…att Peace & Love är över och att mina farhågor om kaos inte besannats. Det gör mig glad eftersom Hammar och gänget verkligen är värda varje framgång man kan tänka sig. Och när jag läser recensionerna i BT så inser jag vad en av styrkorna är: två band som, trots de gigantiska akter som också spelar, ändå är centrum: brödrabanden från Borlänge Mando Diao och Sugarplum Fairy. De bevisar att Borlänge är Musikstaden. Och charmanta Gustav är som han är :).

…att Pernilla Ohlin hissar Husmark Pehrssons ändlösa väderkvarnskamp mot “fusket” inom socialförsäkringarna och missar att det hela är ännu ett bevis på hur politikerna väljer att omintetgöra det normala sättet att lagföra brott på. Och Ohlin verkar totalt missa den gigantiska ändamålsglidning som sker för rätten att utföra polisiära handlingar: det som vi varnat för när det gäller IPRED, när det gäller ACTA och Telekomfördraget och som Skatteverket redan tagit sig rätten att göra: att myndighetspersoner och företag blir utredare, domare och straffutmätare på en gång. Jag blir skrämd av att läsa en ledarskribent som jag anser har en rätt hög grad intelligens för övrigt, skriva följande:

Bidragsmyndigheterna och Husmark Pehrsson ska ha en eloge för att ha tagit ett kraftfullt eget initiativ i frågan, istället för att skylla på polis- och åklagarmyndighetens handlingsförlamning. Fuskavgiften ska helt och hållet administreras av myndigheterna själva, vilket gör vägen från fusk till straff mycket kortare. Alla brott har inte i domstol att göra. […] På så sätt vävs ett finmaskigare och effektivare nät, som ökar chanserna att fånga de fula fiskar som slinker genom polisens trasiga håv.

 

…Simon har gjort ett mycket bra och viktigt jobb för att dokumentera och diskutera det fullkomligt huvudlösa åtal mot en person som länkat till Viasats  Canal+ öppna streamade hockeymatcher. För som han påpekar:

Omfattningen av åtalet visar att skulle hockey-länkaren fällas ända upp till högsta instans är det riktigt allvarligt för allt som rör länkar och internets framtid. Samtliga sajter där användare delar med sig av länkar, som i vissa fall kan leda till upphovsrättskyddat material, bör således bli åtalade. YouTube, Facebook, Twitter, Bloggy, Google, Bing, Ja – nästan varenda sajt du är inne och surfar på…

Jag hoppas och tror att det ändå i slutänden är för galet och för stora konsekvenser att åtalet ogillas – fr a genom att det inte finns någon egentlig grund i någon skrivning av lagen om upphovsrätt oavsett vad åklagaren försöker påskina. Å andra sidan så ser vi just nu konstant hot mot ett öppet internet och hur företag gärna siktar in sig på “kabel-TV-nätet” igen – något som AOL försökte med på slutet av 90-talet. Läs också Marys postning i ämnet.

Etiketter:ändamålsglidning, åtal, bidragsfusk, Christina Husmark Pehrsson, Internet, IPRed, länkning, Mando Diao, Peace & Love, Pernilla Ohlin, rättegång, recensioner, socialförsäkringarna, Sugarplum Fairy, värdeglidning, Viasat

The Critics är en ny recensionssajt för bloggar – alltså att ett gäng personer kommer att recensera bloggar: som om vore böcker, skivor whatever. Vanligtvis brukar man säga att recensenter är misslyckade författare eller musiker (undrar vad filmkritiker har misslyckats i). Om recensenterna på TC  är misslyckade bloggare låter jag vara osagt men Klaus-Peter Beiersdorf aka Tyskungen som driver sajten är det inte.

Dock är han rätt kontroversiell. Omnämnanden som ”blogghora” och annat har förekommit och en del har ansett att hans recensioner av bloggar mest varit likt underhållningsvåld – roande men mycket onödigt överdrivet elaka.

Det är väl inte att ta till överord att säga att även om Tyskungen bara ville ha en kram så är det nog en del som vill ge honom en smäll på käften.

The Critics är snygg – dock med några mindre irriterande korrekturfel både i text och upplägg. Det jag funderar över är om den är intressant och om man inte tar ett för stort grepp. Den ska både konkurrera med bloggar som skriver om vad som händer i bloggosfären, med andra recensionssajter och hitta en position i att vara rolig (antar jag). Den vill vara en seriös spelare och samtidigt vara rolig. Själv skulle jag nog renodlat recensionsdelen och skippat det övriga, för att undvika att behöva positionera sig mot andra mycket större spelare som skriver om bloggvärlden.

Idén bakom TC är att recensera ”små och medelstora bloggar”. Det är en bra idé. Det verkar dock vara en rätt så bred definition då Bloggfrossa väl inte är en oäven blogg vare sig besöksmässigt eller kändismässigt, och inte är Heja Abbe! okänd (båda för övrigt nominerade tillsammans med Tyskungen i Blogg-SM där den sistnämnda vann).

Fin inställning i grunden att inte bara prata om de största. Och det är en hel del som vill bli recenserade. Vad gäller bedömningskriterierna så har det sagts att de ska finnas till beskådan men jag kan inte hitta någon förklaring av dem utan de finns i recensionerna rakt av – och jag personligen tycker de är väl generella och för mig som läsare svåra att vikta mellan de olika bloggarna.

De som ska recensera bloggarna är en trevlig blandning av bloggare och icke-bloggare. Läser man sedan de få recensioner som redan finns inser man att det onekligen blir svårt att bedöma bloggar utifrån något sorts objektivt eftersom de är så oerhört olika: KPB skriver långa texter fyllda med hyperbola uttryck medan de andra är kortare och mer beskrivande. Mitt ödmjuka tips är att ändå försöka att skapa en mer mallad recensionsform eftersom det inte ska vara recensentens språkekvilibrism som ska skapa en flipp eller en flopp efter att ha läst recensionen?

Men varför skriva om det här? Det låter ju rätt så bra ändå?

En del kritik har redan kommit fram. Bland annat funderar Ulrika Good över hur trovärdigt det är att Tyskungen aka Klaus-Petter Beiersdorf försöker stå för seriös bloggrecenserande:

Som affärsidé tycker jag att det är helrätt tänkt, och The Critics kommer säkert att bli en rekordklättrare på allehanda blogglistor, men rent känslomässigt har jag enorma problem med Klaus-Peter och hans trackrecord i bloggvärlden.
Varför då? Jo, för att han har idkat otillbörlig sodomi med alla sina läsare och en herrans massa bloggare, däribland mig.

och i kommentarerna finns liknande funderingar.

Själv har jag oftast ignorerat Tyskungens olika experiment. De har inte roat mig nämnvärt. Men om man ser varumärkesmässigt så är det onekligen ett problem om en av de personer som nu ska driva en seriös recensionssajt  är känd för att vilja göra ner andra för att mest skina själv, vilket var mycket av idén bakom Tyskungen och vars egna varumärke är lika delar extremt naket självförakt och skyhög hybris.

I en diskussion på Twitter som man kan försöka följa här försökte jag få några svar. Det var inte helt lätt. Det jag – om jag nu ska våga mig på att sammanfatta – förstått så ska

• TC vara en seriös recensionsblogg där varje recensent står för sin recension
• men Klaus-Peter Beijensdorf är ”redaktör”¹ och bestämmer vad som publiceras
• och det är hans humor och åsikt om vad som är elakt eller inte som gäller² för publicering
• de ska kritisera bloggare men vilka var inte helt klart… ”bloggare som enligt egen utsago tjänar miljonbelopp tycker jag helt klart att man ska kunna såga om de inte håller måttet.” och på mitt påpekande att det då typ är en eller två modebloggare som de kan kritisera var det väldigt vaga svar.
  
• på frågor om bedömning av graden av elakhet i recensioner (efter att känna till Tyskungens track record) så blev det inte enkelt att få svar – det kanske är en glidande skala. Eller ett sluttande plan?

Jag blev inte så mycket klokare av det hela faktiskt. Men jag hoppas att The Critics blir en kollaborativ blogg med recensioner där alla deltagande får plats. Det vore synd på en så pass bra idé att det blev en Klaus-Peter oneman-show med bakgrundsdansande recensenter. Jag hoppas helt enkelt att man intresserat kan läsa The Critics för dess goda och raka recensioner – inte för att läsa elakheter om andra bloggare signerat Tyskungen.

1. först var han ansvarig utgivare – men det visade sig att något utgivningsbevis inte fanns så då blev det redaktör [↩]
2. här är det osäkert eftersom han i ett svar förklarade att han bara kommer bedöma om något är straffbart [↩]

Etiketter:bloggar, bloggare, Bloggfrossa, blogghora, Klaus-Peter Beijersdorf, recensioner, The Critics, Twitter, Tyskungen, Ulrika Good

Att blogga handlar om att vilja uttrycka sig själv. Och kanske att någon faktiskt läser ens texter. Ibland till och med så att den som läser kommenterar. I vissa fall att den sen också säger att den känner igen sig i det man skrivit.

I de flesta bloggtävlingar är ”bästa bloggen” självklart byggt på läsarna och den som har många nöjda läsare – eller få väldigt nöjda läsare – har ju lyckats. Det är självklart effekt. Det jag skullev vilja testa är att dela ut ett pris som bygger på läsarens upplevelse av en blogg. Jag fick helt enkelt en galen idé och varför inte genomföra den i en liten skala?

Därav det bakvända bloggpriset – det är inte så att den sämsta kommer bäst utan något helt annat.

Idén bygger på tre steg:

1. Ni som läser nominerar den bästa blogg ni vet. Det viktiga är att skriva en riktigt bra förklaring till nomineringen. Helt enkelt är det förklaringen dvs. vad bloggen haft för effekt för sin läsare, som tävlar. Hypotesen bygger mer på tanken på att en recension också är ett säljande argument.
2. Jag utser fem bloggar som jag tycker fått den bästa förklaringen eller recensionen om man så vill – dvs. som jag anser uppenbarligen gett sin läsare något utöver det vanliga. Sedan plockar jag bort vilken blogg som fått förklaringen, rensar texten från identikatorer, och låter er rösta på vilken som är den bästa bloggen – utifrån den förklaring/recension som getts.
3. De tre vinnande bloggarna presenteras med sina förklaringar plus (givet att det nämnts i nomineringen) den som lämnat nomineringen.

Lite intrikat va? Dock – se det dels som ett test, som lek.

Priset? Ingen aning. Nån som vill sponsra?

Vad är grundidén? Well. Som en del av er vet så jobbar jag med strategi inom marknadsföring. Som planner på Heimer & Company Reklambyrå. Bra reklam, bra kommunikation handlar självklart om coola bildlösningar, snygga slogans och allt sånt. Men grunden bygger på att faktiskt möta sin målgrupp på rätt sätt – att förstå vad han eller hon som faktiskt kan tänka sig köpa just ”min” produkt tänker, känner och tycker. Och sedan se till att reklamen faktiskt görs på ett sätt som tilltalar just den målgruppen.¹. I princip och i all enkelhet (det är rocket science när vi ska förklara det plannerwise dock ;)). När det lyckas så blir det effekt – även om en del reklamavoga inte vill tro det så fungerar faktiskt en hel del reklam. Jag ska inte säga vilken eftersom då blir vi reklamare så deprimerade… men i vilket fall – det får effekt när vi lyckas att matcha reklamen mot rätt målgrupp.

När det gäller bloggar så bygger det på samma sak. Självklart kan vi säga att Blondinbella är en dålig blogg. Och vi har rätt till det – utifrån en subjektiv värdering. Effektiv är den i alla fall. Utifrån ett visst effektmått. För den tilltalar en viss målgrupp som är beredd att läsa den och diskutera den. (Självklart bygger det sedan på pr- och på att integrera marknadsföringen..). Den fyller ett behov hos den målgruppen. Det är det läckra med bloggarna, som gjorde att jag en gång i tiden började utforska bloggandet mer än att bara leka med det; att det finns potential att faktiskt möta rätt målgrupp på ett enkelt sätt – oavsett om du är Coca Cola, Kalles Bilmek, Elsa som gör pärlhalsband eller bara är … du. Om man gör det rätt. De ger möjlighet för en person att skriva om sitt extremt udda intresse för nakennäverslöjd – och hitta en person som har samma intresse och vill läsa om det.

Idag är också recensioner och MTM/WOM-marknadsföring² är viktiga – viktigare idag när det sker snabbt och enkelt via digitala kanaler och där Google är snabba på att plocka upp det som skrivs om en vara eller tjänst. Vi människor lyssnar mest på våra vänner, men sen mycket hellre på personer vi fått förtroende för som är ”vanliga” och inte experter. Det är därför bloggar är intressanta för marknadsförare – eftersom de både skapar möjligheten att bygga förtroendet liksom att de är bra på digital MTM/WOM.

Bloggen som plattform är, och kommer (tror jag) fortsätta att vara – oavsett mikrobloggar, Facebook eller whatever – grundbulten för användargenererat material – för recensioner av varumärken, för diskussioner mm – eftersom de många gånger är personliga. På det sättet ett extremt kraftfullt marknadsföringsverktyg, och samtidigt ett extremt svårhanterligt sådant eftersom det handlar om att vara… personlig(are) än den reklam vi är van vid. Det är mycket viktigt för företag att veta och förstå vad som skrivs om deras varumärke och erbjudanden, och hantera det. Google är ett media.

Så det är därför jag vill testa det här. Det vi ”mäter” här är snarare läsarens upplevelse – och egen subjektiva upplevelse uttryckt i text (fan vad tråkig jag låter när jag skriver sådär :)). Självklart är det egentligen inte någon skillnad mot andra. Dock är skillnaden när man sedan får rösta på en beskrivning om en blogg istället för att rösta på ”ah den där bloggen X har jag också läst den gillar jag”.

Har ni förstått?

Självklart är det så att det här inte är någon sorts rättvishetssak. Den blogg som vinner kommer vinna lika mycket på grund av kunskapen och skrivmöjligheten hos den som skrivit beskrivningen som hos sig själv. Men grejen är att det inte nödvändigtvis är ett problem: dels för att mitt mål när jag enväldigt väljer ut finalister är att hitta de som beskriver just effekten hos den som läst, de bästa recensionerna, och dels för att en blogg just är subjektiv – från det att den skrivs tills dess att den läses.

Möjliga störande saker. Förutom att ingen efter den här förvirrade postningen kommer att våga nominera en blogg, eller att alla tycker jag är en idiot (nåja – det kan jag leva med) så finns det några saker som självklart är ”bias” i experimentet:

• de som läser Deepedition är inte ett fullgott statistiskt urval. Nej, säkert inte men det är samtidigt inte nödvändigt i det här.
• det mäter inget nytt egentligen – det är fortfarande avhängigt på att bloggen som beskrivs faktiskt är bra. Ja. Samtidigt kan det mäta styrkan hos en recension. Det här är en metod vi använder inom planning också eller hur?
• incitamenten finns inte för att lägga ner tid och möda på det här. Det får vi se. Det är ju för fan ett experiment för fan! :)
• det kommer fortfarande vara de bredare bloggarna, de som lockar störst målgrupp som kommer att vinna då beskrivningen kommer att appellera till flest av de som röstar. Inte helt övertygad om att det är så. Tror att det snarare – beroende på hur väl jag lyckas i att a) hölja bloggens faktiska identitet ur beskrivningen b) hur väl jag lyckas få in respektive välja ut beskrivningar som beskriver effekten hos läsaren på ett mer abstrakt sätt
• hur ska du hinna det här? Vem har bråttom?

För att det här ska fungera kommer det framöver ligga en postning överst – om nu WP lyckats få sin stickypost-funktion att fungera som inbjuder till tävlingen, berättar om hur den går till och har en länk till ett formulär. Självklart blir jag skitglad om ni länkar hit och dit. För desto fler som lämnar bidrag ju större är chansen att det blir riktigt bra bidrag. Sen kör vi insamlingsfasen ett tag. Sedan samlar jag ihop det och väljer ut de fem bästa. Sätter upp en omröstning om dessa osv. Jamen ni fattar.

Liten slutlig disclaimer bara: nej, jag har inte speciellt hög feber. Nej, det är ingen konkurrent till de stora priserna – det är bara ett kul experiment. Nej, jag tjänar inga pengar på det här. Ja, självklart hoppas jag att ni länkar – om ni vill.

Här är formuläret för att nominera.

1. nu kommer andra planners antingen skratta sig halvt fördärvade eller slå mig hårt men va fan [↩]
2. Mun-till-mun och word-of-mouth som det ju heter på utrikiska [↩]

Etiketter:beskrivning, bloggande, bloggpris, deepedition, effekt, experiment, läsare, målgrupp, marknadsföring, planner, recensioner, reklam, tävling