Imorgon konfirmeras han

”NN, må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar. Amen.”

Imorgon konfirmeras min son.

Han satt som mycket liten mitt ibland en grupp konfirmander medan vi förberedde deras konfirmation. Han skrämdes av ett gäng orcher i en gudstjänst där rollspelskonfirmanderna hade ansvaret.

När jag var präst för konfirmander.

Imorgon konfirmeras han. Jag är inte präst sedan många år. Hans mor kommer ha sitt ämbetstecken på sig. Jag har inte ett ämbete längre.

Jag tror ju inte ens längre.

Jag minns att jag funderade hur det skulle bli när han skulle konfirmeras. Om jag skulle vara präst för honom eller hur vi skulle lösa det.

Det löstes av sig själv om man säger.

Men imorgon kommer ändå vara en märklig dag.

Han är lite nervös.

Jag är nog lite nervös – inte för hans skull utan för att möta den där märkliga känslan igen. Det där att allt som görs av någon annan är saker som en gång var så viktiga för mig. Men jag har det inte längre kvar. Det som sägs var en gång så viktigt för mig men det är nästan ett främmande språk idag.

Han har börjat förstå. Kanske inte tro men förstå mer. Hitta hem, hitta ett sammanhang. Ett som jag en gång var en del av. Det är stort på något sätt. Han blir stor, vuxnare, konfirmerad.

Imorgon konfirmeras han. Jag kommer nog gråta en skvätt, lite i smyg sådär.

I spänningsfältet mellan frihet och sorg

Ord från mitt eget förflutna kommer upp till ytan.

Det jag minns är hur insikten om att jag inte längre trodde kom över mig – som en sorts reverserad frälsning.

Att tappa tron. Att lämna det som burit genom livet. Och för några av oss som var kallade till ämbetet, att bli präster – det är något som många kanske inte tycker är så mycket att orda om. Men för oss är det en lång, smärtsam process.

Lyssnar på min gamle PIUS-rektor Eskil Franck och en intervju med honom runt hans bok. Jag visste inte att han 2006 avsade sig sitt ämbete. Intervjun innehåller så många saker som jag skulle kunna säga om min egen resa. Det startar så mycket tankar. Och känslor.

Insikten slår mig. Det är första gången på alla dessa år som jag på nåt sätt inte är ensam med det. Ibland kan jag uppleva att man blir lite misstänkliggjord när man säger ”jag har varit präst” och ”jag har avsagt mig mitt ämbete”. Ungefär som att det är något som ingen någonsin gjort frivilligt. Och nej, vi är inte så jättemånga som gjort det – så är det.

Det som slår mig är den dikotomi mellan frihetskänsla och saknad som Eskil uttrycker i intervjun, och som jag själv kan uppleva som både fascinerande och irriterande. Problemet med den är ibland att själva tanken på Gud är så abstrakt i sig själv. Minns den här passusen:

Han frågade mig om jag var arg på Gud. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade – jag blev överrumplad av att plötsligt stå i baren med ett antal gin och tonic i magen och diskutera teologi. Jag antar att jag sa nej. Jag är inte arg på Gud – det är en omöjlighet eftersom jag inte tror att Gud finns. Jag är inte bitter längre men jag är sorgsen.

Det är en ständig spänning mellan friheten och sorgen. Jag minns hur jag plötsligt insåg att jag inte trodde längre – att avsäga mig ämbetet efter det var egentligen bara en självklar följd av att inte längre tro. Tron som följt mig genom livet och som gått krokiga stigar. För precis som Eskil så utmanade jag ständigt min egen tro och mina egna försanthållanden. Sökte nån sorts sanning genom att hela tiden hålla upp min egen tro gentemot både vetenskap och fundamentalistisk tro.

Självklart är Eskils avhopp större. Han var på väg att bli ärkebiskop. Han kommer från en otroligt lång rad av präster och hans arbete både som teolog och som rektor innebär självklart att när en sån person tappar tron och lämnar ämbetet darrar det i fundamentet. Men båda har vi antagligen att fajtas med det faktum att människor kan uppleva sig lurade – oavsett att det man gör som utövare av prästämbetet inte tas bort genom den människa som bär ämbetet så är prästen den som står som garant på nåt sätt.

Jag har scrobblat fram och tillbaka. Inte nog med att innehållet är fascinerande men att höra ens gamle lärare och rektor är också speciellt.


Igår lunchade jag med vännen @martingarlov och det var då jag fick reda på att Eskil skrivit en bok. Och lämnat ämbetet. Lunchen med Martin var som vanligt trevlig. För som han noterade: jag kan fortfarande uppröras och vara engagerad i frågor runt kyrkan. Fick höra hur reklambyrån för Svenska Kyrkan valt att definiera värdena för kyrkan och blev upprörd, vi pratade om hur vi var med och såg till att Svenska Kyrkans Unga blev just det och en massa annat. Precis som Eskil noterar så kommer jag mer och mer till tals med att det är så här. Finns inget att vara arg på och sorg måste alltid gå vidare.

Det har varit flera av mina vänner som firat bröllopsdagar senaste månaden. Vänner som jag vigt. Bilder på mig som präst som slänger en tillbaka till den tiden.


Igår tänkte jag på det när jag såg ett avsnitt av The Unit. En av de problem som kommer fram i den serien är att soldaterna behöver hålla saker hemligt till och med för sin fru. Det är något som de kämpar med ständigt. Som präst har man total tystnadsplikt – och jag insåg att det där är något som jag konstant får leva med också. Det som jag fått reda på under min tystnadsplikt kommer jag vara tyst om tills jag dör; även om jag inte längre har ämbetet.

Det hela är lite som min fundering min sista semesterdag och det faktum att jag helt enkelt landar i att inte tro. Att faktiskt vara klar med det nu.

Och fortfarande kan jag landa i att jag gjorde något rätt. Det här är det viktigaste i hela den process som ändå pågått; läkning och acceptans och att kunna gå vidare. Att jag som ämbetsbärare, som präst, som katalysator av något större än mig själv, gjorde skillnad om så bara för en person.

Ett steg ifrån & ett steg till

Så satt jag där. På kortrappan. Jag vet inte varför jag drogs dit. Jag har ju lämnat sen länge. En underlig plats att sitta på men för mig en plats där jag förändrade något. För många år sen. Förändrade en gudstjänstform, förändrade tilltalet i predikan. Ute en sol, en himmelsprakt. Inne. Mörkt svalt ensligt tyst. Något som en gång var men inte längre är.

Sun and the wideview

Från överifrån till underifrån. Sen förändrades allt. Det som var självklart blev inte det. Det som var rakt, böjdes. Jag förändrades. Omständigheterna förändrades. Ett steg ifrån. Ett steg till.

The road

Jag gillade aldrig predikstolen. Jag gillade aldrig högaltaret. Jag ville vara på golvet. Präst är en funktion. En roll att fylla. En deltagare i mötet med det gudomliga. Sen deltog jag inte längre.

Vad det nu är. Det gudomliga. Det mänskliga. Skapat och skapad. Ett ständigt &. Spänningsfältet mellan heligt och vanligt. Kärlek och icke-kärlek.

The light and the candles

Twittraren @mammeli frågade mig: ”Vad hände i kyrkan??”. Det är en bra fråga. Det finns flera bottnar i det svaret. Några delsvar kanske jag hittade igår. Andra svar ställer nya frågor. Som man inte har några svar till.

Apple and the cross

Jag tittar upp. Han hänger där. Lidande, smal och sådär maktlös som bara en gammal kristusbild kan se ut. Utanför – ett träd med äpplen framför ett tomt kors i minneslunden. Motsättningar, motsägelser, och livet i nån sorts kondenserad form.

Are we through yet you and me?

Dagen efter. Läser Kristian Lundbergs text om tro i SvD:

Jag vet inte när jag passerade gränsen och nådde fram till en tro. Jag vet däremot att jag numera befinner mig i ett mer främmande land, en plats där jag på samma gång är helt hemma och alltid en främling. Det finns ett mörkt basackord i mig, en speciell ton som kräver absolut koncentration. Det är tro. Ett inre liv, ett yttre liv.

När jag för första gången på mycket länge gick in i Stora Tuna kyrka så är det snarare utifrån min historia. ”Jag vet inte när jag passerade gränsen och tappade tron.” 

Fast jag vet när jag insåg det. Men den där grundtonen. Basackordet ekar. Eller ett märke. Ett brandat märke på själen. Är vi klara med varandra? Kan du lämna mig ifred? Frågor som i otron blir väldigt personliga. Som blir motsägelsefulla. Eller som jag ställer mig lika mycket till mig själv som till någon gudomlig varelse.

Frostbrunnsdalens källa III

”Förlåt min otro” är en del av gudstjänstens innehåll. Varför det? Ibland behöver nog människor be om förlåtelse för sin tro. Till den de tror på. Men likaväl som att ifrågasätta sin egen tro – hur många gånger ifrågasätter vi vår egen otro.

The sky is clear III

Jag blev ensam på min sista semesterdag. Jag tog kamerorna och Toyotan och åkte ut. En lång vandring i vackraste naturområdet. Och en vandring in i själen. Tystnaden och koncentrationen i att ta bilder. Att titta efter det man inte annars ser. Perspektiv och vinklar som tas ur det vanliga för att fästas som egna bilder. Absolut koncentration. Som öppnar upp för tankar som sällan hinner tänkas. Värmen gör att man går sakta, tittar uppåt, utåt och inåt. Andas. Ingen tid att passa. Ingen som väntar på en.

Frostbrunnsdalen II

Vilken av alla nyanser är den rätta? Vilka svar är de svar som är sanna? Varje steg är ett steg till. Och ett steg ifrån.

The bridge

(Övriga bilder finns här och om man inte känner historien bakom mitt liv innan Deeped så kan man läsa mer här.

Minnena börjar blekna sakta

Jag hade mer eller mindre glömt bort den här dagen. Det är elva år nu. Förra året blev någon sorts slutpunkt. Det är länge sedan jag stod utanför Borlängehälsan med papperet i handen. Det är mer än ett decennium sedan jag fick rensa min kalender från dop, begravningar, möten, gudstjänster, samtal och bara gå hem och lägga mig.

Sen dess har jag hunnit både starta eget, vara delägare i två byråer, skapa en föreläsningskarriär, varit med om en helt fantastisk sociala medie-revolution inom i princip alla segment i samhället. Det är elva år sedan jag började blogga.

Minnena börjar blekna sakta, ärren finns kvar men de går att leva med. Jag kan fortfarande sakna vissa saker – både i tron och att vara präst. Jag kan sörja så många saker som gått fel den långa vägen till hit.

Men jag överlevde. Jag reste mig sakta. I år har varit ett annorlunda år. Landat. En ny karta, en kompass. Börjat förstå och börjat minnas mig.

En av de sånger som de där åren tillbaka betydde mycket är Tomas Andersson Wijs (@anderssonwij) ”Ett helvete i taget”. Det finns så många bottnar, så många valv i texten för mig.

Lucka 24: midnattsmässa, barnet och det där med Gud

Hamnar inatt i en stillsam pratstund med @nvagge om känslan att se alla vänner gå till midnattsmässor. Båda har vi vår bakgrund där i en av de goda delarna av kyrkan. Mitt i det brusande fantastiska att faktiskt någon kan kombinera kamp för frihet här och nu och Gud. Båda har också sin grund i stillheten i Stiftsgårdens kapell. Livet däruppe vid Siljans strand. Det finns ändå kvar. För mig finns det kvar i muskelminnet: nattvardens instiftelse, händernas hantering av bröd och vin, orden som uttalas, korstecknen. Känslan av att det där mysteriet skedde: nattvardsbordet som knutpunkten mellan det gudomliga och det världsliga: symboliserat i enkelt bröd och vin. Inget hokus pokus – bara något som var oförklarligt men påtagligt.

Tidigare har jag av någon anledning sett på midnattsmässan från Rom. Det är långrandigt och det är guld och – jag förstår inte varför man håller på. Går tillbaka till mitt minne av de mässor jag firat: de ”vanliga tråkmässor” jag haft är lätträknade. Alltid något annat – fördelen att jobba som ungdomspräst. Skapa upplevelsen av den där skärningspunkten mellan det outsägliga och det synliga.

Oavsett var jag är idag så känner jag att det borde handla om att skapa något som gör att människor idag upplever något: inom sig själv – att det berör henne. Och gamla liturgier kan aldrig göra det för andra än de som redan är invigda.

För mig har alltid det här varit den sanna gudstjänsten:

Och idag på julafton tänker jag på den textrad som finns i Miracle Drug:

Freedom has a scent
Like the top of a new born baby’s head

För det är första julen med Kerstin. Den lilla efterlängtade kusinen. Det lilla miraklet och det är så centralt: ett nytt liv, ett barn som utvecklas för varje dag och som mitt i sin lilla kropp bär på det enda som är viktigt. Hopp.

DSCN2079

Nu går vi in i sista veckan av 2010. Ett år som på så många sätt burit så mycket sorg i världen. Mörkret sluter sig ofta. Terror, krig, stater som väljer att förminska individens handlingsfrihet – det har varit ett år som slutar på minus, det är för frihet och rättvisa röda siffror i årsbokslutet. Det är lätt att misströsta. Fler och fler journalister och bloggare fängslas – för att vågat prata om frihet och rättvisa, och fler och fler väljer att döda civila – oskyldiga – för att nå sin frihet.

Prexy Nesbitt, en amerikansk frihetskämpe som jag lärde känna -94 hade en viktig ”slogan”: ”There’s no peace without justice”. Det är så. Utan frihet, utan rättvisa blir det inte fred. Att söka fred är att försöka skapa något som inte går att skapa utan att man byggt det första.

Men varje barn som föds är ändå ett hopp – en insikt om att det faktiskt inte är slut. Så länge barn får leva i frihet och trygghet. Varje barn som föds är en skärningspunkt mellan det gudomliga och det världsliga. Det stora i storyn runt julen: att Gud, med all makt, valde att bli ett skört, hjälplöst barn utlämnat till sin egen skapelse. Den största makten är att våga göra sig själv maktlös. Det största är att avhända sig makt för att låta andra leva i sin egen frihet.

God jul. Det här är den sista luckan. Från och med nu kommer jag skriva som vanligt. Tack för läsningen.