Taggad: Piratpartiet

Min röst blir på Piratpartiet

Det är snart val till Europaparlamentet (sjunde juni). Det är ett bortglömt val. Valdelagandet är skrämmande lågt. I år kommer det ändå se annorlunda ut.

Jag har efter moget övervägande bestämt mig för att rösta på Piratpartiet i Europaparlamentsvalet.  För min del hänger en massa frågor ihop: och ett antal frågor står som grund för andra – i min värld så är det knappast så att “skola, vård och omsorg” kommer bli bättre för att regeringen verkar välja att strypa människors internet och försöka tysta kritiker: helt enkelt innebär det att nästa kritikergrupp som mest är irriterande går samma väg.

1. Frågan om personlig integritet är övergripande. Det handlar inte om någon “mindre fråga” som en del sossar och annat vill få det till. Det är en grundläggande fråga som andra partier glömt bort i kampen för att bli bäst på att prata “vård, skola och omsorg”.  Det är så enkelt att de frågorna är fullkomligt ointressanta om vi säljer ut vår personliga integritet, vår frihet att uttrycka oss – och rätten att slippa bli avlyssnad, kodad och databasbokförd av staten när det gäller Internet.

2. Internet är något fantastiskt. Internet behöver vara fritt. Det behöver vara så fritt att det går att både vara anonym och slippa vara avlyssnad. Självklart kan jag också se problemen men ibland måste man ta det onda med det goda.

3. De traditionella partierna hanterar EU-valet nonchalant. Det är lite här, lite där men det är ett sorts try’em out inför 2010, även om det här valet många gånger är mycket viktigare för framtiden. Så mitt val blir också en handling som Copyriot så briljant beskriver.

Däremot har mitt ställningstagande ingenting med fildelning att göra – jag tror inte på fullständig frihet. Men däremot står jag fast vid att immaterialrätten måste förändras utifrån den kontext som finns idag. Det har jag skrivit oerhörda mängder om tidigare. Och självklart är det med viss oro som jag väljer att lägga min röst på ett parti som ännu inte berättat vilken partigrupp de tänker tillhöra. Eller som de facto inte har några svar på andra frågor. Samtidigt – det är något jag tar enligt punkt 1 – frågan är genomgripande, värderingsförändrande och kanske dagens viktigaste fråga när det gäller framtiden. Fildelning är bara ett uttryck för en omdaning.

Men jag står fast vid att inte gå med i Piratpartiet. Och jag kommer att fortsätta att kritisera alla partier oavsett deras inställning.

Uppdatering: Läs också Ctails inlägg.

Uppdatering: Kolla vilka andra som valt att stödja Piratpartiet.

Uppdatering några dagar senare: Isobel har dragit ungefär samma slutsatser som jag. Lars Gustafsson väljer att göra en oerhört briljant jämförelse mellan idag och tryckfrihetens tillkomst.

Uppdatering: Lena Ek försöker att lite intrikat dissa Piratpartiets frånvaro av ideologisk grund. Hon fastnar helt enkelt i gammelpolitiska fällan där helhetslösningar och makroengagemang är nödvändigt. De partier som idag inser att mikroengagemanget är nödvändigt: Piratpartiet och Fi skrämmer upp gammelpolitiken.

Bloggar etiketter: , , ,

Piratpartiet är något helt annat än gammelpolitiken

Anders Mildners text om sina minnen från Göteborgskravallerna och hans jämförelse med vad som händer idag måste läsas. Av alla men framförallt av de personer som gärna försöker påskina att “ungdomsgenerationen” bara vill fildela. Av de som mest gäspar åt att så många bloggare väljer att i princip dedikera sitt bloggande till att diskutera ACTA, Telekompaket, IPred och FRA. För hans slutsats är så skarp, den är så ödesmättad:

Ibland när jag debatterar de här frågorna känns det som om jag är tillbaka i Göteborg igen, den där sommarkvällen. Allt för få pratar med de unga, de som försöker problematisera kallas för dumma saker (den här gången är det “tjuv” i stället för ”kommunist”) och den stora frågan – vart det här samhället egentligen är på väg – riktar nästan inga av de ansvariga blicken mot.

Kan vi verkligen tro att kommunikationskriget – FRA, Ipred, Acta, Telekompaketet, och så vidare – inte kommer att spela någon roll för hur de som känner sig drabbade förhåller sig till staten eller till andra lagar?

Det finns en extrem sanning i det här: politikerna anser att människor ska läras att lyda lagar – oavsett om de i grunden visar sig vara mot det allmänna rättsmedvetandet vilket fr a IPred och FRA visat i diverse opinionsmätningar. Man bygger ett extremt gap mellan en generation av internetanvändare och sig själva. När nu ett parti tar upp frågorna, väljer att ta Internet och en digital generations åsikter på allvar får gammelpolitiken använda sig av mängder av nedvärderingar, försök att tysta och förminska betydelsen av vad exempelvis Piratpartiet. Själv kan jag, som gammal anarkist, känna igen den sammanfattning och slutsats som Mildner gör.

Stringent väljer Intensifier också att ge Piratpartiet ett antal förslag, precis som Johanna Nylander, för hur de ännu mer ska visa på en seriös framtoning och undvika det grabbiga stuket – själv skulle jag snarare säga att det finns en svans som är problematisk för PP och som kanske företrädarna ibland är för oerfarna för att inte bli alltför inställsamma mot.  Men som infallsvinkel visar: det må vara procentuellt färre kvinnor i Piratpartiet än i många andra – men numerärerna är mycket större – och andelen kvinnor på listan för EU-valet är stor. Jag hoppas dock att många av de “vuxna” personer med lång erfarenhet av såväl företagande som organisationsdrivande som kommit ut som piratpartister tar ett steg in i PP och gör det till ett riktigt reellt hot mot gammelpolitiken. Helt ärligt – en del av de personer som nu kommit ut som piratpartister borde få varje annat parti att bli riktigt oroade. Det är några av de mest brighta personer som vi har i det här landet. Och att såna som Majestatis Pluralis liksom Emma, Anna och andra i nätstrumporna (fånigt namn dock…) får mer plats framöver. Jag tror det är dags att bygga upp fler personer som framträdande företrädare än Falkvinge och Engström. Inte byta ut utan visa på hur partiet är något annat än gammelpolitikens partier.

Pernilla Ohlin i Dalarnas Tidningar gör ett misstag när hon menar att Piratpartiet precis som andra småpartier kommer att sakna personer att fylla sina platser med. Hennes jämförelse haltar betänkligt när hon sätter Feministiskt Initiativ, SD och Piratpartiet i samma fålla. Det sista är ett helt annat parti, med en medlemskader som inte kommer ur samma grund som missnöjespartier eller “ism”-partier som FI och SD eller Junilistan. Det här är ett nätverksparti, med personer vars åsikter sträcker sig över hela den politiska skalan men som i grunden har en gemensam grundvärdering – frihet, internet och personlig integritet. En analys som Ohlins visar på hur det gamla sättet att tänka politik kommer att hänga kvar länge – och att de strukturer som bestämt svensk demokrati kommer att behöva förändras.

Det som lätt missas av diverse politiska reportrar och de PP-kritiker som försöker skjuta in sig på mansdominans, enfrågestatus och icke-struktur är att Piratpartiet tar diskussionen och väljer att hålla den i det öppna. Berätta för mig när socialdemokratin vågade ta diskussionen om sin klassrasism, när vågade moderaterna att ta diskussionen om sin interna mansdominans eller när miljöpartiet valde att i det öppna erkänna att man behöver arbeta med det stora gapet mellan liberala och socialistiska mp:are. För att inte tala om den diskussion som kd borde ha när det gäller synen på homosexuella inom partiet eller centerns problem med synen på marknadskrafter kontra isolationism.

Piratpartiet är ett nytt parti. På många olika sätt. Men det nya ligger i att våga vara transparenta när det handlar om utveckling, om interna stridigheter och kritik. Jag vidhåller att de har en lång väg att gå ännu och kanske kommer det inte att ens existera om några år – men den impact och det genomslag när det gäller de frågor som man står för kommer för evigt förändra svensk och förhoppningsvis även europeisk politik.

EU-valet närmar sig och nej, jag tänker inte bli medlem i Piratpartiet. Jag står för min autonomi – den innebär att jag kan kritisera och hylla de som gör bra saker. Oavsett vilket parti de tillhör. Men jag kan säga att om jag väljer att lägga min EU-röst på något annat än den blanka röstningsstatistiken så kommer det att bli Piratpartiet.

Uppdatering: Hittar en lång utmärkt text som diskuterar Mildners hos Isobel. Läs den.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,

Först kom FRA, sen kom IPred och nu tar de Telekompaketet

När jag läser HAX blir jag oroad. Telekompaketet har klantats bort av svenska politiker även om Fjellner och Lena Ek menar att allt är frid och fröjd. Själv kan jag säga att det som hänt helt klart gör mig starkare i övertygelsen om att gammelpartierna fastnat i maktlystnad på ett mycket osunt sätt – att man med förklaringar om rationalitet och realism säljer ut grundläggande fri- och rättigheter för att behålla makten. Det finns en massa smarta människor inom alla politiska partier (nåja, SD återstår att bevisa det…): varför i helvete är det så få som kan se längre än bakom nästa val och ta den konsekvensen när det gäller de lagar som nu skjuter bredsalva mot såväl Internet som frihetlig struktur respektive mot vi människors rättighet att vara privata.

Allvarligt – tycker gammelpolitikerna att det är oviktigt? Läser ju här på bloggen om hur en av mina gamla vänner, som är politiker, försöker att förklara att de frågor som Piratpartiet står för inte är lika viktiga som sånt som vägar, skolor mm.

Men om vi inte har frihet – blir vi lyckligare av bra vägar då?

Om vi inte har rätt att säga vad vi vill – behöver vi några skolor då?

Jag är fullständigt ointresserad av fildelning. Om jag väljer att fildela så vet jag att det är olagligt. Jag tycker det ska finnas upphovsrätt men jag menar att den måste förändras utifrån det tekniska utvecklingssprång som skett.

Det är inte därför jag oroar mig för IPred, för FRA, för Telekompaketet.

Det är för att såna lagar skapar incitament för en värdeglidning mot ett mer stängt samhälle. Mot att demokrati blir en fasad.

”Even pirates, before they attack another ship, hoist a black flag.”

Läs också Opassande (som alltid). Läs också Erik Josefssons artikel.

Bloggar etiketter: , , , , , ,

Gammelpolitikerna försöker detronisera det nya

Jag insåg idag, när jag läste en tweet från Kent Persson och läste hans Newsmill-artikel, att Piratpartiet är ungefär för politiken vad sociala medier varit för gammelmedia: något nytt, något man måste försöka kväsa, något som inte går att sätta in i det gamla traditionella strukturerna. För det är oerhört intressant och faktiskt lite stötande när man får läsa Kent Perssons ord om vad som är viktigt:

På frågor om stora politiska ämnen som euron, jobben, ekonomin, jordbruk, miljö och fredsfrågor är svaret att piratpartiet inte har någon uppfattning.

För enligt Kent Persson är integritetsfrågan inte någon stor fråga. Det fascinerar mig att så många, oftast annars genomtänkta och smarta personer, är beredda att sälja ut integritetsfrågan för vård, omsorg och skola-frågor: det som är det traditionellas vanligaste frågor. Saker som frihet, integritet och yttrandefrihet tar man som så självklart att de uppenbarligen blivit icke-frågor för traditionella politiker.

Eller vi kanske ska kalla det “gammelpolitik” – precis som traditionella medier fick bli gammelmedia. Det är precis samma saker som händer: Perssons uppmaning om att PP ska “granskas” och ge svar på vad de anser om euron, om jordgubbarnas storlek och om de väljer röd, blå eller grön sida är mycket viktigare än att för moderaten Persson inse att PPs framgång handlar om att människor är trötta på att han och hans gelikar säljer ut grundläggande mänskliga rättigheter till storföretagen, för terrorrädslan och för att inte förlora kontrollen över tanken hos människor.

Kent Persson och många fler kommer att följa efter och begära att Engström, Falkvinge och andra PP-företrädare ska svara på var de står i “de stora frågorna” är att försöka slå undan benen på en politisk rörelse som är på riktigt en gräsrotsrörelse, ett mikroengagemang på samma sätt som Obama valde att öppna för, en ny politik som de gamla strukturerna inte kan härbärgera. Så man väljer att försöka detronisera den. Avväpna genom att använda enligt mig rejält grova anklagelser om okunskap – Federleys tweet är intressant på många sätt:

Christian Engström (pp) har verkligen noll koll på EU. En röst på honom är en röst i toaletten.

Vad vi ser i diskussionen runt Piratpartiet är två saker:

  • Oviljan från gammelpolitiken att förstå vad Piratpartiet faktiskt diskuterar: fildelning är inte Frågan utan endast en sorts symbol för det kluster av frågor om personlig integritet, om frihet, om internet som kommit fram i samband med ACTA, IPred, FRA och Telekomfördraget. Helt enkelt så förstår oerhört få att det som håller på att hända, den ödesfråga som många ser som icke-stor kommer att vända allt över ända.
  • Precis som för gamla journalister, mediamakthavare och Bonniermoguler så har de traditionella partierna, gammelpolitikerna, svårt för att ta det faktum att människor börjat att tänka själva, och skaffat sig plattformar för att säga det. Uppenbarligen är demokrati bra så länge det kan kontrolleras av partistrukturer, politruker och sakkunniga.

Jag håller fast vid min ståndpunkt men jag kan lugnt säga att personer som Kent Persson får det att klia i mig över att överge min autonomi.

Uppdatering: jag har skrivit om det utifrån sociala medier som demokratiskt verktyg här. Och Hartmans uppmaning är oerhört kontroversiell.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,

Jag kommer inte ut

…men jag förstår alla de smartskallar som nu tar steget att berätta att de är piratpartister. Bland annat kan det här göra mig nära att slänga iväg en avgift för att gå med i PP. Men jag gör inte det. Numera inte på grund av vad jag tycker Piratpartiet har varit – eftersom de som nu går med kommer att ge rätsida åt de saker som förut varit en smula sneda – utan att jag lovat mig själv att framöver förhålla mig autonom mot alla partier och andra intresseorganisationer.

Mina åsikter ligger nära de saker som Piratpartiet står för. Men mitt val hör samman med att jag också väljer att kalla mig libertarian. För mig är det att så långt jag kan förhålla mig fri från tvång att undertrycka det jag tycker. Det räcker med att jag faktiskt då och då måste göra det på grund av det jobb jag har men att också välja att gå med i en idéburen organisation där jag fortfarande måste köpa ett åsiktspaket fungerar inte längre för min del. Jag vill vara fri att tycka som sossar, moderater, kd-are och piratpartister om jag gör det. Eller kritisera utan att behöva fundera om jag därmed inte är konsekvent mot de val jag gjort.

Samtidigt hoppas jag att Piratpartiets utveckling ska visa sig vara mycket mer likt det sätt som Barack Obamas arbete med sociala medier visade var möjligt med mikroengagemang och öppenhet till att många olika åsikter kan mötas utan att någon behöver sälja ut vissa av dem. Kanske skulle man kunna säga att Piratpartiet är det första icke-ideologiska partiet någonsin: helt enkelt handlar det om ett parti som på riktigt bygger på frågor och inte på –ismer. Ett nätverk av åsikter runt en specifik fråga där de olika åsikterna, likt crowdsourcing-tänkandets grund, ger mervärde och högre kvalitet på argumenten runt frågan om personlig integritet, frihet för information och behovet av en lagstiftning som inte går emot utvecklingen. Så jag är böjd att ändra min åsikt om att det bör finnas en helhetssyn när det gäller ett parti – snarare är kanske det nya just att inte det ska finnas. Att partier snarare är nätverk än grupper. Och att den fråga som Piratpartiet har som fråga är den viktigaste frågan inför framtiden – faktiskt viktigare än andra mer traditionella frågor.

FRA-motståndet visade att det går att samlas runt en fråga men vara från oerhört många olika ideologiska ställen. Kan Piratpartiet bli samma sak kommer vi se hur hela fildelningsdiskussionen faktiskt slår sönder inte bara mediernas verklighet, affären för nöjesindustrin utan också den gamla politiska strukturen.

Uppdatering: Två funderingar under kvällen.

  1. Utan att värdera om det är samma sak, jag tycker inte att Piratpartiet är något Kalle Anka-parti, så funderar jag om Piratpartiet i många hänseenden blir en del av konceptet Talande Tomma Stolar1 som nu faktiskt kommer att fungera. De flesta som går med gör det av två anledningar:
    a) att de är engagerat övertygade om att frågan om internets frihet, behovet av en ny upphovsrättslag respektive att de lagar som nu stiftas för att förminska människors frihet och inkräkta på personlig integritet är fel.
    b) för att protestera mot att de traditionella partierna gör tvärtom än vad man tycker är rättfärdigt enligt a).
    Alltså handlar Piratpartiet också om stora delar kritik, rungande kritik, mot det etablerade – mot partiernas ohörsamhet mot sina väljare. Piratpartiet behöver inte ett helt partiprogram – dels enligt det jag skrivit ovan, dels för att de handlar om protest mot de som har ett partiprogram men ändå väljer att bryta mot det förtroende som väljarna valt att ge dem och deras program utifrån realpolitiska ställningstaganden och påverkan från diverse olika maktcentra.
  2. Eftersom jag inte vill bli partist av något slag (min gamla anarkistiska själ gör uppror mot det) – kan jag kalla mig Pirat bara? Typ en sorts hangaround men utan att vara wannabe.

Uppdatering: Mellan två målgruppsanalyser tog jag en kik på Piratpartiets medlemsstatistiksida och det är oerhört intressant att se:
Member Count History

Inom statistik talar man om en brant utveckling som ”hockeystick”. Det här är verkligen något som inte ens kan sägas vara något så lugnt som hockeystick. Utan att göra några stora statistiska genomräkningar kan man konstatera att TPB-domen fått fart på människor. Helt enkelt har insikten om att man kan dömas för fildelning till straff som är horribla, som är långt över straff för misshandel, våldtäkt eller grova ekonomiska brott – och att politikerna i de traditionella partierna mestadels är mycket tysta eller vänt kappan och gullar med Antipiraterna, upphovsrättslobbyn och nöjesindustrin oavsett sina tidigare fina ord om att inte döma ut en hel ungdomsgeneration. För nej, Piratpartiet har egentligen inte gjort något annat än under FRA-debatten (se maj juni siffrorna) eller under ipred (se hösten). Helt enkelt så blev TPB-domen det som blev tipping point.

Jag tror att människor in i det längsta hoppats på att de traditionella partierna skulle vända sig mot det som håller på att hända. Men få inom den traditionella nomenklaturan har gjort något, få har valt att säga emot det etablerade det konservativa tänkandet runt upphovsrätt. Stillatigande har de valt att låta Sauk och andra stå oemotsagda när de förklarat att alla är tjuvar, orera om att det är samma sak att fildela en film som att stjäla en cykel. Diskussionen om ACTA, telekomfördraget och domen har skett bakom väldigt tysta dörrar. Från oppositionen kommer mycket rök men väldigt lite eld.

Det som sker nu med Piratpartiet är klassiskt men samtidigt alldeles unikt då det inte handlar om ett rent praktiskt krig men däremot är det helt klart ett ideologiskt och framtidsvisionärt krig som utkämpas. Det är historiska tider.

  1. märkligt att ingen skrivit en Wikipediaartikel om det [↩]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Konspirationen fortsätter

Vem eller vad tjänar på att nedvärdera och försöka att klumpa ihop FRA-motståndet till en enda skock med får? Vad är det som gör att ett par journalister helt plötsligt får möjligheten att ge sig på en stor grupp personer som är publicister och med rätt låga beviskrav och svaga indicier liksom en mängd insinuanta påståenden försöker att ta ifrån dessa trovärdighet, stolthet och plattform?

Visst – det kan vara så att det är en rent journalistisk produkt. Det vore bäst så. Men då FRA-motståndarna anklagas för att vara hired guns för någon ansiktslös kapitalistisk makt så blir självklart frågan – vem är det som påverkat DN?

Jag tror tyvärr att det handlar finns potential för rätt långtgående vinster för olika grupperintressen:

  • Regeringen behöver ta ner bloggare inför såväl ACTA som inför valet. Fr a måste de många bloggare som gått emot inom partierna stoppas. Jag tror också att det här finns rent personliga saker – det är ju inte så att bloggarna varit vänliga mot vare sig Tolgfors, Reinfeldt eller andra.
  • Socialdemokraterna hoppas på att vinna valet. De har lovat att riva upp FRA-lagen. Få tror att de kommer att göra det. För att lyckas att inte behöva hålla löftet vill man se till att bloggarnas trovärdighet och röst minskar inom de breda folklagren.
  • De grå eminenserna – spinndoktorerna av den gamla skolan – ser bloggosfären som problematisk då den inte kan styras. Alltså väljer man att säga att de kan styras – vilket innebär att självbilden förändras inom bloggosfären: från autonoma naivt engagerade till misstänksamt kritiska till alla åsikter som torgförs.
  • Antipiratbyrån och nöjesbranschen behöver få bort fokus från TPB-rättegången som knappast kan sägas varit någon större framgång. Genom det här så blir det en annan diskussion plus att allt som skrivits inom bloggosfären om TPB också kan misstänkliggöras.
  • Piratpartiet har växt sig starkt genom FRA, IPred och TPB och många bloggare och nätverkare tillhör partiet. Genom att utmåla dem som köpta försvagas såväl deltagarkulturtänkandet som svärmtänkandet vilket varit framträdande teorier från PP.

Kan det vara så? Jag skulle antagligen göra det. Jag håller inte med Mattias, just utifrån att det handlar inte längre om FRA-lagen utan om andra intressen.

Uppdatering: Jag kan självklart ha fel. Och jag hoppas att Martin Borgs har rätt men cyniker av födsel och ohejdad vana så är jag oroad.

Uppdatering: Sanna Rayman diskuterar DN-ledarens insinuation att vi alla ska ha suttit på betald arbetstid och gjort annat ”betalt” arbete. Det återstår nog att bevisa kära DN-ledare.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , ,

Sista dagen 2008

Jag är jättesjuk. Skit fan jävla superförkyld. Det stressar mig eftersom det finns en jävla massa saker som måste göras innan den sjunde januari. Och en del som hade behövt blivit gjort innan idag. Men om huvudet känns som en boll av snor så är det inte så mycket att göra.

Det är roligt att utmana min kära vän Dabitch. För hon hatar utmaningar – men när hon gör dem så gör hon dem rejält. Kolla in hennes svar på musikutmaningen… det är i sig en historia om ett liv. Fick till och med en liten tår i ögonvrån av den sista historien. En annan som också gjort det är MJV. Uppdatering: Även Åsa har gjort utmaningen på sin nya blogg och LouiseP har gjort sin patologiska lista, precis som Emma på Opassande.

Blondinbellas uttalande om att Karl-Bertil Jonssons jul kändes som om det kunde blivit en axelryckning om inte en massa bloggare gått igång på det. Herregud – varför ska sansade vuxna bloggare ta henne på allvar? Ja, hon är 18 men det finns 50-åringar som knappast kan kallas mogna. Hon vet väl fan inte ens vad AFA är för något. Och hon vädrar bara en extremt trist reaktionär populism. Jag håller inte med Arvid Falk. Framförallt kan man se det från ett annat håll: varför ska inte hon få tycka så? Argumentationen har handlat om att hon på grund av sin framgång inte bör skriva såna saker: herrejävlar – ska vi plötsligt ha bloggcensur om någon blir framgångsrik?

En annan som fått fiskarna varma är Karolina. Igen. Och hon går också i svaromål efter sin debattartikel som hissar Anders Borg. Ok, det kanske inte var den bästa debattartikeln som tagits in, och det kan nog diskuteras varför Expressen valde att ta in den men jag tyckte den var rolig: istället för att torrt bara bena ut politiken så tog det upp bland det viktigaste för en politiker idag: personal brand – hur ser du ut, vilken bild skapar du av dig själv. Tyvärr lyckas Chadie på Kulturbloggen generalisera sig in i sitt vänsterhörn när hon sätter Lassbos åsikter som generella ”högeråsikter”, och uttrycker för länge sedan obsoleta sanningar om att ”yta spelar ingen roll”. Om Chadies åsikter är gällande inom socialdemokratin så borde deras nästa bok bli den gamla klassiska ”Amusing ourselves to death” av Neil Postman som redan 1985 visade att TV-mediet gör att ”cosmetology has replaced ideology”. Det vore onekligen en intressant aspekt att lägga för Laakso när han ska fortsätta sitt jättejobb i att lista och läsa s-bloggar. Hur många av de som är politiker förstår att jobba med sitt personliga varumärke? Vad gäller Anders Borgs politiska uttalanden den senaste tiden så tycker jag nog att sossarna ska oroa sig: han har ju fan låtit som en sosse sedan finanskrisen började.

Jag gillar Piratpartiet men det här gör mig fundersam. Rick är en fantastisk entreprenör men om man ska bli ett parti som med stor sannolikhet kan röra om i mandatförteckningarna – bör man inte då ha lite mer ordnade ekonomiska strukturer? Jag förstår problemet och tycker att Rick självklart måste få ekonomi i sitt liv men jag menar: i Sverige är det ekonomi som motsvarar engelsmännens intresse för sina politikers sexvanor… Rent pr-mässigt kan det här bli en riktig stötesten när PP faktiskt visar sig hota den svenska politiska nomenklaturan: tro inte att Schlingmann kommer att låta bli att kolla igenom varje litet öre som rört sig… De argument som jiddras i sfären om att hans uträkning på 20 lök är högt är löjliga. Ronge lyckas också blanda ihop äpplen och päron när det gäller att jämföra Wikipediainsamlingen och Falkvinges bön om ekonomiskt stöd.

Martin Jönsson var tidig med att blogga som tidningsmänniska – och fr a att blogga om medier och reklam. Jag minns att jag tänkte att det äntligen kan bli lite mer fart på den delen – det var lite ensamt 2003 när jag startade Researcher. Nu slutar Martin att blogga eftersom han blir redaktionschef för SVD och jag förstår hans känsla av svårighet inför att kunna fortsätta att förhålla sig objektiv i bloggandet och samtidigt vara en viktig varumärkesagent för tidningen. Jag har ju själv vissa personer som starkt ifrågasätter mitt bloggande kontra att vara delägare. Roligast inspel är såklart RvdBs som inte kan fixa att bli kallad ”blogghatare” och ”överlöpare” – men får nog leva med det ett tag till. Läs också Jockes syn på att en av de bästa av mediebloggarna slutar.

Så en sista grej: nu har jag nog bestämt i vilket fack Deepedition ska finnas: metablog. För under året har jag blivit utsedd till mediablogg, politikblogg, dagboksblogg, skitblogg, företagsblogg (i princip eftersom RvdB anser att jag tjänar pengar på den…). Så mer meta vete fan om man kan bli :). Deepedition kommer fortsätta att handla om ”allt det andra”. Nu går den in på sitt fjärde år, jag går in på mitt åttonde år som bloggare och det kommer säkert att hända en massa saker. Stay tuned. Gott nytt år.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sossarna och Alliansen ror i samma båt. Piratpartiet paddlar bredvid.

Det är en upplysande artikel på Newsmill från Karl Sigfrid som läst hur socialdemokraternas IPred-motion i vissa fall går ännu längre än Alliansen: bland annat med utredning om förbud mot anonymiseringstjänster. Jag tycker inte att Karl har helt rätt att det ”tyst”. Saken är snarare den att den part som faktiskt kan besluta om något som får mest kritik. Det är ett större problem att Linander accepterar lagen än att sossarna gör det. Idag. Det är knappast någon som är förvånad att sossarna är minst lika ivriga att inskränka personlig integritet. Engströms visserligen piratpartistiskt färgade citat stämmer rätt bra:

Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:

  • En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
  • En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt

Idag hittade jag min gamle bloggarkompis Suburbia aka Strangnet och det på Twitter (thank god för initiativet #svpt) och han menar detsamma som flera av oss andra också påpekat: att istället för att gråta ut i pressen om hur synd det är om skivbranschen, filmbranschen och om artisterna – och kalla sina konsumenter och fans för ”tjuvar”, borde man lägga krutet på att skapa nya affärsmodeller. Sannolikheten att skivförsäljningen kommer att gå upp om IPred går igenom finns inte. Det tror visserligen inte min kommentator Logik och hårda smällar alls på – men dennes exempel är lite tunna. YouTube har en helt annan bakgrund än att handla primärt om intäktsströmmar.

Helt enkelt bygger IPred på gamla strukturer. Sällan är dessa fruktsamma när ett teknikskifte sker. Alltså måste de förändras eller de som håller fast vid dem kommer att sakta dö sotdöden. Det hände med romerska riket – och det kommer att hända med den traditionella skivbranschen.

Det bästa som skrivits är den långa postningen av HAX. Läs den för att förstå mer. Och hans slutkläm är det viktiga: det som Sauk och hans hejdukar liksom skivbranschen totalt missar: det handlar om proportionalitet.

Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärd, dom eller myndighetsbeslut inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

Självklart handlar allt om tolkning – men när det gäller både IPred och FRA, liksom nu snart ACTA och telekompaketet så är grundfrågan: är det proportionellt att totalt förinta personlig integritet för att skydda upphovsrätt, (kanske) hitta terrorister och på andra sätt ge stora möjligheter att avlyssna, stänga av och kontrollera sina medborgare?

Det handlar om hårdför repression av vår rätt att yttra oss, att prata med andra om vad vi vill och att göra saker som inte nödvändigtvis är olagliga men enligt en viss stats åsikt omoraliska.

Skillnaden mellan IPred och exempelvis FRA-lagen är att om den förstnämnda handlar om att försöka skydda en gammal struktur mot ett teknikskifte så är den senare tillkommen just på grund av detta teknikskifte. Eller vi kanske snarare ska prata om informationsskifte – varför inte säga skifte av sätt hur människor för samtal? Om vi gör det så kommer frågan i en annan dager eller hur? För det innebär faktiskt att de lagar som innebär en högre kontroll av trafiken på internet de facto handlar om att kontrollera människors samtal med andra människor.

Vidare: den nya FRA-lagen har skickats ut på remiss. Två dagar innan julafton. Minns att förra gången beslutet skulle tas valde regeringen att försöka klämma in det alldeles innan riksdagens sommaruppehåll. Det är inte utan att man inser att Reinfeldt och Tolgfors fortfarande kör fult spel. Igen. Tyvärr verkar hjältarna lagt sig ned också.

Så – min rubrik är en sorts travesti på ”Staten och kapitalet”. Men i en egen kanot, snabbt girande sitter Piratpartiet som de senaste dagarna försökt att hantera kritik mot sig själva. Jag tycker diskussionen i stort varit bra om man bortser från vissa klavertramp och journalistisk enögdhet. Än en gång ser man hur en ”gammelmedia”-insats inte längre står oemotsagd. Tyvärr väljer ju DN Debatt som vanligt att blunda för hela diskussionen som skett bland bloggarna men det är ingen som är förvånad över med kunskap om Mats Bergstrands aversion mot sociala medier och bloggar i synnerhet.

Jag har hela tiden framhållit att jag hoppas att Piratpartiet fortsätter att vara ett parti. Enligt mitt tycke är dock ett parti beroende av en helhetssyn. Däremot tycker jag inte att det vore ”bättre” om de andra partierna tog frågan och därmed gjorde på samma sätt som man gjort med andra sakfrågepartier. Och ett namn som faktiskt pekar ”rätt” för många människor. Det är lätt att bli sedd som elitistisk om man försöker förklara för sina potentiella väljare att ”det ni tolkar in i vårt namn stämmer inte”. För att ta ett exempel: Min morsa funderade på att kalla mig för Patrik (det är rätt många Patrikar födda slutet 60-början 70). Men det ville inte min farsa – för han var gramse med någon Patrik. Helt enkelt bar namnet negativa konnotationer för honom. Då spelar det ingen större roll om namnet betyder ”adelsman”. På samma sätt var det rätt av företaget Honda att inte försöka att spara pengar genom att lansera bilmodellen ”Fitta”.

Som varumärkesstrateg och planner – och ansvarig för ett antal re-brandingprojekt så vet jag hur viktigt namnet faktiskt är. Så PP kan vrida det så mycket de vill (ett antal försök i kommentarerna till postningen): Piratpartiet har en rejäl uppförsbacke på grund av sitt namn om man vill tas på allvar i bredare folklager. Det kräver väldigt mycket att förändra konnotationer för ett ord – i det här fallet kommer det kosta långsiktigt för Piratpartiets framgångar. Vi tänker oss att Rick Falkvinge en dag är minister och ska träffa Somaliens premiärminister: ”Hello, I’m Rick Falkvinge and representing The Pirate Party”. Ledsen, men jag tvivlar på att den somaliska premiärministern tänker på personlig integritet när han hör det.

Så jo, PPs problem är namnet. Också. Men med personer i sina led som Emma Opassande är jag positiv och förväntansfull inför vad man kan åstadkomma.

Om ni inte gjort det – läs Joshs postning. Och den lilla vinkeln på ”unga/vuxna” hos Skiften.

Och läs Elias fullkomliga sågning av Antipiraternas argument genom att titta på faktisk statistik. Det är nästan lustmord över det hela.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

21 % potentiella väljare och man stör sig på en kulturjournalist

Anna Troberg tar jämförelsen mellan Ny Demokrati som en personlig skymf. Jag tror hon missuppfattat det hela: det handlar inte om innehållet i politiken utan strukturerna – jag hade kunnat lägga till Fi!, diverse obskyra vänstergrupperingar mm. Jag skrev igår:

jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet.

Så är det hela – att skilja mellan innehåll och struktur är viktigt. Piratpartiet är inte sina strukturer – men de måste vara solida för att innehållet inte ska glida fel.

Hennes postning är en uppgörelse med Andreas Ekström och för min del tycker jag inte att hans postning är speciellt bra. Frågan är varför Piratpartisterna spenderar så mycket krut på honom? Ekström har en massa bra postningar och åsikter men är han en sån otäck fiende att allt det här är värt det?

Idag kom siffror från SIFO – självklart är en undersökning aldrig hundraprocentiga och visserligen var undersökningen beställd av PP som dock ger ut all rådata och därmed tillhör det mest transparenta partiet, som berättar att sju procent av svenskarna klart kan tänka sig att rösta på PP i EU-valet och ytterligare fjorton svarar ”kanske”. Visserligen är det lång väg att gå från att säga att man kan tänka sig till att faktiskt rösta men det är intressanta siffror. Och det är fan dags att ta tag i detta – som jag sa i min tidigare postning: bli en verklig spelare och inte ett underdogparti.

Det som är lite roande är att Thomas Tvivlaren i sina kommentarer menar att jag och andra blivit styrda av känslor – visst kan man försöka utveckla tanken om konfliktperspektiv men det är enligt mig inte intressant i den här frågan. På något sätt känns det som om man glömt att titta sig i spegeln. För den reaktion som kom efter Ekströms men fr a efter Mymlans inlägg bygger på massor av känslor från pirathåll. Inte så konstigt – är man engagerad i något så finns känslor med. Och upplever man sig felaktigt anklagad och har lätt att brusa upp så gör man det. Men jag tycker att i det här så är det knappast så att det är ”kritikerna” (själv känner jag mig knappast som någon kritiker, möjligen intresserad frågesättare) som är mest känsliga.

Framförallt är det illa att den här diskursen blev en konfrontation. Det finns oerhört viktiga frågor att ta hand om. Ypperliga idéer att jobba vidare med. Och det är dumt att välja att peka ut kritiker eller personer som väljer att ifrågasätta, som de som har ansvaret. Ett parti som inte kan klara av detta kommer ha mycket svårt att hantera ett plenum. Jag har inte sett det, och jag hoppas att jag slipper se det, men jag har farhågor om att jag och andra kommer få höra att det är vårt fel att motståndet mot IPred och andra repressiva lagar sjönk på grund av vår kritik och våra ifrågasättanden av Piratpartiets struktur och fokus. Det vore synd och mycket mycket olyckligt eftersom man då skulle bevisa att våra farhågor om PP som ett klassiskt enfrågeparti var riktiga. Jag hoppas inte att det blir så.

Tillbaka till Anna T:

“Den totala avsaknaden av politisk helhetssyn.” - Det är inget nytt att ett parti fokuserar på vissa frågor. Dessutom är det rent praktiskt så att mindre partier alltid måste köpslå med sina sympatier i vissa frågor för att eventuellt kunna få igenom sina kärnfrågor. Piratpartiet hymlar i alla fall inte med vad vi kommer att fokusera på.

Problemet för mig och säkert andra är just den ensidiga fokuseringen på enfrågesegmentet; att prata om ”fokuspartier” räcker inte. Oavsett om frågan är mycket stor och genomgripande så bygger demokratiskt styre på ett antal ytterligare delar: i grunden handlar det om att styra ett land. Utan det så blir det fortfarande endast en intresseorganisation i min bok. En folkrörelse ja – men inte ett parti. En del väljer att argumentera utifrån att folk vill ha enfrågepartier – och självklart indikerar många undersökningar om folkrörelse-Sverige att det är enkla, enfråge- eller tematiska partier som har en ökande medlemsingång medan de traditionella folkrörelserna tappar. Samtidigt är knappast bilden entydig – alkoholfrågan hos IOGT eller kyrkligt engagemang är avgränsade frågor men likväll förlorar dessa sina medlemmar. Snarare handlar det om nätverkande och att slippa köpa hela paketet som enskild medlem. Självklart har partier hjärtefrågor – men dessa sätts alltid i ett ekonomiskt, socialt och demokratiskt perspektiv; och partiet bör ha ett hum om att lösa detta. Det är partiet eller organisationen som härbärgerar helheten. Bondepartiet valde inte att bara enögt satsa på lantbruk utan satte det i ett större sammanhang, arbetarpartierna må ha varit engagerade i en kvasirevolution men struntade inte i att ha en ekonomisk politik. Libertarianer må synas som att ta den enkla vägen med en nattväktarstat men det är ett helhetsperspektiv. Till och med Miljöpartiet insåg (till slut) att man måste straighta upp sig och skaffa sig någon sorts konsekvensanalys och generell politik. Piratpartiet är inte där och att tidigt förklara att man är beredd att ”köpslå” får mina varningslampor att blinka. Hur långt är man beredd att gå? Vilka frågor är man beredda att sälja ut?

Jag vill helt enkelt kunna lita på Piratpartiet.

Bloggar etiketter: , , , , , , , ,

Piratpartiet inför ett vägval

Jag försöker att bita ihop men jag blir rätt trött när personer som jag ansett ha en hel del bakom pannbenet totalt verkar tappa koncepterna. I ett långt inlägg förklarar Thomas Tvivlaren att jag inte fattat någonting. Det bygger han på det här: en kort kommentar om Mymlans inlägg. För mig är det att dra väldigt höga växlar och generalisera hårt. Men visst – det är ok. Problemet är ju att han vet vad jag tidigare skrivit – så uppenbarligen menar han att allt jag skrivit är fel eftersom jag inte förstått något utifrån att jag använde termerna ”fildelning” och ”upphovsrätt”. Det gör mig irriterad.

Dock har den diskussion som uppkommit bland annat byggt på att ett antal företrädare för Piratpartiet (enligt mig plötsligt) vill förklara ”fildelning” som en ”icke-fråga” – dvs. sätta agendan. Problemet är att det inte är en icke-fråga för väldigt många människor. De (och jag då) må vara dumma och inte förstå – men att argumentera så mot en stor grupp människor gör att många pirater hamnar i samma låga argumentation som IPred-förespråkarna som vill kalla alla som inte håller med dem för tjuvar. Det är dumt. Ni är fan bättre än det.

Följande är skrivet tidigare och jag väljer att ta med det i den här postningen även om jag för tillfället mer känner att jag har svårt att vara vänlig:

Jag var med i utkanterna av den starka svenska anarkistiska rörelsen på slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. En rörelse som snabbt åts upp och slogs sönder av interna stridigheter och fr a i grunden osämja mellan att välja en fredlig och mer diskursinriktad väg eller en våldsam konfrontatorisk väg.

Efter IPred och FRA står nu Piratpartiet inför samma vägval. Kan de kliva upp och bli ett reellt parti som ansvarsfullt plockar upp sina hjärtefrågor i större konsekvenssammanhang eller väljer de att fortsätta att driva en elitistiskt färgad och hårt dikotomiserad världsbild där ”vi piratpartister är goda” och ”alla som inte tycker som vi är onda”?

I samband med Mymlans inlägg (som bygger på Ekströms krönika – vilken jag tycker är dålig och det blir inte bättre av hans förklaringar) där hon funderar över om PP kommer att gå samma väg som Ny Demokrati har en diskussion blossat upp och den är mycket intressant utifrån att den dels visar att det finns önskan om såväl transparens och personer inom piratrörelsen som är intresserad av att lyssna och föra dialog. Anna Troberg, Klara och Opassande har skrivit mycket eftertänksamma och öppna inlägg i frågan, Loke gör en kort men koncis sammanfattning. Tyvärr finns det sedan personer som, trots att jag personligen håller dem för intelligenta och intellektuellt redliga, inte förstått vad kritiken går ut på.

Att man självklart spöar Tyskungens svepande ”fildelning är stöld” anser jag vara helt rätt, men det är inte det som Mymlans kritik handlar om. Det är bara dumt och linkbait.

Det är inte heller det som jag velat diskutera när jag tagit upp IPred – men tyvärr hamnar, precis som många säger, hela diskussionen i en diskussion om fildelning istället för problemet med en upphovsrätt som en teknisk utveckling gjort i det närmaste omöjlig att upprätthålla. Och att inget – inget som helst – kan ge en stat rätten att förminska individens yttrandefrihet eller ge privata intressenter rätten att jaga brottslingar för sina egna intressens skull.

Helt enkelt handlar det inte för mig om att vara för eller emot upphovsrätt – och därigenom vara för eller emot Piratpartiet. Det handlar om att ha rätten att tycka som PP eller inte – utan att bli anklagad för att vara mot Frågan eller mot PPartiet. Att försöka att genom synnerligen luddiga guilt by association att vi som inte omfamnar PP och betalar in medlemsavgiften (jodå jag vet att det också finns gratisversion – frågan jag ställt mig: är det då som Spotify, bryts medlemsskapet av med reklam? :)) automatiskt tillhör antipiratsidan är minst sagt idiotiskt. För min del handlar det om att hitta lösningar som inte nödvändigtvis måste bygga på majoritetens förtryck av minoriteten – eller tvärtom.

Åter till nu.

Diskussionen har emanerat i märkliga cirklar. Emma Opassande har mailat Mymlan och hon svarar. Problemet är att många har blandat ihop Ekström med Mymlan. Tyskungen med mig.

Själv håller jag arbetet som Piratpartiet gjort under såväl FRA-diskussionen som under IPred-debatten. Det är mycket viktigt att inte glömma. Frågan eller det frågekluster som Piratpartiet gjort till sitt är viktiga. Och de är stora.

Personligen tror jag inte på partier som står för en enda fråga – hur viktig den än är. I grunden hänger samhället ihop – och precis som jag fortfarande anser att Miljöpartiet inte klarar av att få ihop det i slutänden så menar jag att ett parti som vill vara företrädare för mig eller någon annan har ett ansvar att ge en helhetsbild. Men det är min personliga åsikt. Jag tror att Piratpartiet kan lyfta sig. Men det är många snubbeltrådar de måste passa sig för.

Det är bland annat därför jag tycker att jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet. Ian och Bert snubblade dels på sina egna egon och på att de valde att omge sig med personer som inte insett att det är lätt att bli en clown i allmänhetens ögon, dels på att de inte kunde vara vuxna nog när de ställdes för frågor som inte ingick i deras repertoar.

Det som hände var att man i slutänden blev en lame duck. Som sedan kunde användas av de andra partierna enkelt och relativt smärtfritt. Det är inte ett öde jag önskar Piratpartiet. För det är helt rätt det Anna Troberg påpekar:

Naturligtvis är ingen rörelse helt befriad från folk som inte kan låta bli att säga mindre avvägda saker i kommentarer och säkerligen än mer i mejl, men det kan man inte döma en hel rörelse för.

Helt sant. Men som en ny rörelse, som väljer att positionera sig som ett politiskt parti som vill in i riksdagen, blir det lätt att den som hörs mest blir den som blir ”Partiet”. Och självklart är det skönt med ett parti utan partipiska – men människor är generalistiska till sin natur och det får man inte glömma bort.

Min point: det är dags för Piratpartiet att faktiskt ta ett steg till. Att inte fastna i underdog-retorik, att inte fastna i dikotomierna – att inte fastna i fildelningsträsket även om de själva menar att det är en död fråga. I det här fallet finns faran tyvärr i demokratin: om det blir tillräckligt många som väljer att fortsätta sin konfrontationistiska väg och det blir partiets väg så är det dödsdömt. Rent organisationsteoretiskt.

Klara skriver det mycket bra:

En uppkäftig person är bara uppkäftig så länge den inte har makt. Har han/hon makt är den i stället arrogant. Och i bloggosfären är vi faktiskt störst. Vi hörs mest och syns mest och vi tas på allvar. Vi behöver inte vara coola och upproriska längre, vi kan slänga bort lite av den pubertala attityden och prata med våra motståndare civiliserat.

Därför tror jag den här diskussionen skulle kunna vara fruktbar för Piratpartiet. För de står inför ett val: att bli en viktig förändringskraft för ett samhälle med lagar och regler – eller bli ytterligare en sekteristisk rörelse där idén bakom försvinner på grund av högljudda hangarounds. Det tror jag ingen av de piratpartister som jag känner vill. Så mitt råd är att lyssna på Doktor Spinn. Han är en vis man och har förstått både vad som krävs men också vad kärnan är.

Jag kommer aldrig att bli piratpartist. Lika lite som jag kommer att bli sosse, moderat, centerpartist, folkpartist eller kristdemokrat. Jag ställer mig inte utanför politiken men gör ett val att stå utanför partipolitiken. Däremot är jag inte objektiv eller försöker vara rättvis. Lika lite som jag har något större till övers för IPred-kramarna.

Min upplevelse idag – efter att ha läst mycket av vad som kommit fram gör mig beklämd å Piratpartiets vägnar.

Så frågan är: varför upplever jag det som att en del Piratpartister idag valt att göra mig och andra till era fiender bara för att vi ifrågasätter?

Och för oss alla: Steve Lando har skrivit en kort post som stämmer till eftertanke.

Uppdatering: Rick Falkvinge har gett sin syn på hela diskussionen och det är ett läsvärt inlägg som varken stryker medhårs eller undviker frågorna. Det är en del av den transparens som Piratpartiet valt som väg. Fullt lika lyssnande som exempelvis Emma och Anna är det inte men det ger en bredare bild av Piratpartiet idag. Och LouiseP menar att kritik är nog att göra mot PP utan att dra in andra jämförelser. Slutligen har Emma Opassande gjort en postning som andas precis det som ger mig hopp om Piratpartiet – insikter om att rörelsen är framåt.

Reblog this post [with Zemanta]

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,