Taggad: reklam

När en gammal generation snörper på munnen

Att glömma bort att inse att det är sällan så att det var bättre förr kan vara alltför enkelt och en av ledarskribenterna i Dalarnas tidningar gör det idag, med en lite lätt medelålders snörp på munnen:

Genom att vara snygg, populär och modemedveten som tjej kan man för en kortkort stund i livet sola sig i uppmärksamhet.

Och det skulle vara något nytt? Det är knappast så att det plötsligt dykt upp som ett nytt beteende bland människor?

Pernilla Ohlin skriver ett ledarstick i Dalarnas Tidningar som stör mig en del. Det handlar om ”plutmunsgenerationen” och även om hon försöker lyfta in att den nya generationens tjejer är mer frigjorda och mer framåt så menar hon

 Jag är helt övertygad om att tonårstjejer i dag lider av en större utseendefixering än vad min generation gjorde och att den bottnar i en återgång till mögliga könsroller.

Hennes exempel är vaga och för att verifiera tar hon ett antal av sina kompisar där en pappa stängt ner dotterns Facebookkonto tills dottern lovade att inte lägga upp ”såna bilder”, hennes yngre bekanta som bara tittar på smala smärta tjejer som ”liggbara” och Ohlins svägerska får oemotsagd dissa en nämnd klädkedja som den som skapat det hela genom sitt modespråk. Slutsatsen är att det fortfarande är utseendefixering som skapar värde – och att det hela är media och reklamens fel. Samma gamla usla externa scapegoat-jagande alltså.

Framförallt har hon generellt fel eftersom hon knappast kan säga att vår generation var mindre utseendefixerad: vår tonårstid var fylld av hårspray, axelvaddar och mängder av regler och influenser. Det fanns färre mediakanaler att kommunicera, vilket också gav en mycket större likformighet i hur någon skulle se ut. Men generellt var man lika inriktad på det smala som det vackra, märkeskläder som det som gav status men till skillnad mot dagens modebloggerskor som valt att bli sina egna experter så fanns det här ett antal fixstjärnor som bestämde hur allt skulle vara.

Jag blir beklämd när analysen är så grund, när en person med rätt rejäl dos intelligens inte problematiserar mer. När det gäller killar som förklarar någon som ”liggbar” eller inte – det är ju deras värderingar som suger – knappast så att tjejerna skulle vara felet. Det är knappast så att media eller reklam bestämmer de reglerna. För man kan fundera om det inte är så att Ohlin här helt enkelt utgår från ett felslut: hon tolkar allt utifrån att hennes (och min) generation har svaret, alltid gjort rätt och väljer inte att fundera om både inte både kompisen vars dotter fick lova att inte ta plutmunsbilder och svägerskan borde fundera över dels hur de själva pratar om utseende med sina barn – och hur de själva värderar vad som är snyggt. Det är ännu en gång tolkningen runt att ”barn” är rena och oförstörda och ska skyddas från externa (läs media/reklam) faror i föräldrarnas famn. Värderingar pådyvlas utifrån och det faktum att döttrarna garanterat hör föräldrar diskutera sin egen vikt, ser sin mor pluta med läpparna inför nyårsfesten och blir insatt i träningshets genom att se sina föräldrar stressa till Friskis och Svettis – det påverkar inte alls hur de sedan tolkar den media de omvärvs av.

Men jag undrar hur många av dessa tjejer som egentligen är nöjda med sitt utseende? Tävlar de med varandra? De måste de göra. På en blogg, skriven av två 19-åringar, där 90 procent av bilderna består av självporträtt i olika vinklar, läser jag i ett inlägg: ”Sååå sjukt snygg, hur kan man vara så snygg? Av alla människor jag skulle vilja byta utseende med så vinner Heidi Klum”.

Hur låter det hemma i tv-sofforna? Och hur väljer Pernilla och andra sina outfits varje dag? Helt utan att fundera på om man är snygg i andras ögon? De kvinnor jag frågat genom åren varför de lägger så mycket tid på morgnarna på smink, på att välja kläder osv har förklarat för mig att det handlar om att vara snygg gentemot andra kvinnor – en konstant tävling. Att inte kunna gå till brevlådan utan smink handlar inte om att man i grunden tror att man ska hitta mannen i sitt liv stående vid grannens staket utan ifall man skulle träffa någon ie. vännina. Att inte åka till affären i mysdressen handlar om en instant upplevelse av att ikläda sig den roll man valt.

Varje generations värderingar byggs både av arv och av dikotomi mot arvet: på samma gång handlar det om att barn integrerar sina föräldrars värderingar men också gör uppror mot dem. Det är ett socialpsykologiskt pendulum som svänger fram och tillbaka och sakta bygger en personlighet. Att som vuxen inte inse detta – och våga ifrågasätta inte bara de externa påverkansfaktorer utan också sina egna sätt att kommunicera värderingar innebär att man avhänder sig möjligheten att vara en motkraft eller balans.

Det är enkelt att skylla på media och reklam. Men det skapar knappast någon nytta. Reklam har en endaste uppgift: att sälja det som man gör reklam för. Det är grundmoralen i all marknadsföring. Sedan väljer man att göra det på olika sätt och adderar olika värderingar och moraliska parametrar på sin kommunikation men att anlägga moraliskt ansvar på reklam som går emot grunduppgiften är bara dumheter. Medias uppgift är mer grannlaga men utgår i princip från att spegla det samhälle som man ser – både att analysera men också objektivt rapportera och förstärka redan befintliga värderingar, addera innehåll som fyller behov som läsaren upplever sig ha – för att på så sätt sälja sina prenumerationer och lösnummer. Det är grunden för liberal och demokratisk mediesyn – och grunden för yttrandefrihet och tryckfrihet. Varje avsteg från det – genom att avkräva media och reklam en censur utifrån värderingar är också ett avsteg från de friheterna.

Jag har själv ett par fantastiska barn varav en dotter som redan bloggar – och är mycket mode- och utseendeintresserad på gott och ont. Det kan irritera mig många gånger och en del modebloggar hon pluggar gör mig djupt beklämd (nej inte din Amanda Astors :)) men jag kan också se att vi som föräldrar många gånger misslyckats med att ge en schysst självbild. Om vi själva står vid spegeln och ojar oss om hur tjocka vi blivit, eller konstant diskuterar hur mycket man bör äta så är det självklart att det påverkar barnen. Om vi hela tiden förklarar hur viktigt det är att röra på sig för att inte bli tjocka istället för att det handlar om att må bra – då misslyckas vi kapitalt. Det handlar om ett ansvar både att se till att barn inte blir för överviktiga men också blir insiktsfulla om hur vacker man är. Jag har världens vackraste dotter och mitt jobb är att få henne att förstå det – när hon inte ser det så är det jag som får lov att säga det åt henne, och när hon fastnar i fixering vid utseende så är det mitt jobb att visa på hur skönhet handlar om många fler parametrar än perfekt vikt, välplockade ögonbryn eller de rätta kläderna. Men det innebär inte att jag kan förbjuda eller ta bort de influenser som omvärlden ger henne. Mitt ansvar är att ta diskussionen, respektera och lyssna och även spegla det jag hör mot hur jag och andra vuxna hanterar våra egna värderingar.

Ohlin börjar med att beskriva en bild av en god värld som enligt henne ”hotas” av att samma tjejer tar bilder på sig själva med plutmun och blickar under lugg:

Tonårstjejer i dag är frigjorda på många sätt. Många av dem som jag pratar med vill göra karriär och erövra världen, de tror på sig själva och tänker inte forma sig efter mängden. De är också helt övertygade om att män och kvinnor ska ha samma möjligheter.

Jag tror att hon har fel. Plutmunnar och modeintresse, ett intresse för att smycka sig själv och vara intresserad av sin egen kropp hotar inte självständigheten idag. För det Pernilla Ohlin glömmer är att de här tjejerna väljer att beskriva sin värld vilket innebär att de tar kontroll över den. De formar sitt eget jag genom konstant kommunikation med många andra. Det är den stora skillnaden mot förut. Och det innebär att de kommer att bli bättre än vår generation.

Lägg ut! Lägg ut!

Den 27e mars är en vanlig dag. Det mest intressanta är väl att Quentin Tarantino fyller år och att Nikita Chrustiev blev premiärminister 1958.

Men det är också en speciell dag. Jag slutar på Heimer & Company Reklambyrå. Fem år har gått och nu växlar jag över till något annat.

Så här är det. Jag startar ett eget företag. Niclas Strandh digitalPR.

Jag kommer helt enkelt att växla över till att jobba med strategi och utbildning runt sociala medier. PR? Är inte jag reklamare? Jo men det som händer genom det som jag kallat conversation revolution innebär att public relations handlar om mycket mer än pressreleaser och events – det handlar om att skapa relationer med sina målgrupper, med sina fans – med andra människor. Reklam och traditionell PR smälter samman. Allt pekar på att framtidens marknadsföring kommer se annorlunda ut. Det vi idag kallar alternativa medier och det som idag kallas sociala medier ökar sin betydelse. Snabbt tar de mer och mer av mediekakan hos varumärken.

Det är därför jag väljer att växla över. Helt galet och fullkomligt välavvägt. För jag har aldrig varit egen företagare och jag är måttligt road av allt det administrativa.

Men jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör – och kommer att tjäna pengar på det.

Deepedition.com kommer framöver verkligen göra skäl för sin tagline ”om allt det andra” – det kommer vara min personliga lekplats men ni kommer att slippa allt om sociala medier :) och jag kommer att fortsätta att använda deeped som handle ett tag framöver.

(en början på en postning)

Jag går och fnular på vad jag ska skriva i min krönika på Resumé nästa vecka. Den här veckan har Mattias (som för övrigt vann YABA om ni missat det) skrivit om att det är så gnälligt, missunsamt och ruttet i reklambranschen. Många intressanta tankar och samtidigt: tror vi att det går att ändra en bransch som vår?

Även LordFredruk har tagit upp ämnet i Kontaktmannen:

Kom ihåg att Gollum som sitter inklämd i ateljéns mörka hörn en gång var en sprudlande kreatör som skulle förändra världen.

Ulrikas Resumékrönika går i samma linje även om den handlar om hennes egen väg genom branschen…

[Läs resten på min nya blogg om social media, konversationsmarknadsföring och conversation revolution]

(ja jag vet att det är skamlöst att göra så men jag vill ju få lite ordning och reda så att inte deepedition blir en marknadsföringsblogg bara :)

Reklamens touchdown

Super Bowl är reklamvärldens epicentrum. En trettiosekunders spot kostar 30 miljoner dollar och filmerna diskuteras nästan lika mycket som själva matchen. Det är under Superbowl som klassiska filmer blivit stora: Apples ”1984” gjorde plötsligt företaget känt för stora delar av amerikanska befolkningen.

Min kära vän Åsk har alla filmer som någonsin visats under Superbowl. I år kan man se alla gratis. Det är rätt cool.

Årets filmer kan man redan få se – åtminstone tjugo stycken här.

Till på köpet har hon en exclusive: redan nu kan man se Denny’s reklamfilm: Thugs / Serious breakfast. Första gången de kör reklam under SB, och de satsar hårt genom att låta Perlorian Brothers göra filmen – de är reklamvärldens motsvarighet till bröderna Coen. Voiceovern är gjord av Burt Reynolds. Se den.

Reblog this post [with Zemanta]

Deepeds Bakvända Bloggpris

Att blogga handlar om att vilja uttrycka sig själv. Och kanske att någon faktiskt läser ens texter. Ibland till och med så att den som läser kommenterar. I vissa fall att den sen också säger att den känner igen sig i det man skrivit.

I de flesta bloggtävlingar är ”bästa bloggen” självklart byggt på läsarna och den som har många nöjda läsare – eller få väldigt nöjda läsare – har ju lyckats. Det är självklart effekt. Det jag skullev vilja testa är att dela ut ett pris som bygger på läsarens upplevelse av en blogg. Jag fick helt enkelt en galen idé och varför inte genomföra den i en liten skala?

Därav det bakvända bloggpriset – det är inte så att den sämsta kommer bäst utan något helt annat.

Idén bygger på tre steg:

  1. Ni som läser nominerar den bästa blogg ni vet. Det viktiga är att skriva en riktigt bra förklaring till nomineringen. Helt enkelt är det förklaringen dvs. vad bloggen haft för effekt för sin läsare, som tävlar. Hypotesen bygger mer på tanken på att en recension också är ett säljande argument.
  2. Jag utser fem bloggar som jag tycker fått den bästa förklaringen eller recensionen om man så vill – dvs. som jag anser uppenbarligen gett sin läsare något utöver det vanliga. Sedan plockar jag bort vilken blogg som fått förklaringen, rensar texten från identikatorer, och låter er rösta på vilken som är den bästa bloggen – utifrån den förklaring/recension som getts.
  3. De tre vinnande bloggarna presenteras med sina förklaringar plus (givet att det nämnts i nomineringen) den som lämnat nomineringen.

Lite intrikat va? Dock – se det dels som ett test, som lek.

Priset? Ingen aning. Nån som vill sponsra?

Vad är grundidén? Well. Som en del av er vet så jobbar jag med strategi inom marknadsföring. Som planner på Heimer & Company Reklambyrå. Bra reklam, bra kommunikation handlar självklart om coola bildlösningar, snygga slogans och allt sånt. Men grunden bygger på att faktiskt möta sin målgrupp på rätt sätt – att förstå vad han eller hon som faktiskt kan tänka sig köpa just ”min” produkt tänker, känner och tycker. Och sedan se till att reklamen faktiskt görs på ett sätt som tilltalar just den målgruppen.. I princip och i all enkelhet (det är rocket science när vi ska förklara det plannerwise dock ;)). När det lyckas så blir det effekt – även om en del reklamavoga inte vill tro det så fungerar faktiskt en hel del reklam. Jag ska inte säga vilken eftersom då blir vi reklamare så deprimerade… men i vilket fall – det får effekt när vi lyckas att matcha reklamen mot rätt målgrupp.

När det gäller bloggar så bygger det på samma sak. Självklart kan vi säga att Blondinbella är en dålig blogg. Och vi har rätt till det – utifrån en subjektiv värdering. Effektiv är den i alla fall. Utifrån ett visst effektmått. För den tilltalar en viss målgrupp som är beredd att läsa den och diskutera den. (Självklart bygger det sedan på pr- och på att integrera marknadsföringen..). Den fyller ett behov hos den målgruppen. Det är det läckra med bloggarna, som gjorde att jag en gång i tiden började utforska bloggandet mer än att bara leka med det; att det finns potential att faktiskt möta rätt målgrupp på ett enkelt sätt – oavsett om du är Coca Cola, Kalles Bilmek, Elsa som gör pärlhalsband eller bara är … du. Om man gör det rätt. De ger möjlighet för en person att skriva om sitt extremt udda intresse för nakennäverslöjd – och hitta en person som har samma intresse och vill läsa om det.

Idag är också recensioner och MTM/WOM-marknadsföring†† är viktiga – viktigare idag när det sker snabbt och enkelt via digitala kanaler och där Google är snabba på att plocka upp det som skrivs om en vara eller tjänst. Vi människor lyssnar mest på våra vänner, men sen mycket hellre på personer vi fått förtroende för som är ”vanliga” och inte experter. Det är därför bloggar är intressanta för marknadsförare – eftersom de både skapar möjligheten att bygga förtroendet liksom att de är bra på digital MTM/WOM.

Bloggen som plattform är, och kommer (tror jag) fortsätta att vara – oavsett mikrobloggar, Facebook eller whatever – grundbulten för användargenererat material – för recensioner av varumärken, för diskussioner mm – eftersom de många gånger är personliga. På det sättet ett extremt kraftfullt marknadsföringsverktyg, och samtidigt ett extremt svårhanterligt sådant eftersom det handlar om att vara… personlig(are) än den reklam vi är van vid. Det är mycket viktigt för företag att veta och förstå vad som skrivs om deras varumärke och erbjudanden, och hantera det. Google är ett media.

Så det är därför jag vill testa det här. Det vi ”mäter” här är snarare läsarens upplevelse – och egen subjektiva upplevelse uttryckt i text (fan vad tråkig jag låter när jag skriver sådär :)). Självklart är det egentligen inte någon skillnad mot andra. Dock är skillnaden när man sedan får rösta på en beskrivning om en blogg istället för att rösta på ”ah den där bloggen X har jag också läst den gillar jag”.

Har ni förstått?

Självklart är det så att det här inte är någon sorts rättvishetssak. Den blogg som vinner kommer vinna lika mycket på grund av kunskapen och skrivmöjligheten hos den som skrivit beskrivningen som hos sig själv. Men grejen är att det inte nödvändigtvis är ett problem: dels för att mitt mål när jag enväldigt väljer ut finalister är att hitta de som beskriver just effekten hos den som läst, de bästa recensionerna, och dels för att en blogg just är subjektiv – från det att den skrivs tills dess att den läses.

Möjliga störande saker. Förutom att ingen efter den här förvirrade postningen kommer att våga nominera en blogg, eller att alla tycker jag är en idiot (nåja – det kan jag leva med) så finns det några saker som självklart är ”bias” i experimentet:

  • de som läser Deepedition är inte ett fullgott statistiskt urval. Nej, säkert inte men det är samtidigt inte nödvändigt i det här.
  • det mäter inget nytt egentligen – det är fortfarande avhängigt på att bloggen som beskrivs faktiskt är bra. Ja. Samtidigt kan det mäta styrkan hos en recension. Det här är en metod vi använder inom planning också eller hur?
  • incitamenten finns inte för att lägga ner tid och möda på det här. Det får vi se. Det är ju för fan ett experiment för fan! :)
  • det kommer fortfarande vara de bredare bloggarna, de som lockar störst målgrupp som kommer att vinna då beskrivningen kommer att appellera till flest av de som röstar. Inte helt övertygad om att det är så. Tror att det snarare – beroende på hur väl jag lyckas i att a) hölja bloggens faktiska identitet ur beskrivningen b) hur väl jag lyckas få in respektive välja ut beskrivningar som beskriver effekten hos läsaren på ett mer abstrakt sätt
  • hur ska du hinna det här? Vem har bråttom?

För att det här ska fungera kommer det framöver ligga en postning överst – om nu WP lyckats få sin stickypost-funktion att fungera som inbjuder till tävlingen, berättar om hur den går till och har en länk till ett formulär. Självklart blir jag skitglad om ni länkar hit och dit. För desto fler som lämnar bidrag ju större är chansen att det blir riktigt bra bidrag. Sen kör vi insamlingsfasen ett tag. Sedan samlar jag ihop det och väljer ut de fem bästa. Sätter upp en omröstning om dessa osv. Jamen ni fattar.

Liten slutlig disclaimer bara: nej, jag har inte speciellt hög feber. Nej, det är ingen konkurrent till de stora priserna – det är bara ett kul experiment. Nej, jag tjänar inga pengar på det här. Ja, självklart hoppas jag att ni länkar – om ni vill.

Här är formuläret för att nominera.

Reblog this post [with Zemanta]

—–

  1. nu kommer andra planners antingen skratta sig halvt fördärvade eller slå mig hårt men va fan []
  2. †† Mun-till-mun och word-of-mouth som det ju heter på utrikiska []