Etikettarkiv: sociala medier

Minnena börjar blekna sakta

Jag hade mer eller mindre glömt bort den här dagen. Det är elva år nu. Förra året blev någon sorts slutpunkt. Det är länge sedan jag stod utanför Borlängehälsan med papperet i handen. Det är mer än ett decennium sedan jag fick rensa min kalender från dop, begravningar, möten, gudstjänster, samtal och bara gå hem och lägga mig.

Sen dess har jag hunnit både starta eget, vara delägare i två byråer, skapa en föreläsningskarriär, varit med om en helt fantastisk sociala medie-revolution inom i princip alla segment i samhället. Det är elva år sedan jag började blogga.

Minnena börjar blekna sakta, ärren finns kvar men de går att leva med. Jag kan fortfarande sakna vissa saker – både i tron och att vara präst. Jag kan sörja så många saker som gått fel den långa vägen till hit.

Men jag överlevde. Jag reste mig sakta. I år har varit ett annorlunda år. Landat. En ny karta, en kompass. Börjat förstå och börjat minnas mig.

En av de sånger som de där åren tillbaka betydde mycket är Tomas Andersson Wijs (@anderssonwij) ”Ett helvete i taget”. Det finns så många bottnar, så många valv i texten för mig.

Jag i tjejtidningen Solo. Say no more.

Nu har man gjort allt.

Jag är sociala medieexpert och pratar om internettrollande i tidningen Solo.

Kan säga så här: det är lite som att gå in i en annan värld att läsa en sån tidning…

Jag har också intervjuats av Platsjournalen. Men från säkra källor inom AF är det ingen som läser den längre. Förutom de som ogillar Internet. Eller är rädda för strålning. I Borlänge sägs den vara gömd under trappen. :)

Insändaren som aldrig togs in

Ni vet såna där snabba nyhetsmedier typ cellulosa-versionen av Borlänge Tidning… Jag skrev en insändare som svar på en FUD-artikel om att man minsann ska passa sig för att skriva på Facebook mm om man är på semester. Den diskussionen är så trött och ingen kan presentera några som helst bevis på att det faktiskt finns tjuvar som använder sociala medier för att hitta sina offer. Men se det går inte: för insändarsidorna (och uppenbarligen också webben då) har en gräns på 1000 tecken.

Tack för ditt bidrag, men din insändare är för lång. Vi har en begränsning på 1000 tecken inklusive blanksteg (Din är över 2000). Detta för att så många som möjligt ska få chansen att göra sin röst hörd plus att debatten blir både intressantare och livfullare, både i papperstidningen och på nätet. Du är välkommen med en förkortad version.

Jag kan delvis förstå det när det gäller print-editionen. För well: det är ju liksom ett av problemen med det. Men webben? Vet inte vad DT skaffat sig för version av Polopoly men att det skulle vara en begränsad yta verkar lite galet.

Strunt samma – orka skriva om liksom. Här är insändaren:

I lördagens DT finns en kortare artikel om att skydda sitt hus mot inbrott. Det är bra när tidningar tar ett generellt ansvar och påminner oss läsare om dylikt. Problemet är när journalister väljer att inte ifrågasätta saker som intervjuade säger utan för vidare det som kan kallas urbana myter och saker som endast är hörsägen mm.
Under flera år har det varit en ”sanning” att inbrottstjuvar använder sig av sociala medier. Det berättas att man inte ska skriva att man är på Mallis eller ta bilder och lägga upp om semesterresan till Tjörn. Vanligtvis från olika säkerhetsexperter anställda på företag som säljer villalarm mm.
Försäkringsbolag i England och Danmark har också skrivit in i sina villkor att den som köper en försäkring inte ska skriva i sociala medier om man lämnar bostaden.
Trygg Hansa har under flera år valt att varna för att skriva om sina semesterresor på Facebook och använt en ökad inbrottsfrekvens som ”bevis”.
I den här artikeln är det Urban Leth från kriminalpolisens underrättelsetjänst som förklarar att man inte ska skriva sådant på sociala medier eftersom bovar använder dessa för att ta reda på om någon är hemma.
Problemet är att ingen man frågar kan ge några konkreta fall där sociala medier varit källa för inbrottstjuvar. Man grundar det på en vag logik utifrån okunskap om hur sociala medier faktiskt fungerar och låg insikt om vilket arbete som krävs för att faktiskt använda dem för tjuveri och inbrott. Det är precis samma obevisade skrämselpropaganda som konstant funnits sedan Internet blev vanligt i slutet av 90-talet. Det är synd att tjänstemän väljer att föra vidare såna saker och det är minst sagt oroväckande att journalister inte ifrågasätter såna ”sanningar”.
Man ska alltid tänka före med vad man publicerar på nätet men faktum är: det är inte speciellt lätt eller effektivt att söka efter personer som är på semester online. Det kräver fortfarande rätt hög grad av kunskap, god datorerna respektive ganska mycket tid för att bli ett effektivt verktyg för att begå inbrott. Det är fortfarande enklare för en inbrottstjuv att ta bilen och åka runt i närområdet.
Deeped Niclas Strandh, digital strateg

Om att kritisera och mobba – var går gränsen?

Jag tillhör de som knappast kan kallas ömhudade när det gäller att diskutera saker. Jag är van att hantera troll till både höger och vänster och har förr inte duckat att ge smällar när jag ansett att det varit vettigt (och ibland också när jag borde varit tyst). Samtidigt måste man inse att saker förändras: utvecklingen av nätet är gigantiskt snabbt och ingen av oss kunde riktigt förstått hur stort det kunde bli. Och vi har nog inte ens sett början på det.

Din Googlesökning, din image på Twitter, din vänlista på Facebook har ett värde på ett helt annat sätt än förut. Att få en tråd på Flashback kan möjligen ses som ett bevis på att man har genomslag men samtidigt också skapa oreda i sökresultat – något som Nikke Lindqvist nu intresserat följer när det gäller sig själv. Självklart handlar det inte om att skapa ett ”snälla medier” men att ändå skilja på sak och person. Det finns ett uns av osundhet i att det är personen som ska kritiseras – inte sakfrågor.

Själv blev jag trött här för leden på att så ofta få utstå meningslös kritik mot min person. Från anonyma konton. Jag skiter väl egentligen om någon kallar mig bög men att sedan andra väljer att konstant med ”satir” helt utan någon som helst anledning kalla mig namn och lägga saker i ”munnen” på mig blir rätt tröttsamt i längden. Att på min bekostnad vinna kredd i kretsar som lapar i sig skit om andra och roat gärna retweetar saker som är rena dissar. Vars självbild går ut på att de är så jävla häftiga och coola att deras bygge bara går ut på att elakt personkritisera andra.
Jag funderar helt enkelt när satir faktiskt går över till skolgårdsmobbing. När ”gonzojournalistik” blir förföljelse. Jag har inget bra svar men jag tycker inte att hån är speciellt kul, oavsett om den som hånas är ”offentlig person” eller inte. Det är också intressant att fundera över vem som är offentlig person i en tid där det personliga blir publikt på ett helt nytt sätt och det offentliga samtidigt är personligt: personifieringen och reputation management i sin prydno.

Det jag blir lite fundersam över är också vår generella tystnad. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Om vi vill ha en utveckling av sociala medier där varje person känner att den kan vara en del av det demokratiska samtalet så är frågan var vi drar gränserna för vem som är så pass offentlig att man ska tåla hånfulla tillmälen?



Ordet som svärd ett ganska ruskigt vapen.

Ord står mot ord och så mycket mer kommer vi inte komma vidare med i själva sakfrågan runt det förmodade rätt huvudlösa uttalande som en lokal politiker i Uppsala gjorde. Mediehanteringen i Kristdemokraterna i Uppsala har fallerat, och hanteringen av det här drevet har inte direkt varit något som används som ett gott exempel.

Vem ljuger? Journalisten eller KDs pressekreterare? Båda står inmålade i varsitt hörn: om journalisten erkänner att han fabricerat den lilla intervjuns uppbyggnad förlorar han all trovärdighet som journalist. Om KD väljer att erkänna att de i sina led har en person som inte vet vad 1a maj innebär så kommer inte bara Miriam behöva avgå från sin post utan även partiet tappar i förtroende.

Jag blev arg när information om att artikeln var lätt fabricerad till sin form, det erkänner jag. Efterhand fick jag andra indikationer som gör att jag idag inte vet vem som egentligen vet ”sanningen”.

Min grundläggande upplevelse är ändå att drevet på sociala medier handlar om ren mobbing. Man kan göra fina uttalanden om att det är en ”offentlig person” och att det handlar om att visa den låga ”historiska kunskapen” men till syvende och sidst blir det att sparka på en person som i det här läget har svårt att försvara sig. Det är fel oavsett vem som börjar sparka.

Att försvara det här med att politiker ska veta bättre klingar lite illa då man inte bryr sig om att fundera över vilken ställning inom politiken personen har. I det här fallet är det en landstingspolitiker. Det är inte en politiker med eget mediautrymme. Svartmålningen blir därmed mot en person som i princip är privatperson. Om uttalandet gjorts som det citeras är det dumt, korkat och man kan ifrågasätta både agenda och intellekt – men problemet är att det knappast är ett sånt fruktansvärt uttalande att det borde rendera den hårda och breda nedsabling som skett på sociala medier i det här fallet.

Helt enkelt måste vi börja fundera över hur vi hanterar den negativa viraliteten. För vi delar för att få egen credd, hittar roliga saker som våra vänner kan interagera med. Men varje bild, varje text är delbar på sociala medier vilket gör att det förs vidare till nya personer: din vän skapar sig egen credd genom att föra vidare det som publicerats in i sina kretsar och sen börjar det rulla. I marknadsföring en positiv sak, i händelser av politiskt värde viktigt men det kan också innebära att personer hängs ut på ett sätt som inte motsvarar ”brottet”.
Jag har själv många gånger varit starter för ganska elaka saker via bloggen och sociala medier. Det är inget jag idag är stolt över. Det är dumt. Att sedan jag kommer fortsätta ifrågasätta personer som jag anser ligger i en riktigt offentlighet är en annan sak. Men generellt har vi idag skapat en så pass hög grad av räckvidd med sociala medier att vi behöver tänka efter nån gång till.

Det är vad jag anser skett här oavsett om uttalandet är sant eller inte. Det roliga uttalandet blir till en flod av mobbing när det förs vidare. Det blir en kedja av elakheter som igår slagit sönder en persons liv. Om politikern har barn kommer de få höra om sin dumma morsa i skolan, mannen hennes kommer få skämmas och försöka förklara på sin arbetsplats, hennes vänner kommer att försöka hantera det negativa kändisskap som hon nu fått.
Vi har alla gjort mer eller mindre smarta uttalanden.

Fråga dig själv hur du skulle tycka om att något av de började valsa runt på Facebook utan någon kontroll och du får höra hur jävla korkad du är. Det är grunden till min kritik. Att det här sammanfaller med andra märkliga saker som personer ut vänstersidan av politiken gjort är tyvärr en sak som blir ihopkopplat.