Taggad: PR

Skelett i små smyckesboxar till United Power

Det ringde på dörren på United Power på onsdagsmorgonen… ”Niclas och Jesper har paket utanför dörren.” sa en kvinnoröst i porttelefonen. De hade tagit sig in i den låsta dörren och åkt upp och lämnat två paket och sedan ringt upp.

Efter gårdagens hästincident som den gode @entapir orkestrerat och som fick en del uppmärksamhet här och var hade vi en känsla av att något skulle kunna hända. Så vi tog det säkra före det osäkra:

Man vet ju aldrig. Som @lordfredruk påpekade på Facebook:

Låt er inte luras av hjärtana. Kan vara bomber eller anthrax. Ring säkerhetsansvarige ögonaböj.

När vi sedan öppnade dem (jag fick öppna först, jag är äldst och därmed närmast döden) så låg en dekapiterad legoskelettgubbe där. Kroppen i en och huvudet i den andra. Och våra stjärntecken:

Som @stenpoppase frågade: ”vem står för hjärnan och vem för musklerna” så får man tolka de okända (vi misstänker starkt två PR-byråer i närheten för övrigt utifrån färgen på tyget och tillgången till avancerade lådor – och alla hjärtan ) paketskaparna: det är jag som är väduren :).

Credd för the original hästhuvud är bara @entapirs och vår praktikant Emelie helt klart.

Roligt ju! Och ja @dekaminski vi borde bambusat unboxingen…

Nadia Plesner spelar ett smart PR-spel

Man kan inte låta bli att fundera över Nadia Plesner och om hon i slutänden inte kommer vara vinnaren i det märkliga spel som kallas PR.

En recap. Nadia Plesner skapade t-shirts med en bild av ett svältande barn från Darfur som bar en Louis Vuitton-väska. De sålde bra. Pengarna gick till Darfurbistånd och ingen brydde sig nämnvärt förrän LVs immaterialrättsjurister plötsligt lyfte sina huvuden från snigelskalen och skickade ett cease or desist-brev. Plesner höll ut ett tag men till slut förlikade hon med LV för att inte behöva betala feta arvoden till sina advokater. Varav en råkade surra till det och prata om att ”om något är konst så skulle det här aldrig hänt”. Så hon valde att göra en modern version av Guernica: Darfunica (sic!). Med en LV-väska på. Och så var det igång igen. Plesner skriver:

I can’t believe that our world has come to a place where protection of design and copyrights apparently is more important than protection of human rights.

Det är en ganska rörig historia där jag kan tycka att det är lite naivt att tro att Louis Vuitton skulle låta bli att reagera om en människa de redan stämt och förlikat med i ett tidigare case gör samma sak igen. Att det hela i övrigt är extremt fånigt och småsint av Louis Vuitton från första början är en helt annan sak. Faktum kvarstår: Plesner skapar sig ett rejält personligt brand genom att fajta det gigantiska lyxkonglomeratet – och det blir i sin tur en del i själva storyn: dikotomin i bilden av ett svältande barn med en Louis Vuitton-väska blir starkare genom att Plesner blir stämd av väskan. Symboliken laddas ännu mer. Det är en i det närmaste perfekt uträkning för att både addera värde till sitt eget varumärke, till sitt eget koncept och för sin mediala närvaro. Den drivs vidare av bloggare och på Twitter via #lvgate och på Facebook (även om det är oväntat få som gillar hennes sida).

Jag har dock lite svårt för den lätt enögda och naiva inställning som många har inför Plesner. Om hon inte förstått att det här skulle hända så måste hon vara riktigt lost. Jag tror hon är både smart, slipad och har ett gäng ganska smarta personer bakom sig som inser att värdet ligger i att trigga igång en sån här debatt.

Det blir lite underligt att anklaga Louis Vuitton, som exempelvis Engström gör. De har gjort vad som alltid gjorts när det gäller immaterialrätt: skyddat sin design utan att göra några konsekvensanalyser. En rigid juridisk syn på det hela gör att de nu blir en bricka i pr-spelet. Att kalla det corporate bullying är bara dumheter. Det man möjligen kan anklaga dem för är dumhet, det här är dålig brand management och ingen pr-kampanj: att inte inse att de skulle både skyddat sitt eget varumärke och undvikit att hjälpa till att göra det i deras ögon förhatliga konstverket känt genom att bara sitta på händerna. Att jaga runt om omoral och göra guilty by association-anklagelser mot bolagets PR-byrå är fånigt. Det är inget omoraliskt med det här: Louis Vuitton har inte förhindrat några hjälpsändningar, de har inte sagt att det som Plesner gör med sina pengar är fel. Det är däremot är korkat av dem att öppna upp för sån argumentering.

Sen kan man ta spåret om Louis Vuitton har rätt i att man måste skydda sina innovationer no matter what. Upphovsrättslagstiftningens problem är inte en konstnär som gör några t-shirts eller en tavla (pun almost intended) utan att man slår ner på avbildningar istället för att skydda sina idéer genom att förädla dem fortsättningsvis. Problemet ligger i att det gamla sättet att skydda sina innovationer – som Louis Vuitton är ett exempel på – helt enkelt inte längre är görligt. Det som sker är såna här saker: det man försöker att ta bort blir istället ännu mer spritt. När man försöker att stänga in blir det bara mer öppet.

Louis Vuitton borde helt enkelt gjort en deal med Nadia Plesner. Låt henne göra t-shirtsen, diskutera om man kan göra något tillsammans för att ändå vinna på bilden. Louis Vuitton behöver nog allt csr-värde de kan få – varför inte se till att göra det i samband med det här. Darfur är inte politiskt sprängstoff, medicinsk utrustning är inte att ställa sig på någon sida (mer än på de som behöver hjälp). Att de inte istället för att tjafsa om pengar de ändå aldrig kommer att få – köp tavlan. Gör den som en del av en konstsväng som visar hur väskorna blivit en del av samhällets kultur och mytbildning. De skulle byggt sitt varumärke starkare genom att acceptera att ens väskor är en symbol för lyx – vilket de själva vill – även i en populärkultur som rör sig mellan ytterligheter av bistånd och handväskor i tiotusenkronorsklassen. Vuitton hade sluppit den aggressiva (lilla) opinion som dykt upp, kunnat kapitalisera på godhet och därmed ökat sitt varumärkesvärde.

Det här är en lärdom som många företag måste ta: det går inte längre att slå ner på enskilda människor. Genom sociala medier är alla på olika sätt ihopkopplade och historien kommer att komma ut.

Frågan är ändå om det här gör något positivt för barnen i Darfur? Om inte så är det tyvärr så att Louis Vuitton inte är den enda som får sitta på de anklagades bänk.

Uppdatering: Louis Vuitton förstår inte vad som händer och väljer att jobba med censur enligt den här postningen. Det är dumt oerhört dumt. Problemet är dock att deras svenska PR-byrå blir anklagad för inkompetens – vilket visar att de som gnäller inte har någon som helst koll på hur förhållanden mellan PR-byrå och kund ser ut. En PR-byrå får uppdrag och gränser för vad kunden vill göra: om LV säger åt sin PR-byrå att hålla käften så gör man det. Hur svårt kan det vara att förstå för diverse tyckare?

Tyvärr är en del bloggkommentarer runt affären måttligt intelligenta. Louis Vuitton har inte hindrat att hjälpa Darfur. Det här hjälper inte saker och ting – det stjälper. Andra borde läsa på hur själva händelsen skett: att det är en process där den tidigare delen är förlikad men att Plesner valt att fortsätta att göra ungefär samma sak som det hon förlikat om. Dumt är det men knappast så att hon inte insett att det här kunde hända.

Lucka 12: Terrorism, effekt och media

Ibland är ignorance bliss. Eller att för en stund slippa veta. Det var vad jag kände idag när jag insåg att jag först vid halv tolv nåddes av nyheten om bombdådet. Hade jag haft nyhetsflasharna igång på telefonen igårkväll hade jag nog antagligen inte haft lika trevligt på julfesten.

Två bomber mitt i Stockholm. För mig som rör mig just där flera gånger i veckan på min väg till och från stationen blir det lätt surrealistiskt. Och inte så lite oroande. Insikten om att vi haft rätt stor tur ännu en gång om det nu var ett terrordåd – och att det knappast är oväntat att det händer. Oönskat och för jävligt – men den chock som en del uttrycker är lite väl naiv. Framförallt är det inte första terrordådet: Västtyska ambassaden. För att inte tala om Palmemordet.

Man kan lugnt säga att svenska medier i princip vänt ut och in på sig själva i rapporteringen om bombdåden. Vill man studera hur dagens mediavärld fungerar så är det här ett bra case: det är Tranåsbor som får uttrycka att de tycker det är otäckt att gärningsmannen (antagligen) bott där, det är vittnen som berättar om explosionen, kompisar till den ännu inte officiellt utpekade gärningsmannen som får berätta om hans religiösa trobombexperter spenderar tid med att i tidningen gå igenom hur laddningarna var gjorda, det är ledarstick om att det måste reageras och det är ledarstick som försöker förklara. Det är idiotiska uttalanden från SD:are (vill man inse hur illa korkade SD:are är ska man läsa kommentarerna här //edit2013 verkar som hon gått över till spelande), korkade idiotier bland martyrwannabees och det träts om graden av terrorism. Sen träts det om  Carl Bildts twittrande och divideras om mediernas rapportering.

Och Aftonbladet väljer att publicera en bild på den döda gärningsmannen. Uppifrån. Går över en gräns till när det gäller god smak. Trots att man på ledarplats menat att man måste besinna sig. Det är redan bestämt att det hänger ihop med de islamistiska terrorhot som kommit till TT. Trots att det inte finns några officiella sådana uttalanden.

Det är onekligen en sorg att se. De stora orden om journalistisk integritet och liknande blir luftslott en sån här gång. Problemet är att media (och vi som sedan refererar) blir terrorns nyttiga idioter. Terrorism handlar minst lika mycket om det som nu sker i Sverige; våldsam mediabevakning, allt annat styrs undan, och det byggs en världsbild som spelar såväl terrorister som andra mörkermän i händerna som att faktiskt döda och lemlästa. Rädslan som den massiva mediebevakningen skapar, den bild som målas upp i människors huvuden om terrorister som rör sig mitt bland oss och när som helst kan spränga sig själva gör jobbet. Terrorismens effektivaste vapen är människors fantasier som triggas igång av ett dåd. Oavsett om det här är ett terrordåd, eller om det är en ensam förvirrad människa som gått på myterna om martyrskap, eller bara är en vanlig simpel svensk missnöjd psyksjuk så är det terrorism eftersom vår frihet förminskas, vårt livsrum blir mindre tryggt. Och det är vi som förminskar det. Och använder dåd som detta för att också beskära andra friheter.

Ska vi vara tysta då? Nej. Men oavsett vad som händer måste man alltid fundera över konsekvenser: både när det gäller vilka skyddsåtgärder som skapas – och hur vi väljer att berätta och prata om det som händer. Problemet med journalistikens konsekvensneutralitet är att den en sån här gång innebär att man hamnar i en helt annat läge: där man blir en del av terrorismen. Ett mjölkande av händelserna innebär i slutänden att bomben fått en hundratusenfalt högre effekt – oavsett vad dess mål och mening var.

Terrorism handlar om PR. En galet otäck insikt för många av oss. Bomber på självmördare är i sig relativt ineffektiva – men spinnet av den, diskussionerna, medierapporteringen: det ger den makt som eftersträvas. Terrorismen eller den ensamma galningen blir symbiotiskt sammansmält med medierna.

Vad kan vi göra? Egentligen inget mer än att inse att mediebevakning alltid har konsekvenser. Det är ett högt pris vi betalar.

Uppdatering: Unni Drougge (@unnidrougge) skriver vad man känner:

Twitter / <a href=@Unni Drougge: Det ?inte terrord?t i ..." />
Uploaded with Skitch!

Piratpolitik, röstinvestering och fotboll

Jag har varit på fotbollscup i Örebro med sonen. Det gick ok. Därför har jag inte kunnat läsa in mig på det som händer: mitt fokus har varit på P11 Forssa BK :). Men jag har ändå sett hur ungdomsfotboll många gånger kan likna politik. Situationen vi har idag är att Piratpartiet är ett ungt lag med stort hjärta men som sätts mot ett antal A-lag.

Ser dock att Piratpartiet visar sig vara ett parti som väljer att ta tag i saker. De omarbetar sitt valmanifest, de diskuterar det som hände förra veckan. Det är starkt, det är trovärdigt och jag blir onekligen för min egen del gladare. Det visar att det faktiskt lyssnas på de som faktiskt har koll. Och på en hel del andra, både internt och externt.

Jag måste ge stor eloge till att alla beslut är öppna. Jag skulle gärna se andra partiers interna dokument också… Dock måste jag nog rynka på pannan i vissa delar när jag läser det här styrelseprotokollet. Vad tycker ni? Det är onekligen en hel del hack and slash bakom det här. Ord som "skenvotering" och "besluta om xxx in blanco" oroar mig lite. Ett parti som går ut med att vara medlemmarna och inte bara partiledningen och samtidigt upplevs av sina egna som sätta valmanifest utan att medlemmarna får rösta diffar lite med min demokratisyn. Visst: det händer i de andra partierna också – men de har inte en ganska hög svansföring när det gäller medbestämmande mm. Bara för att andra gör fel så behöver inte alla göra det liksom.

Att det sedan finns en mängd personer som väljer att fortsätta att försöka alienera kritikerna, både inom och utanför PP, må vara hänt. Det är onekligen ett problem – men ett problem i taget. Dock måste PP lyckas att få in i skallen på sina engagerade och passionerade medlemmar att det inte är någon god strategi att kalla kritiker för dumma i huvudet som inte förstod vad Falkvinge "egentligen menade".

Andra förstår inte vad min och andras kritik går ut på. Varför det som hände faktiskt är ett problem och att något annat parti, om de stod på tå, enkelt nu kunde stjäla Piratpartiets kärnfrågor och därmed totalt slå undan fötterna på PP.

Krasst kan jag förklara varför jag i flera postningar diskuterat frågan utifrån PPs möjlighet att komma in i riksdagen snarare än att ingående studera valmanifest kontra Ricks uttalande och sedan påpeka att det är en ödesdag för hur de hanterar krisen. Annars är det tack och hej. Insikterna om att det finns en grundläggande spänning mellan integritet och total informationsfrihet verkar ha gått in (något jag baserade min diskussion om Wikileaks på bland annat). Vem är vi beredd att offra integriteten hos?

Det här är min personliga tanke, om min egen röst – alltså behöver ingen börja jiddra om att man inte tänker så: det är fritt fram att agera och tänka hur man vill.

Jag har en röst. Den har ett värde, dels för mig: det är en av de tillgångar jag har för att påverka samhället, dels för de politiska partier som vill nå en maktposition för att kunna skapa det samhälle de ser som det bästa. Mitt värde – min tillgång kan jag sedan välja att investera i det jag tror ger mest avkastning: i det här fallet helt enkelt det parti och de personer jag anser kunna föra fram de frågor jag tycker är viktigast i de beslutande organ som finns. Det är en investering som innebär att jag vill ha tilltro till de som ska förvalta min tillgång – i det här fallet min röst. Det handlar om sakfrågor men också om de personer som ska föra min rösts talan i riksdagen kan klara av att göra det, kan det parti som jag väljer att investera min röst i hantera det politiska livet? Så oavsett om jag tycker en sakfråga är viktig så är det inte nog. Ser jag att ingen kan förädla och förmera mitt värde jag investerat kan jag välja att investera det någon annanstans: inom andra maktcentra. Det är därför strategi och PR-insikt är viktig inom politiken. Det är naivt att mena att det inte ska vara så: vi tar inte bara en sakfråga och går på den – vi vill också att den som ska företräda mig faktiskt klarar av att sälja in det: vilket kräver taktisk briljans, strategisk smartness och förståelse för medielogik.

Det är en krass synpunkt – men det handlar om att vara realist. Självklart måste innehavsfrågan diskuteras – den har helt klart en massa problematik i sig, vilket jag noterat i samband med diskussionen om fiktiva teckningar och tittförbudet. Men att gå till val handlar om att välja sina strider: att inse att frågor som ska tas upp måste appellera till ett ganska stort antal väljare. Den här frågan kräver extremt mycket pedagogik och tid. Att öppet säga att det är en viktig fråga är en sak: att göra barnporr till en valfråga tycker jag fortfarande är huvudlöst – hur galen lagstiftningen än är.

Självklart – ingen förväntar sig att PP ska vara lika märkligt flata som Folkpartiet som i sin tur går till val på ett burkaförbud, som klart influerats av SDs framgångar respektive ett förslag om att föräldrar ska vara i skolan och ta hand om sina stökiga ungar vilket är ett förslag som blundar och förenklar verkligheten in absurdum. Det är lika galen valtaktik.

När jag stod och tittade på fotbollsmatcherna kunde jag inte annat än att tänka på allt det här. En fotbollsmatch är inte bara att slänga ut en boll och låta alla försöka göra mål. Det handlar om att hitta linjer i spelet, göra smarta spelupplägg och använda kraften och tillgångarna på bästa sätt för att i slutänden faktiskt göra mål. Att ha en vass avslutare är viktigt precis som att se till att det finns bra backar som kan hantera ett anfall, ett mittfält som kan fördela spelet och hjälpa till där det behövs liksom spelare på sidorna som kan starta anfallen och mata rätt bollar till forwarden, eller också göra mål när det behövs. Det finns regler – både skrivna såväl som oskrivna och en publik som faktiskt kommer att ha åsikter, kommer att försöka påverka hur spelet går oavsett vad coacher, domare och andra vill.

Det är något som många i den här diskussionen behöver inse. Politik är inte bara engagemang och att springa så fort som möjligt mot målet utan att smart använda sitt lag och förvalta bollen för att med rätt tajming kunna göra mål. Om forwarden inte gör mål, eller om coachen inte lyckas med att inspirera, ge rätt taktisk information och i realtid ge stöd åt besluten på planen så bör de bytas ut.

Är det egentligen så svårt att förstå?

Linda har ändrat åsikt. Det är bra.

Det gör vi alla.

Det är roligt att se att Linda Skugge inte tycker att spökskrivande är något problem 2010 i Newsmill.

När Kjell Häglund anklagade Pascalidou för spökskrivande valde Linda en annan linje. Och gör en stor grej av det hela i en krönika som fanns i Expressen.

Det här tyckte hon 2005:

Men om man måste jobba som spökskrivare har man nog ingen karriär att tala om. Hör ni alla spökskrivare, kom ut ur garderoben, så får ni antagligen en karriär. Ni har ju ett guldläge här. Jag har länge undrat hur så många profilerade skribenter kan vara så kassa och slätstrukna. Här har vi alltså svaret: Det är inte de själva som skriver. Inte undra på att man somnar när man läser dem.

2010 läser vi att Linda Skugge tycker:

Att frågan om spökskrivare är så laddad är ju inte oväntat i landet präktig. Här ska man städa själv, och givetvis skriva sina alster själv. Men snälla nån så mycket skit vi slipper tack vare alla underbara spökskrivare. […] Sen jag startade PR-verksamhet skriver vi en artikel i veckan åt beställare. Det är en underbar känsla att se mina och mina medarbetares alster på fin nyhetsplats. Det gör verkligen ingenting att någon annan får äran.
Det är en trippel vinnarsituation, kunden får ut sitt budskap, tidningen får en läsvärd och intressant artikel och jag får skriva en faktura.
Jag har heller ingenting emot att själv låta någon annan spökskriva mina egna verk. […]Vi var överens om att det finns ett mäkta spännande synopsis som jag komponerar (ja, vid mitt köksbord), men jag vägrar lägga tidiga morgnar på att krysta fram en deckare. Jag kommer lägga ut jobbet på en spökskrivare, och det med glädje.

Jag gratulerar Linda Skugge till att ha ändrat åsikt. Själv vidhåller jag att det inte är vem som skrivit själva orden som egentligen är det viktiga. Så välkommen in i pr-branschen. Där spökar både skrivare och skribenter.

Jag kanske ska lägga ut min blogg på entreprenad.

Uppdatering: Man undrar om det är Linda som skriver sin nya blogg på ICA-Kuriren ”Älska Vardagen”. Å andra sidan är det inte mycket text i den. Finns det spökfotografer?