Stefan Jansson på Bloggjakt tycker att vi som reagerade mot Per när han använde Alter Egos domän resonerar.se är ”Internetpolis” och han verkar också tycka att det är dubbelmoral att efter att Per valt att backa ge honom cred.

Det finns onekligen en roande omständighet och förvirring runt begrepp:

• En polisiär myndighet har en lagmässig rätt att ingripa. Det som hände här är precis tvärtom. Det är personer som väljer att reagera och använda sina plattformar att säga vad man tycker. Att mena att det är en ”internetpolis” visar helt klart att någon missat vad sociala medier faktiskt handlar om respektive att uppenbart tycker att personer som engagerar sig gör fel. För precis som han påpekar: Per Gustafsson gjorde inget olagligt men det gör det inte självklart att vi som följt Helene aka Alter Ego inte får reagera och tycka det är fel. Jansson menar i såna fall att alla som reagerar mot det som de uppfattar som omoraliskt, felaktigt eller ont gör fel om det inte är olagligt.
• Det speciella i den här situationen var att Helene dog ung och fort, att hon varit en viktig spelare i många diskussioner runt FRA, TPB och nätfrihet och att vi som haft lyckan att träffa henne tyckte mycket om henne. Det är en situation som knappast bara är en normal situation när det gäller att hitta nya bra domäner att utnyttja för att tjäna pengar.

Så det hela är helt enkelt den framtid som företag och organisationer får lära sig leva med. Opinionen rör sig på helt andra plattformar. Utnyttjar sin rätt att tycka. Den som tycker det är fel har en del att förklara när det gäller demokratisyn, nätfrihet och yttrandefrihet.

Men det är ju bara min åsikt.

Etiketter:Alter Ego, Bloggjakt, fel, moral, opinion, Per Gustafsson, polis, rätt, Resonerar, Resonerar.se, sociala medier, Stefan Jansson

Ser hos opassande och Falkvinge att TPB blivit avstängt från nätet. Så slutligen har vi hamnat där vi har en stat som väljer att stänga distributionskanalen utan att det egentligen finns bevis på att det bara handlar om olagligheter. För på TPB finns mängder av lagligt delat material, musik och film som upphovsrättsinnehavarna gjort tillgängliga. IFPI väljer att gå på bred front och anmäla DC-hubbar. Att välja att hota ett företag, som inte ens har direkt affärsförbindelse med TPB för att få bort en sajt från nätet – innan ens ett civilrättsligt mål har kommit upp i domstolen – det känns inte som den rättstat som Sverige gärna ser sig som.

Det hela är onekligen lite skrämmande. Jag tillhör inte de som tjoar om att allt ska vara gratis – jag menar dock att upphovsrätten måste ses över och förändras för att fungera i en värld där det digitala materialet är vid handen. Jag ser innehåll som en commodity som förändras genom tillgång och efterfrågan. Jag sörjer inte TPB som sådant men sättet som det görs innebär att alla som väljer att publicera något, alla som finns på internet nu kan bli avstängda godtyckligt.

Det som görs nu skulle dock kunna säga motsvaras av att tingsrätten förklarar att Stora Enso inte får leverera tidningspapper till en tidning som har en stämning på sig.

Det handlar i grunden självklart att förhindra “vidare brottslighet” men det intressanta i det här fallet är att man väljer att göra det genom att stänga av själva distributionen. Det är helt enkelt dumheter eftersom man då också stänger av de lagliga delar som finns: alltså en sorts censur.

Det hela kan lätt kopplas till hela diskussionen om Aftonbladets publicering av Boströms minst sagt märkliga opinionsartikel runt anklagelsen om att Israels armé skulle stjäla organ från döda palestinier. Kverulant gör en briljant koppling direkt:

har Israel nu försökt dra Aftonbladet inför rätta. I väntan på utslag läggs nu aftonbladet.se på is. Aftonbladets tryckeri har också utsatts för hot och kommer inte att trycka tidningen i väntan på det rättsliga utfallet.

Tyvärr inte helt taget ur luften när man hör de höga tongångar som både israeliska och israelvänliga grupper och personer tar till i samband med det här. För oavsett vad man tror om själva teorin, oavsett vad man tycker om Åsa Linderborgs minst sagt märkliga skrivningar, så är det inte så att en stat ska tvinga sina tidningar till underkastelse. Att en ambassadör från Sverige väljer att be om ursäkt för publiceringen borde rendera henne avsked direkt. Helin är saklig och konstant: artikeln ställer en fråga och det är upp till Israel att faktiskt besvara den. Och svenska staten ska ge fan i att förklara att svenskar skäms för Aftonbladet. Att Israel kräver avståndstaganden och åtgärder mot Aftonbladet är rätt surrealistiskt. Alla de som annars jag kan tycka har en viss intellektuell redlighet väljer att jönsa med i Zvi Mazels fullkomliga vansinne, mot tidningskollegan, är skrämmande. Reinfeldts svar är väldigt diplomatiskt.

För det är en opinionsartikel. Den ställer indirekt en fråga: vad är det här? Skulle vi kräva total faktakoll för opinionsartiklar så skulle det inte bli mycket opinion skrivet. Så enkelt är det. Och ett land som väljer att få sin press att undertrycka och undvika de mindre genomtänkta artiklarna från tyckare och åsiktsmaskiner – det är illa ute. Carl Bildt själv påpekar det märkliga i Israels krav:

Skulle jag ägna mig åt att korrigera alla konstiga debattinlägg i olika media skulle jag nog inte ha tid att ägna mig åt så mycket annat. Och kritik mot en av dem skulle kunna uppfattas som att jag tycker att alla andra är bra.

I vår grundlag står av hävd yttrande- och pressfriheten mycket stark. Och det starka skyddet har tjänat vår demokrati och vårt land väl.

I andra skeden har olika regimer försökt att få olika svenska regeringar att begränsa pressens kritik och frihet. Och de slutsatser vi alla har dragit av dessa händelser är att det är viktigt att vi har det starka grundlagsskydd som vi faktiskt har.

Värnet mot omdömeslöshet, smaklöshet eller övertramp mot grundläggande värderingar i vårt samhälle ligger ytterst och bäst i den fria och kritiska diskussionen självt.

Själv menar jag, trots att jag inte på något sätt gillar deras åsikter, att försöken att mörka bort och inte ta diskussionen med SD – som Reinfeldt uttalat väljer – är odemokratiskt och fel. På samma sätt som att, oavsett dess rättmätighet, inte tillåta alla partier i ett val att göra reklam.  Precis som vilken annan grupp så har alla rätten att uttala sina åsikter, men inte rätten att försöka att censurera och tysta. Troll ska fram i solen – då spricker de. På samma sätt gäller den artikel som Aftonbladet publicerade: ta fram frågorna i ljuset för att då visa hur konstig konspirationsteorin är. Annars fortsätter myterna, annars skapas grogrund för än värre konspirationer.

Det öppna samtalet är viktigast. Oavsett vad det handlar om . Jag sörjer den ton som Israel väljer och att man väljer att göra sig till språkrör för alla judar i världen. Den som en gång varit offer kan välja att vara offer hela tiden eller att resa sig och visa sig större, bättre och starkare. Den som har makten måste vara snäll. Och vi kan inte ha mer av censur och försök att tysta fria ord och människor rätt att säga dumma saker. Eller att stänga av en distributionskanal bara för att vissa delar av den är under utredning. Då har mörkret vunnit.

Uppdatering: är det något som de kan så är det att skriva pressmeddelanden, The Pirate Bay :)

The Pirate Bay regarding Stockholms Tingsfel

Etiketter:artikel, åsikter, Israel, opinion, pressfrihet, TPB, yttrandefrihet

Den sista dagen nu. Det hettar till. Piratpartister i alla åldrar åker runt med valsedlar, personer från precis alla olika traditionella –ismer, och byter ut sina avatarer mot bilder “Rösta på Piratpartiet”: trad.media oroar sig för att “man inte lämnar sin dator” – knappast. Och Jan Guillou försöker att argumentera på ett sätt som bara Guillou kan mot Piratpartiet, ett tecken på en våldsam desperation från IFPI och andra rättighetsorganisationer (Guillou har ju sannerligen bytt sida sedan IB-tiden),  så inser man att det som sker nu är historiskt. Det är ett val som de traditionella partierna rätt mycket trodde de skulle kunna köra med låg växel – valintresset har aldrig varit speciellt högt. Så dyker dels Piratpartiet upp. Och Twitter visar sig vara en stark pådrivare av Gudrun Schymans personvalskampanj – och i slutminuten kommer den mest oväntade välgöraren in och ger FI en mille. Isobel går ut med att förklara att hon röstar på Piratpartiet och fler och fler förklarar vad man tänker rösta på. Något som aldrig tidigare hänt – valtransparensen är stor. För frågan som Piratpartiet äger, som några få moderater, en del miljöpartister och vänsterpartister tar upp överskuggar och engagerar.

Jag anar att vi kommer få se en gråtande Ella Bohlin som anklagar kreti och pleti för att inte förstått hur bra hon är. Jag gissar att Mona, Fredrik och övriga kommer förklara att demokratin är död eftersom så många valt att rösta på ett “enfrågeparti”. Jag hoppas att vi får se Centern välja en integritetsväg framöver och därmed göra behovet av Piratpartiet mindre. För det är just det som är det nya den här gången är det oerhört många som helt enkelt struntar i att Piratpartiet inte kommer att diskutera jordbruksfrågor, intereuropeiska momsfrågor eller liknande: för frågan som alla andra partier har valt att förråda – frihet, rätt till personlig integritet och att våga ta ett nytt grepp över upphovsrätten – är viktig. Det handlar om Internets framtid, det handlar om vår och våra barns framtid. Som Staffan Heimersson skriver:

Jag röstade på Piratpartiet därför att, inte trots att, det är ett enfrågeparti. En fråga, en enda, räcker för mig de kommande fem åren i Bryssel och Strasbourg. Frågan är: Internets frihet och vår personliga integritet.

Partistrategerna har inte förstått magnituden i den här frågan helt enkelt. Den har fastnat i fildelningsdebatten, något som Guillou visar klart och koncist när han gråter över att författare plötsligt ska bli fildelade. Samtidigt som bokförsäljningen aldrig gått så bra som nu. Konstant kommer siffror som visar att det inte alls finns kopplingar mellan försäljning och fildelning respektive att återigen: frågan är mycket större än The Pirate Bay.

Det vi ser idag är också döden för den gamla nomenklaturan – härifrån finns ingen återvändo. Svensk politik har från och med idag förändrats i grunden. Människor har insett att genom sina bloggar, sina sociala nätverk och sitt eget engagemang faktiskt har en röst, en rätt att driva opinion och möjlighet att sätta sin fråga i centrum.

Så självklart uppmanar jag alla att gå och rösta. Men stanna inte där: inse att varje digital kanal ni har är en potentiell opinionskanal. Där du är den som styr och sätter agendan. Politikerna har insett att det är dags att lyssna.

Själv går jag och röstar på Piratpartiet. I vallokal. Med kavaj, med den här känslan av demokratisk yrsel och förklarar för mina barn hur viktig demokrati är. För det är frihetens möjlighet.

Etiketter:Centerpartiet, demokrati, Ella Bohlin, engagemang, EU-valet, frihet, historia, Jan Guillou, opinion, personlig integritet, Piratpartiet, piratpartister, sociala medier, Staffan Heimersson, val

När jag läser ett pressmeddelande att tidningen Fokus återlanserar makthavare.se funderar jag över det här med att välja rätt sängkamrater – eller snarare: hur gör man när den mest intressanta samarbetspartnern samtidigt kan skada ens varumärke?

Makthavare.se, en wiki som jag skrev om redan 2007 när Fokus startade sajten tillsammans med Twingly. Den föll väl rätt snabbt i glömska, relanseras den, nu tillsammans med Almedalsbloggen och bolaget Inre Kabinettet som består av Magnus Ljungkvist, Jonas Morian, Cecilia Garme, Victor Bernhardtz, Anne Lindén, Stina Morian, Hampus Brynolf, Jakob Lind och Stina Ljungkvist.

Först ska sägas att jag gillar personerna bakom Almedalsbloggen och jag gillar Fokus. Jag inser att det är nödvändigt att skaffa sig samarbetspartners och uppenbarligen har samarbetet med Twingly inte gett det som man tänkt sig. Grundidén bakom makthavare.se var att alla skulle hjälpa till att skriva men det verkar inte ha fungerat som tänkt.

Och det nya upplägget är mycket spännande:

Nya makthavare.se blir en plats på nätet där både nybörjare och proffs på politik får aktuella händelser beskrivna både lättsamt och insiktsfullt. Bevakningen kommer att ske med fokus på de personer som formar den svenska politiken. Till att börja kommer makthavare.se att bestå av en gruppblogg med politiska nyheter, analyser och krönikor, samt en utökad version av den makthavarwiki som redan finns på sajten. På lite längre sikt kommer sajten att utökas med ytterligare funktioner.

Men min fundering över sängkammaren utgår från de många påpekanden som görs i pressmeddelandet från Fokus Karin Pettersson om att både Fokus och makthavare.se är politiskt obundna. Gruppen bakom Almedalsbloggen har, enligt min känsla, en stark övervikt mot socialliberalism. Det är onekligen lätt att en del kritiker kommer att säga att makthavare.se försöker driva en agenda på grund av Fokus samarbetspartner. Och Almedalsbloggen startades de facto  av höggradigt kända socialdemokrater och även om Stina är boss på Liberala Nyhetsbyrån, Garme och Lindén är journalister etc. etc. så är det ett möjligt scenario – som jag hoppas att man har bra svar på. Jag tror och hoppas att Fokus redaktion, liksom Inre Kabinettet, förstår problemet och har diskuterat igenom det.

Det hela visar på en spännande utveckling eftersom det är ett exempel på hur vi nu i Sverige ser en professionalisering av bloggandet – och av sociala medier som faktisk politisk opinionskanal. Newsmill börjar att vara en sorts ledarsida som öppnar upp för alla att delta, Second Opinon försöker skapa en plats för att vidareutveckla diskussioner från traditionella media, ett antal kollektiva bloggar¹ har sett dagens ljus (ArvidFalk, Alliansfritt eller solidariskt mfl). Det intressanta är att det finns få (om ens några?) kollektiva nyliberala, libertarianistiska bloggar och när det gäller de konservativa ser det likadant ut när det gäller samarbeten. LouiseP och några andra hade ett projekt som jag inte ens minns namnet på – som väl rann ut i sanden. Liberala gruppbloggar? Den jag fått tips om – som jag kommer att kolla på är Att Dricka Liberalt, men i övrigt: vad finns det mer? Samtidigt hade vi för någon månad sen en het diskussion om hur s-märkta bloggar inte lyckas ta sig fram i blogg-Sverige. Och det är ju just Magnus och Promemorian, Kulturbloggen, Laakso och någon till som blivit stor. Svensson/Zaramis på yttersta vänsterkanten respektive Jinge, men annars är det libertinska, nyliberala bloggare som varit störst och mest omtalade. Självklart beroende på vilka saker som diskuterats men fortfarande så rent generellt så har dessa bloggar varit störst genom åren.

Så min hypotes är: Socialdemokrater är vana vid ett kollektivistiskt sätt att skapa politik – van vid att diskussioner hela tiden ska utgå från ett gemensamt synsätt: vilket gör att man också kan samsas om en blogg. De nyliberala och libertarianska bloggarna klarar inte av att försöka samverka och samarbeta eftersom själva grunden för deras² världsbild bygger på en extrem individualism.

Det är helt enkelt en arena där vänsterinriktad kollektivism och en libertin individualism skapar olika val av plattform? Kan det vara så att det är svårare att hitta och lita på sina bloggsängkamrater som liberal och libertarian än som vänster och sosse? Tillit eller vana vid gemensamma övningar? Jag vet inte – kan tycka att det blir för svart och vitt att säga att sossar är kollektivister per se medan liberaler inte är det. Samtidigt är det en enkel slutsats att göra givet det som hänt – åtminstone när det gäller bloggosfären.

Så tillbaka till Fokus och makthavare.se så är det kanske självklart att välja den samarbetspartnern – men vad innebär det när det gäller gruppbloggandet? Blir det ett gäng socialliberaler och mer vänsterdrivna som kommer att utveckla sajten? Har man då som politiskt obunden tidning och sajt lyckats.

Jag tror ändå att makthavare.se faktiskt kan innebära en möjlighet för att visa kraften att göra saker tillsammans men samtidigt att hålla kvar det personliga. För jag är rätt övertygad om att vi behöver fler och fler gruppbloggar, fr a inom politiken men att de måste tillåtas vara mycket mer individuella när det gäller postningar. För det personliga är bloggens kärnvärde – och generellt också sociala mediers grundbult – vi vill inte konversera med en grupp: vi människor vill konversera med en annan människa.

1. med kollektiva bloggar menar jag inte bloggar som är rena nyhetsbulletiner typ Frihetsfrontens blogg [↩]
2. ok. vår då… [↩]

Etiketter:Anne Lindén, bloggande, bloggosfären, Cecilia Garme, Fokus, Hampus Brynolf, Jakob Lind, Jonas Morian, Karin Pettersson, liberalism, libertarianism, Magnus Ljungkvist, makthavare.se, Newsmill, opinion, politik, sängkamrater, Second Opinion, socialdemokrati, Stina Ljungkvist, Stina Morian, Victor Bernhardtz, wiki

Kollar igenom alla som har valt att än en gång ta testet på The Political Compass.

Själv blir jag än en gång starkt libertarianistisk och höger. Så gör jag också Erlandssons 3rd dimension-test (vars frågor jag tycker är lite sämre ställda och mer vinklade mot just IPred och FRA).

Det ser i alla fall ut så här:

Det är onekligen fascinerande att ändå inse att även om det finns starka skäl att tro att Ingleharts¹ ”silent revolution” faktiskt har bäring så styrs värderingar och åsikter också av vilken kontext man befinner sig i – den livssituation som man de facto måste hantera.². Det jag kan se att jag är konsistent i åsikter runt integritet, frihetlighet mm men att ekonomiska värderingar förändrats.

Det är dock en utveckling som alltid tas fram när man diskuterar värderingsförändringar inom kulturer men det stör tänkandet i att våra värderingar skulle vara relativt konsistenta efter adolescensen. Samtidigt påpekar också Inglehart att stora förändringar både individuellt och kulturellt starkt förändrar individuella värderingar (och i vissa fall sätter själva värderingsrevolutionen baserad på generationsväxlingar ur spel).

En intressant aspekt på detta är kommunikationens roll. När Inglehart gjorde sina studier så slutade datan vid 1988. Då ”fanns inte” internet³ och medierna var fortfarande i monopolställning vad gäller att bygga en världsbild. Idag är spelplanen helt förändrad och mediernas möjlighet att ha makt över tanken är förminskad, kanske till och med på väg att bli omintetgjord. Det som idag händer är att individer får ett helt annat spelrum att kommunicera sina idéer, att bli opinionsbildare. Det är en sak jag tänkt på i samband med såväl FRA-lagens bloggbävning, diskussionen runt IPred men också i efterbörden av fr a vänsterbloggarnas funderingar runt 2008 års politiska blogg.

För politiker borde det här vara en väckarklocka (och är det för vissa men det är fortfarande många som tror att det är något övergående…) – precis som det börjat vara för medierna och sakta går upp för marknadsförare: den sociala webben handlar om påverkan eftersom det i grunden bygger på konversation och relation. Helt enkelt handlar det idag än mer om att påverka genom att vara närvarande – men att spela utifrån sina mottagares regler istället för enligt sina egna.

För att sätta det i sammanhanget av min åsikt om att vänsterbloggare borde sluta att gnälla och börja att marknadsföra sig så handlar det helt enkelt om att inse att det inte finns någon möjlighet till en sorts ”objektiv första rörare”, eller att staten på något sätt ska stå som garant för ”bästa bloggen”, utan att om man vill ha ut sitt budskap handlar det om att spela enligt den logik som sociala medier handlar om: att lyssna, länka och vara närvarande – och sedan skapa eget innehåll, berätta sin ståndpunkt och vädra ens egna värderingar. Sedan svara och delta i konversationen. Är det en tävling? Det är bra PR. Se till att vinna den.

Det är samma sätt som alla politiker (och marknadsförare) måste börja arbeta efter: den logik som mediet har och inte efter gamla trötta marknadsföringsregler som sattes när TV knappt visade reklam och Rapport var rikslikare.

Åter till de politiska kompasserna ovan. Jag gissar att vissa kommer att stärkas i sin insikt om var de står medan andra inser att de faktiskt inte har de värderingar som de tror. Det är inte farligt. Och det som FRA, IPred och andra diskussioner i blogg-Sverige (liksom i resten av världen i andra frågor) visat är att ”höger-vänster”-tänkandet förändras till en mycket mer komplex och ostrukturerad politisk karta. Det är ett landskap som förändras enligt samma logik som evolution, men det går snabbt och den som tror att det hela bara är något för nördar och ungdomar kommer att förlora sin möjlighet att påverka framtiden. Den som sätter sig i sina egna små digitala rum och skriver för redan frälsta kommer snart att skriva för tomma skärmar.

Det är en revolution som faktiskt drivs av en teknisk men också värderingsmässig evolution.

1. Jag har bubblat om Inglehart förut [↩]
2. Eller så är jag en jävla opportunist :) [↩]
3. ni vet vad jag menar – det fanns inte som var mans [↩]

Etiketter:åsikter, bloggande, evolution, FRA, frihet, generationer, höger-vänster, Inglehart, integritet, Internet, IPRed, kommunikation, kompass, logik, media, opinion, politik, PR, revolution, Silent Revolution, sociala medier, sociala webben, värderingar

Hela diskussionen runt IPRED är mastig. Vill man läsa ett nuläge och en balanserad text (visserligen från ena sidan) så ska man (alltid) läsa Emma Opassande. Hennes sammanfattning av den gigantiska avgrund i hur politiker å ena sidan och nätokrater (minus Bard?) å andra sidan lever är briljant:

Det mullrar i leden för att själva kulturen internet påverkas negativt, det är dags att börja förstå det. Tonen i information och resonemang från politiker rimmar illa med hur verkligheten ser ut för de som använder sig av kommunikationsmedlet nätverken skapar. Det är socialt, det är livsnödvändigt, och icke-förståelse uppfattas precis lika mycket som ett hot från oss som “kan” som de som upplever upphovsrätten hotad, om inte större.

Den som bäst skrivit om en av de farhågor som jag har runt lagen är Josh. Problemet är inte nödvändigtvis Sony eller Universal utan YnoS AB eller Lasrevinu AS som genom det här kan skapa ännu ett paradigm i bluffvärlden. Liksom att det öppnar upp för en mer repressiv nätanvändning (igen) – något som vi sett såväl i EUs försök att registrera bloggar som när det gäller andra regleringsförsök liksom i hela FRA-lagens utkanter. Så IFPIs försök att påskina att lagen handlar om ökad rättssäkerhet är extremt fånig. Vidare kan den väl användas för att jaga oliktänkande i samma skeva tänkesätt, typ ”vi har ju en lag som innebär att vi kan göra X – strunt samma om den enbart var tänkt för situation Y; vi använder den även i situation Z”, som gjorde att brittiska staten såg till att sänka Islands ekonomi än mer genom att använda anti-terrorlag (även om säkert en hel del vänstertomtar gillar det då de ser alla kapitalister som terrorister).

Jag tycker IPRED – utifrån att det bygger på immaterialrättsliga regler som borde ses över istället för att skyddas till vilket pris som helst (om du inte läst bloggen Skiften eller Johanna Nylander bör du göra det; bloggen är kanske Sveriges mest avancerade blogg innehållsmässigt) – är förkastlig.

Den upplevs mest som en beställningslag från fr a musik- och skivbranschen där dessa branscher, istället för att ta konsekvensen av såna bevis som AC/DC (skivan fildelades innan den släpptes – ändå säljer den som smör) eller Radiohead (slutbeviset är överväldigande: de tjänade själva mer pengar på att låta folk betala vad folk ville istället för att låta skivbolaget sätta ett pris) eller Itunes och Spotify, idogt håller kvar vid sina gamla affärsmodeller. Det är en lag som försöker att göra ett pedagogiskt lappkast – som försöker att återföra en värdering som för länge sedan förändrats i de flesta människors medvetanden – för att prata juridik så har proportionaliteten mellan brottet och straffet förändrats.

Helt enkelt så är det försent att försöka utbilda svenska folket, eller hela världens befolkning i att fildelning är stöld (oavsett vad Bard och antipiraterna försöker intala sig) eftersom värderingsförskjutningen är implementerad.

(läs också Anders Mildners utmärkta jämförelse mellan bojkottandet hos några städare på sent 80tal och dagens diskussion om fildelning)

Istället borde man insett att Spotify, Grooveshark och Itunes och alla andra musiktjänster, filmtjänster; säger något: att om konsumenten till en lagom kostnad kan köpa sin musik eller sin film så handlar människor hellre än att jaga torrenter och lära sig att det ofta inte riktigt är vad man förväntat sig. Men så länge man håller kvar vid ett tänkesätt som bygger på att de gamla analoga fysiska objekten bara blivit digitala så byggs en Berlinmur mellan säljare och köpare. Ett tankesätt som också Piratpartiet ibland verkar fastnat i.

Det kulturbranschen och staten inte förstått är att övergången från att sälja kulturella objekt som atomer till att sälja dem som (digitala) bitar också kräver en förändring av affärsmodellerna. Istället för att kalla sina konsumenter för potentiella tjuvar borde man förstått förändringen och sett till att skapa möjligheter till att köpa, lyssna, läsa och se på saker på ett sätt som fungerar för målgruppen och för mediet. Det är minst sagt en myt att bolagen skulle tjäna alla de pengar som de menar sig förlora: gissningsvis skulle de förlora än mer om fildelningen försvann. Och att de inte ens inser att det inte handlar om några få pirater som är förbannade utan deras konsumentplattform är sorgligt.

Men samtidigt kan man också se att det hela bygger på samma värdeglidning som många andra förändringar i juridiken är inne i: att dels mer och mer handla om ett privatiserat rättsväsende. Ser man det mer filosofiskt och hypotetiskt så kan det å ena sidan innebära att individen och individuella företag får en större möjlighet att driva sina egna frågor utan att behöva underkasta sig statens goda vilja – å andra sidan innebär det en fara för en sorts legal vigilantism där rättsmedvetandet fullkomligt gröps ur på grund av frånvaro av gemensamma referenspunkter.

Värderingsglidningen som ligger till grund för saker som IPRED kan också handla om att enhetssamhället, synen på en allsmäktig stat, suddas ut mer och mer. Frågan blir då om saker som IPRED som indikation på en sådan värderingsförändring är bra eller dålig (helt enkelt om man bortser för en stund om att lagen handlar om att uppehålla en idag mer och mer obsolet syn på immaterialrätt)? Helt enkelt kan det vara så att själva tillämpningen av värderingsförändringen är fel men det som den tillämpningen har sin grund i faktiskt är rätt.

Det som sker fr a i Sverige är tvåeggat: dels ser det ut att handla om statens försök att kontrollera individers användning av digitala kontaktnät – detta för att uppehålla en ålderstigen syn på såväl opinionsbildning, immaterialrätt och socialt liv. Eller för att man inte förstår – och därför blir rädd och försöker trycka tillbaka och förhindra en utveckling.

Å andra sidan är privatiseringen och individualiseringen en del av förslagen som på många sätt bygger på den underliggande värderingsförändring som skett under flera årtionden där individen tagit centralplats framför kollektivet. Medvetenheten i dessa förändringar är låg, insikten om att förändringen många gånger är en konsekvens snarare än ett medel är sällan uttalad eller ens existerande.

I grunden kan jag ändå tycka att mängden av nya lagar som handlar om att skydda det existerande, trycka ner en bredare opinion, hålla kvar vid gamla sätt att se visar att det som allt detta skyddas emot nu inte är någon udda företeelse utan en fullständig verklighet, ett implementerat faktum. Internet är centrum och mer och mer blir tanken på att använda analoga verktyg som primary weapon of choice helt ointressant.

Etiketter:Alexander Bard, antipirater, atomer, bjokott, digitala, film, individ, individualisering, Internet, IPRed, kollektiv, konsument, kultur, media, musik, opinion, Piratpartiet, staten, upphovsrätt, värdeglidning, värderingsförändring

Tittade ett tag på Björns bambusning från FRA-demon utanför riksdagshuset. Det var inte lika tjockt med folk som förra gången och det var väldigt många PP-flaggor…

Jag tror på att använda alla tillgängliga kanaler oavsett om det handlar om marknadsföring eller opinionsbildning (som ju är marknadsföring av en idé) men på nåt sätt känns det som om den traditionella demonstrationen, de traditionella torgmötena har gjort sitt. Det blir lätt en sorts internpolitisk propagandaonani för de närmast sörjande. Det är inte speciellt upplyftande att se snubbe efter snubbe (den tid jag kollade var det väldigt många män som pratade) som hojtar slagord och argument i en megafon. Ord som seglar ut över Stockholms ström och försvinner snabbt.

Det som är opinionen runt FRA är vad som sker på nätet, via bloggosfären och den påtryckning det gett på traditionella medier. Vilket gett frågan en konstant aktualitet som ingen av de analoga värderingsdrivna politikerna förväntat sig. Det är inte de enstaka demonstrationerna, eventsen eller festerna som gett den stora värderingsförändringen utan faktiskt ett konstant flöde av åsikter från alla lager av bloggare. Det är ord som finns kvar, det är åsikter som kommer att bita Reinfeldt och Tolgfors i arslet om två år.

Andra bloggar om: FRA, demonstration, opinion, bloggosfären, riksdagshuset, analog, digital, värderingar

Ps. Om man ska göra en demo så bör man ha nån sorts gimmick. Idag hade det varit perfekt om alla som var nere på Mynttorget satt på sig hemgjorda foliehattar. Och kanske givit sådana som gåva till de riksdagsmän som röstade ja till lagen förra gången. Ds.

Etiketter:bambusing, bloggosfären, demonstration, FRA, marknadsföring, nätet, opinion, politik, Reinfeldt, Tolgfors

Hela TPB-diskussionen runt FUP:en som torrentats, är vansinnig. Det går faktiskt inte att säga så mycket mer än att media visar hur fullkomligt ointelligenta man är en masse, eller så fullkomligt ignoranta i att faktiskt berätta sanningen – även om det innebär att storyn inte blir lika juicy. Nu senast är det Janne Josefsson som använder SVT Debatt till att leka kvällstidningsjournalism. Visst: nån sorts ursäkt kan skönjas men läser man slutklämmen så är JJ inte ett dugg ångerfull. Läs hellre den långa och mycket välskrivna postningen hos Peter Sunde. Det är pinsamt att media valt att sälja ut sig. Janne Josefsson, jag ber om ursäkt för urvalet, horar för att spela en dumopinion i händerna.

Satt och diskuterade medias utveckling och tyvärr är det nog snarare att scoopjagandet kommer att bli än värre då traditionella mediers affär hotas av de nya mediernas nyhetshunger.

Uppdatering: Jenefeldt har skrivit om det här precis som många andra.

Andra bloggar om: TPB, The Pirate Bay, Peter Sunde, SVT, Debatt, Janne Josefsson

Etiketter:FUP, Janne Josefsson, opinion, Peter Sunde, Pirate Bay, SVT Debatt, TPB