Etikettarkiv: opassande

Låt den gamla politiska bloggosfären dö i frid

Emma @opassande tar upp en intressant fråga på Ajour: den politiska bloggosfärens försvinnande. I Sverige ska tilläggas. Det finns en hel del intressanta diskussioner i kommentarerna där bland annat @annatroberg noterar att kanske själva idén om en ”politisk bloggosfär” blir hämmande. Jag har tänkt på det en hel del: Deepedition är nog en sorts hybrid-blogg vad gäller tematik men skulle man välja att klassa den åt något håll så har den de senaste åren tenderat att vara rätt politiskt inriktad.

Inte partipolitiskt, inte så mycket ideologiskt pekande (hoppas jag) utan mer en plats där jag försökt att strukturera mina tankar, säga vad jag tycker. Självklart alltid färgat av att jag lutar åt libertarianism och brukar hamna närmast Piratpartiet i diverse tester men mitt val att aldrig mer koppla mig till ett parti eller en ideologi står fast.

Samtidigt har mitt skrivande minskat vilket jag ofta saknar. Dels handlar det självklart om tid: eftersom jag de senaste åren jobbat med att bygga kunskap och intresse, och senare strategier och taktiska planer för företag och organisationers arbete med sociala medier så har jag fått mer och mer att göra som konsult vilket innebär mindre och mindre tid att tänka på andra saker.

För min del är kanske det den viktigaste parametern men det finns fler. Jag tror att vissa parametrar självklart är personliga men en hel del också förklarar varför det politiska bloggandet minskat drastiskt.

  • Bloggandet har minskat generellt i hela världen. Det beror på att det tillkommit fler plattformar. Det handlar om tid och tillgång till nya sätt att konversera helt enkelt. Bloggen är mindre social än många andra plattformar: kommentarsdiskussioner är ofta svåröverskådliga och blir lätt sekundära. Bloggens logik bygger på att skribenten skriver vad den tycker, oemotsagd från början till slut – och det kollektiva skapandet startar (kanske) i kommentarerna. Samtidigt har diskussionen – genom att bloggposten delas överallt – fragmentariserats på flera olika plattformar: kommentarsfältet, Facebookdelningens kommentarer, Twitterdelningens mentions etc.
  • Många av de bloggare som tidigare hade egna plattformar har ”sugits upp” av antingen egna partier eller traditionella medier. Bloggen, som var hatad från de traditionella medierna tidigare, är idag en självklar ingrediens av mediahusens digitala närvaro. Det innebär dels att bloggandet mer blir likt krönikeskrivande än den form som bloggande tidigare hade, dels innebär det självklart att bloggaren ofta medvetet eller omedvetet styr innehållet så att det ska ”passa” kontexten: don’t bite the hand that feeds you.
  • Bloggarna har genom en professionalisering/semiprofessionalisering segmenterats hårdare: matbloggare läser matbloggare, designbloggar etc. och därmed också skapat mer gated communities men det politiska bloggandet bygger på en annan logik och därmed blir det relativt mindre intressant.
  • Svensk politik tenderar också att vara mycket polariserad – och fr a har partierna många aktiva medlemmar som anammat sociala medier med hull och hår (påhejad av en del av oss konsulter :)) vilket självklart ger faran att bli mer strömlinjeformat och mindre spännande.
  • Hypermedialiseringen som skett under några år innebär att det finns extremt mycket större utbud och därmed minskar möjligheten till att fokusera på längre och mer ingående texter om de inte är paketerade utifrån läsvärdhet (trust och reach) och läsbarhet (UX, design, tillgänglighet).
  • Facebook har skapat en strukturerad icke-anonymiserad kultur bland många ”tyckare” samtidigt som sociala medier spridit sig och blivit mainstream – och därmed blir din blogg synlig såväl för kompisar, familj om du väljer att försöka sprida din blogg via dina andra plattformar. Diskussionen om anonymitetens negativa vara har inneburit att den politiska bloggosfären i vissa fall känner sig tvingad att skriva under eget namn. De enda som fortfarande kör anonymt är främlingsfientliga, galna haverister mm – och att stå upp för sina åsikter med namn innebär att man också visar att man inte är som dem. Allt detta kan dock kan dock hämma viljan att ta ställning.
  • Det hårda trycket om ”det personliga varumärket” innebär också att den person som bloggar under sitt eget namn medvetet funderar över vad som syns när man googlar på namnet. Fler och fler har valt att rensa i sina gamla postningar, väljer att nivellera sina åsikter lite bättre eftersom man vet att i varje relation av ens professionella (och privata liv) så kommer det googlas på ens namn.
  • De främlingsfientliga, rasisterna och Sverigedemokraterna har lärt sin läxa väl av FRA-motståndet, Piratpartiet och oss som byggt upp bloggosfären. De använder nätet på ett (bortsett från åsikterna) effektivt sätt. Dock innebär det också att man lärt sig trollandets fagra konst, vilket innebär att andra politiska bloggare ständigt får tampas med kommentarer vars enda syfte är att störa, stöka och förstöra en diskussion.
  • Twitter innebär ett snabbare, enklare och bredare genomslag genom att det är enkelt att skapa en viral spridning. Det minimalistiska formatet, snabbheten i både den mobila möjligheten och att det till skillnad mot bloggen är byggt utifrån konversationslogik snarare än informationslogik gör det mer intressant både för media att leta upp vinklar och intervjupersoner men framförallt som åsiktskanal. Om bloggens informationsdensitet är en fördel för sök så är Twitters flexibilitet fördel för konversation och PR.
  • Genom att länkekonomin gått i stå respektive att fler och fler tidningar väljer att ta bort, minska synligheten eller inte sköta om inlänkandet blir bloggandet mindre intressant för nätverkande, vilket blir till men för skapandet: man bloggar för att bli läst och genom länkar till media och andra bloggar kunde även en okänd bloggare eller ett företag eller en organisation bygga trafik på ett organiskt sätt. Idag kräver det likes, delningar mm på sociala nätverk vilket är svårare.
  • Teknisk utveckling är av godo men ibland slår den krokben i vissa delar. WordPress som varit bloggarnas weapon of choice har utvecklats oerhört mycket – och är idag ett fantastiskt verktyg men som också blivit mer och mer komplext att hantera.
  • Visuell storytelling med Instagram och Pinterest må ha relativt liten impact på politiskt agendaskapande men Tumblrs utveckling innebär en intressant möjlighet och utmaning där det är snabbt, mobilt och visuellt snyggt utan för mycket förkunskaper för politiska tyckare.

Jag kan roat tänka tillbaka på mitten av 2000-talet när media vaknade runt det här med bloggar och hatade oss. Vi blev kallade allt från asociala navelskådare till farliga åsiktsmaskiner utan etik. Jag kan tänka tillbaka på hur man fick förklara sig för arbetsgivare, familj och vänner varför man höll på med sån där ”blogg”. Det fanns en tid då vi faktiskt påverkade rätt mycket utan att ha andra plattformar att stödja sig på. En del av oss minns också de tekniska problem som tidiga verktyg innebar men också en nybyggaranda som fanns då alla i princip läste alla. Sen FRA. Med bloggarna som vapen.

Självklart kan man fastna i nostalgi och vilja att bloggandet ska vara som det var förr. Det tror jag inte ger något. De flesta av oss önskar inte tillbaka TV-monopolet, tidsaspekten i morgon- och kvällstidning eller något annat som visserligen i efterhand kan upplevas som ordning och reda och tryggt, men knappast positivt för världens möjlighet till att skaffa sig information. Lika lite tror jag vi ska önska oss tillbaka till den politiska bloggosfären som den en gång var. Så jag är inte så oroad över den politiska bloggosfärens ”död”. Eftersom jag inte tycker den är speciellt död. Snarare har den mognat, utmanats av nya yngre tekniker och tappat lite sin gnista genom att söka gillande inom traditionella medier.

Generellt så kan jag ändå se att bloggandet visserligen har förändrats i grunden men det handlar mer om att bloggen är en teknisk uppfinning som delvis gjort sitt, en plattform som idag inte har samma värde som pre-Facebook och pre-Twitter. Det innebär inte att det är värdelöst men en blogg får idag ses som ett komplement: en plats att faktiskt sätta sin agenda, skapa kunskap som sedan används i diskussioner och debatter på andra plattformar. För att återfå gnistan behöver den svenska politiska bloggosfären kanske titta på hur bloggen används i delar av världen där ordet är makt mot annan makt: Egypten, Iran men också i USA.

 

En gala för bloggare: Stora Bloggpriset ju

Precis som Binerobloggen och Jan Helin – och en hoper andra så var jag på Blogg-galan igår. Ni som inte var där kan läsa här, kolla ett sammandrag av direktsändningen eller bakåtläsa i #bloggpriset. Det var en rolig tillställning och det kändes som om det var fler av oss gamlingar där än det var ”modebloggare”. Själv var jag med i nomineringsgruppen så det var mycket trevligt att komma iväg det här året. Förra året satt jag hemma i Borlänge och skrev copy.

Eftersom jag och Brit hade haft en heldagsworkshop med kund var man rätt nedmald i skallen och när jag var till hotellet en snabbis för att lämna väskor och byta om var det lite segt att sticka iväg. Men det var tur att jag gjorde det.

Ulrika Good och Älskade DumburkDet roligaste med såna här saker är att träffa personer som man kanske aldrig träffat tidigare – i år var det extra roligt att äntligen träffa Mumari (som hade lite otur med sin kamera och fick bilder av mig), DVIJDS (som jag lyckades fånga på bild) liksom hennes D, omtalad pojkvän, blivande pappa och polis som jag helt enkelt var tvungen att bjuda på en whisky eftersom han ju får stå ut med en del :) för att inte tala om hennes underbara föräldrar, Tonårsmorsa, Scaber Nestor, klassikern Laakso, Karin A från Lilla Gumman, Petra JankovÄlskade Dumburk, ”Abbes Mamma” och självklart att äntligen live träffa Opassande-Emma. Har jag glömt någon så säg till i kommentarerna: inte nog med att man blev lite lätt salongsberusad så har det varit ett par rejält intensiva arbetsdagar.

Sen är det självklart en hoper som man redan träffat: de är för många att räkna upp:   – det är en ganska fascinerande grupp av människor som genom bloggar och numera Twitter hittat varandra som vänner och bekanta. Christina beskriver det bra:

Det kunde ha varit tvärtom eller helt skittrist men när jag träffar blogg- och twitterkompisar blir det alltid bara roligt, varmt, hjärtligt och skitkul.

precis som Ulrika skriver.

Det är det här som gör att jag fortfarande biter i med bloggandet här. Att det ger så många fantastiska nya kontakter.

Vilka vann då? Well – det har många andra listat så bra. Det roliga var att jublet när Farmor Gun (typiskt henne så har hon inte berört det i sin blogg – bara stoppat in badgen :) – det är en kvinna med en mission) (hon har gjort det nu) ropades upp som vinnare var oerhört. Denna lilla fantastiska kvinna fick sedan hålla ett piratbrandtal från scenen och jag lovar: hon vann en massa röster där. Rick Falkvinge såg jag hade ett brett leende i ansiktet och både jag och Nikke tjoade rejält. Hon chattade idag på Aftonbladet och kolla gärna också in JMW Talkshow där hon var gäst. Självklart – det handlar om politik – vilar hon inte på hanen utan skriver idag om övervakning.

Och jubel (åtminstone i vårt hörn av lokalen – nära baren där medelåldern var något högre än på andra ställen) blev det när Gunnar aka Abbes pappa vann med HejaAbbe. Läs hans berättelse om kvällen eftersom den var minst sagt dramatisk: jag träffade honom när han försökte få någonstans att sitta, och som den fantastiskt mysiga människa han är så bad han om ursäkt att han inte pratat mer med mig. Men snälla nån liksom :). Så oerhört värdig segrare och en hjälte att gå upp och ta emot priset trots att han bara någon halvtimme innan varit avsvimmad.

Så här var min spontana känsla efter galan. För visst – Kenza tillhör verkligen en av de bättre inom det där som kallas ”modebloggande” men jag vill ändå tro att sociala medier handlar om mycket mer:

Jag tycker också det var ett mycket bra val av hederspris: Carl Bildt och hans Alla Dessa Dagar. Intervjun är mycket intressant utifrån ett sociala medier-perspektiv också.

Brit, Eva W och någon som jag säkert borde komma ihåg namnet på *skäms*Sen då? Well – det var en massa mingel. Men jag fick lov att vara så där medelålders som jag snart blir och säga ”det är en dag imorgon också” vid 22-tiden och gå till hotellet och jobba inför dagens workshop runt Facebook. Samtidigt kändes det inte så väldigt roande att gå på efterfesten – ”ursäkta, åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin efterfest” – på Café Opera.

En liten skandal eller snarare ett bevis på att en av de bästa funktioner som Twitter kan installera är ett alkolås är den person som kapat @icastig – det konto som personifierar den kända reklamfiguren – började twittra minst sagt märkliga tweets. Löjligt och framförallt onödigt att utsätta personer som Ulrika, Ulrika och Petra för sånt. Jag kan förstå att ICAs Magnus Wikner nog ringt reklambyrån King och frågat vad fan som hänt – men jag tycker deras uttalande kunde varit lite mindre… Fjollingworthskt. Framförallt är det löjligt om de inte erkänner att de tappat kontrollen över kontot eftersom jag – precis som Ulrika Good – har svårt att se att kontot från början varit skapat av samma person: det har tidigare skötts oklanderligt. Dock menar @icaredaktion att det aldrig varit ICAs. Sen tror jag att de kommer få det väldigt svårt att få Twitter att stänga ner kontot: dels har de inte enligt PRV skyddat det som ett varumärke, dels skulle det kunna innebära att företag får stänga ner vem som än gör något som inte behagar dem. Jag tror inte att ICA som varumärke skadas nämnvärt. Däremot lär den som hållit på nog passa sig för ett antal bloggerskor fram över. Och inse att han nog inte ska försöka att söka jobb som professionell twittrare.

Själv fotar jag alldeles för lite. Det beror helt enkelt på att jag faktiskt hatar min Iphone som kamera. Så jag lägger ut en rolig bild på Mumari från när vi inte :) var ute och rökte…

Mumari

Lite linslusar från Medievärldens fotograf. Mer bilder på Aftonbladet. Mary hade med sig mannen som fotograf.

Själv undrar jag vart bilden som togs på mig, Mumari, Stielli och Nikke finns? Nån som sett oss?

För övrigt är det kul att se att en hel del gamla bloggare får proffsjobb – Fashio bloggar nu om webben på DN och kommenterar Stora Bloggpriset.

Andra bloggtävlingar – det är ju dags för YABA. Här kan vi prata om en liten bloggosfär :) – den sk ”markom”-sfären. Sociala mediebubblan. Själv är jag nominerad med DigitalPR men i kategorin ”Media” där jag fajtas med Mindpark som jag försöker att skriva för. Sen skriver jag ju en del på JMWs blogg som är nominerad i Marknadsföringskategorin. Roligt där är att Brit är nominerad för sin egen blogg – och leder över JMW trots att man lugnt kan säga att hon bloggar mest på den senare. Onekligen ett bevis på hur bra bloggande stärker personlig branding. Problemet är nu vem man ska rösta på – jag gillar ju alla och framförallt känner jag en majoritet av personerna bakom bloggarna. För lika gärna som jag vill att JMW ska vinna så skulle jag bli lycklig att Åsk fick något pris för Adland, samtidigt som jag tycker att Brit är värd att få uppmärksamhet osv. I min egen kategori så känns det som om Jardenberg, som ju också konkurrerar med sig själv, är viktig liksom de andra. Och Nikke, Gunnar och Ronnestam… äh, ni får lov att rösta efter ert eget huvud :).

Nu ska jag gå och sova. Imorgon är det också en annan dag. En sån där tidig-uppstigar-dag för att ta tåget till Stockholm.

Uppdatering: Jag lär göra en rejäl uppdatering av Bloggare jag mött – dels efter Tweetup i Sthlm, dels efter blogg-galan. Jag menar – jag har ju faktiskt mött Hector. En som jag äntligen mötte AFK var ju Anton. Fan vet vilken blogg man ska länka om honom till :).—–

  1. visst de kan hävda att det är ett inarbetat och hävdvunnet märke men det håller knappast mot amerikanska Twitter []

Syftet mina vänner, vad var syftet?

Det är många som blivit förbannade för DNs grävande artikel om FRA-motståndets påstådda koppling till andra intressen. PR-byråer och annat löst kommunikationsfolk går ju inte att lita på – det vet ju varenda journalist.

Dock är det ingen som faktiskt frågat den mest intressanta frågan – den fråga som artikeln inte besvarar:

Vad var då syftet med att alla dessa pr-byråer skulle betalat oerhörda mängde pengar för att få igång ett drev mot FRA-lagen?

Det kommer upp lite halvkvädna saker om ”telekombolag” och annat men nej, artikeln är mycket tyst om vad själva bakgrunden faktiskt är till att det uppenbarligen finns några som vill betala för att en opinion ska komma fram mot en lag. Man fastnar vid att det ska vara ett antal PR-konsulter, åtminstone en byrå – och för övrigt insinueras det om flera professionella kommunikatörer (typ jag, Opassande, Blogge och andra antar jag?).

Frågan blir då i slutänden: vem är det som är ”kunden”? Slutsatsen blir alltså att antingen finns det en rejält tät kund i bakgrunden och en hoper av alla som engagerat sig i frågan ljuger som fan och har fått feta hemliga lönecheckar. Eller så kan det vara så att PR-människor, reklamare och andra kommunikatörer faktiskt ser ett värde i att det finns personlig integritet, kommunikationskanaler som inte är styrda och avlyssnade av staten – helt enkelt personer som, genom sin professionella kunskap om kommunikation och manipulation inser att det här är för mycket, för inskränkande och för odemokratiskt. Och väljer att agera utifrån att de faktiskt är proffs på att kommunicera, proffs på att få upp frågor på agendan.

Men som jag tidigare skrivit: det skulle aldrig blivit mer än en liten krusning om det inte funnits en stark grund att stå på, mängder av människor som var engagerade som fan oavsett vad proffsen sa. Och de personerna agerade (och agerar) knappast efter någon pr-plan. De agerar.

Vill avsluta med Farmor Gun, en av de mest fascinerande människorna som varit mycket viktig i ”bloggbävningen” och med oförtruten envishet skrivit megabyte med text. I en kommentar säger hon:

Jag tillhörde den stora sovande massan, som fram till den 9 juni 2008 levde i tron att en allmän övervakning av folket inte skulle vara möjlig att införa i vårt demokratiska land. Att jag varit så naiv har jag sedan dess försökt råda bot på, PR-byråer förutan.

Så nu hoppas jag på att Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg ger ett svar på frågan: Vad skulle syftet vara och vilka är då de som skulle ligga bakom PR-byråernas arbete?. Utan det svaret blir faktiskt deras artikel meningslös.

Uppdatering: DNs ledare spinner vidare på att hela bloggosfären styrs av PR-byråer idag och fortfarande är det ingen som ens försöker (förutom Hemliga Morsan) att förklara vad då syftet skulle vara. Självklart är det så att det nya medialandskapet kan användas för att marknadsföra såväl varor, tjänster som åsikter – men det som DN inte förstår är att det inte är lättare utan mycket svårare. Konversationsmarknadsföring handlar inte om att manipulera utan om att ge idéer och tips men bloggare är mycket smarta: det går inte att starta någon sorts rörelse som man nu vill påskina. Jag jobbar med det – jag är rätt övertygad om att det idag är svårare att skapa en opinion än det var förut. För idag är det tusentals röster som det handlar om, det är hundratusentals kommentatorer som faktiskt pratar med varandra – och allt är sökbart, länkbart och kontrollerbart. Det var det inte förut.

Sen är det intressant att fundera – om nu DN anser att bloggarna som skrivit om FRA är ”nyttiga idioter” så är väl frågan: vem är nu nyttiga idioter för regeringen och de som vill få igenom FRA, IPred och framöver ACTA? Och vilken PR-byrå ligger bakom all den här kritiken (lånat från Stenudd via Opassande)

Här skrivs om kritiken av regeringens förslag till modifiering av FRA-lagen: Svenska Dagbladet här, här, här, härhär, DN här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här och här, Sydsvenskan här, här och här. och

För övrigt har Anna Troberg skrivit en lång analys av den förra artikeln. Och nej, Dick Erixon ger inga som helst svar – han bara försöker att sätta tillbaka bloggandet i ett gammalt sätt att se på media. Att han virrar på om telekombolagen bygger på de insinuationer som fanns i huvudartikeln. Erlandsson gör en runda om sitt motstånd, Josh är bitsk precis som Blogge. På nåt sätt så dränks DN just nu av drypande satir…

Uppdatering: Affärsvärlden tycker också att det är en tunn soppa kokad på spiken och gör en mycket bra sammanfattning av vad DN egentligen visar:

Innan DN kan visa att Mattias Söderhielm arbetade på uppdrag av någon hemlig aktör så får hans engagemang istället ses som ett exempel på bredden i FRA-motståndet: En del bloggade, en del demonstrerade, andra donerade privat kapital för att på olika sätt skapa engagemang kring frågan.

And the winner is… (part 3)

…bloggosfären.

Tycker att perlembre sammanfattar det mycket väl:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Det är kanske den viktigaste ingrediensen – och läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig – oavsett om det handlar om Tonårsmorsans (läs segerintervju), Mymlans, Stationsvakts och MikeBikes vardagsliv, Lilla Gummornas teknikintresse och Johanna mfls bokhoreri (läs segerintervju), Olles vassa engagemang för fr a printmagasin, Fridas husmusande passion för inredning (läs segerintervjun) eller Lisa FWs matälskande, Opassande-Emmas (läs segerintervju), HAXs och Swartz politiska passion för integritet precis som Blogges engagemang och Bildts ovanliga (för en politiker) vilja att dela med sig. Eller Manolo och Hotspots modeintresse eller Hanna Fridéns och Johanna Sjödins ivriga opk-ighet.

Per Torberger frågade på Bloggy tidigare idag:

Hur kan ett företag öka sitt värde genom en bloggare? Bygger inte alla bloggar främst bloggarens varumärke?

Jag tycker helt enkelt att det är just det. Bloggen är mer personlig som kommunikationsform. Och bloggaren – även om det är ett företag – är helt enkelt en personligare bild av vad företaget vill stå för. Det är vad varumärke idag faktiskt handlar om – att låta människor personifiera ens varumärke. Det är en av de springande punkter som vi försöker föra fram under våra kurser om sociala medier och särskilt när vi kör bloggkurser och när jag kör blogg-coaching: det handlar om ambassadörer -

det är inte farligt att låta varumärket få ett par ögon, ett par öron och en mun som inte borstats i corporate-bullshit tandkräm.

Tidigare postningar i den här serien hittar du här och här.

Andra som postat om galan är bland annat Ulrika Good som indirekt bevisar att utseendet inte gör en blogg, Opassande-Emma har kommit hem, Kulturbloggen tar nog andra plats i dåliga-förlorar-racet med sin lätt negativa ton – och jag fattar inte åsikten som Jonas förde fram:

besviken över att den enda nominerade bloggen med vänsterprofil, Kulturbloggen, inte nådde ända fram i kväll

Mig veterligen var Kulturbloggen nominerad i Nöje och Kultur, och inte i politik… Skulle väl knappast säga att Johanna Sjödin är speciellt… högervriden… Och en hel del andra bloggar är väl inte politiska heller?

Aftonbladet har bilder och listor. Wadström skriver om fjäderfän.

En notering som spinns loss av en lätt debil kommentar hos Emma är att Stora Bloggpriset verkligen visar skillnaden mellan svensk bloggosfär och den globala. I den senare är det företradesvis män som bloggar och kommer fram – i Stora Bloggpriset var det två av sju priser som vanns av bloggar som skrivs av män. Men vi har modebloggarna att tacka för att bloggandet i Sverige inte fastnade hos diverse tekniknördar, sociala medie-geeks och tycka-till-skägg. Så vi må bespotta men modebloggarna har gjort svenskt bloggande rätt unikt.

Hansson jönsar på som värsta ”fel låt vann” och resten kan du följa här.

Uppdatering: Studiomannen har åsikter om själva TV-produktionen. Det ska han ha – kallas att bygga personligt varumärke :). Lotten firade sin [pip]-dag på Nalen och bloggar om det som bara Lotten kan… Josh var där och jag är avundsjuk. Bara Ben På Glenn Hysén (som typ var den enda sportblogg jag nominerade) livebloggade – eller nåt :). Troberg har livebloggat (synd att du inte kategoriserade dem …), gjorde en intervju med Opassande och uppenbarligen inmundigat en del goda drycker också :). Frida tackar och bugar och Marys Ragnar har vimmelfotat.

Uppdatering: Även om Jonas slirade lite på Twitter så gör han en intressant analys här om varför det inte är några vänsterbloggare eller s-bloggare med på listan. Samtidigt ska man väl också säga att det bland de nominerade endast finns en som är traditionellt politiskt färgad…

Uppdatering: Resumés rapportering är minst sagt internmedial. De reagerar på att två Expressenmedarbetare får pris. Dagens Media gör en mer fyllig rapport där det också påpekas att 40000 röster kommit in. Medievärlden slirar på siffrorna och menar att det är 40000 läsare som röstat. Missade uppenbarligen att man kan kunde rösta en gång per dag. Expressen är roade över att deras medarbetare få pris. Andra är Drottningssylt som tyckte ljudnivån var för hög och Karolina Lassbo som är lite lätt blaserad som gammal bloggdrottning och drar en story om hur hon lyckas göra bort Niklas Strömstedt. Lilla Gumman var där men vann ju tyvärr inte. HAX förnekar sig inte (förutom att han inte länkar):

Roligast på galan var när någon av bröderna Birro vann kategorin sport för sin fotbollsblogg – och blev intervjuad i ett något sinnesförhöjt tillstånd. Robinson-Robban gick hem med ett tiotal kvinnliga modebloggare.

Trilog skriver en invecklad text som kräver ett antal genomläsningar – ett exempel på hur bred bloggosfären faktiskt är. Svensson har minglat i bourgeisins salonger och verkade trivas. Trollhare gör en genderspaning. Jinge är sur för att man fick rösta en gång per dagen. Det han glömmer är att det ger mer push för den som faktiskt kan engagera människor snarare än att man bara lägger sin röstsedel en gång. Det kan nästan vara läge att testa det i riksdagsvalet: en röst handlar inte om ett tillfälle utan mitt engagemang i politiken. Om det vore så skulle politikerna behöva arbeta på ett helt annat sätt. Johanna är som vanligt bitsk och rolig – och en av de personer som jag verkligen skulle velat träffa.

Uppdatering: Hansson är kritisk. Det är bra. Dock är det bra att läsa på innan – allt om hur Stora Bloggpriset gått till finns på deras blogg. Och ett tips – läs på om den blogg som man väljer att dissa innan – det blir alltid bättre då…

Ps. Nominera till mitt bakvända bloggpris som går till den som nominerat och till bloggaren:  Läs mer här och här. Ds.

And the winner is… (part 2)

Samtidigt som jag skriver reklamtexter för kunder så följer jag Twitterkanalen #sbp som också kan följas här för att se vad som händer på Stora Bloggpriset. Men det verkar som om Aftonbladet lyckats att dabba sig – Birro vinner uppenbarligen Sport/Fritid.

Prognos: Mina snabba tips är att Bokhora vinner kulturpriset (alternativt Kulturbloggen), att HAX alternativt Opassande vinner Politiken – samtidigt var det rejält jämt i de omärkta cirkeldiagrammen. I Vardag tror jag det är rätt jämt skägg men jag tror (tyvärr) att Schulman tar hem det – även om Mymlan har rejält många läsare. Teknik: jag hoppas på Lilla Gumman men jag gissar att Prylfeber kan ha en stark kader av läsare. Modekategorin hoppas jag att Manolo får pris för gott arbete men jag tror att Hotspot vinner – möjligen att Hanna Fridén är en runner-up. Livstil tror jag tas hem av Frida på Husmusen.

Uppdatering: Ett rätt. Bokhora vann! Grattis Johanna och resten!

Uppdatering: Hurra! Opassande vann Politik! Så jävla rätt!!! Grattis ”emma”!

Uppdatering: YES! Frida vann Livstil med sin Husmusen! Grattis kära du!

Mellantidsnotering: Tre av mina nomineringar har alltså vunnit. Hittills 100 %…

Uppdatering: Första missen. Moderskeppet vann Prylar & Teknik. Roligt hade varit om Beta Alfa vunnit eftersom ingen vet vem han är :). Fast jag hade Lilla Gumman högst.

Uppdatering: Oj, faktiskt oväntat. Tonårsmorsa vann men onekligen väldigt välförtjänt. Ja, och jag hade nominerat henne också. Och jag vet att Alter Ego jublar i sin himmel.

Uppdatering: Som väntat (eller som AB råkat avslöja) vann Birro Sport och Fritid. Och nej, jag hade inte nominerat honom ;).

Uppdatering: Modekategorin vanns av Style by Kling. Jaha. Synd för Manolo.

Slutsummering: En del missar på slutet. Men fyra av sju är rätt ok… Intressant att två Expressen-medarbetare vinner Aftonbladets bloggtävling…

Hederspriset då? Jag har ingen aning om vad det kan handla om…

StoppaFRAlagen.nu! Faktiskt för första gången på länge som Aftonbladet känns som Hierta-tidning…

Intressant och mycket mycket bra diskussion runt bloggosfären på scenen efter hederspriset. Bäst på den här galan. Och den som tjatar vidare om att bloggarna kommer att dö kanske ska lyssna på den…

Uppdatering: Kjell Häglund är kvällens sämsta förlorare…

bild-24

I’m not surprised

Mest spännande var om Weconverse och Axbom skulle hitta varandra – gick att följa deras sökande på Twitter. Till slut fick de fatt på varandra :)

Editering: Lagt till länkar och ändrat lite struktur.

Uppdatering: En intressant grej är att en hel del av de vinnande bloggarna är blogg.se och faktiskt gamla webblogg.se. Liksom att åtminstone två av de nominerade ligger på wordpress.com, fem stycken på Blogger och en var på Metrobloggen och Aftonbladet. Alltså gratistjänster. Vilket bevisar att dessa inte innebär att man är en sämre bloggare än att sätta upp egna domäner. Allt handlar om innehåll och om passion. Det skriver jag mer om i nästa postning. Den förra postningen i den här serien hittar du här.

Reblog this post [with Zemanta]