Det här är en ompostning av en tidigare Noterat.

Trodde det inte längre var ett problem – tänk så fel jag hade:

Note to self: – ha aldrig två instanser av bloggens kontrollpanel öppet. Aldrig.

Räddade dock texten från gamla Noterat från idag:

Det är fasta och Mikael berättar om Fattigbloggen på Aftonbladet. Upplägget är att journalisten Jessica Ritzén ska under en månad leva på existensminimum – dvs. riksnormen för socialbidrag. Oavsett vad man gör för olika politiska ställningstaganden så är det en viktig journalistisk produkt – för den berättar en historia som både är dokumentär och mitt i och samtidigt utifrån-sedd: berättar om en värld som är både ny för journalisten själv och för oss andra. Det här är ett exempel på framtidens möjlighet för journalistik och för media.

Uppdatering: Martin Aagard påpekar att Fattigbloggen är intressant journalistik och det är det. Jag håller med om att Croneman är en fåntratt i det här fallet. Å andra sidan är väl det inte något nytt? För visst är det så här generellt med bloggandet:

Det är uppenbart att någon sorts frontlinje i den nya journalistiken går exakt här.

Ritzéns blogg är en journalistik som ger sig in i dialog med dem hon skildrar.

Här finns ett samtal om klassamhällets kronor och ören som aldrig tidigare förts i svenska medier. Ett samtal som två etablerade mediearbetare tydligen vägrar delta i.

[...]

Men Cronemans vämjelse verkar mer handla om att han inte fått berättelserna filtrerade av någon kollega på Dagens Nyheter.

En annan ny blogg är Thomas Bodströms. Och han har onekligen humor: Bodströmsamhället. Bland annat tänker han granska granskarna. En solklar blogg att ha i rss-flödet!

Uppdatering: Bodström förklarar varför han börjar att blogga hos Newsmill.

Ashton E. Kutcher som är gift med Demi Moore har lagt ut en smygtagen bild på sin frus rumpa på Twitpic. Det blir självklart en massa buzz runt det. Demi Moore själv är ändå rätt soft över det hela. Själv tycker jag att det visar på en skön inställning till varandra och är det något som alla relationsexperter pratar om så är det att våga busa med varandra. Iofs skulle HS döda mig om jag la ut en sån där bild men jag tror att Mrs Kutcher är lite mer van att visa rumpan offentligt. Det som man kan diskutera är ju just den nästintill automatiserade möjligheten att vara rejält personlig och till och med privat via mikrobloggar och statusmeddelanden. Vilket också är ett stort ansvar för varje individ som väljer att publicera tweets om sig själv men fr a om andra (jmf Helin-gate). Vissa väljer till slut att stänga igen och bli private. Twitter handlar om relationer – och att vara personliga. Men var går gränsen? I fallet Moore/Kutcher så är båda lika notoriska Twitteranvändare men ändå? Eller vad tycker ni? Är det elakt eller lite smågulligt? Var går gränsen och var vill vi att gränsen ska gå?

Liza Marklund går samma stig som sina andra bedagade författarkollegor och tycker att Internet ska censureras. Isobel påpekar att det hela börjar bli lite surrealistiskt. Fr a tycker jag det är riktigt fult av Marklund att än en gång låta någon annan (den här gången en kompis som är musiker) säga de där fula sakerna om att det är bra att kineserna klarar av att censurera internet och att bara man får stopp på fildelningen så är allt det dåliga med IPred okej. Det jobbiga blir när hennes uttalanden börjar att kontrolleras. Det är dags för Liza Marklund att ta en väldigt lång time-out. Att två gånger inom några månaders tid bli överbevisad med att ta lätt på sanningen är två för många om man är både journalist och författare.

Uppdatering: Roger Åberg skriver om det hela på Newsmill och på sin egen blogg där han uppdaterar med ännu mer roliga misstag som Marklund och hennes polare gjort. Tja, Liza Marklund är så kokt så kokt! Förutom hans påpekande om att det hela är idiotiskt att förklara att ett band som väljer att exklusivt släppa sin platta till Coop skulle röja nya vägar så är frågan om inte hela Liza Marklunds artikel borde anmälas för indirekt textreklam för skivan. För nog kan man lugnt säga att bandet fått uppmärksamhet – att de sedan uppenbarligen är puckon är väl en helt annan sak.

Anna beskriver den nya medievärlden rätt bra:

Jag tror att Liza Marklund är en av de som måste inse en sak – ingen är garanterad sista ordet längre. Den offentliga debatten har förändrats i grunden. Det räcker inte längre med att vara mest etablerad, man måste ha rätt också. För annars finns det tusentals bloggare därute som gärna talar om hur det ligger till.

Uppdatering: Lizas snedsegling, dikeskörning och totala bomskjutning har uppmärksammats av en hel massa människor. Joshen är som vanligt briljant när han också påpekar det osannolika i att 80000 skulle laddat ner en skiva med Mats Ronander…

Etiketter:Aftonbladet, ansvar, Ashton Kutcher, blogg, deeped, Demi Moore, Fattigbloggen, Liza Marklund, privat, relationer, Thomas Bodström, Twitter

Igårkväll var jag sugen på afterwork. Gräsänkling och med en massa kul att skåla för. Men jag insåg snabbt att min bekantskapskrets är lite annorlunda. Och jag tänker på det igen när jag läser Ebba von Sydows lördagskrönika i Expressen där hon ser hur hennes vänlista är väldigt annorlunda mot hennes Facebooklista. Just med Facebook finns en intressant pendang i Whoppercaset där man skulle fimpa vänner för att vinna en gratis hamburgare

What price is Burger King placing on a Facebook friendship? At a suggested retail price of $3.69 for the Angry Whopper sandwich, customers are trading each deleted friend for about 37 cents’ worth of bun and beef.

Ebba von Sydow sluter sig ändå till att det handlar om att bjuda sina ”riktiga vänner”:

vid närmare eftertanke räcker mitt lilla kök. Gott och väl, faktiskt. För ska jag bara bjuda mina riktiga vänner? Då blir det inget stort party. Fyra totalt, kanske fem. Går igenom min inbjudningslista i huvudet och funderar. Herregud, är de inte fler?

Själv bryr jag mig inte om att räkna ”riktiga vänner” på det sättet: det blir så konstigt då en del personer som jag ser som viktiga för mig personligen umgås jag uteslutande med via nätet – men min tanke handlar mer om det faktum att jag har få personer geografiskt nära att umgås med. Mitt nätverk, mina vänner, kompisar, bekanta och kontakter är spridda över hela Sverige och världen. Men det är väldigt få som har Borlänge som bas, eller ens Dalarna. Efter att jag också lämnat RT på grund av tidsbrist så är det färre.
Varför är det så? EvS tar upp en Harvardundersökning (vars findings snarare handlar om interconnectiveness än vänskap) och Expressen har frågat en del etnologer och psykologer som alla menar att det är ok med få vänner. I en gammal postning från Genetics And Health är samma fråga uppe från en annan undersökning och menar att det snarare handlar om miljö än genetiskt arv:

I do feel that once we’ve flown the nest life and make our way out in the big bad world, life gets daunting so we fall back on our ‘comfort zones’ which tends to be the way we were brought up by our parents.

Man kan ändå säga att det finns i princip två olika synsätt när det gäller hur vi väljer vänner:

1. Att det handlar om att välja personer i samma livsfas, i samma sociala och ekonomiska ställning och i sista hand med liknande åsikter¹
2. Vi väljer utifrån gemensamma åsikter och livsfaser, socioekonomisk ställning mm är underordnat.

När det gäller 1 så handlar det ofta om att hitta minsta gemensamma nämnare – och åsikter är sällan enkla att räkna in i det. Helt enkelt tenderar vi att i det fallet skjuta undan åsikter och värderingar till förmån för socialt liv. 2an är, vad jag och Brit Stakston i våra kurser och seminarier kallar en del av de nya ”digitala värderingar” som nätet gett – där åsikterna är individens viktigaste tillgång och vi söker åsiktsgemenskaper och värderingslikar. På olika plan självklart men själva grundpremissen bygger varken på geografi eller gemensamma socioekonomiska förutsättningar.

Det som är viktigt är att se att 2 knappast är bättre än 1 men att båda är viktiga för oss. Att enbart röra sig i grupper med liknande värderingar blir lätt åsiktsincestuöst och sekteristiskt medan att enbart skaffa relationer enligt modell 1 innebär att ens värderingar skrumpnar då man hela tiden måste undertrycka dem för att inte skava sig mot relationerna.

Självklart handlar det om både och de flesta gånger och jag tror inte människan är kapabel att hålla en nära relation till mängder av människor. Dock tror jag att vi måste revidera hur vi definierar såväl vänskap som icke-vänskap. Nätverkssamhället innebär helt nya premisser och parametrer för hur vi faktiskt umgås; både genom digitala nätverk men också utifrån hur vi ser oss själva som indivder snarare än delar av kollektiv. När jag tittar på de delar som jag läste i socialpsykologin så tycker jag mig se förändringar utifrån ett förändrat grundvärde och en teknisk utveckling: och det måste få genomslag i våra värderingar av (fr a andras) val av vänner.

Nå. Gårdagskvällen då? Well, det blev pizza, pilsner och prat hemma hos Målarn. Mycket trevligt.

1. även om vi ändå tenderar att ha liknande ytåsikter beroende på socioekonomiska och livsfasmässiga parametrar [↩]

Etiketter:åsikter, digitala värderingar, Ebba von Sydow, Internet, nätverk, relationer, sociala dimensionen, sociala kontakter, undersökning, vänskap