Taggad: skolan

2013 03 20

Lärare som skjuter över ansvaret

Sonen har just nu religion i skolan. Kristendomen. Massor med inlämningsuppgifter där de ska hitta information och skriva ihop sammanfattningar, göra jämförelser mm. Oerhört bra sätt att lära sig det som många gånger är vad arbetslivet faktiskt många gånger handlar om: samla information, analysera och sedan sammanfatta det till något som är användbart just i den situation som man befinner sig i. Eftersom det är just det här ämnet så får jag många frågor. Mitt mål är att vara en källa men också att ge tips om hur han ska leta för att hitta bra information som han sedan sammanställer. Sedan kan han verifiera det med mig. Självklart är det lite orättvist mot hans klasskompisar just i det här att han har både en fd präst och en diakon som föräldrar vars samlade teologiska kunskap är… stor och att han själv tycker det är rätt kul att leta information och sätta ihop den.

Idag har flera artiklar dykt upp om skolan – eller snarare hur grundskolan misslyckats kapitalt att ge elever grundläggande färdigheter både i språk, problemlösning och analysförmåga. Det är helt klart oroväckande läsning både hos SULF och i UNT. Det är minst lika oroväckande att nya skolformer och idéer håller på att försvinna bara för att vi har en utbildningsminister som är en stolle – en katederstolle.

Det tråkiga är när man försöker lyfta såna här saker så går lärare i direkt försvarsställning och börjar argumentera i ett antal lätt igenkända argumentationsfåror:

Föräldrarna måste ta större ansvar. Lärare är inte serviceorgan för att föräldrarna ska undgå sitt eget ansvar för barnens lärande.
Det finns för lite resurser. Lärare hinner inte ta hand om alla elevers behov eftersom man är för få.
Det är för mycket administration. Samma förklaring som ovan men med slutet att de inte hinner.
Tekniken har skapat ett sämre språk hos unga. IKT och liknande bör bara vara komplement till det riktiga sättet att lära sig skriva, räkna, läsa.
Eleverna vill inte lära sig. De är från sina föräldrar vana att få allt serverat. De skiter i att lära sig språk så länge de klarar att skriva sms.

Det slår tyvärr aldrig fel. Att mena att föräldrarna har ett ansvar är kanske inte någon större grej – det är självklart så att de föräldrar som är kapabla att ta ansvar ska göra det. Men fortfarande finns det dels barn vars föräldrar inte kan göra det – ska de då bli utan? Det tror jag ingen riktigt menar – men fokuseringen på föräldraansvaret kan lätt skapa segregering. I vissa ämnen är det också så att även om föräldern är ansvarsfull så kan man helt enkelt inte stödja eleven: för min del är det meningslöst att jag ens försöker hjälpa till med matte. Å andra sidan anses det helt fel att kunna dra av för läxhjälp… vilket skulle vara att ta ansvar för sina barns skolgång även om man själv inte kan eller hinner lägga den tid man skulle vilja.

När det gäller argumenten om att det inte finns resurser dvs. politikerna måste göra något så blir det ett argument som inte bra är defensivt utan skapar en statisk situation. Om politikerna inte gör något så väljer man därmed att inte försöka kringgå det faktum att skolan inte utbildar elever till högre studier och arbetsliv: istället för att då angripa problemet från två håll – dels förklara att vi kan göra mycket bättre med fler resurser ändå se möjligheter och bygga en pedagogik som faktiskt omskapar förutsättningarna. Jag är glad att det finns så många lärare som ändå försöker.

Och de försöker oftast genom att se möjligheterna med tekniken. Att utnyttja datorer, plattor mm i undervisningen. Att ta hjälp av den information som finns online, pedagoger som inte tillhör skolan men som har massor att ge. Dock är det för många lärare ett rött skynke. I vissa fall verkar datorn vara ”roliga lådan” som eleverna bara ska använda när det är lite roligt (och inte så viktigt). Eller så finns det för få och eftersom man då måste tänka till så är det bättre att låta bli. Jag blir stum när någon förklarar att den låga språknivån beror på datorer. Att det på något sätt är naturligt att skriva med penna och papper men onaturligt för språkutvecklingen att skriva på ett tangentbord. Jag undrar om det var samma åsikter när man övergick från att skriva på griffeltavla till papper: ”kritdammet gör viktiga saker för språkinlärningen”. Att sedan lägga ansvaret på föräldrarna igen – men nu att man tar ”för mycket ansvar” (läs: curling) respektive på tekniken (läs: sms, Facebook, spel) blir förutom helt ologiskt också ytterligare ett sätt att som skola och som lärare faktiskt skjuta från sig hela ansvaret.

Jag skrev lite elakt om att lärare tenderar att använda Comic Sans i sina brev till hemmen och fick rejält med skit för det. Jag valde att visa att min kritik byggde på att kommunikation är viktigt och skolan behöver vara de som visar hur det ska göras. Liksom att det är viktig information om föräldrar ska kunna ta sitt ansvar – och se skolan som viktig. På samma sätt kan jag märka att lärare många gånger är ganska dåliga på att själva skriva rätt svenska. Det är särskrivningar, dålig meningsbyggnad och andra uppenbara fel i texter som kommer från lärare. Hur ska då elever lära sig när de som ska lära dem inte skriver god svenska. Det är många gånger jag försökt förstå instruktioner från pedagoger – och jag räknar mig inte som helt intellektuellt inkapabel – och hur kan då unga elever lära sig att ta instruktioner? När de tidigt får instruktioner de inte ens kan förstå – då ger de ju upp och struntar i det.

Det finns helt enkelt många bra lärare. Oerhört duktiga, kompetenta och som förstår att skapa bästa förutsättningar för sina elever, arbeta tillsammans med föräldrarna och förstå att den värld som unga möter är en annorlunda värld. Men det finns också lärare som behöver skärpa sig och sluta att skjuta över allt ansvar på alla andra.

#Post 057 i #blogg100

2012 04 28

Kritisera inte lärares paketering av information

Jag har fått tagit en hel del skit för att jag skrev det jag skrev igår. Kritiken kan delas in i följande:

Men orka! Min kritik är löjlig och ”skitnödig”. Skaffa mig något vettigare att kritisera än vilka typsnitt som väljs.
Spelar väl ingen roll i alla fall. Uppgivenheten är stor bland föräldrar. Det är då inte formen som är det värsta utan det faktum att de flesta upplever att veckobrev är illa stavade, särskrivna.
Det var oförskämt! Att kritisera människor som försöker göra något är fel i Sverige. De har ju gjort något extra och det ska man inte klanka ner på.
Det är oförskämt att kritisera lärarna! Lärare verkar ha carte blanche i vissas ögon. De tar hand om våra barn och får inte kritiseras. Alternativt att det är lite synd om dem.
Comic Sans gillas av många! Logiken är att eftersom så många använder typsnittet så måste det vara funktionellt.

Min text var i grunden lite ironisk. Kan inte påstå att jag inte kommer överleva om nästa veckobrev är satt i Comic Sans (men det kommer vara i Garamond har jag blivit lovad :)). Och magistern (roande att så många gick i genusfällan) roade sig med att svara:

Det är fina former! Känslan däremot…

För precis: jag hade självklart inte skrivit det om jag inte känner i det här fallet sonens magister ganska bra. Vi har satt upp klassblogg tillsammans, jag har varit där och föreläst gratis för klasserna och vi fastnar ständigt i nya spännande idéer om IKT.

Men inga skämt är så bra som de som ändå har en del allvar i sig. För jag är oroad ibland över att kunskapen om att kommunicera ofta verkar vara lågt prioriterad både när det väl ska ske mellan de olika gränssnitten barn, lärare; lärare, förälder. Att kunna förstå hur man på bästa sätt får fram information, hur man paketerar den så att den optimeras är för mig inget som är skitsamma. Mängden veckobrev som vi hittills fått gör mig alltför ofta dystopisk: om lärarna inte bryr sig mer om att a) säkerställa stavning och meningsbyggnad b) ser till att informationen är korrekt återgiven c) har paketerat den på ett sätt som gör den lättillgänglig och effektiv så inser man att det knappast är något som våra barn får lära sig. Barn som ska ut i en värld där kommunikation är en viktig del av överlevnaden, där möjligheten att paketera informationen är gigantisk och därmed ökar kraven hela tiden på att inte bara skriva rätt utan också förstå hur utseendet har en viktig del av hur effektivt man kan kommunicera.

Åsikten att lärare inte ska kritiseras är i sin tur märklig. För mig är det mitt ansvar som förälder att där jag kan faktiskt ta ansvar för att mina barn ska få den bästa skolgången. Lärare är fantastiska och i det här fallet är jag tacksam för att sonen haft de han haft. Men det gör inte att jag inte har rätt, och kanske till och med en skyldighet, att ifrågasätta och kritisera när jag upplever att något är fel. Den kritik jag fått ta har däremot mer eller mindre förklarat för mig att jag som förälder inte ska tycka till om skolan, att det här är ett övertramp osv. Skotten mellan skolan och hemmet är täta i folks åsikter.

Kanske gjorde jag fel. Kanske ska vi vara tysta och låta skolan sköta sig själv. Eller så ska vi kritisera även i det lilla som kan få stora konsekvenser.

2012 04 27

”Mina ögon, mina ögon, min formkänsla”

Rubriken är det mail jag skickade till sonens klasslärare efter veckans veckobrev.
Som såg ut så här (detta är ett utsnitt):

Vi pratar här [[Comic Sans]] rakt igenom förutom underskriften som snyggas till med Zapf Chancery. Genomskinliga plattor med rutiga tonplattor. Färgval som är… intressanta (särskilt rött på svart är ju ett vågat val).

Jag vet inte vad man tror när man gör något sånt här? Tycker de verkligen det är snyggt själva? Är det här någon sorts mellanmjölksform som egentligen borde genomsyra all formgivning eftersom det är vad som gillas. För det här är inte unikt när ”vanligt folk” ska layouta.

Några grundteser:

Det här är ett veckobrev som ska kommunicera till oss föräldrar viktiga saker runt våra barn. Det är innehållet som ska styra och vanligtvis är vi rätt så intresserade. Det behövs inte inbjudande form för att fånga ögat och intresset.
Kontext och användning är viktigt att tänka på: veckobreven hänger på tusentals kylskåpsdörrar. Tusentals ögonpar kommer att se veckobreven varje dag om och om igen. I rest my case.
Fonter är till för att skapa läsbarhet i första hand. Det är inte Comic Sans största tillgång. Comic Sans är inte ens till för att vara ett typsnitt.
Bara för att funktionen för att göra layout finns i Word-97 så måste man inte använda den. Lägg tiden på nåt annat istället. Typ korrekturläsa brevet.
Bilder är bra på att stödja förståelsen. De är inte till för att fylla ut plats lite random.
Zapf Chancery är aldrig snyggt. Aldrig. Det är typsnittens motsvarighet till cancer: saker som förändras till något ont.

Comic Sans Criminal - There's help available for people like you!

Vincent Connare gjorde inte världen en tjänst. Han förändrade förutsättningarna för formgivning till det sämre. Zapf som fixade Chancery är inte mycket bättre.

Snälla. Gör om gör rätt!

2011 09 22

Kunskapsnation? Inte med Skolverket

Jag har varit på föräldramöte i barnens skola idag. Idag skulle vi stadievis få information om Lgr11 och nya skollagen. Sen skulle vi få diskutera klassvis runt klassens frågor (klassresa, mobiltelefonproblemet, klassföräldrar etc.).

Rektorn på barnens skola är inte den jag skulle anmäla till tävlingen Sveriges mest strukturerade rektor men nu hade hon minsann fått en film från Skolverket som informerar om allt nytt inom Lgr11. ~~Tyvärr verkar Skolverket anse att den är alltför viktig för att läggas ut på sin sajt~~ – eller på sin Youtube-kanal (och logiken mellan vilka filmer de lagt på sin sajt och på Youtubekanalen förstår jag inte men det hör mer till mitt professionella liv). Tack vare @macsolve så hittar man den här.

I korthet går den ut på att det är en manlig voice-over: för berättarröst är fel att säga som snabbt och mer likt text-to-speech-programmen förklarar allting i en galen fart till en powerpointpresentation. Det är inte pedagogiskt för fem öre och när de kommer till att förklara den nya betygsskalan fnissar jag till: det är så tjänstemanna-aktigt gjort att alla bara skakar på huvudet. Ingen förstår någonting. Avslutningen förklarar att man minsann kan läsa mer på webben och rabblar upp ett gäng webbadresser.

Jag twittrade ut följande tweet:

För jag tycker det. I både Lgr11 och skollagen skrivs föräldraansvaret in och det är mycket bra. Problemet är att man då måste se till att det som man förväntar sig att föräldrar ska förstå för att kunna ta sitt ansvar också förklaras så att normalbegåvade människor – och helst även de som inte ens når den graden av intellektuell stringens – faktiskt kan förstå och på så sätt ha en chans att ta sitt ansvar.

Rektor spädde sedan på med att gå igenom ett gäng slides runt hur hon tänkte att skolans värderingar ska se ut, saker som hon förklarade att hon ännu inte ens förankrat internt gjorde mig ännu mer irriterad. Det är dåligt ledarskap och även det helt klart nedvärderande mot inte bara lärare utan också mot oss föräldrar.

När jag tänkte vidare på framförallt filmen blev jag ännu mer förbannad. I matsalen satt dels en kvinna med gravt hörselhandikapp som hade med sig en person som skrev in allt som sades på en skärm liksom två tolkar som (försökte) simultantolka till somaliska. I rummet sitter också föräldrar som kommit från olika delar av världen och som inte har svenska som modersmål. Det finns inte en chans i helvete att hörseltolken eller språktolkarna kunde hinna med att göra det som sas på filmen begripligt och när inte ens vi som pratat svenska i hela vårt liv fattade vad som menades – hur ska då en nysvensk göra det?

Att förstå något innebär att man blir trygg – och trygga människor kan ta det ansvar som avkrävs av en.

Som marknadsförare och innehållsstrateg blir jag mörkrädd för hur våra skattepengar används för att skapa information som skjuter både över men också bredvid målet: om det inte till och med klickar. Om jag släppte iväg en sån här produkt skulle jag aldrig få ett jobb igen. När jag satt med en kund och gick igenom en del informationsmaterial för ett tag sen kom vi fram till att information inte måste vara tråkig. Det är en insikt som Skolverket borde komma till. Men också att om jag som copywriter inte skriver saker som gör att mottagaren känner både ”wow” och ”aha” så kommer min text inte göra sitt jobb. Skolverkets film gör inte sitt jobb. Den gör bara människor mer osäkra, frågande och den kommer snarare att skapa främlingsskap inför nya läroplanen. ”Det var bättre förr”.

När Skolverket väljer att göra en sån film – och när man senare försöker att dyka in på deras sajt och läsa om vad som gäller och möts av en mur av kanslisvenska, utredningstexter och dåligt förenklad information så skapar man inte jämställda möjligheter för alla barn och unga att klara skolan.

Det handlar inte om någon digital klyfta – det handlar om att statliga myndigheter skapar en intellektuell klyfta, en kunskapsklyfta mellan de som har en chans att förstå (typ akademiskt skolade, vana att läsa många och invecklade rapporter) och de som faktiskt inte har den möjligheten (typ 95% av resten av världen).

När jag gnisslade som mest på Twitter fick jag ett svar från en gymnasielärare som handlade om att skolfrågor är så komplexa att det är svårt att göra dem lätta. Eftersom jag är en snäll typ (numera) så frågade jag vidare men insåg att den synen gör att vi aldrig kommer att kunna bli en kunskapsnation. För om man från skolans håll väljer att se frågorna som så komplexa att de inte kan göras förståeliga så har man i värsta fall gett upp men gissningsvis handlar det om att man har så dåligt självförtroende att man måste göra saker komplicerade för att känna sitt eget värde: ”vi förstår minsann det här”. Oavsett kan man då sätta vilka stolta mål som helst – vi kommer aldrig att nå dem.

Om det är så att vi låtit skolan bli så komplex att det inte går för vanligt (trevligt – vi är ju i Borlänge) folk att greppa så måste frågorna göras enklare. När jag jobbar med grundläggande varumärkesstrategi och möter en struktur som är komplex så måste strukturen förenklas – annars kommer den inte att överleva och så är det med vilken organisation, vilket fråga som helst: om något tillåts växa sig för komplext så kommer det att slutligen bli impotent och ineffektivt. Man kommer aldrig ha en chans att nå målen man sätter upp. Själva komplexet av svårhanterade saker blir ett självändamål – och människor ser därmed lätt sin uppgift vara att försöka att hantera detta istället för att se vad målen är och hur man enklast, mest effektivt kommer dit.

En del skulle utifrån filmen och utgångspunkten att det nu är ett stort föräldraansvar inskrivet i läroplanerna – maskerat till samarbete mellan skolan och hemmet – att det då är föräldrarnas ansvar att informera sig om allt det nya. Well: be mig då inte sitta i en matsal och bli matad med en dålig film som inte informerar mig. Det är statens – och därmed Skolverkets – skyldighet att ge mig den information jag behöver för att faktiskt kunna hjälpa mina barn att klara av skolan. Och det oavsett om jag har två akademiska examina eller om jag bara gått ut grundskolan. Det gör man inte. Och det är respektlöst mot föräldrar, det är respektlöst mot de lärare som kämpar för att ge mina barn den bästa skolgången och det är fan i mig respektlöst mot barn och unga som ska få kunskap och färdigheter nog för att driva Sverige vidare: oavsett om de är födda i Falun, Sarajevo eller utanför Mogadishu.

2011 01 25

Enklare att rasa över onlinemobbning

En kommentar av embryo får mig att fundera lite – och samtidigt har jag läst det som @stielli skriver runt näthat och mobbning. Båda är lite inne på att mobbning online, hat online är… värre än skolgårdens och arbetsplatsens: eftersom den finns skriven och därmed kanske kvar – respektive att själva mängden av den potentiella synligheten är större:

När jag var ”unge” förekom precis samma trakasserier som det gör nu. Ingenting har i grunden förändrats. Det är ”bara” det att vi har fått andra kommunikationskanaler. Lapparna som bytte ägare i korridoren och gick från en till en annan är inte längre lappar mellan två personer som kanske blev tio personer när dagen var slut. Nu är ”lapparna” uppdateringar på facebook som på fyra sekunder kan nå tusen människor. Genomslaget blir – självklart – tyngre. Större. Förödande.

Och visst är det så. Det är en större spridning. Det är saker som blir kvar. Den nya lagen runt fotografering har parametrar utifrån faktumet att mobilkameror och bild/filmuppladdning är i var mans hand idag.

Min tanke är om det ändå är så. Är det värre att bli mobbad, nedgjord, hatad på nätet av anonyma personer än det är att bli det av personer man känner, som man ser ansiktet på; och som man ska dela vardag med – på skolan eller på jobbet? Jag har inget bra svar på det egentligen. Jag bara funderar på om det faktiskt handlar om att vi ser kvantiteten som värre – trots att den kan vara enklare att hantera i vissa fall – än att inse att ”kvaliteten” (konstigt ord i sammanhanget jag vet) många gånger är bra mycket värre att handskas med: att bli nedgjord inför och kanske av personer man har någon sorts relation med.

Självklart finns det delar där det handlar om känslan av att många får se något man inte vill att någon ska se – ens svaghet, ens värdelöshet i andras ögon: då är själva mängden av potentiella läsare/ögon kanske värst.

Men samtidigt som det krävs mindre av mobbaren online att skriva det elaka så krävs det mindre mod av personer att säga emot. Nätet har en självrensande kraft många gånger: det är bra många gånger ensammare att stå i ett hörn på skolgården eller sitta ensam vid kaffebordet på jobbet eftersom de som inte nödvändigtvis tycker som mobbaren faktiskt inte riktigt vågar stå upp emot sina skolkamrater eller sin arbetskollega. Även om makten är stor för den som kan hantera internet så är den mindre än för den som skaffat sig makt genom förtryck och popularitet i det analoga livet.

Helt enkelt är det färre som är tysta på nätet. Det som Birro och andra kändisar valt att blunda för är de som faktiskt stött dem (det är fascinerande att Birro nämner det men ändå förklarar sig ensam – positiv input har inte något värde). De har gjort en kvantitativ analys av motståndet istället för att fundera över de som vågar stå upp på deras sida.

När det gäller diskussionen om ungas utsatthet på nätet så är den viktig. Men den får inte bli ett skydd för politiker och skolledare från att faktiskt ta tag i det våld, den mobbning som sker på skolgårdar – och inte bli en enkel utväg för arbetsgivare och fackförbund för att slippa hantera arbetsplatsmobbning. Det är lätt att stänga av tillgången till Facebook men det är bra mycket svårare att möta problemen i fikarummet.

Martin Luther King JR sa en gång: ”Det är inte de ondas ondska som skrämmer mig mest utan de godas tystnad”. Är det inte så att tystnaden är bra större i det analoga mötet med det onda än i onlinemötet?