Jag har en kluven inställning till Thomas Bodström. Dels en positiv bild – han är knappast sosse enligt formulär 1A. Det är bra. Samtidigt är han en tillskyndare av diverse åsikter som jag knappast ställer upp och lyfter upp de riktigt märkliga saker som exempelvis ECPAT står för. Och framförallt: han är i mångt och mycket arkitekten till de övervakningslagar som vi nu ser komma på rad i Sverige.

Men att han på något sätt ska få värsta bashningen för att riksdagens arbete inte är i takt med vare sig samhälle eller individ: det tycker jag är jävligt orättvist.

Det som egentligen fascinerar mig i den diskussion som uppkommit efter Kalla Faktas granskning av riksdagsmännens närvaro är hur den analoga symbolismen fortfarande är stark. För helt ärligt tror jag inte att riksdagsmän gör ett sämre jobb bara för att de inte är fysiskt närvarande hela tiden. Vem bryr sig om de är där rent kroppsligt? Inte jag. Eller som Nina Larsson, fp-riksdagsledamot, retoriskt ifrågasätter:

Bör jag nedprioritera kontakt med väljare på plats och utåtriktade aktiviteter för att istället öka min närvaro vid voteringar? Med twitter och bloggen så går det ju faktiskt

Hela upplägget verkar vara att sätta agendan i att riksdagsmän och –kvinnor endast gör sitt jobb när de befinner sig inne i riksdagshuset. Är det så? Hur är det då med diskussioner om att politikerna inte är vanligt folk? Det är fan mer sjukt än vettigt att förklara att politiker ska vara i tjänst 365 dagar per år.  Det är obsolet att man endast kan rösta i kammaren. Att se herr talman sitta och bekymrat diskutera frånvaron är patetiskt.

Den som fått mest på skallen är onekligen Bodström. Där handlar det om att hitta alla fel man kan tänka sig: för att på toppen lägga att han tjänar pengar som advokat. Det känns som någon sorts oerhört märklig kvarleva av ett gammalt samhälle där ingen får förhäva sig, ingen får tjäna pengar eller ett samhälle där allt ska vara precis lika för alla.

Det intressanta är väl: gör riksdagsmännen och –kvinnorna respektive Bodström sina jobb? När de gör det, var de gör det och hur de gör det är rätt jävla ointressant i en värld där det finns alla möjligheter att ha en riksdag som är mobil. Hela diskussionen tenderar att vilja låsa in politikerna så att de bara umgås med varandra. Det låter som en jättebra idé. Inte.

Det jag inte riktigt förstår är hur han kan göra en sån praktmiss när det gäller att hantera frågan. Istället för att bara ta kritiken och förklara sig och köra hårt på argumentet att det är viktigt för en politiker att faktiskt inte totalt fastna i politikerrollen och bli beroende av den för sin utkomst respektive att han blir bättre som politiker genom att vara ute i verkligheten, som advokat. Istället radar han upp ett antal påståenden som sedan blir hårt åtgångna och som han sedan får lov att lira runt. Har han glömt all medieträning? Har han glömt vad han förhoppningsvis förklarar för sina klienter?

Jag läser Bodströms båda postningar på sin blogg runt Kalla Fakta och får ändå inte ihop det:

I den första:

Utskottsdebatter
TB 0
Uppskattad genomsnittlig riksdagsledamot 4

I den andra:

Jag har huvudansvaret för hela kriminalpolitiken medan de övriga har olika ansvarsområden. Det är därför naturligt att de andra ledamöterna tar de utskottsdebatter, som de har ansvar för och så tar jag resten. Sammantaget har jag haft överlägset flest debatter av oss.

Allvarligt: kan ingen koppla ihop trådarna för honom. Snacka om pr-flopp.

Kan det vara så att vi måste förändra själva grunden? Att man som riksdagsledamot inte rakt av kan lägga sitt vanliga liv on hold. Kunskap och kompetens är en färskvara – att under flera år vara borta från sitt vanliga jobb, att inte alls kunna aktivera och uppgradera det man kan. Åsikten som Ulf Holm förfäktar är inte bara historiskt obsolet utan rent ut sagt lite otäck och kommer helt klart skapa elitism.

För att förhindra detta demokratiska problem tycker jag att det borde finnas ett allmänt förbud för riksdags ledamöter att också ha ett annat arbete utöver sitt ordinarie riksdagsarbete.

Om politiken ska överleva både utarmning och elitism lär såna här tankar vändas upp och ner och jag är rätt övertygad om att det demokratiska i ett samhälle där vi faktiskt i grunden värderar kompetens och kunskap på ett annat sätt än som röstboskap för ett parti lär det helt enkelt vara nödvändigt att förändra och låta människor också vara sig själva – även som riksdagsledamöter.

Det måste fan vara upp till var och en att prioritera sitt liv.

Däremot tror jag inte att det är en planterad historia för att undvika diskussion om FRA-lagen. Trots att det finns ett antal indicier som mycket väl skulle kunna peka på det. Varför? Då skulle man låtit bli Bodström – det är ju liksom han som är grunden till den…

Själv skäms jag för att inte kunnat ta mig tid att skriva om nya FRA-lagen. Läser opassande och det kliar i fingrarna. Samtidigt har jag inte ändrat någon åsikt än den jag hade förra året. Såväl FRA som Telekompaketet, ACTA och IPred bygger på idéer som jag har svårt att finna mig i. Följande gäller även med det undantag Bodström är:

Tyvärr tror jag att de här två frågorna hänger ihop. Om man har en riksdag och en syn på riksdagsarbete som driver de politiker som deltar till att så mycket som möjligt endast kunna umgås med varandra, respektive en kultur inom partierna där opposition ska kväsas till varje pris: då är det mycket enklare att få igenom lagar som i deras insnävda kontext, vandrande i korridorerna på väg till att fysiskt trycka på en knapp i en fråga som partiet redan bestämt den enskildes åsikt om, är mindre kontroversiell än för oss som upplever det som ett hugg mot demokratin.

Etiketter:arbete, demorkati, förändra, FRA-lagen, kompetens, kunskap, närvaro, partipolitik, politik, politiker, riksdagen, riksdagsledamöter, Thomas Bodström

Jag insåg idag, när jag läste en tweet från Kent Persson och läste hans Newsmill-artikel, att Piratpartiet är ungefär för politiken vad sociala medier varit för gammelmedia: något nytt, något man måste försöka kväsa, något som inte går att sätta in i det gamla traditionella strukturerna. För det är oerhört intressant och faktiskt lite stötande när man får läsa Kent Perssons ord om vad som är viktigt:

På frågor om stora politiska ämnen som euron, jobben, ekonomin, jordbruk, miljö och fredsfrågor är svaret att piratpartiet inte har någon uppfattning.

För enligt Kent Persson är integritetsfrågan inte någon stor fråga. Det fascinerar mig att så många, oftast annars genomtänkta och smarta personer, är beredda att sälja ut integritetsfrågan för vård, omsorg och skola-frågor: det som är det traditionellas vanligaste frågor. Saker som frihet, integritet och yttrandefrihet tar man som så självklart att de uppenbarligen blivit icke-frågor för traditionella politiker.

Eller vi kanske ska kalla det “gammelpolitik” – precis som traditionella medier fick bli gammelmedia. Det är precis samma saker som händer: Perssons uppmaning om att PP ska “granskas” och ge svar på vad de anser om euron, om jordgubbarnas storlek och om de väljer röd, blå eller grön sida är mycket viktigare än att för moderaten Persson inse att PPs framgång handlar om att människor är trötta på att han och hans gelikar säljer ut grundläggande mänskliga rättigheter till storföretagen, för terrorrädslan och för att inte förlora kontrollen över tanken hos människor.

Kent Persson och många fler kommer att följa efter och begära att Engström, Falkvinge och andra PP-företrädare ska svara på var de står i “de stora frågorna” är att försöka slå undan benen på en politisk rörelse som är på riktigt en gräsrotsrörelse, ett mikroengagemang på samma sätt som Obama valde att öppna för, en ny politik som de gamla strukturerna inte kan härbärgera. Så man väljer att försöka detronisera den. Avväpna genom att använda enligt mig rejält grova anklagelser om okunskap – Federleys tweet är intressant på många sätt:

Christian Engström (pp) har verkligen noll koll på EU. En röst på honom är en röst i toaletten.

Vad vi ser i diskussionen runt Piratpartiet är två saker:

• Oviljan från gammelpolitiken att förstå vad Piratpartiet faktiskt diskuterar: fildelning är inte Frågan utan endast en sorts symbol för det kluster av frågor om personlig integritet, om frihet, om internet som kommit fram i samband med ACTA, IPred, FRA och Telekomfördraget. Helt enkelt så förstår oerhört få att det som håller på att hända, den ödesfråga som många ser som icke-stor kommer att vända allt över ända.
• Precis som för gamla journalister, mediamakthavare och Bonniermoguler så har de traditionella partierna, gammelpolitikerna, svårt för att ta det faktum att människor börjat att tänka själva, och skaffat sig plattformar för att säga det. Uppenbarligen är demokrati bra så länge det kan kontrolleras av partistrukturer, politruker och sakkunniga.

Jag håller fast vid min ståndpunkt men jag kan lugnt säga att personer som Kent Persson får det att klia i mig över att överge min autonomi.

Uppdatering: jag har skrivit om det utifrån sociala medier som demokratiskt verktyg här. Och Hartmans uppmaning är oerhört kontroversiell.

Etiketter:ACTA, demokrati, Federley, FRA, frihet, gammelmedia, gammelpolitiker, integritet, Kent Persson, partipolitik, Piratpartiet

Anna Troberg tar jämförelsen mellan Ny Demokrati som en personlig skymf. Jag tror hon missuppfattat det hela: det handlar inte om innehållet i politiken utan strukturerna – jag hade kunnat lägga till Fi!, diverse obskyra vänstergrupperingar mm. Jag skrev igår:

jämförelser med saker som Ny Demokrati och andra enfrågeinriktade partier faktiskt är vettiga: inte för att jag på något sätt menar att Piratpartiets idé och kärnfrågor på något sätt liknar dessa partiers utan just för hur svårt det är att inte snubbla som politiskt parti inom enfrågesegmentet.

Så är det hela – att skilja mellan innehåll och struktur är viktigt. Piratpartiet är inte sina strukturer – men de måste vara solida för att innehållet inte ska glida fel.

Hennes postning är en uppgörelse med Andreas Ekström och för min del tycker jag inte att hans postning är speciellt bra. Frågan är varför Piratpartisterna spenderar så mycket krut på honom? Ekström har en massa bra postningar och åsikter men är han en sån otäck fiende att allt det här är värt det?

Idag kom siffror från SIFO – självklart är en undersökning aldrig hundraprocentiga och visserligen var undersökningen beställd av PP som dock ger ut all rådata och därmed tillhör det mest transparenta partiet, som berättar att sju procent av svenskarna klart kan tänka sig att rösta på PP i EU-valet och ytterligare fjorton svarar ”kanske”. Visserligen är det lång väg att gå från att säga att man kan tänka sig till att faktiskt rösta men det är intressanta siffror. Och det är fan dags att ta tag i detta – som jag sa i min tidigare postning: bli en verklig spelare och inte ett underdogparti.

Det som är lite roande är att Thomas Tvivlaren i sina kommentarer menar att jag och andra blivit styrda av känslor – visst kan man försöka utveckla tanken om konfliktperspektiv men det är enligt mig inte intressant i den här frågan. På något sätt känns det som om man glömt att titta sig i spegeln. För den reaktion som kom efter Ekströms men fr a efter Mymlans inlägg bygger på massor av känslor från pirathåll. Inte så konstigt – är man engagerad i något så finns känslor med. Och upplever man sig felaktigt anklagad och har lätt att brusa upp så gör man det. Men jag tycker att i det här så är det knappast så att det är ”kritikerna” (själv känner jag mig knappast som någon kritiker, möjligen intresserad frågesättare) som är mest känsliga.

Framförallt är det illa att den här diskursen blev en konfrontation. Det finns oerhört viktiga frågor att ta hand om. Ypperliga idéer att jobba vidare med. Och det är dumt att välja att peka ut kritiker eller personer som väljer att ifrågasätta, som de som har ansvaret. Ett parti som inte kan klara av detta kommer ha mycket svårt att hantera ett plenum. Jag har inte sett det, och jag hoppas att jag slipper se det, men jag har farhågor om att jag och andra kommer få höra att det är vårt fel att motståndet mot IPred och andra repressiva lagar sjönk på grund av vår kritik och våra ifrågasättanden av Piratpartiets struktur och fokus. Det vore synd och mycket mycket olyckligt eftersom man då skulle bevisa att våra farhågor om PP som ett klassiskt enfrågeparti var riktiga. Jag hoppas inte att det blir så.

Tillbaka till Anna T:

“Den totala avsaknaden av politisk helhetssyn.” - Det är inget nytt att ett parti fokuserar på vissa frågor. Dessutom är det rent praktiskt så att mindre partier alltid måste köpslå med sina sympatier i vissa frågor för att eventuellt kunna få igenom sina kärnfrågor. Piratpartiet hymlar i alla fall inte med vad vi kommer att fokusera på.

Problemet för mig och säkert andra är just den ensidiga fokuseringen på enfrågesegmentet; att prata om ”fokuspartier” räcker inte. Oavsett om frågan är mycket stor och genomgripande så bygger demokratiskt styre på ett antal ytterligare delar: i grunden handlar det om att styra ett land. Utan det så blir det fortfarande endast en intresseorganisation i min bok. En folkrörelse ja – men inte ett parti. En del väljer att argumentera utifrån att folk vill ha enfrågepartier – och självklart indikerar många undersökningar om folkrörelse-Sverige att det är enkla, enfråge- eller tematiska partier som har en ökande medlemsingång medan de traditionella folkrörelserna tappar. Samtidigt är knappast bilden entydig – alkoholfrågan hos IOGT eller kyrkligt engagemang är avgränsade frågor men likväll förlorar dessa sina medlemmar. Snarare handlar det om nätverkande och att slippa köpa hela paketet som enskild medlem. Självklart har partier hjärtefrågor – men dessa sätts alltid i ett ekonomiskt, socialt och demokratiskt perspektiv; och partiet bör ha ett hum om att lösa detta. Det är partiet eller organisationen som härbärgerar helheten. Bondepartiet valde inte att bara enögt satsa på lantbruk utan satte det i ett större sammanhang, arbetarpartierna må ha varit engagerade i en kvasirevolution men struntade inte i att ha en ekonomisk politik. Libertarianer må synas som att ta den enkla vägen med en nattväktarstat men det är ett helhetsperspektiv. Till och med Miljöpartiet insåg (till slut) att man måste straighta upp sig och skaffa sig någon sorts konsekvensanalys och generell politik. Piratpartiet är inte där och att tidigt förklara att man är beredd att ”köpslå” får mina varningslampor att blinka. Hur långt är man beredd att gå? Vilka frågor är man beredda att sälja ut?

Jag vill helt enkelt kunna lita på Piratpartiet.

Etiketter:Andreas Ekström, Anna Troberg, känslor, konfrontation, kritiker, partipolitik, Piratpartiet, statistik, väljare

Frågan är om Liberati är vad svensk liberalism behöver. I grunden gillar jag inslaget: politiken blir uppdaterad och som kan skakaa om. Förhoppningen är att Liberati kan bredda och höja den liberala debatten från diskussioner om skolbetyg, ordning och reda.

Om man lyckas med att förhålla sig autonomt från partipolitiken, om man lyckas vara en injektion snarare än legosoldater för gammal politik. Dyslesbisk skriver på ett sätt som är intressant:

Det som förenar oss är att vi vill påverka den liberala kompassen i svensk politik och att vi tror på att vi kan åstadkomma det genom att arbeta utanför partipolitiken, på andra sätt än vad partierna gör. Sedan ska det erkännas att många av oss har ett gott öga till vad Folkpartiet skulle kunna vara, men jag vågar också säga att inte en enda av oss är nöjda med vad Folkpartiet just nu är.

Problemet är om den pragmatiska politiken skapas utifrån ett antal principer som stöder medlemmarnas egna intressen. Kan inte annat än att bli oroad av att Lindberg stödjer IPRED (om man ska tro Bard själv i diskussionen med minimaliteter):

Liberati sköter Fp’s hearing om upphovsrätten den 4 december. Då kommer jag och Camilla att vara med. Vi gillar IPRED.

Frågan är hur väl det kommer att klinga med att Liberati är bråkstakarna inom politiken. Eller om det blir ännu en Elitlista.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen av Liberati och se hur det kommer påverka det lösligt sammanhållna libertarianska nätverket av bloggar när de två giganterna Blogge och LouiseP tycker en smula olika om Liberati – framförallt hur långt en pragmatism kan sälja ut principerna: en fråga som är lika evig som filosofin. LouiseP skriver bra om hur en libertarianistisk princip kan sammankopplas med pragmatism:

Se det gärna mer som en liberal skadereduceringsåtgärd av politiker och politiska åtgärder med hjälp av kunskap. Det har ingenting med kompromisser att göra alls, som kommer visas när vi tar tag i olika frågor som vi anser vara angelägna.
Pragmatisk libertarian eller pragmatisk libertarian, noll skillnad faktiskt. Pragmatik är inget annat än skadereducering mot politikens konsekvenser när man tänker efter.

Många gånger ställs pragmatism som en motsättning mot principer – vilket inte nödvändigtvis alltid är sant. Snarare bygger det på att skilja mellan att ständigt följa ett kategoriskt imperativ eller utgå från en utilitaristisk grundprincip. Men det är ofta själva balansgången som är det svåra: när det pragmatiska kompromissandet faktiskt säljer ut grundläggande liberala principer slås själva grunden undan för att kunna omskapa verkligheten till en mer liberalistisk verklighet.

Men själv lär jag aldrig bli med i något som Liberati om man läser vad Bard skriver till minimaliteter:

Libertarianer är alltså inte välkomna i Liberati. De får gå någon annanstans.

En i mitt tycke märklig diskussion och ett märkligt ställningstagande som stänger ute mycket mer än det ger. Han fortsätter att förklara att libertarianister är detsamma som:

Ayn Rand-dyrkande objektivister. De får söka sig någon annanstans. Och piratpartisterna tar vi avstånd från av rent KULTURELLA skäl. Vi hatar sekterister, vi är jävligt trötta på piratpartisterna, de är bara pinsamma. Sådana där självgoda skrikande Blogge Bloggelito-typer.

Jösses. Visserligen kan jag känna igen min egen retoriska figurativitet i det men det kan tyckas väl… enögt?

Sen väljer Bard dock att göra en (pragmatisk?) revidering av sin första förklaring att libertarianer inte är välkomna hos LouiseP även om han knappast känns speciellt … lyssnande:

En liberatist får gärna kalla sig liberatarian. Särskilt om det handlar om en så nyanserad och PRAGMATISK libertarian som alltid lika kloka och modiga Louise Persson.
Men för att Liberati ska FUNGERA och bli trevligt så vill vi undvika att attrahera vissa personer. Nätet kryllar nämligen av näthaverister som visserligen kan vara intressanta på ett roande sätt bakom laptopen men som havererar socialt så snart de kliver in i ett rum och ska samarbeta med andra människor och ägna sig åt realpolitik. Vilket är vad vi i Liberati GÖR. Vi är doers och ingen pladderverkstad för folk som har för få vänner annars.

Det är bra. Alltså: om man är libertarian och Louise P så får man vara med. Problemet är ju att man måste lyssna innan man gör. Kompromisser och pragmatism måste föregås av konsekvensanalyser – vilka bäst görs i dialog och med så bred input som möjligt. Sen kan jag förstå principen att om man väljer att vara med i ett parti som exempelvis Piratpartiet så är det lite underligt att vilja vara med i en grupp som ändå har en viss knytning till ett annat parti: det blir lite som att vara med i Socialdemokratiska Studentföreningen när man samtidigt är organiserad moderat. Och jo, ibland kan även jag uppleva PP lite väl enögda också. Men det innebär inte nödvändigtvis att deras infallsvinkel är ointressant.

Jag kan lugnt påstå att jag blir djupt skeptisk ju mer jag läser en del uttalanden. Det som jag upplever saknas är problematiseringar (även om jag gissar att det bland annat är LouisePs jobb) – det känns som om man räknar med att endast hitta svar. Blir det då quick fixes för liberalismen?

Och precis som Swartz blir jag en smula fundersam över den relativt ytliga förklaringen runt att Liberati inte ska handla om att se nätet som något som i grunden påverkar allt – för Liberati ska stå för:

Stöld är stöld. Att påstå något annat är bara att ljuga blatant. Det vi ska diskutera är förstås i stället om viss stöld är aceptabel eller åtminstone kan tolereras. Att påstå att fildelning inte är stöld bara för att det är vanligt är som att påstå att fortkörning inte är en regelöverträdelse bara för att det är så vanligt.

Dels är ”regelöverträdelse” något annat än ”olaglig handling” (vilket stöld är). Vidare är det i vanlig ordning en slarvig skrivning: fildelning är i princip allt som sker på nätet. Och om man ändå tolkar det vänligt så är det helt enkelt väl enkelt att undvika den problematisering som finns i diskussionen.
I grunden: om en handling inte längre anses av en majoritet som olaglig – kan då det allmänna rättsmedvetandet negligeras? Det som fildelning av copyrightskyddat material bringar mycket svåra och intressanta frågor i dagern – och det är liberalers och libertarianers ansvar att inte sopa dem under mattan. För mig handlar det om individen kontra kollektivet och staten. Och att den som gör något ska ha betalt för det – frågan är hur ett sånt system ska byggas upp utan att bli repressivt in absurdum?

Å andra sidan: varför döma ut det? Jag är rätt övertygad om att Liberati kan vara en bra tankesmedja för Folkpartiet – men jag är fundersam om det kommer att fungera som så mycket annat än just det. Jag ser framemot att läsa debatter mellan Liberati och Birgitta Ohlsons sexköpsmoralismer (hon är till på köpet med i gruppen).

Tittar vi på vad Obama valde att använda nätet till så är det i princip tvärtom mot vad Liberati verkar vara: Obamakampanjen använde sig av sociala medier för att ge människor möjligheten att enkelt informeras men också engagera sig (relativt intressant diskurs mellan Fredrik Wass och Bard på SVT Opinion). Det handlade framförallt om att integrera det digitala med det analoga: att låta nätets format och plattformar sömlöst fungera tillsammans med det traditionella folkliga engagemanget i att ringa och knacka dörr. Vilket i sin tur kunde samverka med det digitala genom att snabbt och enkelt få mer bred information att ge vidare till dem man mötte och skapa en sorts integrerad viral loop för det politiska engagemanget. I grunden tror jag att det är i detta som är utmaningen för folkrörelserna: att lyckas med att integrera det analoga engagemanget med det digitala: och skapa så många sociala interaktionsmöjligheter som möjligt. Frågan är om Liberati är så öppet eller om det helt enkelt handlar om att skapa mer elitism i politiken? Att det är högt i tak men för en viss grupp, med rätt hållning i några av de drivandes personliga åsikter?

Som sagt: det ska bli spännande och det är nog länge sedan ett politiskt initiativ fick så mycket uppmärksamhet i ”rätt” målgrupper (förutom FRA då :)). Läs också Laakso om Liberati.

Uppdatering: Arvid Falk dvs Chadies nya bloggprojekt skriver om Liberatidiskussionen och hennes minst sagt målande beskrivning av Blogges inlägg fick mig att le här på morgonen:

Blogge Bloggelito, som av Alexander Bard omnämns som skrikande och självgod i mejlkonversationen som nämndes nyss, replikerar i ett frustande ideologiskt inlägg där Bards pragmatiska liberalism får på nöten.

Frustande ideologisk; dagens uttryck.

En annan bild av PP (det är gigantiskt långt men intressant som fan) ges av Brihed, vilken onekligen problematiserar och förklarar en del av Bards våldsamma utfall mot piraterna (även om jag tycker att en del pirater har riktigt goda liberala förutsatser – det är illa att dra alla över en kam om det inte är kristdemokrater eller sverigedemokrater ;))

Andra bloggar om: Alexander Bard, Liberati, elit, tankesmedja, Folkpartiet, engagemang, liberalism, libertarianism, Blogge Bloggelito, Camilla Lindberg, LouiseP

Etiketter:Alexander Bard, liberalism, Liberati, LouiseP, partipolitik

På min och Sofias blogg Same Same But Different gästbloggar Camilla Lindberg, som (förutom att ha varit gymnasielärare på en av de skolor jag jobbade som ungdomspräst på) också är den person med nog guts att gå emot partilinjen i FRA-omröstningen och därmed blev överröst av credd i bloggosfären.

Hon är en i raden av gästbloggare som kommer att dyka upp på Same Same But Different under den närmaste tiden. Jag kan lova att det är några namn som kommer att förvåna er… minst sagt.

Etiketter:Camilla Lindberg, FRA, hjältinna, mod, partilinjen, partipolitik, politik, Same Same But Different, våga