…att det här med veckonummer verkar vara grejen för Peace & Love, och att Patrik Hammar visar upp en klassisk dalapurken envishet, när han vägrar att ens öppna för att inse att det kanske inte är världens smartaste drag att som den yngsta festivalen i landet vägra ändra datum då man annars kommer att krocka både med Arvika och med Roskilde. Två saker slår mig:

• det är onekligen så att veckonummer kanske inte är så där jättesmart om man vill få människor att sätta in när en festival går av stapeln? Bättre vore att sätta ungefärliga datum. Veckonummer är iofs smart då datum förflyttar sig och festivaler tenderar att behöva gå över en helg men i det här fallet är det bättre att faktiskt hålla sig till slutet av juni istället för att nu tassa in på Arvika och Roskildes domäner.
• samtidigt kan det helt klart bli en värdemätare på Peace & Love på riktigt. Hultsfred är ute ur leken som det ryktats (gick till Hultsfred.se och inse – de nämner inte ens festivalen där… men på Rockparty.se så skriver de att “…och redan nu har vi börjat planera inför nästa års Hultsfredsfestival.” och något verkar det bli) så det intressanta blir om P&L verkligen lyckats att axla manteln som mainstreamfestival efter Hultsfred, och att det innebär att Arvika väljer att förfina sitt koncept. Annars blir det nog lugnt i Borlänge 2011.

…att det är numera sällan man känner att en recension av något nöjesaktigt faktiskt är läsvärd. För i Sverige är det väl möjligen Fredrik Strage som förut kunde göra något liknande det som Dalarnas Tidningars unga Fridah Jönsson gör: en klockren iakttagelse som är så besk och ändå berättar så mycket om en situation som när hon i en recension av Johan Palms konsert på Sjövillan skriver:

Publiken består till största delen av trettonåriga tjejer. Det är de som ringde in och röstade i Idol, de som har gjort skyltar där det står "WE LOVE U JOHAN" och de som kommer att komma hem till sina föräldrar efter spelningen och hysterisk informera dem om att "han tittade på mig!". The army of Sony Ericsson-kameror. Cubus-eliten.

Läs den sista meningen igen: “The army of Sony Ericsson-kameror. Cubus-eliten.” Självklart är det så att om jag, eller Jennie Tiderman eller någon annan “vuxen”, skulle skrivit det hade det mest varit paternalistiskt – trots att det så mycket är en pinpointad nutidsbild av unga tonårstjejer, med en nästan Lundellsk briljans i att sätta rätt varumärken som berättar om en sociologisk verklighet.

…att den här Gangsing måste vara inflyttad. För är det något som riktiga Gagnefbor (du bör ha bott i Gagnef i tre generationer för att anses ha rätt att säga att du kommer från Gagnef) inte gör är att strö pengar runt sig. Alls. Ta bara signaturen redbanner hos Bloggfrossa som noterar sin morsas snålhet, och hennes härkomst. Eller här – där Gagnef bostäder får sig en rejäl känga. Eller här där myten besannas. Typ. Och även om kommunen har principiellt rätt så är det här lite småsnålt också. Och knappast speciellt snyggt att hela storyn bygger på att man skyddar varumärket om någon skriver negativt om en i samband med användandet.

…att Malena Ernman badat i Dalhalla i år igen. När jag jobbade med Dalhalla för några år sen så gnisslade de rättrogna operamänniskorna tänder över hennes “tilltag”. Själv tycker jag Ernman är både cool, en fantastisk sångerska och ptjaa… inte fasen gör hon ont att titta på heller.

Etiketter:Arvikafestivalen, Dalhalla, Fridah Jönsson, Gagnef, gangsing, Hultsfred, Johan Palm, Malena Ernman, Patrik Hammar, Peace & Love, Roskilde, varumärke, veckonummer

…att Peace & Love är över och att mina farhågor om kaos inte besannats. Det gör mig glad eftersom Hammar och gänget verkligen är värda varje framgång man kan tänka sig. Och när jag läser recensionerna i BT så inser jag vad en av styrkorna är: två band som, trots de gigantiska akter som också spelar, ändå är centrum: brödrabanden från Borlänge Mando Diao och Sugarplum Fairy. De bevisar att Borlänge är Musikstaden. Och charmanta Gustav är som han är :).

…att Pernilla Ohlin hissar Husmark Pehrssons ändlösa väderkvarnskamp mot “fusket” inom socialförsäkringarna och missar att det hela är ännu ett bevis på hur politikerna väljer att omintetgöra det normala sättet att lagföra brott på. Och Ohlin verkar totalt missa den gigantiska ändamålsglidning som sker för rätten att utföra polisiära handlingar: det som vi varnat för när det gäller IPRED, när det gäller ACTA och Telekomfördraget och som Skatteverket redan tagit sig rätten att göra: att myndighetspersoner och företag blir utredare, domare och straffutmätare på en gång. Jag blir skrämd av att läsa en ledarskribent som jag anser har en rätt hög grad intelligens för övrigt, skriva följande:

Bidragsmyndigheterna och Husmark Pehrsson ska ha en eloge för att ha tagit ett kraftfullt eget initiativ i frågan, istället för att skylla på polis- och åklagarmyndighetens handlingsförlamning. Fuskavgiften ska helt och hållet administreras av myndigheterna själva, vilket gör vägen från fusk till straff mycket kortare. Alla brott har inte i domstol att göra. […] På så sätt vävs ett finmaskigare och effektivare nät, som ökar chanserna att fånga de fula fiskar som slinker genom polisens trasiga håv.

 

…Simon har gjort ett mycket bra och viktigt jobb för att dokumentera och diskutera det fullkomligt huvudlösa åtal mot en person som länkat till Viasats  Canal+ öppna streamade hockeymatcher. För som han påpekar:

Omfattningen av åtalet visar att skulle hockey-länkaren fällas ända upp till högsta instans är det riktigt allvarligt för allt som rör länkar och internets framtid. Samtliga sajter där användare delar med sig av länkar, som i vissa fall kan leda till upphovsrättskyddat material, bör således bli åtalade. YouTube, Facebook, Twitter, Bloggy, Google, Bing, Ja – nästan varenda sajt du är inne och surfar på…

Jag hoppas och tror att det ändå i slutänden är för galet och för stora konsekvenser att åtalet ogillas – fr a genom att det inte finns någon egentlig grund i någon skrivning av lagen om upphovsrätt oavsett vad åklagaren försöker påskina. Å andra sidan så ser vi just nu konstant hot mot ett öppet internet och hur företag gärna siktar in sig på “kabel-TV-nätet” igen – något som AOL försökte med på slutet av 90-talet. Läs också Marys postning i ämnet.

Etiketter:ändamålsglidning, åtal, bidragsfusk, Christina Husmark Pehrsson, Internet, IPRed, länkning, Mando Diao, Peace & Love, Pernilla Ohlin, rättegång, recensioner, socialförsäkringarna, Sugarplum Fairy, värdeglidning, Viasat