Taggad: rädsla

Övervakning och censur handlar om rädslans makt

Jag vet inte vad det är med folk men i grunden är mitt problem med det här egentligen vare sig Apple, Facebook eller någon annan som väljer att göra X utan dels att det tvingar mig att övervaka mig själv – och vad det skapar för kultur och ofrihet. Alla verkar utgå från att man hela tiden ska hitta en scapegoat – det är för mig oerhört ointressant.

Jag har fått en av mina texter remixad: Rädslans makt. Det är PiratpartiST som skrivit om den och lagt in datalagringsdirektivet som en parameter. Datalagringsdirektivet innebär att andra lagrar data om oss. Det är möjligt att vi varit blinda, missat EULA, men att få reda på att vi gör det själva: genom att använda Iphone 4 eller Ipad så lagras data om var du varit via triangulering – och lagrar det länge – är minst sagt skrämmande. Det är enkelt att ta fram data – och enklare har Pete Warden gjort det genom att plocka fram Iphonetracker som enkelt (för mig tog det någon minut på tåget) kan visa upp ens rörelser.

Jag tycker att det är ett potentiellt stort problem för både säkerhet och personlig integritet – både att man gör det, att man inte i klartext talar om det och att de låter filen både synkas till alla devices som du synkar telefonen med respektive att filen följer med när du byter lur (frågan är om filen stannar kvar även efter att man nollställt telefonen/ipaden – jag har en del konstiga ställen på min karta). Redan idag diskuteras om/hur länge data ska sparas hos operatörerna. Här finns ytterligare möjligheten för myndigheter att ganska enkelt bygga en bild av var människor befunnit sig – genom att komma över filerna. Det är övervakning och det mest usla argumentet är ”det är ju inget problem för den som inte har något att dölja”. Det handlar inte om det utan om friheten att kunna vara var man vill utan att behöva fundera över att man ofrivilligt blir loggad. Jag kan välja att checka in, använda realtidstracking men då utifrån att jag själv kontrollerar när jag gör det. Att min telefon, som jag köpt för mycket pengar gör det är inte bara ett de facto-problem utan lika mycket ett symboliskt problem.

Ska vi vara förvånade? Kanske inte. Men upprörda bör vi bli. Att det är så att det handlar om att Apple använder det för att förädla sina produkter så upplever jag det som ett för högt pris. Både för mig men också i det stora hela: ett samhälle som plötsligt skapar möjligheter för total kontroll.

Tidigare i veckan har vi fått uppröras av hur Facebook valt att censurera bilderhomosexuell kärlek på minst sagt dubiösa grunder (Facebook har dock backat). Det är inte första gången. Det handlar om allt från ammande bröst (också återställt), användarbilder till stora varumärken till länkar och annat som inte stämmer överens med en viss kulturell bias. De väljer att grunda sin censur på en punkt i sin EULA:

You will not post content that: is hateful, threatening, or pornographic; incites violence; or contains nudity or graphic or gratuitous violence.

Fine. Det är Facebook som har rätt att bestämma över sin plattform. Det är ok om det inte slutar med att det hela styrs av en moral som inte bygger människors lika värde (vilket Facebook tillskriver som sina grundvärderingar) utan på en högerkristen moralistisk grund. Problemet blir att det inte längre är så enkelt att bara lämna Facebook: ”alla” är ju där, tid och relationer har investerats i plattformen och vinsten är för stor för att bara lämna. Det vet självklart Facebook men det gör deras val av att följa den människofientliga syn som breder ut sig inte bara i USA utan lika mycket här i Sverige när det gäller sexualitet. Apples märkliga censur av olika appar i App Store är bara ett ytterligare exempel på hur rädslans makt innebär att man tar det säkra före det osäkra. I Apples fall blev det solklart hur man väljer att inte stöta sig med starka krafter runt kristna högerfalangen (även om man senare valde att backa).

Jag tror inte Apple eller Facebook – eller något annat företag som gör liknande saker – är vare sig sexualfientliga, homofoba eller generellt ogillar personlig integritet. De är i händerna på det jag pratar om i texten om rädslans makt: att i ljuset av att kunna utsättas för sanktioner från staten eller från starka krafter inom samhället vars handlingar ibland varit såväl verbalt som rent fysiskt våldsamma – för att inte säga att de känns ekonomiskt – helt enkelt välja att hellre fälla än fria, hellre ta i för mycket än göra för lite. Efterhand blir det en vana – och hela kulturen tänker efter och väljer att böja sig för den makt som rädslan fått över en.

@britstakston och jag mailade lite om detta tidigare ikväll: kan verkligen vi påverka Facebook (ftsoa eller Apple) eller har de blivit för stora. Jag tycker ändå att båda fått lov att backa i de flesta diskussioner faktiskt visar att vi kan det. Alla företag är mer och mer beroende av sina enskilda konsumenters goda vilja och upplevelse av värde hos tjänsten eller produkten – och sociala medier är ett kraftfullt verktyg som är i händerna på konsumenter oavsett om vissa vill mena att det är en liten klick som hörs. Att ifrågasätta, protestera innebär att företagen faktiskt hör det – och får lov att backa på ett sätt som sällan skedde förr, när de som hördes mest av konsumenterna hördes i företagets telefonväxel och möjligen på insändarsidor i olika tidningar. Självklart handlar det om att ju större företagen blir, ju mer värde konsumenter investerar i sin profil eller i sin telefon desto svårare blir det att ”rösta med fötterna”.

Uppdateringar:

En fil med alla telefonsamtal har också hittats, brutits upp och kan visualiseras.

@kallepa pekar på en test som visar att datan inte är så specifik som Iphone Tracker upplevs. För min del är det relativt ointressant om det är ett fel på en eller tjugo meter: folk fastnar just nu i tekniken istället för att fundera över de etiska implikationerna och de personliga svårigheterna i att man övervakar sig själv. Själv kommer jag på mig att bli mindre benägen att använda min ipad exempelvis hos kunder o dylikt bara genom att veta om att den trackar saker. Det är det som är mitt problem – inte hur perfekt lokaliseringen är.

@johanejohansson gör en praktisk filosofi runt Iphonetracker och transparens på ett i mitt tycke förtjänstfullt sätt. Men kom inte hädanefter och säg att jag skriver invecklat :)

Pogue på NYT (tack för tips @oscartexplorer) väljer att använda det urusla argumentet om att det bara är den som har något att dölja som behåver vara oroad. Han negligerar att det stora problemet är att filen faktiskt finns i den egna telefonen – vilket gör att anonymiteten för data blir åsidosatt.

Rädslans makt

Att stoppa en föreställning på grund av att några blivit upprörda av Korancitat är sorgligt. På samma sätt som om det vore oerhört sorgligt om föreställningar och konstutställningar stoppades på grund av upprörda känslor runt feminism, kristendom, eller politik. Det är beklämmande när Kulturhuset förklarar:

”Ska vi jobba med Koranen och konst måste vi göra det kontrollerat och alla parter måste få komma till tals”, säger Kulturhuset i en kommentar.

En del hävdar feghet men jag skulle säga att det tyvärr handlar om att vi hamnat i en situation där rädsla styr våra val. En rädsla för att kränka innebär samtidigt att man tar sig ett tolkningsföreträde. Jag tycker att Mustafa Cans text säger det mesta i det fallet. Rädsla som censurerar är terrorismens och den icke-demokratiska maktens mål – efter det behövs inte några större våldsdåd: själva terrorn har skapat ett eget moment där stater skapar kontroller som förminskar friheten och vi själva håller tand för tunga. Hotet om kränkthet, hotet om terror är efter ett tag lika illa som terrorn själv. Som Lena Andersson påpekar:

Det är maffians och motorcykelgängets logik pådyvlad muslimerna från samhället, med den skillnaden att maffians och motorcykelgängets inlägg enbart ses som hotfulla och aldrig som respektabla påståenden om trons känslighet.

Det är vad man skulle kunna kalla ”skinnväst”-logik. Det som det här gör är att ge makt åt de få istället för att skapa en bild som är balanserad och möjlig att påverka. Problemet är att Kulturhuset i det här fallet helt enkelt också blir en rikslikare till hur man ska se på kulturuttryck som talar om islam: eller om andra kränkbara ämnen. Det är inte första gången men det börjar bli för många. Det handlar inte om att bara ha respekt för en religion, eller en politisk åsikt – utan också att respektera att vi har olika åsikter och att alla måste få uttrycka dem.

Samtidigt blir det nästan skrattretande när Axcess ryar i och ska ha Kulturhuschefens huvud på ett fat – eller åtminstone hans jobb ute i Platsbanken. Varför det? Det innebär ju ännu mer fart på rädslans spiral: nästa chef kommer inte ens våga att tillåta en liknande dansföreställning utan total kontroll och en lång process där personer från alla upptänkliga trosriktningar, politiska åskådningar och andra lättkränkta ska få revidera det kulturella uttrycket. Att konstant leta efter syndabockar innebär inget annat än en kortsiktig, knappt symbolisk vinst, för någon sorts rätt handling. Och att än mer sätta fokus på enstaka handlingar som ensamt påverkande ett händelseförlopp.

Att en hoper Sverigedemokrater nu plötsligt blivit yttrandefrihetskramare är ohyggligt roande. Finns inga som i sin egen politik satt in kränktheten som teorem.

Tolerans som sker i rädsla skapar inte värde – det balanserar inte och skapar inte större kunskap, mer insikter. Rädslan att kränka andra människor innebär helt enkelt att vi ökar lutningen på det sluttande planet. Det öppnar upp för likriktning och en kultur där vi återgår till att se olika grupper av människors värde utifrån deras grupptillhörighet än för att vara individer.

Det är för jävla sorgligt.

Ps. Ja, jag funderade själv om jag verkligen skulle skriva det här. Jag vet att läsare kommer att läsa in anti-islamism i texten trots att jag försöker att nivellera det. Rädslan för att bli sedd som något jag inte är finns också i mig. Rädslan för att bli hotad, att bli jagad oavsett om det är fysiskt eller digitalt finns där. Det gör det hela ännu mer sorgligt. Ds.

Varje steg och varje människa är en historia

Imorse, med en kaffekopp i handen som bryggts av barnen och burits upp åt mig (lyx att ha barn som fortfarande tycker det är kul att göra såna saker) läste jag den fantastiska dagboken från Port-au-Prince och Läkare utan gränser (hittar inte på nätet – tjoa om ni har hittat den). Det var inte beskrivningarna av allt fruktansvärt utan de små sakerna – att faktiskt hjälpa en människa i taget och att det är det som i slutänden kan förändra världen till en bättre plats. Jag fick tårar i ögonen – för oavsett att jag älskar mitt jobb idag så finns det fortfarande kvar en flämtande låga av det som gjorde att jag en gång blev präst: att följa en människa på en väg genom mörker till att hitta ljus och möjligheter.

När jag sedan läser Abbes pappas insikt om varför han faktiskt mått skit den senaste tiden, med kulmen med svimningenBlogg-galan så känner jag igen min historia: när jag faktiskt fick lov att sluta att trampa vatten och välja att själv bli hjälpt genom mörkret. Det handlar mod precis som Gunnar skriver – och om rädsla. Rädsla både för sitt inre och för vad folk ska säga. Man förlorar en del och ja, vissa dagar känns det som om man aldrig kommer att komma tillbaka men man lär sig massor. Man förändras på vägen – lite hårdare ibland men förhoppningsvis bättre på att klara av livet. En del förlorar man. Jag förlorade Gud. Men man vinner oerhört mycket: nya insikter, ny kraft och faktiskt ett nytt liv. Det är kanske det enda jag vill säga till Gunnar: vila och man kommer ur på andra sidan. Låt det bara ta sin tid. Och, Gunnar: håll Abbes mamma i handen.

Eftersom vi båda är i en viss bransch så bör man tänka på att: vi håller på reklam. Ingen dör om vi inte jobbar 150 % hela tiden.

Crawl through knives

Some say we pretend we live in a dreamworld,
We don’t think so
Rule No 1 – pretend it’s fun
OK now
Chances are we might be stars, and live forever
Chances are we might be stars, beloved forever
Chances are we might be stars, and shine until….
We fall down

The Wannadies: Might Be Stars

Min farsa är på besök. Vi träffas inte så ofta. Och vi har inte haft så där väldigt mycket att göra med varandra genom åren: sen han valde att lämna mig ensam med min galna morsa 1977. Men för att förklara varför vi fortfarande har någon sorts relation så valde jag att ringa honom när han skulle bli farfar 1999 – eftersom jag faktiskt är enda barnet.

Så vi träffas med väldigt … långa mellanrum. Det ruskiga är likheterna. På gott och ont.

Två personer som delar DNA. Konstnärssjälar med hög grad av egocentrism. Båda fd ”gudsmän”: han lämnade pastorsavskiljningen när han var runt trettio år. Jag har avsagt mig mitt prästämbete, lämnat min vigning – när jag var trettiofem. Vi brinner och bränner. Passionerade utan gräns för vissa saker – fullkomligt ointresserade av andra saker.

Det är ändå lite märkligt att vi båda är avhoppade pastorer/präster. Själv tror jag ju inte alls längre – varken på öde, Gud eller whatever men man kan fundera över historiens tendens att upprepa sig själv.

Och jag tittar en sån här dag tillbaka på mitt liv. Fascineras över de märkliga vägar som det tagit. Oftast är jag mest fascinerad över att faktiskt fortfarande sitta här och skriva – alla vindlingar, märkliga händelser och smärtor, sorger och skit borde ha tagit livet av mig för länge sen. Ändå finns det något som gör att jag snarare driver mig hårdare framåt, vidare över fällorna, utsatta av vänner och fiender. Jag trodde en gång det var Gud men idag vet jag att så inte var fallet. Envishet? Idioti? Nån sorts hämndgirighet mot alla de som sagt att jag inte kommer att klara av livet?

Jag har ingen som helst jävla aning. Men jag vet att saker som syns inte alltid är det som är sant. Och att många politiskt korrekta åsikter mest beror på tryggheten i att ta på sig foliehatten. De personer som jag möter som vågar utmana detta – de är mina inspiratörer.

En självklar kandidat idag är Mymlan som vågar utmana genom att inte gå den politiskt korrekta vägen. Själv ”hotade” jag i veckan att låta Deepedition bli en riktig vaniljblogg. Att faktiskt släppa den hårda varumärkesstrategi jag valt för bloggen. Samtidigt – även om bloggen blivit snällare så har den hjälpt mig att bli mer stickig och faktiskt våga säga vad jag tycker även utanför de digitiala verkligheterna.

En del menar att – då jag råkat bli minst lika känd i min bransch för mitt handle som för mitt namn – menar att ”tänk vad kunderna ska säga”. Och vadå? Jag vet vad jag kan och jag kan bevisa det – så frågan är snarare: varför skulle man inte välja en person som faktiskt uppenbarligen vågar säga saker som är obekväma?

Jag vet inte. Men om man som kund till reklambranschen bara vill ha ja-sägare så kan man gå någon annanstans. Jag kan göra något stort. Men tänker inte krypa.

Gnarf

Klockan är tio och jag har semester. Jag är ensam hemma och ändå har jag alltså varit uppe i nästan en timme. Antagligen beror det på att min galopperande dagvilsenhet gått över och jag vet att det är måndag. Och egentligen skulle jag jobbat – om jag inte hade haft det där underliga påfundet semester…

Ledighet är otäckt. Åtminstone för oss som är riktiga arbetsnarkomaner. Problemet är att vi ofta också är riktiga ämnesnördar. Det innebär att jag kan jobba med reklam, strategier och allt sånt oavbrutet om jag fick men jag kan inte överföra intensiteten till att exempel måla klart trappen, sätta upp två lampor eller klippa gräset.

Många pratar om arbetsnarkomani lite vagt – ungefär som många förr pratade om utbrändhet när man var lite trött. Själv har jag erfarenhet av båda i hardcore-form. Jag är arbetsnarkoman, kliniskt diagnosticerad av min terapeut. Jag känner igen mig när andra addicts pratar om sin narkomani, även om det då ofta handlar om knark, spel eller sex. Och jag har redan bränt ut mig hårt en gång – så illa att jag blev tvungen att helt byta arbetsinriktning.

Just detta pratade jag med Essa om igår. Hon oroar sig för att jag ska åka ner i diket igen. Jag är inte så orolig – idag har jag mer att säga till om, det är enklare att förändra byråns inriktning (även om det kan vara frustrerande med kunder som inte gör som man säger…). Att försöka förändra kyrkan var mer som att om och om igen ta sats och springa rakt in i en stenvägg med huvudet före.

Så vad ska man hitta på en måndag, första dagen på tre veckors semester? Jag ska sätta upp de där lamporna. Och eventuellt tar jag ett tåg ner söderöver i eftermiddag. Då måste jag packa och är det något som jag hett och intensivt hatar så är det just att packa. Och att ta mig från punkt A till B. Jag har fan resefobi. Genom livet har jag tackat nej till x antal möjligheter bara för att jag tycker det är så jävla jobbigt att resa iväg. Att jag ens kom iväg till USA ’94 är ett mirakel. Jag försöker att hela tiden ändå utmana fobin – jag är ju för fasen kognitivist – men då sätter andra käppar i hjulet. Själv ville jag åka till Farnham i höst men inte HS. Så då blir det inget Farnham och Euromeeting för mig heller. Säkert lika bra det.

Ibland känner jag mig som Ferdinand:

”jag trivs bättre här, där jag kan lukta på blommorna [min dator]”

.

Säkert beror det på att det här huset är det enda som jag kan kalla hem (förutom mitt kontor då…), att jag har en 24 mbits lina och ett trådlöst nätverk, en skön soffa och ett benvänligt soffbord. Och inga uptighta åsikter om vad som är rätt eller fel att göra på sin första semesterdag.

Igår började jag på en postning om rädsla och generaliserande. Den blev så där tråkigt akademisk. Slutsatsen är i vilket fall att det är för människan onormalt att inte generalisera faror – vilket gör att det aldrig kommer att funka att säga: ”jamen det är ju inte alla [x] som gör [y]” eftersom vi i vår reptilhjärna generaliserar hur något som är farligt ser ut. Naturen är funtad så för överlevnad – problemet är inte att människor är världens farligaste däggdjur (det vet vi ju) utan att vi också försöker att ta bort alla normala (läs: naturliga) instinkter som signalerar fara. Det vi däremot måste göra – för att kunna vara civiliserade (jag är skeptisk till att man sätter civiliserad i kontradiktion mot naturlighet) är att säga ifrån till dem som gör något farligt och därmed utsätter hela gruppen för faran att ses som farliga. Det gäller alla grupperingar och det känns lite underligt att media gör muslimer exklusivt utsatta för generaliseringar.

På nyheterna såg jag också en muslim som frankt påpekade att kristna aldrig blir utsatta för såna generaliseringar som muslimer blir. Jo tjena. Jag har jobbat som präst – därmed blev jag sedd som såväl kvinnoprästmotståndare, homofob och motståndare mot alkohol, tobak och svordomar. Plus att flera ansett det vara ok att på grund av diverse katolska kollegor kalla mig pedofil. Så kom inte och säg att kristna personer inte blir utsatta för generalismer på grund av idioter som Dag Sandahl, Kristi Brud och Ulf Ekman (för att inte tala om diverse amerikanska katolska präster…).