Taggad: politik

pirates1

När piraterna drabbar samman

Det pågår en strid inom Piratpartiet. Det är en hårdför strid mellan fr a två av de mest intellektuellt redliga personer jag haft förmånen att träffa. Vilket gör den både sorglig men också väldigt väldigt intressant.

pirates1

 

I sedvanlig piratordning inför rätt så öppen ridå. Förutom att jag anser att pirater skulle tjäna på att inte skriva så väldigt långt tänker jag inte i det här läget ta någon ställning. Däremot uppmanar jag (de som orkar) att läsa fr a de tre inlägg som står i centrum.

Först Amelia Andersdotters inlägg som kritiserar partiledning och partiledare hårt. Det intressanta med inlägget är dock de saker som man kan elaborera ut om man rensar bort diverse vevande och huggande. Det finns ett antal viktiga frågor i texten och ett antal reella förslag. Det är tyvärr något som Anna Troberg inte riktigt ser, vilket kanske inte är så konstigt då den personliga kritiken från Amelia är hårdför.

Annas inlägg är däremot viktigt för att få en lite annan bild av ledningen mot den bild som målas upp i kommentarerna av Amelias inlägg. I samma kommentarer försvarar Emma Opassande sin plats som en person som inte nödvändigtvis går i ledband. Eller snarare: den som försöker det tror jag kommer få ganska ont.

Emma har sedan skrivit ett blogginlägg om detta där hon menar att Amelia inte tillför något – vilket jag tycker inte är sant: men problemet är att det intressanta försvinner i bitterhet gentemot personer.

Sen finns det tyvärr den sedvanliga skaran foliehattar respektive tillskyndare som inte ger något. I det väldigt långa kommentarsfältet hos Amelia dyker också Henrik Brändén upp. Här börjar det bli lite problematiskt då denne väljer att indirekt kritisera den valutvärderingsgrupp som tillsatts. Fr a utifrån ett perspektiv där personerna i gruppen (förutom en person då) lite snabbt målas upp som svaga och lättledda, att gruppens värde lätt kan devalveras i partiet eftersom en person (den som då uppenbarligen inte är så lättledd) valt att göra offentliga uttalanden. Tyvärr väljer samtidigt Amelia att mena att samma grupp tystats – vilket inte är ett dugg sant.

För jag sitter i den gruppen.

Tillsammans med personer som ingen någonsin lyckats leda på något sätt. Om det gör ont att försöka leda Emma Opassande kan jag lova att varje försök till att leda någon av dessa individer renderar en smärta bortom beskrivning.

Generellt kan jag bara säga att ja, utvärderingen har dragit ut på tiden. Vilket i ljuset av den här diskussionen som blossat upp knappast är av ondo. Däremot kan man tycka att det är sent att komma med den i ljuset av ett riksdags- och kommunal- respektive landstingsval. Men det är en kritik vi kan ta senare.

Jag tror striden är nyttig. Samtidigt som den splittrar upp och säkert förstör mycket så innebär det att nya saker kan få fäste och gro, respektive att gamla goda ting som tappat fotfästet igen kan sätta ner fötterna i myllan och växa vidare. Jag tror striden var lite bound to happen – partiet är ett brett parti som samlar allsköns intressen.

Piratpartiet är inte starkt idag. Det svajar betänkligt och rötterna är ibland väl luftburna. Men jag väljer att tro att det finns en grund för en ny politik i partiet, ett nytt sätt att faktiskt tänka runt viktiga frågor i samhället.

Uppdatering: P3 Nyheter och @emanuelkarlsten ser till att få ihop Anna och Amelia i en diskussion. Internetworld tar upp striden.

Naglar och politik: briljant exempel på Protest 2.0

Jag älskar Emma Green Tregaros nagelprotest. Och hur det fått sån viral spridning. Det är få andra protester som kunnat få den fart som det här fått. Att hon sedan valde att koncentrera sig mer på hoppandet och backade är förståeligt – och protesten har nu en egen kraft, ett eget momentum vilket gör att det inte spelar så stor roll. Det spännande är att protesten bygger på så många parametrar som visar på både en förändrad mediavärld och ett förändrat förhållningssätt. Där sociala medier är så centrala. Helt enkelt Protest 2.0.

Så vad är det då som jag tycker utmärker det här?

  • Nagellack. Protesten bygger på att man använder ofta utskällda ytliga ting. Nagellack, skönhet osv. Knappast i mer traditionella protestgrupperingar comme il faut. Det blir en protest mot att man måste protestera på ett visst sätt. Det tar udden av en gammal syn på protester. Det är också i det en viktig symbol för att det här handlar om att stödja allas rätt att vara kär i vem de vill och få berätta det för sin omgivning.
  • Det är kvinnor som driver protesten. För även om vissa av oss män säkert kan tänka sig måla naglarna (jag är ju gammal svartrockar ffs) så är det här i grunden när kvinnor tar täten. Det gör protesten än starkare; det är inte något uttänkt av vita medelålders reklamare (eller operasångare). Att det sedan är två av de mest färgstarka idrottare vi haft i Sverige (och inom samma gren) gör det inte sämre. Särskilt inte när manliga ledare och idrottare mest muttrar och försöker förklara att de inte riktigt känner sig hemma med att stödja gaycommunityn.
  • Det är DIY och blir DIT. Det är enkelt för alla att delta i protesten. Plocka fram många olika färger på nagellack och måla. Genom Instagram och Twitter, Facebook och annat – dela det och det är en protest där man gör saker tillsammans. Det är inte krav på staten att göra saker och gnällig ton när det inte blir som man tänkt utan istället att göra det man kan själv.
  • Nagellack är så nära kroppen – det är en protest som arrangörerna omöjligt kan göra något åt – mer än möjligen försöka att inte zooma in händerna på Emma när hon hoppar. Det är inte flaggor, det är inte kläder: det är en total nesa för de som vill försöka stoppa protester.

Sen kan man tycka att det blir lite mycket Emma med #hejaemma istället för #prideforrussia eller liknande men det är sånt man får ta. Det är lite dissonans i att båda kvällstidningarna försöker driva trafik genom att få folk att dela en viss bild på sociala nätverk osv.

Det är också intressant att fundera över hur det här – och en längre utveckling visar att åsikten att idrott och politik inte hör ihop är extremt obsolet. För en ny generation som är vana vid att uttrycka sina åsikter och självklart gör man det även om man är idrottare. Hela tanken att idrott och politik inte har med varandra att göra är ahistorisk på så många sätt: de moderna olympiska spelen kom till just för att skapa mer sämja, idrott är en viktig fråga i alla länders politiska system och att försöka förklara att idrottare inte ska göra politiska markeringar innebär att man samtidigt förklarar att de inte är fria att yttra sig.

Jump in and jump high. (Tyvärr lyckades inte Emma Green Tregaro ta någon medalj men hon har för evigt skrivit in sig i historieböckerna).

Uppdatering:

Emmas nagelprotest är det som fått mest uppmärksamhet men Kseniya Ryzhova och Tatyana Firova, Julia Gushchina och Antonina Krivoshapka valde att också visa på hur sneda de ryska lagarna är. Tipstack @jocke (Senare uppdatering) Nu har media vaknat.

Likaså valde Nick Symmonds att bryta mot både lagar och COC genom att tillägna sin silvermedalj till sina homosexuella vänner.

Man kan sedan notera att det är dags att IAAF och resten av idrottsvärlden börjar fundera över sina code of conduct där det uttryckligen uttrycks att idrott och politik inte ska blandas ihop. Framförallt blir det hela märkligt att välja att vägra idrottsmän uttrycka åsikter mot lagar och regler som i sig bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det innebär att man väljer att tolka dessa som politik – i.e att man kan ha olika åsikter om dem och därmed bör de inte diskuteras.

Lite stats:

  • Instagram: #hejaemma 256 foton, #goemma 1375 foton. (enligt Statigr.am)
  • Twitter: #hejaemma 2272 tweets, #goemma 3514 tweets (enligt Topsy)
  • Facebook: (tyvärr har jag ännu inte hittat någon enkel tjänst som mäter hashtags för FB)

Uppdatering

Tomas Riste som är förbundsordförande i Svenska Friidrottsförbundet är en smula döv för det här med opinionen. Alternativt så tycker han att homosexualitet inte är något som man ska prata om: det är en politisk fråga som vilken som helst – inte en fråga om mänskliga rättigheter. Hans uttalanden både under tiden och nu i en intervju efteråt är frapperande oförstående för vad det här handlar om. För visst – jag har också vänt och vridit på frågeställningen om det ska vara fritt att uttrycka vad som helst men insett att om man uttrycker sig så här:

Både du och jag och många andra kan ju tycka att det är positivt att hon står upp för de här frågorna. Men om det hade varit en fråga som vi inte tyckte var positiv – hur skulle vi gjort då?

så säger man också att homosexuellas rätt att leva öppet är på samma nivå som rätten att till exempel bära hakkors, orera om abort eller på annat sätt driva en politisk fråga. Homosexualitet är inte politik – att ha rätten att vara öppen som homosexuell är en fråga om rätt till att vara människa. Det är en del av de mänskliga rättigheter som vi kommit överens om i FN. Om Riste anser att dessa är ordinära politiska frågor så blir det onekligen intressant att vara med i OS som i sig är skapat just för detta.