Etikettarkiv: näthat

Nej, jag har inte hört något (så en del om hatet på nätet) #blogg100

Dagens stora diskussion runt hat är viktig. Jag tassade på de markerna när jag skrev om Bauman och Milgram vars sociologiska forskning under åren gått in på både lydnad och ondska liksom gruppbeteenden. Jag är dock, precis som Jocke, oroad över att det blir ”näthat” istället för vad det faktiskt handlar om: (med en stor övervikt) mäns hat mot kvinnor. Kvinnor som väljer att göra det män i alla tider gjort: ha en åsikt, göra sin röst hörd. Systematiken är skönjbar när vi själva i kommentarer till SVTs program säger ”bara för att de vågar sticka ut hakan”. Vadå sticka ut hakan? De gör bara något fullt normalt för människor.

Det som är mest skrämmande är när kvinnorna i programmet säger att man vänjer sig. Och hur polisen verkar tagna på sängen. Att det är ett pris man får betala för att vara offentlig. Vilket en del debattörer också verkar mena. Det som är än mer skrämmande är att vi andra också vant oss. Jag har säkert många gånger gått på gränsen eftersom jag (förr) var väl snabb att kalla folk dumma i huvudet eller plattskallar. Det är inget jag är stolt över idag. Vi är nog många män som låtit undslippa oss en plump kommentar.

Jag tycker inte i det här det är så intressant att man behöver säga ”men det är också män som blir hatade”. Självklart är det så. Men dels inte i samma otäcka utsträckning och dels inte med sexualiserade hot, nedsättande ord om utseende mm. Något som är lätt att hamna i – för oss alla som lever i vanan att det är lite grabbigt att skoja. Jag har själv flera gånger blivit hotad till livet på nätet – och även min familj har fått sin beskärda del – men inte i det här språkbruket. ”Du ska dö din jävel.” eller ”Jag vet fan var du och din familj bor” är en viss skillnad – även om det är allvarligt – mot att bli hotad med våldtäkt, kannibalism och annat.

Att företag som H&M misslyckas med att moderera sin Facebooksida är gravt allvarligt. Att det ska behövas ett program på TV för att uppmärksamma det hela är också allvarligt.

Det jag samtidigt saknade är de gånger hoten riktar sig mot personer på företag. Jag pratade igår just runt Parken Zoo och hur VD där fick ta emot mängder av hot och liknande uttalanden som fanns med i det här avsnittet av Uppdrag Granskning.

Att så många väljer (inklusive Facebooks policychef i Norden) tycka att om man menar det som ett skämt så är det inte så farligt har jag sagt ett tag - lite får man tåla när man är på nätet. Eller på skolgården. Eller i tidningarna. Alla andra skämtar ju och då man inte menar något med det man säger så är det mer ok.

Allt sånt som händer. Alltid när det onda blir för uppenbart har människan ett val. Att falla ihop i en cynisk, hopplös klump eller göra något.

—-

Nej, jag vet inget. Jag är oroad. Jag har inte hört något och rättegången började för flera timmar sen. Har kommit på mig att göra saker, skriva saker för att inte förtäras av oron. Vi hoppades att något skulle hända men jag är så oerhört rädd att det var försent.

Den sista bilden är en glad bild på sjuåringen. En normal bild i en fullständigt onormal situation.

Jag vill tacka dem som försökt komma med förslag på hur man skulle kunna göra, frågat om man kan göra något. Det viktiga i det här är mamman och dottern. Jag valde att ge plats för historien på en blogg, jag la ner några timmar på att skriva och försöka pusha den till tidningar – och fått agera växeltelefonist några gånger. Det är allt. Hon har kämpat med det här i många månader. Hon har levt under psykisk terror i flera år.

Hon är hjälten. Oavsett hur det går/gått. Hon och dottern.

 

Post #015 i #blogg100

När en armhåla faktiskt är mer än en armhåla

Mobbare på nätet ska hängas ut. Möt eld med mera eld. Folk som är dumma i huvudet ska köras över. Eller nåt sånt. Jag är kluven inför det. Det blir mer kalla kriget än Desmond Tutu över det hela. Let’s go old testament on them. Frågan är om det hjälper.

En del kanske sett #hairriot som @hannafriden startade med blogginlägget där hon strimlar ett gäng snubbar och snubbor som lagt ut en screenshot på en kvinna som hade hår under armarna under lördagens melodifestival. En kort sekvens i tv-sändningen som någon av dem fått för sig att screenshotta. Så ohemult fånigt. I grunden kan jag inte låta bli att tycka att de  får skylla sig själva. Det är så jävla fånigt och fånigare blir de rationaliseringar som folk gör om att ”det är ju ofräscht” och ”vi har en kultur där man håller sig hel och ren”. Get a life liksom. Att de bara inte ber om ursäkt, erkänner att det var jävla dumt visar nog mer av deras omognad än att de i berusningens tecken la ut bilden.

Jag kan leva med det att man ger sig på dem: precis som att jag kan bli lite störd över att det är så lätt att dra igång ”nätmobbing”-diskursen oavsett åt vilket håll det går. Och jag har (förr) inte varit sen med att kalla både den ena och den andra för plattnacke, lågpannad existens mm. Jag fick själv löpa gatlopp när jag gjorde mig rolig över ett antal modebloggare (otroligt korkad rubrik för övrigt). Jag har blivit sedd som både näthatare och jag vet inte vad genom åren. Det är helt enkelt lite lätt att slänga på diverse negativa kännetecken oavsett vilken sida man står på. Dels för att det saknas nån sorts gemensam definition, dels för att det just är nätet: även om vi blir närmare och närmare varandra så är det fortfarande en skärm emellan.

Trots det kan jag hålla med Hanna i det hon säger i en svarskommentar till mig om att det sällan syns och att det alltför ofta får fortsätta. Jag vet och jag vet inte hur det ska lösas.

Samtidigt kan jag tycka att det är ett problem att fler och fler av oss som debatterar, ser strukturer och vad som borde förändras väljer att gå i direkt konfrontation och oftare och oftare möta det onda med samma mynt. Inte för att det i det här fallet handlar om att göra något annat än att använda sin bloggmakt för att dunka till några idioter utan för att det knappast når målet. Jag har gjort det. Andra har gjort det. När jag läser kommentarerna hos Hanna blir jag minst lika sorgsen som när jag läser de kommentarer som folk gjort om en hårig armhåla. Och känner igen känslan i mig själv. Det är nedsättande kommentarer om folks utbildningsnivå mm. Vi blir en pöbel som ger sig på en pöbel liksom. Bara att vi lätt ser oss som överlägsna den andra. Jag är sugen på att hänga på. Men med fingrarna över tangenterna funderar jag ändå över om det är det mest effektiva sättet eller om det är vår djupt mänskliga vargsjäl som dyker upp. Homo homini lupus ftw.

Detta innebär också att de som anklagas får det än svårare att faktiskt backa: det blir en maktkamp. Och de upplever sig som offer snarare än som förövare eftersom motelden är numerärt starkare. En person som hela tiden får gå i försvar får en adrenalinkick och då lär man sig inget: adrenalin är (vet man genom stressforskning exempelvis) uselt på att hjälpa personer att reflektera och nyktert bedöma en situation. Vi människor lär oss dåligt om vi är utsatta för fara: oavsett om den är reell, upplevd eller inbillad. The window of opportunity för att komma till tals med varandra stängs. I det här fallet hade de fått möjligheten då Hanna Fridén skrivit ett gäng mail till dem men rent generellt: i realtid finns det sällan plats för diskussion som kan ge plats för eftertanke. Mängden av text, mängden av media, snabbheten och den korta tid som en sak ligger i fokus innebär att vi inte kan annat än att skrika högre, förenkla, dikotomisera och köra enkla oneliners: så smarta och bestialiskt vassa som möjligt. Give me a clean shot liksom. Kolla debattprogrammen som körs idag, titta på utvecklingen av en televiserad politisk diskussion – eller varför inte Kony2012 som bygger på ungefär samma idé om att driva en tes snabbt och viralt. Om retorik förr handlade om konsten att övertyga så är vi idag inne på konsten att spöa varandra fortast möjligt. Argumentationsboxning är inte noble art of self defence utan mer MMA med dödlig utgång – helst.

I nämnda fall har jag svårt att se att det nödvändigtvis är fel väg att gå – Hanna är smart och väljer att öppet blackmaila de som la ut bilden – och de fattar inte att de vare sig gjort fel eller att de will be slammed. Jag är utilitarist: ibland får man ta till storsläggan. I slutänden behöver de här personerna som spenderar tid att lägga ut en oskyldig glad kvinnas armhålor på FB en smäll på fingrarna. Men det är frågan om det i längden innebär att vi tappar den förändringsmöjlighet man har genom att göra tvärtom. Till slut förstår vi inte lågmäld

För övrigt är jag mest fascinerad över att de såväl som flera av kommentarerna reagerade över det faktum att en i publiken hade hår under armarna. Eller att SVTs programledare noterade att Dead By Aprils medlemmar inte hade det. Det är något som stör mig minst lika mycket – för det är där sjukdomen kanske ligger: att man inte kan låta människor se ut som de faktiskt väljer att göra.

”Det ser inte fräscht ut”

”Nä men blunda då.”

Uppdatering: Att nu Aftonbladet plockar upp det var kanske väntat men lite det som jag oroat mig för: för kvinnan tar det inte slut trots att personerna som gjorde fel från början tagit bort bilden och försöker att glömma det.

Uppdatering: Hanna försöker att lyfta frågan till en högre nivå i Debatt på SVT. Det är bra och jag kan inte annat än att älska ett uttryck som:

Hårfobikerna anser att dessa mobbningskampanjer är helt okej. Hårfobikerna tycker inte att de gör fel, för de jämför fjunet i armhålan med att inte duscha på flera veckor och de anser att hår på fel plats är en medveten provokation i syfte att hota deras värdsbild och deras ideal. De är en farlig normbrytande tendens som måste sparkas ner och tyglas.

Sen är det bara att inse att Newsmill och SVTs webbsidor är de sista utposterna för dumbass-kommentatorerna… Sicket gäng av nötter.

Uppdatering: Nu träder också kvinnan fram. Nu är väl ändå historien till sin ände.

Uppdatering: Det var den inte. Diskussionen fortsätter och det diskuteras nu strukturer och diskussionen rasslar vidare om hyfs och om normalitet – eller om personliga preferenser. En del väljer att göra det Clara kritiserade igår – mena att diskussionen borde vara om barnen i Afrika istället. Friends och Bris menar att diskussionen måste lyftas från kroppsbehåring.

Tystnaden efter kommentarsfälten (uppdaterad)

Postningen är uppdaterad senast 2011-09-02. Senaste uppdateringar är markerade med ett *.

I kampen om orden är det alltid den som är tyst som förlorar. Det är en slutsats som man måste dra i de ständiga diskussionerna om näthat, kommentarsfält och anonymitetens försvinnande.

The Silent Man
cc by Borghetti

I tidningarnas kommentarsfält på nätet har journalister och tidningarnas redaktörer varit tysta. Sällan har de ens brytt sig att delta – om de ens läst vet man inte. Oavsett vackra ord idag så är det knappast så att tidningarna tagit sitt ansvar.

Tidigt lät man kommentarerna bli ett ödeland där den som var smart nog att ta över territoriet fick makten. Tidningarna valde att lägga ut modereringen på entreprenad, journalisterna gick ofta vidare till nästa knäck och mängden kommentarer har ofta diskuterats som ett logistiskt problem. SvD (och Aftonbladet) försökte under en tid att göra uppföljande artiklar om både kommentarer och det som skrevs i bloggosfären men det gick snabbt över. Tidningarna lät ett parallellt universa finnas på sina egna sidor som inte berörde dem speciellt mycket.

Det blev de som förut skrev insändare som refuserades i tidningarnas Tyck till; snedseglarna, foliehattarna, indiskreta rasister och psykiskt instabila rättshaverister. Det skapades ofta egna communities, samma personer kommenterade vitt skilda saker, den som försökte komma in klev ofta på outtalade regler som skapades i den gruppering som snabbt blir till när en subkultur skapas. Det är inte konstigt: ett laglöst land får alltid egna lagar skapade av de som befolkar det. Problemet är att det ofta blev åsikter som handlade om hot, personliga påhopp och rasism som blev majoriteten: de som tyckte annorlunda gav upp eller blev utfrusna, påhoppade, hotade och slutligen blir det en rätt homogen grupp som i varje kommentarsfält skapar sin egen sanning. De har tagit makten över orden och därmed tanken. För oss andra kunde kommentarsfälten många gånger mer kännas som att titta ner i en illaluktande kloak. Nätkärleken är störst – men inte i kommentarsfälten.

I början när jag och @britstakston föreläste tog vi upp tidningskommentarer som en del av vad ett företag behöver hålla koll på, och som något som kan vara en möjlighet att arbeta med. Det gör ingen av oss längre. Jag har på senare år sagt att kommentarsfälten i mångt och mycket gått sönder, en åsikt som delas av andra. Utvecklingen har fått gå för långt: det är åsikternas avskrädeshögar som blivit egna små samhällen av likasinnade. Oavsett om det handlar om Aftonbladet, CS, Dagens Media eller Newsmill så är det inbilska bråkmakare och megafonhojtande som gäller. Tanken på att bryta åsikter med varandra och faktiskt lyssna ligger ofta långt borta. Personer har blivit hårt ansatta på många håll.

*När diskussionen var på tapeten i somras sa jag följande i DT:

[...]enligt honom minskar antalet kommentarer vid förhandsgranskning.

– De tenderar att minska, även de bra kommentarerna. Har du förhandsgranskning måste den ske på någon minut, säger han.

Han menar att kommentarsfälten har demokratiserat media, men att medieföretagen måste fundera på hur de ska hantera kommentarerna.

– De borde se det som en del av publiceringen att lyfta fram och besvara bra kommentarer. Kanske följa upp tips och göra artiklar på tips de får i kommentarsfälten. Då tror jag också debatten blir bättre.

Nu har tidningarna vaknat. Inom 24 timmar berättar först Expressen att man startar med förhandsmoderering av kommentarer, DN väljer att för en tid stänga ner kommentarsfunktionen i väntan på en inloggningsfunktionalitet och Aftonbladet kommer att göra som VG och flera andra tidningar tidigare och kräva att man använder Facebook. Aftonbladets Jan Helin säger också att man kommer att bättre ta hand om kommentarerna, lyssna på dem och använda dem precis som Thomas Mattson. Helin slår sig också för bröstet och menar att ”man får stå för vad man tycker”. Det är så dags nu. Varför har man inte gjort det från början? Det är en av de parametrar som är viktigast för att faktiskt få ett kommentarsfält fungerande: att det som äger det tar ägandeansvar och deltar. Den närvaron hade förändrat mycket. Tyvärr är det försent idag. Det som nu görs är att sätta smink på en död gris.

Jag tillhör dem som anser att Internet handlar om frihet men att det också måste hanteras som vilket annat verktyg som helst: Internet är en kniv. Hat handlar inte om Internet utan bygger på andra incitament. Jag anser att registreringar är av ondo, och efter att en tid valt att kräva registrering på mina bloggar (mitten av 2000-talet) insåg jag hur fel det var. Anonymitet måste finnas, det är livsviktigt – och den måste vara enkel att få. Att behöva begära anonymitet där identifikation är default-inställning är fel väg att gå. Det blir ett sluttande plan.

*Och jag förstår inte varför det digitala ska vara annorlunda än det analoga: om man skriver en insändare till en tidning så sker förhandsmoderering men man behöver inte skriva under offentligt med sitt riktiga namn: bara delge det till redaktionen. Aftonbladet och några till väljer att gå ett långt steg längre än det.

Kampen om orden har vunnits av de som vill ha tystnad. De som skrikit högst kanske tystnar men de har aldrig varit speciellt intresserade av att låta andra höras. De kommer ha sina egna rum att fortsätta att hojta ut sitt hat. De människor som inte har någon plattform, de som kunde hörts även med viskningar försvinner nu in i tystnaden. Ansvaret är faktiskt i grunden de som öppnade en kanal och sedan lät den vara.

Uppdatering: I ett kommentarsfält påpekar @malinstroman att man på Stardoll inte behöver mer än en person som hanterar mängder av unga tjejers diskussioner på Stardoll.

visa vägen, sätta tonen, vara förebild och bygga en kultur om man anstränger sig och har de rätta ingångsvärdena.

Det är många som diskuterar om anonymiteten bör få vara tillåtet och jag har fått en del kritik mot min hållning. Jag har tyvärr svårt att skaka av mig ett antal scenarion där de valen som tidningarna gör kommer att innebär att personer som behöver vara anonyma inte kan vara det:

  • kvinnor som vill berätta om sina erfarenheter under artiklar om våldsamma män,
  • hbtq-personer som inte vågar komma ut men som gärna skulle vilja skriva kommentarer under artiklar om detta,
  • privatanställda som vill ge kritik av sitt företag men som vet att de får sparken om de uttalar den offentligt.
  • offentliga personer som vill kunna diskutera saker utan att behöva förklara sig i media

Den kamp om orden som tidningarna nu för tystar dessa personer. Oavsett meddelarskydd och källskydd så blir deras yttrandefrihet beskuren. Man kan inte blanda ihop ansvaret för moderering med att värna om rätten att få vara anonym. De blir offer för att tidningarna valt att underlåta en vettig integration av kommentarerna i det dagliga livet och de blir offer för att man nu vill ta krafttag mot nyrasister som härjar i kommentarsfälten. 

*Martin Aagard skriver tänkvärt om anonymiteten:

Och varje gång jag upptäcker ett par sura rader under min text, hur arga, odugliga och illa skrivna de än må vara, tar jag det alltid som en komplimang.

Jag blev i onsdags intervjuad om det hela i Radio Örebro (11 min in i klippet):
Lyssna: 09.30 – 10.00 onsdag 31 aug 2011

Internets frihet på spel igen

Jag tror inte premiärminister Cameron faktiskt tänker stänga ner Internet för att förhindra upploppen men bara att han väljer att uttrycka sig som att det är sociala medier som är ett av problemen är allvarligt. Han är inte ensam och sociala mediers roll ska ”utredas”… Han sällar sig till Mubarak, Gadafi och diverse andra icke-demokratiska despoter som väljer att se informationsfrihet som ett problem.

Twitter

Många av de som arbetar och kämpar för sin frihet har uttalat sig negativt mot det som David Cameron nu försöker få till: ett stopp för Twitter, Facebook och andra meddelandetjänster (Blackberry får rejält med spö). Andra väljer att skylla på själva mediet. Han verkar glömma bort att det sker goda saker med hjälp av sociala medier. Hans uttalande är oerhört skrämmande för att komma från en demokratiskt vald premiärminister:

 ”We are working with the police, the intelligence services and industry to look at whether it would be right to stop people communicating via these websites and services when we know they are plotting violence, disorder and criminality,”

Ja, självklart används sociala nätverk i samband med upploppen – Peter Bright på Ars Technica har gjort en genomgång av det – och visar bland att påpekar att sociala nätverken är självklara för att använda för snabba nyheter och att snabbt få ihop många människor. Att polisen då väljer att skylla på nätverket är inte oväntat, särskilt inte då det var nytt rekord för Twitter i måndag, men tyvärr inte speciellt vettigt:

social networking sites have become standard tools in the arsenal of those organizing all kinds of mass action. They offer instant communications and easy ways for groups of like-minded individuals to come together. Systems such as Twitter’s hashtags make it easy for ad hoc networks to form around a common interest, act together, and then disband.

Men att nätverket lika mycket används för att snabbt kunna få nyheterna, undvika farliga platser spelar ingen roll. Att nätet hjälper den som blir drabbad har redan visat sig i det här fallet. Och att det sedan i princip är en omöjlighet att stoppa utan att hela England lamslås må vara hänt – det är intentionen att bortse från att det finns massor av anledningar varför saker har hänt, det finns eftergifter som måste göras och att upploppen idag mest handlar om idioter som förstör vilket knappast förbättras av att andra ser sin chans att förstöra det fria internet.

Det man kan fundera är i överförd betydelser: ska Cameron också förbjuda personer som eldar på upploppen att använda telefon? Att skriva plakat? Att prata alls?

Camerons slutsats om fritt flöde av information är nästan lika skrämmande i ljuset av vad han funderar på:

”Free flow of information can be used for good, but it can also be used for ill.”

Uppenbarligen anser han att fritt utbyte av information bara är gott om det aldrig används till ont. Om det senare görs ska det fria flödet stoppas. Kan inte annat än att säga att det låter inte speciellt demokratiskt. För fortfarande är Twitter, Facebook och alla andra delar ett verktyg. Oavsett om det handlar om att stänga av hela nätverken, eller bara försöka att stänga av personer som anses ”missbruka” dem så skapas nya tjänster som kommer att skapa gömda enklaver vilket endast försämrar såväl transparensen, möjligheten att möta personer med åsikter som behöver lyftas upp och motargumenteras – och det onda blir bara mer och mer starkt i mörkret. Redan idag ser vi hur friheten blir mer och mer divergerad men också kontrollerad: FRA-lagen är bara början på ett större arbete bland de som styr för att kontrollera och i slutänden kunna stänga av personer som man anser inte ska vara där.

Det sista citatet har också bäring på den diskussion om anonymitet på nätet som dök upp i början av veckan där den tyske kristdemokratiske inrikesministern menade att anonymitet på nätet inte är önskvärd - alla ska vara möjliga att identifiera. En idé som den inte är ny: redan 2008 kom estniska socialdemokraten Marianne Mikko med ett förslag på att bloggare måste registreras som jag bland annat skrev om här. Bland annat har det handlat om hur högerextremisterna kunnat skapa en plattform för sina åsikter både i bloggar men också i tidningskommentarsfälten, något som gör att chefredaktören på Norran, Anette Novak, vågar att sticka ut hakan och föreslå att anonymitet skapar internettrollen. Det här är en fråga som diskuterats länge: bland annat gick Markus Birro redan 2007 ut hårt om att anonymitet ska förbjudas något som diskuterades i den här bloggen (se bland annat kommentarerna). Jag skrev ett antal kommentarer under Anettes debattartikel:

Ska man vara kinkig så är det väl rätt få brott som kan jämföras mellan analoga och digitala världen som beivras även i det analoga? Hur många förtalsåtal går vidare om det sker på torget? Hur många hot blir i det analoga faktiskt beivrade.

Tror det är viktigt att sätta saker i sitt sammanhang – det är lika förbjudet på nätet som på torget att förtala, hota och på andra sätt bryta mot våra mellanmänskliga lagar. Och jag kan vara minst lika anonym på torget som jag kan vara på nätet: allt handlar om kontext.

Så i slutänden hamnar vi i hur vi väljer att övervaka saker och ting respektive hur vi ska identifiera/identifieras. Om vi ponerar att vi för att kunna skriva på nätet måste ha en verifierad identitet (exempelvis att Facebook kräver passnummer vilket de skulle bli överlyckliga över :)) så bygger vi då en databas som självklart kan användas för att delvis förhindra brott – incitamenten och kostnaden blir högre, lksom att beivra de som begås. Samtidigt har vi då en databas där vi kan ta reda på allt om varje individ: hur de surfar, vad de tycker och vilka tider de gör detta på. Det är information som egentligen är överflödsinformation men som finns där och antingen kan säljas (tänk FRA-shopen) eller tappas bort (ingen databas är säker för läckage). Integritetsproblemen hopar sig rejält.

Och även om vi då väljer att prata om att datan bara får användas för vissa saker: lagföring så ser vi ex.vis med PKU-registret att det är ett sluttande plan – när vi har informationen tillgänglig är det lätt att säga att vi breddar användningsområdet.

Men åter till analogin mellan digitalt och analogt. Eftersom jag faktiskt kan vara rätt okänd på sina ställen respektive att vi valt att ha total översyn över det digitala så bör ju samma sak ske i det analoga. Därmed öppnar vi upp för CCT-övervakning i samma och större mått än Storbritannien har och identifieringsteknik som vi påtvingas även när vi rör oss på de analoga gatorna. Om inte så har vi fått en obalans åt andra hållet: det är lättare att övervaka och identifiera på nätet än det är på gatan och därmed blir det enklare att beivra brott i den digitala världen kontra den analoga.

Problemet är helt enkelt att vi i slutänden hamnar i ett val där vi får lov att välja bort oerhört stora delar av vår personliga integritet för att klara av att faktiskt avanonymisera.

Det finns en stark dubbelhet i redaktörers och politikers argumentation runt anonymitet, precis som Cameron så hamnar man i en situation där man i slutänden måste sälja ut demokratiska rättigheter för att bekämpa det dåliga. Så länge det inte sätter krokben för de som har makten; både reell som över informationen så är sociala medier och kommentarer bra men när det börjar bli problematiskt, när människor väljer att använda sin frihet till att säga vad man tycker söker man regleringar. Själv skrev jag om att hatet inte skapas av internet, och jag tror inte att vi kommer åt hatet genom att undvika att det får uttalas – lika lite som att upplopp slutar finnas om man stänger av personers tillgång till sociala medier.

Problemet med både Camerons uttalande, de bevisliga händelser där man strypt tillgången till verktygen liksom diskussionen om anonymiteten på nätet måste ske utifrån en bred konsekvensanalys. Självklart är det enkelt att ropa på både reglering, på förbud och på övervakning när man plötsligt ser högerextremister blogga och sända ut sina manifest, när man ser att upploppen delvis styrs genom meddelanden i Blackberrys eller när man hotas av ansiktslösa (och ryggradslösa) fåntrattar i kommentarsfält. Problemet är att man aldrig kan göra kirurgiska ingrepp med hjälp av övervakning, reglering och förbud för att använda olika tekniska hjälpmedel. Som Elza Dunkelz påpekade redan 2007: att ens diskutera att förbjuda anonymitet är en överklassdiskussion – eller något som personer gör som glömt bort att demokrati inte är en självklarhet.

Sociala medier har senaste åren visat att det kan ge en röst och ett ansikte på de som förut inte hade en möjlighet till det: allt från enskilda människor som blir synliga här i Sverige till Tunisien, Egypten eller Iran. I det senare var anonymiteten nödvändig vilket gjorde att många av oss andra valde att ändra boendeort på Twitter för att förvirra iranska myndigheter. Även medierna håller sitt källskydd högt: att man ska ha rätt att vara anonym när man tipsar en journalist. Anonymitet är ibland förutsättningen för den fria informationen och för demokrati. I slutänden kan vi börja att diskutera över valhemligheten i Sverige: om man inte får vara anonym när man diskuterar frågor på nätet – varför ska man vara anonym när man röstar?

Diskussionen om personlig integritet på nätet har pågått intensivt och tidningar är gärna med att förklarar hur olika tjänster bryter mot detta: men det verkar som att den integriteten inte är närvarande när det gäller det som är negativt.

Rätten till att säga sin mening – och att få göra det utan repressalier är en grundbult i yttrandefriheten och i FNs resolution om mänskliga rättigheter. Varje inskränkning i detta skapar ett sluttande plan som på lång sikt alltid ger ett minus för det öppna samhället.

Jag håller med Waldemar Ingdahl om att argumentet att ”rent mjöl i påsen” är fruktansvärt och det handlar om både läckage ur övervakning liksom överflödsinformation som kan användas mot en individ.

Samma illavarslande syn på människors rätt till att uttala sig tar sig de som kallar sig Anonymous (dock är det viss osäkerhet om det verkligen är den gruppen som står bakom hotet – eller om det är en hoax) som sedan ett par veckor gått ut med att de den 5e november tänker totalsänka Facebook. Att välja att säga ”vi tänker skita i att många av er tycker om och använder Facebook hela tiden” är inget annat än att sätta sig i samma sits som andra diktatorer. Oavsett om det är sant eller inte så innebär bara tanken på det (som en hel del applåderat) ett synsätt som innebär samma anda som Cameron och andra har: att folk inte förstår eller kan hantera friheten att välja själv, friheten att uttala sig och rätten att göra det utan att behöva ha en egen plattform eller identifiera sig.

Internet är än en gång utsatt för attacker från personer som anser sig ha makt att tysta det. Fri information, frihet att yttra sig på ett säkert sätt är grunden för ett gott samhälle. Det får vi aldrig glömma.

Uppdatering: Polisen väljer att på Twitter hänga ut de personer som blir dömda. Det här börjar likna häxprocesser på digital väg.

Uppdatering: Att Cameron och brittiska politiker börjar att ha möten med Twitter och Facebook för att få dem att ta bort meddelanden som anses vara fel är riktigt riktigt otäckt och under oroligheter stänga av dem. Fr a om plattformarna går med på det. Det finns inget annat ord än censur att använda i det här fallet. Ren och skär censur som alltid drabbar många fler än de som är bovarna i dramat. Cameron är snabbt på väg mot att skapa en polisstat i Storbritannien.

Uppdatering: EFF har noterat att David Cameron tidigar sagt:

this February, when he gave a speech in Kuwait in which he asserted that freedom of expression should be respected ”in Tahrir Square as much as Trafalgar Square.”

vilket indikerar på att det här med yttrandefrihet är villkorat för premiärminister Cameron. EFF noterar också att Twitter knappast kommer att göra någon till viljes som vill inskränka rätten att använda sin Twitter generellt även om de samarbetar runt påtagliga lagbrott:

At Twitter, we have identified our own responsibilities and limits. There are Tweets that we do remove, such as illegal Tweets and spam. However, we make efforts to keep these exceptions narrow so they may serve to prove a broader and more important rule—we strive not to remove Tweets on the basis of their content.

Brit Stakston har skrivit en övergripande postning runt frågan på JMW som är mycket läsvärd. Hon noterar att det finns en logik i den rädsla för teknikens möjligheter till det onda och att det är upp till oss alla att hitta lösningar:

Ja nätet är en del av vår verklighet idag som lika mycket kan användas till goda saker som till onda. Vilken struktur krävs det som hjälper människor i utsatta situationer som plundringståg eller uppvigling som samtidigt inte kränker demokratins grundbult om öppenhet. Den frågan är gigantisk. Och vi måste hjälpa till med lösningen.

Notering: En lite kortare och omskriven version är publicerade på Second Opinion.

Enklare att rasa över onlinemobbning

En kommentar av embryo får mig att fundera lite – och samtidigt har jag läst det som @stielli skriver runt näthat och mobbning. Båda är lite inne på att mobbning online, hat online är… värre än skolgårdens och arbetsplatsens: eftersom den finns skriven och därmed kanske kvar – respektive att själva mängden av den potentiella synligheten är större:

När jag var ”unge” förekom precis samma trakasserier som det gör nu. Ingenting har i grunden förändrats. Det är ”bara” det att vi har fått andra kommunikationskanaler. Lapparna som bytte ägare i korridoren och gick från en till en annan är inte längre lappar mellan två personer som kanske blev tio personer när dagen var slut. Nu är ”lapparna” uppdateringar på facebook som på fyra sekunder kan nå tusen människor. Genomslaget blir – självklart – tyngre. Större. Förödande.

Och visst är det så. Det är en större spridning. Det är saker som blir kvar. Den nya lagen runt fotografering har parametrar utifrån faktumet att mobilkameror och bild/filmuppladdning är i var mans hand idag.

Min tanke är om det ändå är så. Är det värre att bli mobbad, nedgjord, hatad på nätet av anonyma personer än det är att bli det av personer man känner, som man ser ansiktet på; och som man ska dela vardag med – på skolan eller på jobbet? Jag har inget bra svar på det egentligen. Jag bara funderar på om det faktiskt handlar om att vi ser kvantiteten som värre – trots att den kan vara enklare att hantera i vissa fall – än att inse att ”kvaliteten” (konstigt ord i sammanhanget jag vet) många gånger är bra mycket värre att handskas med: att bli nedgjord inför och kanske av personer man har någon sorts relation med.

Självklart finns det delar där det handlar om känslan av att många får se något man inte vill att någon ska se – ens svaghet, ens värdelöshet i andras ögon: då är själva mängden av potentiella läsare/ögon kanske värst.

Men samtidigt som det krävs mindre av mobbaren online att skriva det elaka så krävs det mindre mod av personer att säga emot. Nätet har en självrensande kraft många gånger: det är bra många gånger ensammare att stå i ett hörn på skolgården eller sitta ensam vid kaffebordet på jobbet eftersom de som inte nödvändigtvis tycker som mobbaren faktiskt inte riktigt vågar stå upp emot sina skolkamrater eller sin arbetskollega. Även om makten är stor för den som kan hantera internet så är den mindre än för den som skaffat sig makt genom förtryck och popularitet i det analoga livet.

Helt enkelt är det färre som är tysta på nätet. Det som Birro och andra kändisar valt att blunda för är de som faktiskt stött dem (det är fascinerande att Birro nämner det men ändå förklarar sig ensam – positiv input har inte något värde). De har gjort en kvantitativ analys av motståndet istället för att fundera över de som vågar stå upp på deras sida.

När det gäller diskussionen om ungas utsatthet på nätet så är den viktig. Men den får inte bli ett skydd för politiker och skolledare från att faktiskt ta tag i det våld, den mobbning som sker på skolgårdar – och inte bli en enkel utväg för arbetsgivare och fackförbund för att slippa hantera arbetsplatsmobbning. Det är lätt att stänga av tillgången till Facebook men det är bra mycket svårare att möta problemen i fikarummet.

Martin Luther King JR sa en gång: ”Det är inte de ondas ondska som skrämmer mig mest utan de godas tystnad”. Är det inte så att tystnaden är bra större i det analoga mötet med det onda än i onlinemötet?