många diskussioner runt FRA, TPB och nätfrihet och att vi som haft lyckan att träffa henne tyckte mycket om henne. Det är en situation som knappast bara är en normal situation när det gäller att hitta nya bra domäner att utnyttja för att tjäna pengar.
Så det hela är helt enkelt den framtid som företag och organisationer får lära sig leva med. Opinionen rör sig på helt andra plattformar. Utnyttjar sin rätt att tycka. Den som tycker det är fel har en del att förklara när det gäller demokratisyn, nätfrihet och yttrandefrihet.
Jag kan bara säga så här: det är ett annat sätt att marknadsföra sig via sociala medier. Av någon anledning så syns Mogi just nu överallt. Senast är det byrån Wisely som bett henne förklara sitt varumärkesnamn:
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=395668bc-1ae2-46b4-8944-8f3fbee713d4)
![Reblog this post [with Zemanta]](http://img.zemanta.com/reblog_c.png?x-id=44151a05-80b0-47be-a8f7-cd4f3e41678a)
Entries (RSS)