Etikettarkiv: näthat

Nej, jag har inte hört något (så en del om hatet på nätet) #blogg100

Dagens stora diskussion runt hat är viktig. Jag tassade på de markerna när jag skrev om Bauman och Milgram vars sociologiska forskning under åren gått in på både lydnad och ondska liksom gruppbeteenden. Jag är dock, precis som Jocke, oroad över att det blir ”näthat” istället för vad det faktiskt handlar om: (med en stor övervikt) mäns hat mot kvinnor. Kvinnor som väljer att göra det män i alla tider gjort: ha en åsikt, göra sin röst hörd. Systematiken är skönjbar när vi själva i kommentarer till SVTs program säger ”bara för att de vågar sticka ut hakan”. Vadå sticka ut hakan? De gör bara något fullt normalt för människor.

Det som är mest skrämmande är när kvinnorna i programmet säger att man vänjer sig. Och hur polisen verkar tagna på sängen. Att det är ett pris man får betala för att vara offentlig. Vilket en del debattörer också verkar mena. Det som är än mer skrämmande är att vi andra också vant oss. Jag har säkert många gånger gått på gränsen eftersom jag (förr) var väl snabb att kalla folk dumma i huvudet eller plattskallar. Det är inget jag är stolt över idag. Vi är nog många män som låtit undslippa oss en plump kommentar.

Jag tycker inte i det här det är så intressant att man behöver säga ”men det är också män som blir hatade”. Självklart är det så. Men dels inte i samma otäcka utsträckning och dels inte med sexualiserade hot, nedsättande ord om utseende mm. Något som är lätt att hamna i – för oss alla som lever i vanan att det är lite grabbigt att skoja. Jag har själv flera gånger blivit hotad till livet på nätet – och även min familj har fått sin beskärda del – men inte i det här språkbruket. ”Du ska dö din jävel.” eller ”Jag vet fan var du och din familj bor” är en viss skillnad – även om det är allvarligt – mot att bli hotad med våldtäkt, kannibalism och annat.

Att företag som H&M misslyckas med att moderera sin Facebooksida är gravt allvarligt. Att det ska behövas ett program på TV för att uppmärksamma det hela är också allvarligt.

Det jag samtidigt saknade är de gånger hoten riktar sig mot personer på företag. Jag pratade igår just runt Parken Zoo och hur VD där fick ta emot mängder av hot och liknande uttalanden som fanns med i det här avsnittet av Uppdrag Granskning.

Att så många väljer (inklusive Facebooks policychef i Norden) tycka att om man menar det som ett skämt så är det inte så farligt har jag sagt ett tag - lite får man tåla när man är på nätet. Eller på skolgården. Eller i tidningarna. Alla andra skämtar ju och då man inte menar något med det man säger så är det mer ok.

Allt sånt som händer. Alltid när det onda blir för uppenbart har människan ett val. Att falla ihop i en cynisk, hopplös klump eller göra något.

—-

Nej, jag vet inget. Jag är oroad. Jag har inte hört något och rättegången började för flera timmar sen. Har kommit på mig att göra saker, skriva saker för att inte förtäras av oron. Vi hoppades att något skulle hända men jag är så oerhört rädd att det var försent.

Den sista bilden är en glad bild på sjuåringen. En normal bild i en fullständigt onormal situation.

Jag vill tacka dem som försökt komma med förslag på hur man skulle kunna göra, frågat om man kan göra något. Det viktiga i det här är mamman och dottern. Jag valde att ge plats för historien på en blogg, jag la ner några timmar på att skriva och försöka pusha den till tidningar – och fått agera växeltelefonist några gånger. Det är allt. Hon har kämpat med det här i många månader. Hon har levt under psykisk terror i flera år.

Hon är hjälten. Oavsett hur det går/gått. Hon och dottern.

 

Post #015 i #blogg100

När en armhåla faktiskt är mer än en armhåla

Mobbare på nätet ska hängas ut. Möt eld med mera eld. Folk som är dumma i huvudet ska köras över. Eller nåt sånt. Jag är kluven inför det. Det blir mer kalla kriget än Desmond Tutu över det hela. Let’s go old testament on them. Frågan är om det hjälper.

En del kanske sett #hairriot som @hannafriden startade med blogginlägget där hon strimlar ett gäng snubbar och snubbor som lagt ut en screenshot på en kvinna som hade hår under armarna under lördagens melodifestival. En kort sekvens i tv-sändningen som någon av dem fått för sig att screenshotta. Så ohemult fånigt. I grunden kan jag inte låta bli att tycka att de  får skylla sig själva. Det är så jävla fånigt och fånigare blir de rationaliseringar som folk gör om att ”det är ju ofräscht” och ”vi har en kultur där man håller sig hel och ren”. Get a life liksom. Att de bara inte ber om ursäkt, erkänner att det var jävla dumt visar nog mer av deras omognad än att de i berusningens tecken la ut bilden.

Jag kan leva med det att man ger sig på dem: precis som att jag kan bli lite störd över att det är så lätt att dra igång ”nätmobbing”-diskursen oavsett åt vilket håll det går. Och jag har (förr) inte varit sen med att kalla både den ena och den andra för plattnacke, lågpannad existens mm. Jag fick själv löpa gatlopp när jag gjorde mig rolig över ett antal modebloggare (otroligt korkad rubrik för övrigt). Jag har blivit sedd som både näthatare och jag vet inte vad genom åren. Det är helt enkelt lite lätt att slänga på diverse negativa kännetecken oavsett vilken sida man står på. Dels för att det saknas nån sorts gemensam definition, dels för att det just är nätet: även om vi blir närmare och närmare varandra så är det fortfarande en skärm emellan.

Trots det kan jag hålla med Hanna i det hon säger i en svarskommentar till mig om att det sällan syns och att det alltför ofta får fortsätta. Jag vet och jag vet inte hur det ska lösas.

Samtidigt kan jag tycka att det är ett problem att fler och fler av oss som debatterar, ser strukturer och vad som borde förändras väljer att gå i direkt konfrontation och oftare och oftare möta det onda med samma mynt. Inte för att det i det här fallet handlar om att göra något annat än att använda sin bloggmakt för att dunka till några idioter utan för att det knappast når målet. Jag har gjort det. Andra har gjort det. När jag läser kommentarerna hos Hanna blir jag minst lika sorgsen som när jag läser de kommentarer som folk gjort om en hårig armhåla. Och känner igen känslan i mig själv. Det är nedsättande kommentarer om folks utbildningsnivå mm. Vi blir en pöbel som ger sig på en pöbel liksom. Bara att vi lätt ser oss som överlägsna den andra. Jag är sugen på att hänga på. Men med fingrarna över tangenterna funderar jag ändå över om det är det mest effektiva sättet eller om det är vår djupt mänskliga vargsjäl som dyker upp. Homo homini lupus ftw.

Detta innebär också att de som anklagas får det än svårare att faktiskt backa: det blir en maktkamp. Och de upplever sig som offer snarare än som förövare eftersom motelden är numerärt starkare. En person som hela tiden får gå i försvar får en adrenalinkick och då lär man sig inget: adrenalin är (vet man genom stressforskning exempelvis) uselt på att hjälpa personer att reflektera och nyktert bedöma en situation. Vi människor lär oss dåligt om vi är utsatta för fara: oavsett om den är reell, upplevd eller inbillad. The window of opportunity för att komma till tals med varandra stängs. I det här fallet hade de fått möjligheten då Hanna Fridén skrivit ett gäng mail till dem men rent generellt: i realtid finns det sällan plats för diskussion som kan ge plats för eftertanke. Mängden av text, mängden av media, snabbheten och den korta tid som en sak ligger i fokus innebär att vi inte kan annat än att skrika högre, förenkla, dikotomisera och köra enkla oneliners: så smarta och bestialiskt vassa som möjligt. Give me a clean shot liksom. Kolla debattprogrammen som körs idag, titta på utvecklingen av en televiserad politisk diskussion – eller varför inte Kony2012 som bygger på ungefär samma idé om att driva en tes snabbt och viralt. Om retorik förr handlade om konsten att övertyga så är vi idag inne på konsten att spöa varandra fortast möjligt. Argumentationsboxning är inte noble art of self defence utan mer MMA med dödlig utgång – helst.

I nämnda fall har jag svårt att se att det nödvändigtvis är fel väg att gå – Hanna är smart och väljer att öppet blackmaila de som la ut bilden – och de fattar inte att de vare sig gjort fel eller att de will be slammed. Jag är utilitarist: ibland får man ta till storsläggan. I slutänden behöver de här personerna som spenderar tid att lägga ut en oskyldig glad kvinnas armhålor på FB en smäll på fingrarna. Men det är frågan om det i längden innebär att vi tappar den förändringsmöjlighet man har genom att göra tvärtom. Till slut förstår vi inte lågmäld

För övrigt är jag mest fascinerad över att de såväl som flera av kommentarerna reagerade över det faktum att en i publiken hade hår under armarna. Eller att SVTs programledare noterade att Dead By Aprils medlemmar inte hade det. Det är något som stör mig minst lika mycket – för det är där sjukdomen kanske ligger: att man inte kan låta människor se ut som de faktiskt väljer att göra.

”Det ser inte fräscht ut”

”Nä men blunda då.”

Uppdatering: Att nu Aftonbladet plockar upp det var kanske väntat men lite det som jag oroat mig för: för kvinnan tar det inte slut trots att personerna som gjorde fel från början tagit bort bilden och försöker att glömma det.

Uppdatering: Hanna försöker att lyfta frågan till en högre nivå i Debatt på SVT. Det är bra och jag kan inte annat än att älska ett uttryck som:

Hårfobikerna anser att dessa mobbningskampanjer är helt okej. Hårfobikerna tycker inte att de gör fel, för de jämför fjunet i armhålan med att inte duscha på flera veckor och de anser att hår på fel plats är en medveten provokation i syfte att hota deras värdsbild och deras ideal. De är en farlig normbrytande tendens som måste sparkas ner och tyglas.

Sen är det bara att inse att Newsmill och SVTs webbsidor är de sista utposterna för dumbass-kommentatorerna… Sicket gäng av nötter.

Uppdatering: Nu träder också kvinnan fram. Nu är väl ändå historien till sin ände.

Uppdatering: Det var den inte. Diskussionen fortsätter och det diskuteras nu strukturer och diskussionen rasslar vidare om hyfs och om normalitet – eller om personliga preferenser. En del väljer att göra det Clara kritiserade igår – mena att diskussionen borde vara om barnen i Afrika istället. Friends och Bris menar att diskussionen måste lyftas från kroppsbehåring.