Taggad: politik

pirates1

När piraterna drabbar samman

Det pågår en strid inom Piratpartiet. Det är en hårdför strid mellan fr a två av de mest intellektuellt redliga personer jag haft förmånen att träffa. Vilket gör den både sorglig men också väldigt väldigt intressant.

pirates1

 

I sedvanlig piratordning inför rätt så öppen ridå. Förutom att jag anser att pirater skulle tjäna på att inte skriva så väldigt långt tänker jag inte i det här läget ta någon ställning. Däremot uppmanar jag (de som orkar) att läsa fr a de tre inlägg som står i centrum.

Först Amelia Andersdotters inlägg som kritiserar partiledning och partiledare hårt. Det intressanta med inlägget är dock de saker som man kan elaborera ut om man rensar bort diverse vevande och huggande. Det finns ett antal viktiga frågor i texten och ett antal reella förslag. Det är tyvärr något som Anna Troberg inte riktigt ser, vilket kanske inte är så konstigt då den personliga kritiken från Amelia är hårdför.

Annas inlägg är däremot viktigt för att få en lite annan bild av ledningen mot den bild som målas upp i kommentarerna av Amelias inlägg. I samma kommentarer försvarar Emma Opassande sin plats som en person som inte nödvändigtvis går i ledband. Eller snarare: den som försöker det tror jag kommer få ganska ont.

Emma har sedan skrivit ett blogginlägg om detta där hon menar att Amelia inte tillför något – vilket jag tycker inte är sant: men problemet är att det intressanta försvinner i bitterhet gentemot personer.

Sen finns det tyvärr den sedvanliga skaran foliehattar respektive tillskyndare som inte ger något. I det väldigt långa kommentarsfältet hos Amelia dyker också Henrik Brändén upp. Här börjar det bli lite problematiskt då denne väljer att indirekt kritisera den valutvärderingsgrupp som tillsatts. Fr a utifrån ett perspektiv där personerna i gruppen (förutom en person då) lite snabbt målas upp som svaga och lättledda, att gruppens värde lätt kan devalveras i partiet eftersom en person (den som då uppenbarligen inte är så lättledd) valt att göra offentliga uttalanden. Tyvärr väljer samtidigt Amelia att mena att samma grupp tystats – vilket inte är ett dugg sant.

För jag sitter i den gruppen.

Tillsammans med personer som ingen någonsin lyckats leda på något sätt. Om det gör ont att försöka leda Emma Opassande kan jag lova att varje försök till att leda någon av dessa individer renderar en smärta bortom beskrivning.

Generellt kan jag bara säga att ja, utvärderingen har dragit ut på tiden. Vilket i ljuset av den här diskussionen som blossat upp knappast är av ondo. Däremot kan man tycka att det är sent att komma med den i ljuset av ett riksdags- och kommunal- respektive landstingsval. Men det är en kritik vi kan ta senare.

Jag tror striden är nyttig. Samtidigt som den splittrar upp och säkert förstör mycket så innebär det att nya saker kan få fäste och gro, respektive att gamla goda ting som tappat fotfästet igen kan sätta ner fötterna i myllan och växa vidare. Jag tror striden var lite bound to happen – partiet är ett brett parti som samlar allsköns intressen.

Piratpartiet är inte starkt idag. Det svajar betänkligt och rötterna är ibland väl luftburna. Men jag väljer att tro att det finns en grund för en ny politik i partiet, ett nytt sätt att faktiskt tänka runt viktiga frågor i samhället.

Uppdatering: P3 Nyheter och @emanuelkarlsten ser till att få ihop Anna och Amelia i en diskussion. Internetworld tar upp striden.

Naglar och politik: briljant exempel på Protest 2.0

Jag älskar Emma Green Tregaros nagelprotest. Och hur det fått sån viral spridning. Det är få andra protester som kunnat få den fart som det här fått. Att hon sedan valde att koncentrera sig mer på hoppandet och backade är förståeligt – och protesten har nu en egen kraft, ett eget momentum vilket gör att det inte spelar så stor roll. Det spännande är att protesten bygger på så många parametrar som visar på både en förändrad mediavärld och ett förändrat förhållningssätt. Där sociala medier är så centrala. Helt enkelt Protest 2.0.

Så vad är det då som jag tycker utmärker det här?

  • Nagellack. Protesten bygger på att man använder ofta utskällda ytliga ting. Nagellack, skönhet osv. Knappast i mer traditionella protestgrupperingar comme il faut. Det blir en protest mot att man måste protestera på ett visst sätt. Det tar udden av en gammal syn på protester. Det är också i det en viktig symbol för att det här handlar om att stödja allas rätt att vara kär i vem de vill och få berätta det för sin omgivning.
  • Det är kvinnor som driver protesten. För även om vissa av oss män säkert kan tänka sig måla naglarna (jag är ju gammal svartrockar ffs) så är det här i grunden när kvinnor tar täten. Det gör protesten än starkare; det är inte något uttänkt av vita medelålders reklamare (eller operasångare). Att det sedan är två av de mest färgstarka idrottare vi haft i Sverige (och inom samma gren) gör det inte sämre. Särskilt inte när manliga ledare och idrottare mest muttrar och försöker förklara att de inte riktigt känner sig hemma med att stödja gaycommunityn.
  • Det är DIY och blir DIT. Det är enkelt för alla att delta i protesten. Plocka fram många olika färger på nagellack och måla. Genom Instagram och Twitter, Facebook och annat – dela det och det är en protest där man gör saker tillsammans. Det är inte krav på staten att göra saker och gnällig ton när det inte blir som man tänkt utan istället att göra det man kan själv.
  • Nagellack är så nära kroppen – det är en protest som arrangörerna omöjligt kan göra något åt – mer än möjligen försöka att inte zooma in händerna på Emma när hon hoppar. Det är inte flaggor, det är inte kläder: det är en total nesa för de som vill försöka stoppa protester.

Sen kan man tycka att det blir lite mycket Emma med #hejaemma istället för #prideforrussia eller liknande men det är sånt man får ta. Det är lite dissonans i att båda kvällstidningarna försöker driva trafik genom att få folk att dela en viss bild på sociala nätverk osv.

Det är också intressant att fundera över hur det här – och en längre utveckling visar att åsikten att idrott och politik inte hör ihop är extremt obsolet. För en ny generation som är vana vid att uttrycka sina åsikter och självklart gör man det även om man är idrottare. Hela tanken att idrott och politik inte har med varandra att göra är ahistorisk på så många sätt: de moderna olympiska spelen kom till just för att skapa mer sämja, idrott är en viktig fråga i alla länders politiska system och att försöka förklara att idrottare inte ska göra politiska markeringar innebär att man samtidigt förklarar att de inte är fria att yttra sig.

Jump in and jump high. (Tyvärr lyckades inte Emma Green Tregaro ta någon medalj men hon har för evigt skrivit in sig i historieböckerna).

Uppdatering:

Emmas nagelprotest är det som fått mest uppmärksamhet men Kseniya Ryzhova och Tatyana Firova, Julia Gushchina och Antonina Krivoshapka valde att också visa på hur sneda de ryska lagarna är. Tipstack @jocke (Senare uppdatering) Nu har media vaknat.

Likaså valde Nick Symmonds att bryta mot både lagar och COC genom att tillägna sin silvermedalj till sina homosexuella vänner.

Man kan sedan notera att det är dags att IAAF och resten av idrottsvärlden börjar fundera över sina code of conduct där det uttryckligen uttrycks att idrott och politik inte ska blandas ihop. Framförallt blir det hela märkligt att välja att vägra idrottsmän uttrycka åsikter mot lagar och regler som i sig bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det innebär att man väljer att tolka dessa som politik – i.e att man kan ha olika åsikter om dem och därmed bör de inte diskuteras.

Lite stats:

  • Instagram: #hejaemma 256 foton, #goemma 1375 foton. (enligt Statigr.am)
  • Twitter: #hejaemma 2272 tweets, #goemma 3514 tweets (enligt Topsy)
  • Facebook: (tyvärr har jag ännu inte hittat någon enkel tjänst som mäter hashtags för FB)

Uppdatering

Tomas Riste som är förbundsordförande i Svenska Friidrottsförbundet är en smula döv för det här med opinionen. Alternativt så tycker han att homosexualitet inte är något som man ska prata om: det är en politisk fråga som vilken som helst – inte en fråga om mänskliga rättigheter. Hans uttalanden både under tiden och nu i en intervju efteråt är frapperande oförstående för vad det här handlar om. För visst – jag har också vänt och vridit på frågeställningen om det ska vara fritt att uttrycka vad som helst men insett att om man uttrycker sig så här:

Både du och jag och många andra kan ju tycka att det är positivt att hon står upp för de här frågorna. Men om det hade varit en fråga som vi inte tyckte var positiv – hur skulle vi gjort då?

så säger man också att homosexuellas rätt att leva öppet är på samma nivå som rätten att till exempel bära hakkors, orera om abort eller på annat sätt driva en politisk fråga. Homosexualitet är inte politik – att ha rätten att vara öppen som homosexuell är en fråga om rätt till att vara människa. Det är en del av de mänskliga rättigheter som vi kommit överens om i FN. Om Riste anser att dessa är ordinära politiska frågor så blir det onekligen intressant att vara med i OS som i sig är skapat just för detta.

Demokrati 2.0 med nya bevekelsegrunder

Reaktionen på att jag valde att gå med i Piratpartiet har varit intressanta. Framförallt de negativa reaktionerna eftersom de visar att det finns en rejäl dos av kommunikation som PP måste göra. Den vanligaste är: ”bara man får fildela och se gratis film så skiter man i resten”. Jag har försökt att förklara ganska ingående varför jag valde den här vägen till slut – och fildelning per se är knappast ens en parameter. Frågan om Internets frihet och tillgången till information liksom individens rätt gentemot mäktiga organisationer är mycket större än torrenter med någon svensk film. ”Piratpartiet vill ta bort upphovsrätten – det är dumt.” är en annan idé som folk fått. Det handlar knappast om att ta bort något utan att förändra. Upphovsrätt handlar dels inte om att äga och immateriell rätt är i sin grund ganska svårhanterlig och i en situation där immaterialrätt och upphovsrätt dels blandas ihop och dels utmanas av helt nya tekniska lösningar som i sin tur förändrat värderingslandskapet så blir det ännu märkligare att hålla fast vid något som skapades i en helt annan kontext.

Den mest intressanta reaktionen och det påstående som kanske är både mest förståeligt och samtidigt viktigt att hantera är: ”Piratpartiet är ett enfråge-parti. Resten skiter man i.” Det finns riktigt intressanta aspekter på det:

1. Även om det kan ses som en fråga: frihet på Internet, tillgänglighet och förändringar i hur informationen hanteras så är det en fråga som påverkar hela samhället. Det är också en fråga som överförd kan adderas på alla andra delar i samhället: om vi söker en frihet för information, individens rätt till sin egen data osv. så påverkar det varje del av ett samhälle där individen ingår. Integriteten, kunskapen och kulturen utifrån ett individperspektiv istället för ett kollektiv är en stötesten och en grundsten som fler partier borde hantera innan man börjar diskutera försvarsbudget. Samtidigt är argumentet ett felslut när man jämför de frågor som Piratpartiet driver med att hantera sjukvårdskris eller diskutera arbetslöshet. Den fråga som PP framförallt driver är en systemfråga medan de andra handlar om tillämpningar.

2. I principprogrammet och vidare så finns det embryon till nästa steg för PP. En bredare del för tillämpningspolitik som påverkas av själva systempolitiken. Men det intressanta ligger i att Piratpartiet på många sätt är starten på något som kan ses som en ny politisk värld. Som inte bygger på att en riktning ska söka efter monopol på världsbilden eller ha svar på varje tänkbar tillämpning. Piratpartiet kommer ur ett begynnande nätverkssamhälle där också politiken behöver förändras, sättet som politik bedrivs. Det gamla sättet att se politik (och som åsikten om att enfrågepartier är dåliga) bygger på en demokratiserad diktatur. Demokrati är en form av (i teorin) jämställd kamp om tolkningsföreträde och den som vinner har därmed en (under sin valperiod) oinskränkt makt att tillämpa en politik. Det innebär att systemfrågor och tillämpningsfrågor ofta sätts i samma nivå. Det är inte så konstigt: demokrati 1.0 om jag får vara lite skojig kommer ur diktaturen. Även om du skapar något annat så får det alltid färg av vad det kommer ur och det politiska system som vi har idag färgas helt enkelt av det tidigare systemet där några få genom födsel, meritokrati eller vapenmakt hade oinskränkt rätt att bygga samhället efter sitt system. En utveckling ur det som kommer innan innebär alltid att detta försvagas. Demokrati 2.0 blir därmed något annat. Vilket framförallt bygger på nätverket och att det inte finns ett egenvärde i att ha egen oinskränkt makt. Det är för mig en av de saker som gör att Piratpartiet blir spännande – även om det är en tidig början, ett embryo som kommer att behöva gå in i de vanliga strukturerna så är det en del som oundvikligt kommer att finnas med i en övergång. Det finns inget som säger att det yttersta målet för Piratpartiet är att få en majoritet i beslutande organ. Det handlar om att driva en förändring och en utveckling. Tillsammans med dem som vill åt samma håll snarare än bara själv.

Så för min del är inte ”enfrågepartiet” ett problem (längre). Självklart finns det massor med olika åsikter i ett parti som PP. Och personer som har olika bevekelsegrunder att gå med. Men mina är de här.

Post #030 i #blogg100

Låt den gamla politiska bloggosfären dö i frid

Emma @opassande tar upp en intressant fråga på Ajour: den politiska bloggosfärens försvinnande. I Sverige ska tilläggas. Det finns en hel del intressanta diskussioner i kommentarerna där bland annat @annatroberg noterar att kanske själva idén om en ”politisk bloggosfär” blir hämmande. Jag har tänkt på det en hel del: Deepedition är nog en sorts hybrid-blogg vad gäller tematik men skulle man välja att klassa den åt något håll så har den de senaste åren tenderat att vara rätt politiskt inriktad.

Inte partipolitiskt, inte så mycket ideologiskt pekande (hoppas jag) utan mer en plats där jag försökt att strukturera mina tankar, säga vad jag tycker. Självklart alltid färgat av att jag lutar åt libertarianism och brukar hamna närmast Piratpartiet i diverse tester men mitt val att aldrig mer koppla mig till ett parti eller en ideologi står fast.

Samtidigt har mitt skrivande minskat vilket jag ofta saknar. Dels handlar det självklart om tid: eftersom jag de senaste åren jobbat med att bygga kunskap och intresse, och senare strategier och taktiska planer för företag och organisationers arbete med sociala medier så har jag fått mer och mer att göra som konsult vilket innebär mindre och mindre tid att tänka på andra saker.

För min del är kanske det den viktigaste parametern men det finns fler. Jag tror att vissa parametrar självklart är personliga men en hel del också förklarar varför det politiska bloggandet minskat drastiskt.

  • Bloggandet har minskat generellt i hela världen. Det beror på att det tillkommit fler plattformar. Det handlar om tid och tillgång till nya sätt att konversera helt enkelt. Bloggen är mindre social än många andra plattformar: kommentarsdiskussioner är ofta svåröverskådliga och blir lätt sekundära. Bloggens logik bygger på att skribenten skriver vad den tycker, oemotsagd från början till slut – och det kollektiva skapandet startar (kanske) i kommentarerna. Samtidigt har diskussionen – genom att bloggposten delas överallt – fragmentariserats på flera olika plattformar: kommentarsfältet, Facebookdelningens kommentarer, Twitterdelningens mentions etc.
  • Många av de bloggare som tidigare hade egna plattformar har ”sugits upp” av antingen egna partier eller traditionella medier. Bloggen, som var hatad från de traditionella medierna tidigare, är idag en självklar ingrediens av mediahusens digitala närvaro. Det innebär dels att bloggandet mer blir likt krönikeskrivande än den form som bloggande tidigare hade, dels innebär det självklart att bloggaren ofta medvetet eller omedvetet styr innehållet så att det ska ”passa” kontexten: don’t bite the hand that feeds you.
  • Bloggarna har genom en professionalisering/semiprofessionalisering segmenterats hårdare: matbloggare läser matbloggare, designbloggar etc. och därmed också skapat mer gated communities men det politiska bloggandet bygger på en annan logik och därmed blir det relativt mindre intressant.
  • Svensk politik tenderar också att vara mycket polariserad – och fr a har partierna många aktiva medlemmar som anammat sociala medier med hull och hår (påhejad av en del av oss konsulter :)) vilket självklart ger faran att bli mer strömlinjeformat och mindre spännande.
  • Hypermedialiseringen som skett under några år innebär att det finns extremt mycket större utbud och därmed minskar möjligheten till att fokusera på längre och mer ingående texter om de inte är paketerade utifrån läsvärdhet (trust och reach) och läsbarhet (UX, design, tillgänglighet).
  • Facebook har skapat en strukturerad icke-anonymiserad kultur bland många ”tyckare” samtidigt som sociala medier spridit sig och blivit mainstream – och därmed blir din blogg synlig såväl för kompisar, familj om du väljer att försöka sprida din blogg via dina andra plattformar. Diskussionen om anonymitetens negativa vara har inneburit att den politiska bloggosfären i vissa fall känner sig tvingad att skriva under eget namn. De enda som fortfarande kör anonymt är främlingsfientliga, galna haverister mm – och att stå upp för sina åsikter med namn innebär att man också visar att man inte är som dem. Allt detta kan dock kan dock hämma viljan att ta ställning.
  • Det hårda trycket om ”det personliga varumärket” innebär också att den person som bloggar under sitt eget namn medvetet funderar över vad som syns när man googlar på namnet. Fler och fler har valt att rensa i sina gamla postningar, väljer att nivellera sina åsikter lite bättre eftersom man vet att i varje relation av ens professionella (och privata liv) så kommer det googlas på ens namn.
  • De främlingsfientliga, rasisterna och Sverigedemokraterna har lärt sin läxa väl av FRA-motståndet, Piratpartiet och oss som byggt upp bloggosfären. De använder nätet på ett (bortsett från åsikterna) effektivt sätt. Dock innebär det också att man lärt sig trollandets fagra konst, vilket innebär att andra politiska bloggare ständigt får tampas med kommentarer vars enda syfte är att störa, stöka och förstöra en diskussion.
  • Twitter innebär ett snabbare, enklare och bredare genomslag genom att det är enkelt att skapa en viral spridning. Det minimalistiska formatet, snabbheten i både den mobila möjligheten och att det till skillnad mot bloggen är byggt utifrån konversationslogik snarare än informationslogik gör det mer intressant både för media att leta upp vinklar och intervjupersoner men framförallt som åsiktskanal. Om bloggens informationsdensitet är en fördel för sök så är Twitters flexibilitet fördel för konversation och PR.
  • Genom att länkekonomin gått i stå respektive att fler och fler tidningar väljer att ta bort, minska synligheten eller inte sköta om inlänkandet blir bloggandet mindre intressant för nätverkande, vilket blir till men för skapandet: man bloggar för att bli läst och genom länkar till media och andra bloggar kunde även en okänd bloggare eller ett företag eller en organisation bygga trafik på ett organiskt sätt. Idag kräver det likes, delningar mm på sociala nätverk vilket är svårare.
  • Teknisk utveckling är av godo men ibland slår den krokben i vissa delar. WordPress som varit bloggarnas weapon of choice har utvecklats oerhört mycket – och är idag ett fantastiskt verktyg men som också blivit mer och mer komplext att hantera.
  • Visuell storytelling med Instagram och Pinterest må ha relativt liten impact på politiskt agendaskapande men Tumblrs utveckling innebär en intressant möjlighet och utmaning där det är snabbt, mobilt och visuellt snyggt utan för mycket förkunskaper för politiska tyckare.

Jag kan roat tänka tillbaka på mitten av 2000-talet när media vaknade runt det här med bloggar och hatade oss. Vi blev kallade allt från asociala navelskådare till farliga åsiktsmaskiner utan etik. Jag kan tänka tillbaka på hur man fick förklara sig för arbetsgivare, familj och vänner varför man höll på med sån där ”blogg”. Det fanns en tid då vi faktiskt påverkade rätt mycket utan att ha andra plattformar att stödja sig på. En del av oss minns också de tekniska problem som tidiga verktyg innebar men också en nybyggaranda som fanns då alla i princip läste alla. Sen FRA. Med bloggarna som vapen.

Självklart kan man fastna i nostalgi och vilja att bloggandet ska vara som det var förr. Det tror jag inte ger något. De flesta av oss önskar inte tillbaka TV-monopolet, tidsaspekten i morgon- och kvällstidning eller något annat som visserligen i efterhand kan upplevas som ordning och reda och tryggt, men knappast positivt för världens möjlighet till att skaffa sig information. Lika lite tror jag vi ska önska oss tillbaka till den politiska bloggosfären som den en gång var. Så jag är inte så oroad över den politiska bloggosfärens ”död”. Eftersom jag inte tycker den är speciellt död. Snarare har den mognat, utmanats av nya yngre tekniker och tappat lite sin gnista genom att söka gillande inom traditionella medier.

Generellt så kan jag ändå se att bloggandet visserligen har förändrats i grunden men det handlar mer om att bloggen är en teknisk uppfinning som delvis gjort sitt, en plattform som idag inte har samma värde som pre-Facebook och pre-Twitter. Det innebär inte att det är värdelöst men en blogg får idag ses som ett komplement: en plats att faktiskt sätta sin agenda, skapa kunskap som sedan används i diskussioner och debatter på andra plattformar. För att återfå gnistan behöver den svenska politiska bloggosfären kanske titta på hur bloggen används i delar av världen där ordet är makt mot annan makt: Egypten, Iran men också i USA.

 

Anna Troberg tar över piratrodret

Idag den första dagen på 2011 kom den nyhet som flera av oss diskuterat under året: Rick Falkvinge avgår som partiledare för Piratpartiet och Anna Troberg tar över. Hon vill gärna fortsätta att driva piratfrågorna även som en vald partiledare visar hennes första bloggpost efter nyheten.

Istället för att försöka att dra vidare partiet vill han se till att utvecklingen går mot en för ”den vanliga” medborgaren förståelig politik. Det är bra. Det teknokratiska måste också ha en mer social och samhällsinriktad del. Sen tror jag personligen att Rick Falkvinge som internationell pirat kan bli riktigt intressant.
Det märkliga är det här uttalandet – att han väljer att avgå på grund av en osund kultur inom Piratpartiet:

Jag vill inte säga för mycket för jag inte vill ge ytterligare uppmärksamhet till det här. Men jag kan säga så mycket att jag är oerhört förvånad över att vad som helst verkar tillåtas i ett ledningsrum.

Det om något brukar ses som partiledarens ansvar vilket därmed borde utmynna i en egen självkritik. Istället blir det lite att han är ett offer för denna kultur. Att bygga ett parti på öppenhet, på crowdsourcing och med åsikter som inte alltid stämmer överens med det politiskt korrekta är svårt. Även HAX tar upp det här som en viktig anledning.

Piratpartiet har många utmaningar (ett av dem tror jag är att faktiskt byta namn…) men att de är uträknade som en del menar tror jag knappast – snarare är de viktigare än någonsin vilket såväl reaktionen från myndigheter på Wikileaks visar, den läckta informationen om hur amerikanska myndigheter gärna vill strypa informationsfriheten, internettillgång och liknande med hänvisning till såväl säkerhet som för att skydda immateriella tillgångar som ägs av stora företag.

Det handlar om att visa på hur såna inskränkningar förminskar människors demokratiska rättigheter samtidigt som man måste balansera upp och diskutera immaterialrätt utifrån allas möjlighet att både leva på sin information samtidigt som den också måste vara så fri att den inte kan användas som makt och förtryck. Det handlar om att visa att informationspolitik inte är något speciellt utan att det påverkar alla frågor inom samhället. Piratpartiet måste bli ett parti, inte ett enfrågeparti. Utvecklingen vi är mitt i handlar inte längre om teknik utan om såväl individuell integritet som möjlighet att få tillgång till information.

Det är dags att sluta se sig själva som rebeller och mer som en del av diskussionen. Uppdatering: Det handlar om att bli mer implicita, se möjligheter av samarbeten med de personer som står för samma principer, om än med andra partibeteckningar. Styrkan med och möjligheterna för PP handlar om just detta: att kunna fungera som murbräckor även i andra partier, stöd för de frågor som jag tror kommer att bli oerhört viktiga framöver. Att våga lyssna utåt lika mycket som inåt är en central kunskap som övriga partier inte lyckats speciellt bra med. Faran är annars att Piratpartiet fortsätter att vara exkluderande och därmed bli precis som alla andra. Rebelliskhet har två sidor – progressivitet och sekterism.

Nu är det fyra år att bygga vidare på – rensa ut sekterism och bli en kraft att räkna med i opinionen. Det ska bli mycket intressant att följa. Något som även Blogge är inne på. Tror jag…

Uppdatering: Det var sent och jag har haft ganska mycket Las Vegas i huvudet så jag tänkte inte på de kritiska punkter som nu skrivits om. Drottningsylt påpekar att det onekligen är ett problem att grundaren och tidigare partiledaren sitter kvar i ledningen för Piratpartiet. Det innebär en svår balansgång för nya partiledaren och det finns en fara för att utvecklingen går i stå på grund av detta. Dexion gör en lång och mycket kritisk text gentemot hur det hela gått till och pekar också på problemet att partiledningen bekostas/avlönas av Christian Engströms kontorspengar. Det är ett politiskt mecenatskap som i det här fallet kanske är ofrånkomligt men som helt klart bör åtminstone vara fullständigt transparent och reglerat i vad mecenaten har rätt att kräva. Samtidigt måste man se hur snabbt piratrörelsen ändå växt och vilken viktig pusselbit Rick Falkvinge varit i det, vilket Oscar Swartz skriver i sin återblickande text och Opassande skriver en analyserande och kärleksfull kommentar. En inblick från andra sidan ger Vidde. Alla perspektiv visar att Piratpartiet fortfarande har mycket att göra, många tåtar att lösa.

Ulf Bjereld ger en mycket intressant analys av partiledarbytet där han ser det positiva i PPs uppkomst, och menar att Piratpartiet nu kommer att utmanas och samtidigt inte längre vara ensamma om att driva informationspolitik och integritetsfrågor eftersom Liberaldemokraterna, det gamla Liberati, kan bli en del som målar upp ett nytt politiskt landskap. Jag tror, särskilt efter den gemensamma paneldebatt som Liberati, PP och Fi hade under Almedalen, att det kan bli en styrka att det är flera partier som driver på från ett frihetligt liberalt håll. Oavsett vilken politisk grundsyn man kommer från.

Det som kan oroa mig lite är den väldigt… avvaktande hållning som flera ledande pirater håller. Zac försöker att göra en analys som är lika delar PP-analys som eftervalsanalys där det problematiska som jag sett syns i kommentarerna: ett antal personer som helt enkelt vägrar att inse att politik inte är slagord.

Så lycka till Anna. Och lycka till Rick.